Jesus och mobiltelefonerna – en julbetraktelse

Nu i dagarna för sisådär 2015 år sedan sände Gud sin enfödde son till jorden. Han gjorde det för att ge oss möjlighet till frälsning. Något som profeterna i Gamla ...

Av: Carsten Palmer Schale | 24 december, 2011
Essäer om religionen

De långa nätterna på de iskalla perrongerna

tid Allt utförs under ständig observation av tiduret i Korridoren, detta enväldiga kvarnhjul som hugger ned existensen i små ogina sekvenser. Det är också en vardaglighet som tränger på ...

Av: Benny Holmberg | 01 juli, 2011
Kulturreportage

Några tankar om Montaignes essäer

”Det som anses så säreget för makedonerkungen Perseus, nämligen att hans ande aldrig stannade i ett bestämt tillstånd, utan fladdrade omkring mellan olika livsformer och uppvisade en så flyktig och ...

Av: Björn Gustavsson | 15 april, 2014
Övriga porträtt

Noveller av Björn Augustson

Björn Augustson låter ett nostalgiskt tillbakablickande balanseras med en strävan efter att leva för stunden. Han låter drömmarna leva och ser i dem både motivation och inspiration. Han skriver krönikor ...

Av: Björn Augustson | 05 mars, 2012
Utopiska geografier

Jorden - vår himmel



David AbramI min bok Humanist bland naturvetare har jag (s 169-194) introducerat en tidigare bok av David Abram: The Spell of the Sensuous från 1996. Nu föreligger en ännu större och häftigare bok av samme författare: Becoming Animal. An Earthly Cosmology (New York 2010; jag använder mig av upplaga i Vintage Books från samma år).

Grundhållningen är densamma i hans båda böcker: vi lever på jorden, det är den som är vår värld, och det behövs ingen annan. Men den senare boken bygger ut resonemangen och går vidare.

En grundtanke är att människan i historien har levt nästan hela sin tillvaro på jorden i en muntlig kultur, som ”ursprungsfolk” eller ”stamfolk”, sådana som alltjämt finns kvar på sina håll i världen, och vilkas tillvaro på senare år har penetrerats av bland andra Jay Griffiths i Wild och nu av David Abram. Historiskt sett är dagens samhälle bara en obetydlig påbyggnad i marginalen. Men vi är vana vid att se allt som kommit efter ursprungstillståndet som framsteg och uppfatta ursprungsfolkens världsbild som överspelad.

Människan och hennes omvärld

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Så sker dock inte hos Jay Griffiths och David Abram. De menar i stället att här finns mycket att lära, men förutsättningen är att man helt kopplar bort övertygelsen om vetenskapen och dess världsbild som självklart överlägsna. Det är dock inte så lätt: vi har ju levt hela våra liv inne i denna världsbild, och de flesta går nog inte i land med att så radikalt skifta perspektiv. Tendensen att se allt annat än vår etablerade världsbild som ”förvillelser” är stark.

David Abram börjar med sin lilla dotter Hannah, som förälskat sig i ett äppelträd och antar att trädets upplevelser är besläktade med hennes egna. Om detta uppmuntras, kommer hon dock att upptäcka att trädet, i motsats till henne själv, är fast rotat och att dess rötter suger upp vatten från marken och dess blad tar upp energi från solljuset, att skillnaderna alltså ändå är stora. Men likheterna är också stora, och när hon växer upp, kommer varje träd att för henne vara en levande och erfarande varelse med ett strålande liv. ”Sådan /…/ är den mogna frukten av människobarnets spontana affinitet med träd, spindlar, stenar och stormmoln”.

I vår civilisation avbryts emellertid denna utveckling av insisterandet på att känsloförmågan eller subjektiviteten uteslutande är människans egendom. Därtill kommer alla teknologier, som kommer emellan barnet och det jordiskt sinnliga och som allt tätare stänger henne inne i en rent mänsklig värld. Avskuren på ett tidigt stadium kommer vår instinktiva empati med vår jordiska omgivning att förbli outvecklad hos de flesta. Så när vi hör om traditionella folk, för vilka allting är potentiellt levande, tycker vi att det är bedrägliga eller löjliga fantasier.

Men Abram har motinstanser, som kan få oss att tänka. Våra förfäder hade att överleva utan alla de teknologier, som vi nutida människor har till vår hjälp. Det tycks osannolikt att de kunnat detta, om den animistiska empatin varit en ren illusion. Den långa överlevnaden av vårt släkte låter oss i stället förstå att den instinktiva förväntan om en sådan känslighet för och hos omvärlden var ett mycket praktiskt sätt att möta vår omgivning, kanske det mest effektiva för att leva i en farlig och ombytlig värld.

Man kan nämligen inte träda i förbindelse med något annat, om man antar att detta är totalt dött. Å andra sidan är vi själva inte bara medvetande, intelligens och ”ande” utan också påtagliga kroppar med tjocklek och vikt och har därför en hel del gemensamt med de konkreta ting som vi omges av. (46)

Bakom detta vårt nutida främlingsskap för den materiella världen ligger, framhåller Abram, den absoluta distinktion mellan ande och materia, som härrör från antikens Medelhavskultur och som nådde sin höjdpunkt i det kristna troslivet under medeltiden. Där undfick människan andens ”lysande eld, nedkommen från ett himmelrike bortom det fysiska kosmos för att inspirera och uppliva världens monotona stoff”. Det är denna tro som har tillförsäkrat människan herravälde över resten av naturen. Och som har utvecklats till en hel hierarki: ”tillvarons stora kedja”.

Den här uppdelningen blev aldrig egentligen ifrågasatt under den vetenskapliga revolutionen från 1600-talet och framåt. I stället blev den omformad till föreställningen om en vetenskap, där ett obegränsat mänskligt medvetande utforskade en i grunden deterministisk natur (eller materia).

Men så snart man ifrågasätter distinktionen mellan ande och materia, fortsätter Abram, ”börjar den här hierarkin att darra och upplösas. Om vi erkänner att materien inte är trög utan snarare levande (eller självorganiserande), då /…/ kollapsar hierarkin och vi står där med ett vitt differentierat fält av levande existenser, var och en med sina gåvor, relaterade till de andra. Och vi befinner oss själva, inte ovanför, utan mitt i detta levande fält, med vår känslighet som en del av detta sensuella landskap.” (47)

Det avgörande är, tycks det mig, just att materien är självorganiserande. Den består inte av passiva helheter, döda additioner av menlösa enheter. Det stora undret är ju att när olika enheter kommer samman, kan de aktivt organisera sig till större helheter. Det enklaste exemplet är kemiska föreningar, men sådana föreningar av olika element sker ju ständigt och överallt. Vi lever i en aktiv och föränderlig värld och är själva naturligtvis exempel på detta: (beståndsdelarna i) köttet, benen, vätskorna, i vår kropp har organiserat sig till en personlighet, ett jag, en ”själ” – undret som är så stort att vi har tyckt oss behöva uppfinna en gud för att förklara det. Men så är ju faktiskt hela världen beskaffad, vår underbara värld.

Abram förstår också att rädda ett stort klippblock från den absoluta intigheten. Det ligger visserligen stilla och orörligt, men det existerar, vilket i och för sig är stort nog. Den urgamla bifurkationen mellan ande och materia får oss att ta den rena existensen för given. Men ”existera” och ”vara” är verb, och betecknar därför en handling, ett framträdande. Varje ting organiserar rummet omkring sig: klippblock drar till sig sporer av lavar från luften och skyddar spindlar under sina sidor.

Det finns, menar Abram, en konstnär, som har målat världen just på detta sätt: Vincent van Gogh. Cypresser och solrosor, landskap, biljardbord, ett par gamla skor och stjärnorna på himlen – allt får en självklar betydelse i sin egen rätt. Samtidigt umgås varje ting och varelse med dem som finns runtomkring.

Van Gogh målade så, men bara under åtta år, från 1883 till 1890, då han tog sitt liv. Under den tiden blev han inte mycket uppmärksammad, men 60 år senare var han en av de mest älskade konstnärerna i hela vår historia. Det är gåtfullt, men Abram menar sig ha en förklaring. Under de första decennierna av 1900-talet började de religiösa fördomarna om den absoluta skiljelinjen mellan människa och natur att bryta samman, och då kunde van Goghs dukar bli mer uppskattade. Och då lärde vi oss av dessa målningar själva, menar han, att uppskatta dem.

Ömsesidighet

Vi umgås ständigt med vår omvärld men är vana vid att bara se den som en passiv ram för våra egna aktiviteter. Dock är vi barn av denna värld, dess vatten, luft, mark och solljus, och det råder en ömsesidighet mellan oss och detta ”mer-än-mänskliga land”. Vi är uppfödda och hållna vid liv av denna jord, ”vi är kött av dess kött. Vi är varken rena andar eller rena medvetanden, utan är känsliga och kännande kroppar i stånd att ses, höras, kännas och beröras av varelserna omkring oss”. Abram talar rentav om ”blodsband” mellan det mänskliga djuret och det mer-än-mänskliga landet. (63)

Och blodsbandet har han då redan själv fått känna på. Han betraktar en mygga, som slagit sig ner på hans nakna arm och suger hans blod, och för en gångs skull låter han det ske. För han blir medveten om att också här råder ömsesidighet. Vi äter både växter och djur, men vi blir också själva ätna, om inte förr så av maskarna efter vår död (vid eldbegängelse kommer vi till nytta på annat sätt). Och det är som det skall vara. (62)

Det är här Abram slår det stora slaget:

”Under mer än tvåtusen år hade den alfabetiska civilisationen gjort anspråk på ett särskilt ursprung för mänskligheten, hävdande att människorna var gudomligt formade för att tjäna som Guds representanter på jorden. Detta övermodiga antagande utmanades och kullkastades i stor utsträckning av Charles Darwin, vars noggranna observationer erbjöd övertygande bevis för att människan, liksom andra arter, tvärtom hade tagit form under evolutionens långa gång.”

Också vi är djur, inte skapade av en utanförstående gudomlighet, utan utvecklade från en grupp primater och bakom dem en lång kedja av tidigare djur, växter och varelser. Och bakom dem också havet, klipporna, marken och bergskedjorna. ”Dessa planetära strukturer ligger inte utanför det mänskliga livet – de är inte godtyckliga eller tillfällliga aspekter av en värld som vi råkar bebo. I stället är de konstitutiva krafter som fick oss att existera /…/. De är lika mycket inom oss som de är omkring oss, de bildar det vidare, djupare liv, som våra kroppar är en del av.” (77 f)

Så är biosfären ”själva den livmoder, inom vilken vår organism kom att få sin nuvarande form. Våra sinnen har utvecklats samman med kemin i dessa vatten och denna luft, formande sig i enlighet med det speciella mönstret på den levande jorden. /…/ våra begåvade kroppar har stadigt format sig i dynamiskt samspel med den jordiska naturens uppbyggnad och rytmer”. Vi är födda av denna planet. (78)

Se på, vara i, vara del av

I fortsättningen bygger Abram ut detta på olika sätt. När vi tittar på naturprogram på TV och t ex ser en lejoninna, stirrar vi på henne från en position helt utanför hennes värld. Det finns inget djup mellan henne och oss. Samma när vi tar del via den platta sidan i en bok. Helt annorlunda när vi är ute och vandrar i naturen (något författaren gör i varje kapitel och med stor konst låter oss ta del av). Först då är vi i naturen och är en del av den och tittar inte bara den. (91 f, 98)

Här döljer det sig dock en svaghet i Abrams bok. När han förkunnar sina tankar om människans samhörighet med naturen, måste vi konstatera, att den moderna människan lever på helt annat sätt än ursprungsfolken, Hon tillbringar ju sin mesta tid vid datorn och TV eller på kontor eller i någon verkstad, kort sagt inomhus, och då kan upplevelsen och känslan av att vi hör hemma i och är en del av naturen, inte blir så stark.

Men, kan det genmälas, just därför är behovet av Abrams bok desto större. Genom den kan vi uppleva och förstå, att vi inte är några udda figurer skapade av Gud till hans avbild utan naturliga produkter av naturen själv. (Den märkliga formuleringen i 1 Mos 1:27 låter för övrigt förstå att Gud också liknar människan. Vilken hybris! Liknar han/hon också Hitler och Stalin och alla andra bödlar och ogärningsmän genom historien?) 

Medvetande och materia

Sedan kommer författaren till den eviga frågan om mind and matter, medvetande och materia. Och därmed är vi tillbaka på 1600-talet, där Abram först lyfter fram den begåvade unge Spinoza. Denne tilltalades av Descartes’ metod men tillämpade den så att han fick resultatet att medvetande och materia inte var två separata substanser utan helt enkelt två aspekter av en och samma substans, som han kallade Gud eller Naturen. Varvid ”Gud inte var något annat än den skapande dynamismen och intelligensen hos Naturen själv” och det mänskliga medvetandet därmed den mänskliga kroppens speciella känsla och känslighet. Spinoza såg att medvetandet aldrig kunde gå samman med den mänskliga kroppen om inte intelligens erkändes som ett attribut hos naturen i dess helhet.

Spinoza var alltså långt före sin tid, och det var i stället Descartes’ filosofi, som blev bestämmande: Descartes’ ödesdigra tanke på en total skillnad mellan medvetandet (mind) och hela den materiella världen. Därmed sattes ”upplysningstidens rationalitet i stånd att fullfölja sin svindlande dröm om att förstå och bemästra varje aspekt av det materiella kosmos”. Och att reflektera över den materiella världen, som om den inte själv var en del av denna värld – den berömda objektiva hållningen. (107 ff)

Genius loci och lyriska relationer

Under rubriken ”Mood” skriver Abram sedan om stämningen, karaktären, ”kvaliteten” hos olika platser och naturelement. Det finns ett gammalt ord för detta: genius loci, platsens ande eller ”intelligens”, som Abram gärna vill säga. Varje lokal har sin speciella rytm i förhållande till årstiderna och sin blandning av naturelement, det vill säga varje plats företräder ett visst sinnestillstånd. Detta gäller även gamla städer som Prag och Paris.

Att uppleva detta kräver naturligtvis en viss förtrogenhet med platsen, och vårt hektiska resande i dag med tåg, bil eller flygplan gynnar naturligtvis inte sådana upplevelser. Men det finns ett begrepp som bejakar detta, nämligen hembygd, och det finns författare som är mästare i att gestalta sådana kvaliteter.

Därmed är jag nära min egen doktorsavhandling från 1958 Landskap och natur i Gösta Berlings saga och Nils Holgersson. Ett mästarprov i denna genre är naturligtvis det inspirerade kapitlet ”Landskapet” i Gösta Berlings saga. Men den författare som har gett själva formeln för denna konst är den engelske författaren Thoms Hardy, som kallade sju av sina romaner för ”Novels of Character and Environment”.

Med den formeln är vi framme vid den andra sidan av spelet mellan karaktär och stämning hos människor och landskap. Eller rättare vid just spelet mellan dem båda. I min avhandling blir det ett av huvudnumren. Där kallar jag det ”kontrapunktiska kompositioner” över människa och natur (45-76), men ett enklare namn är ”lyriska relationer”. På angivna sidor kan man finna alla varianter av sådana relationer, som just visar närheten och släktskapen mellan de båda leden.

Men Abram penetrerar detta på ett lite annat sätt. Han konstaterar att även den som förblir på en och samma plats upplever ständiga växlingar och förändringar. Med dygnets och årets tider, ankomst av flyttfåglar, alla de förändringar i luften, som vi tillskriver ”vädret”. Varje väderfenomen ”artikulerar” luften på unikt sätt och ”påverkar relationen mellan vår kropp och det levande landet /…/, förändrar gången i våra reflexioner och tonarten i våra drömmar” (141).

Särskilt vältalig blir Abram vad gäller vinden. ”För vinden är stämningsläget personifierat, /…/ överskridande gränserna mellan platser, mellan varelser, mellan yttre och inre världar. /…/ vinden är faktiskt den gamla och överallt närvarande källan till orden ’ande’ och ’psyke’. Den är den heliga ’ruach’ hos de gamla hebréerna, /…/ det latinska ’anima’, den själfulla vind som besjälar alla varelser som andas (alla animals).”

När ursprungsfolk talar om ”andarna”, antar vi nutidsmänniskor felaktigt, ”i enlighet med vårt utarmade sinne för materien, att de hänsyftar på en övernaturlig uppsättning makter utan förbindelse med den berörbara jorden.” Men de andar de talar om har mycket gemensamt med de vindstötar, briser och vindar, som påverkar livet på varje plats, liksom våra egna kroppar. ”Men vi vill hålla våra kroppar utanför; vi vill hålla våra tankar i linje med vad våra komplexa instrument kan mäta. Intill dess vi har odisputabla bevis på motsatsen, kommer vi att anta att materien själv är ytterligt blottad på upplevelsekänslor.” (149 f)

omslagetSvansens heliga skrift

Jag minns inte vad han hette, knappast heller hur han såg ut. Men jag minns väl vad han sade för längesen på tal om katter: ”Svansens heliga skrift”. Javisst, det är en skrift, väl så tydlig som de bokstäver vi sätter på papper, och jag ser den varje dag omkring mig nästan hela mitt liv. Helig är den därför att den överbryggar den klyfta, som vi tror finns mellan oss och vår omvärld. Katter kan vara mycket talföra. Och vi kan svara dem i ord eller med en strykning över rygg och svans.

Ett sådant utbyte av information ligger naturligtvis Abram också om hjärtat, men de två fall han berättar om i upptakten till avsnittet ”Tingens språk” är långt mer dramatiska. Under en tur i kanot utanför Alaska befinner han sig plötsligt ansikte mot ansikte med ett åttital sjölejon. Som om det inte vore nog, dyker det plötsligt upp en knölval vid sidan om kanoten och tittar på honom. Men han klarar sig, först genom att sjunga och sedan genom att hans armar spontant flyger upp över huvudet och med utspärrade fingrar börjar svänga till höger och till vänster. Det visar sig att sjölejonen hejdar sig inför detta; de uppfattar det som ett tecken på att han inte vill dem något ont. På liknande sätt med en älgko, som han vid ett annat tillfälle överraskar utanför en skog, betande med sin kalv. Men där ger han spontant ifrån sig en ”honungssöt” ton, som han håller så länge han orkar. Effekten blir densamma: älgen slappnar av och fortsätter att beta.

Detta lär honom att ”det finns ett primärt språk som vi tvåbenta delar med andra arter”. Mötet med sjölejonen invigde honom ”i ett språkligt skikt mycket äldre och djupare än ord. Det var en dimension av uttrycksfulla meningar som direkt kändes av kroppen, ett område där kroppen själv talar” (166 f). Det var som om ”min kropp själv gjorde tänkandet, utbytande yttranden med rösten och med fysiska uttryck fram och tillbaka med dessa andra slätskinnade och kännande varelser. /…/ de mest grundläggande känslorna av hot eller lugn eller välbehag kunde alltjämt utväxlas snabbt” (167).

Sjölejonen, valen och han själv är förvisso däggdjur, men Abram känner sig här ha nått kontakt med en ännu mer grundläggande kommunikation, en som delas också av vågorna, som slår mot stranden. För dessa djur inklusive honom själv kan varje rörelse vara en gest och varje ljud en röst. Allt talar.

Språket tycks alltså tillhöra ”andra djur och växter lika väl som vårt eget pratglada släkte.” ”Känslan av att bebo ett artikulerat landskap /…/ av uttrycksfulla enheter, som också är uppmärksamma på och lyssnande till de meningar som rör sig mellan dem – är gemensam för ursprungliga, muntliga folk på varje kontinent.” ”För oss moderna har det mänskliga språket svängt in mot sig självt och vänt ryggen till varelserna omkring oss. Språket är en mänsklig egendom, användbar bara för att kommunicera med andra personer.” (172 ff)

”Bara när ett mer genomgående fonetiskt system av skrivande sprider sig genom en kultur, kommer dess medlemmar att tvivla på uttryckskraften hos andra djur och hos den levande jorden. Bara i kölvattnet av alfabetet kommer språket att uppfattas som en exklusiv mänsklig makt.” ”Alfabetet öppnar en ny zon i mänsklig erfarenhet, en linguistisk dimension som tycks helt oberoende av tidens flykt.

”Det är bara i relation till denna mäktiga nya magi”, fortsätter Abram, ”som lösgör den mänskliga tungan från ropen, skriken och viskningarna i det levande kosmos, som det blir möjligt att intuitivt skapa (intuit) en människoliknande Gud helt utanför den föränderliga världen, en allsmäktig röst åt vilken vi, ensamma bland alla djuren, är hemfallna,” Så blir, vill jag tillägga, jorden dubblerad med en Gud och en himmel, som ingen har sett och kan lokalisera. Mig tycks det långt bättre att med Abram se jorden och dess bebyggare som gudomliga i sin skapnad och sina förmågor. (176 ff) (Jfr vidare nedan s 11 f.)

Detta kapitel går så mot sin final. ”Den mystiska röst, som monoteismen öppnade sitt hjärta emot, är varken monoton eller en monolog: den talar genom varje röst från andedräkt och näbb och gren, genom en älgs brölande och den mjuka glimten från en rödhakesångares öga.” ”Vi vet nu att den påtagliga världen själv” är ”en sådan väldig lysande Kropp”, som vi tidigare förlade till ”en annan, okroppslig dimension”, den är ”en skimrande sfär som tyst vänder sig runt bland stjärnorna, ett runt mysterium, vars liv är ytterligt evigt jämfört med vårt, från vars väldighet våra korta liv föds och i vars väldighet våra liv /…/ alla sjunker tillbaka, som vågor på havets yta.”

Vi har upptäckt att ”det hemliga och heliga Ena, som rör sig bakom de många traditionerna, är den ”levande oändlighet, som omsluter oss, denna sfäriska evighet, skymtad till sist i dess outgrundliga helhet och komplexitet, i dess känslighet och känsloförmåga.” (180 f) Planeten Jorden, så väldig i förhållande till oss och så obetydlig i förhållande till solen, den sol som ger oss vår energi.

Fåglarnas tal

Ett särskilt kapitel ägnar Abram åt de djur som är mest talföra, fåglarna. Vi är alltid benägna att föreställa oss att det bara är människan som tänker – djuren styrs bara av instinkter. Men djuren tänker med hela kroppen, vilket allra bäst framgår om vi tänker på flygande fåglar. I motsats till oss vilar de helt och hållet i luftens osynliga men högst skiftande medium. ”Att flyga är en oupphörlig improvisation gentemot en osynlig och vilt föränderlig medspelare.” Den flygande måste ögonblickligen översätta sina intryck till justeringar i musklerna. På det sättet går reaktionerna direkt från sinnesintrycken till kroppen, till vingarna – det finns inte tid för något annat. (190 f) Vi antar att intelligens är ett fenomen lokaliserat till hjärnan, men också detta är intelligens, en lemmarnas intelligens. (188).

Abram urskiljer fem olika slags ”fraser” i fåglarnas tal, från hannarnas sång för honorna till aggressioner och varningsrop. Deras tal har betydelse för fler än dem själva. Genom sin höga utblick ser de mycket som vi markbundna djur inte ser, och många har till sin egen fördel lärt sig att lyssna på vad de har att säga.

En särskild sorts fåglar är änglarna, sådana vi föreställer oss dem. Änglarna hälsar gärna Den Heliges ankomst med sin sång och likaledes hans avsked. Abram tänker sig nu att detta återgår på fåglarnas sång inför solens uppgång på himlen och vid dess nedgång. För våra förfäder var det, menar Abram, ”dessa bevingade sångare /…/ som upplevdes som förmedlare mellan vår markbundna värld och den himmelska glansen /…/ i dagsljusets värld”. ”Fåglar har länge varit våra ledsagare till höjderna liksom sändebud därifrån, strålar från solen som tagit fast form.” (199 f) 

Trollkonster. Att byta skepnad

De två följande avsnitten bjuder på två överraskningar – eller rättare fyra. För det första omtalar författaren att han är trollkonstnär och tydligen en ganska skicklig sådan. Under resor i unga år har försörjt sig som sådan. För det andra visar det sig att han har en mycket speciell läggning eller begåvning. I tonåren suggererades han lätt av speciellt James Bond-filmer att uppföra sig som man gör i filmen. När han började skriva och förstod att någon annan läste hans text, kom han omedelbart att läsa texten med denna andras ögon. När han hemma i USA eller på resor skulle prata med någon, vars språk eller stil avvek från hans egen, anlade han omedelbart motpartens språk eller stil. Man förstår att denna oerhörda, för att inte säga tvångsmässiga inlevelseförmåga är en stor tillgång både när han umgås med ursprungsfolk och uppträder som trollkonstnär (och i umgänge med sådana). Han kan ju då fungera som tolk för oss andra, som inte har denna förmåga.

De två avsnitten berättar om hans vistelser i mitten av tjugoårsåldern hos shamaner i Himalaya; det är här de två andra överraskningarna väntar. Det vill säga här kallas de inte shamaner utan jhankri. Ordet ”magic” förekommer ymnigt, men i själva verket är det påfallande att Abram söker och också finner rationella förklaringar på det mesta. Han blir vittne till hur en jhankri botar en ung kvinna genom att ur hennes kropp dra en blodig, tumörlik knöl. Som trollkonstnär har han dock – i motsats till de häpna åskådarna – sett att denne i förväg haft knölen dold i handen; sedan erkänner han också att han brukar använda krävan från en stor fågel för detta. Men de två männen är ganska överens, blott att shamanen kallar sjukdomen för en demon. Det är fråga om ”en praktisk teknik för att låsa upp och aktivera naturens egen flytande magi” (219 ff)

Detta är emellertid bara ett förspel till bekantskapen med den andre, märkligare shamanen, Sonam, som bor med sin kvinna högre upp i bergen. Hos honom lever Abram uppemot en månad, och det är han som bjuder på de två nya överraskningarna. Han har ett speciellt förhållande till korpar, och när han och Abram skall återvända hem efter en hjälpexpedition till en by, händer det. Abram kan inte hålla jämna steg med Sonam, fast denne är dubbelt så gammal som han, och i solnedgången ser han Sonam runda en krök och försvinna. När han närmar sig kröken, hör han det höga gutturala skriet från en korp. När han själv kommer runt hörnet, ser han korpen balanserande på ett klippblock med blinkande ögon och upprest huvud. Den ger ifrån sig ännu ett ”squaaark”, och hoppar sen ner på stigen. Men när den gör så tycks den plötsligt böja av mot Abram, ”för den svällde snabbt till sin uppenbarelse. /…/Det var ändå något helt fel med sättet korpen landade på smutsen /…/ tills jag insåg att jag tittade på Sonam och inte alls på en korp.”

Abram anar att han blivit utsatt för något slags synvilla men blir ändå chockad: ”jag hade just sett en man förvandlad till en korp och sedan tillbaka igen”. Han darrar i hela kroppen och benen viker sig under honom.(225 ff)

Senare, vid närmare eftertanke, tycker han sig förstå hur det hela gått till – han är ju själv trollkarl. Sonam har dragit benen under sig, armarna bakåt som hopfällda vingar och bröstet skarpt framåt. Och han har skriat mycket högt för att skapa förväntan hos Abram att han skulle möta en korp. Storleksproblemet löstes så att Sonam förvillade hans avstånds-bedömning: Abram tyckte att korpen var nära, men Sonam var betydligt längre bort. (240)

Efteråt undvek de båda herrarna att tala direkt om händelsen. ”Den hade hänt /…/, och han visste att jag visste.” I stället sattes eleven – Abram – på andra uppgifter. Han skulle fokusera en bestämd punkt på en klippa och så småningom en punkt inuti klippan. Och han skulle fokusera båda sina öron på ett ljud. Efter sexton dagar skulle betraktandet övergå till korpar. Men inte till ögonen utan till en bestämd punkt under huvudet, mellan skuldrorna och därtill inuti fågeln. Och så småningom skulle fokuserandet gälla också känseln.

Två fåglar är samarbetsvilliga men inte när det gäller djupdimensionen. Med en tredje går det bättre. ”Flytta alla dina känslor in i fågeln”, säger Sonam. ”Håll ögonen öppna. Ögon öppna. Se.” Fågeln hoppar nu mot kanten på klyftan, ”och jag känner varje hopp som en skakning. /…/ och sedan med en stöt är vi uppe… Kanten passerar under oss och marken faller ner i en förskräckande tomhet, när hela kanjonen öppnar sig under oss.”

Det blir en lång flygtur, mer neråt och uppåt än åt sidorna. Så småningom upptäcks ett klippblock med rök, som tycks vara en stuga. ”Och där /…/ är en egendomlig varelse – nej två varelser, två människor med kläder på, hopkrupna tillsammans på marken. Deras ansikten är vända uppåt, stadigt stirrande på oss /…/. Den enes ögon är särskilt tvingande, värkande, stirrande rakt mot, rakt upp in i mig.” (256 ff)

Där slutar berättelsen om denna flygtur, som därmed framstår som ett totalt under. Men den har i själva verket börjat långt tidigare, i det föregående avsnittet (216 ff). Där resoneras om ”mind” i dessa bergstrakter. Vi, liksom andra djur, tar med hela vår kropp del i detta medvetande. Men varje djur filtrerar medvetandet genom sina speciella sinnen, genom arrangemanget av sina lemmar, sättet det skaffar sig föda och undviker att bli föda åt andra. ”På det sättet har varje varelse – inklusive den tvåbenta – bara begränsad tillgång till det verkligas mysterium.”

Vetenskapen har försökt nå bortom dessa sinnliga begränsningar av vår kunskap genom experiment och deduktion. ”Traditionella stammagiker eller medicinpersoner går en annan väg. De söker vidga begränsningarna i deras specifikt mänskliga sinnen genom att binda deras uppmärksamhet vid ett annat djurs sätt att vara. Ju flitigare en lärlings-magiker iakttar den andra varelsen /…/ och lär sig att härma dess rop och dansa dess olika rörelser, desto grundligare förenas hans nervsystem med en annan uppsättning sinnen – och därmed vinner han ett slags stereoskopisk tillgång till världen /…/.” (217)

Här finns teorin bakom den magiska flygturen. Som kanske inte är så magisk i alla fall. Och bokens titel ”Becoming Animal” syftar ytterst på detta.

 

Det verkligas under

Det sista kapitlet ”The Real in its Wonder” begrundar än en gång motsättningen mellan oss och våra förfäder, ursprungsfolken med muntlig kultur, en kultur som utgör den ojämförligt största delen av vårt mänskliga arv, många tiotusentals år före skriftliga kulturer. Abram vågar sig nu på att formulera nio olika ”kvaliteter” för en sådan kultur, från en intensivt lokal orientering över tanken på att allt är rörligt och levande och kommunicerar med vartannat till att världen inte är en uppsättning fixa fakta utan löpande berättas fram och att tiden inte är linjär utan snarare cirkelformig, i årstider. Den som i likhet med författaren till dessa rader har Gösta Berlings saga present, känner igen sig i allt detta, samtidigt som Abrams framställning ger Selma Lagerlöfs roman en djupdimension, som förklarar dess oerhörda framgång.

Men sedan snart tvåtusen år lever vi i en annan värld. ”Den ursprungliga impulsen att besjäla och ta del i vår jordiska omgivning har sedan länge kanaliserats av en stillastående (sedentary) civilisation till ett mer fokuserat deltagande med en Källa, som antogs finnas bortom det iakttagbara kosmos. Vi har redan sett hur en formell religion genom att koncentrera våra urgamla animistiska böjelser på en enda allsmäktig agent utanför den synliga världen, lösgjorde vår respektfulla relation till den sinnliga omgivningen. /…/ Med vår längtan efter samband fokuserad på en transcendent makt, nu helt gömd bakom den naturliga världen, blev vi fria att gräva djärvare i den jordiska naturens djup /…/.” (277) Med känt resultat. (Jfr ovan s 8.)

Människans behov av att relatera sig till något som övergår oss är lika starkt som alltid, menar Abram. Men det är inte troligt, fortsätter han, att det kan bli slutligt tillfredsställt av en Gud, som är som vi, bara större och starkare, och än mindre, naturligtvis, av mänsklig teknologi. ”När vi talar om människodjurets spontana växelbruk med det besjälade landskapet, erkänner vi en känslorelation med det mystiska /…/, det gåtfulla kosmos, allt det som vi har kommit att kalla ’det heliga’.” Denna gamla ömsesidighet med jorden ”var här långt innan alla våra formella religioner, och den kommer förmodligen att överleva alla våra formella religioner.”

Det är fråga om ”människokroppens implicita tro på en stadig tillgång till luft att andas, förnyelse av ljuset varje gryning, dess tro på berg och floder och markens varaktiga stöd, på sädens tysta grodd och laxens cykliska återvändande. Det behövs inga präster för en sådan tro /…/, eftersom var och en av oss har vår egen nära tillgång till det stora mysteriet.” (277 f)

Medan jag skrivit har ett par diktrader dykt upp i mitt medvetande:

Herren är min herde,

Mig skall intet fattas.

Så heter det i psalm 23 i Psaltaren, tillskriven kung David och omdiktad i psalm 307 i svensk psalmbok. Med David Abram skulle man kunna tänka sig en annan variant:

Jorden är min himmel

Mig skall intet fattas.

En svaghet kan här sägas vara, att för den fattige i Afrika och annorstädes fattas nästan allt. Men precis samma svaghet vidlåder den första varianten. Gud hjälper bara den som hjälper sig själv, som Vilhelm Moberg konstaterade.

Men i båda fallen finns också samma styrka. För den talande innehar det viktigaste av allt: livet. Och därtill en jord som skulle kunna försörja honom/henne, om den sköttes på rätt sätt. Han/hon har del i det verkligas under.

Erland Lagerroth

 

 

Ur arkivet

view_module reorder
Sandrine Piau  Foto Eva Green

Sandrine gestikulerar och lever sig in i musiken

- Att sjunga på Drottningholmsteatern är bland det roligaste jag har gjort. Och dessutom var det underbart att vara i Stockholm. Jag verkligen älskade att vara där... Jag sitter med Sandrine ...

Av: Björn Gustavsson | Musikens porträtt | 30 oktober, 2017

Oh! Calcutta. Foto: Wikipedia

En kulmen närmar sig

Teaterhösten närmar sig som vanligt ett slags kulmen, i takt med att senhösten närmar sig. Säsongen har i år börjat bra – med sevärda uppsättningar på Drottningholmsteatern, Dramaten och Folkoperan; ...

Av: Björn Gustavsson | Björn Gustavsson | 15 oktober, 2015

ABBA de museala. En perverterad musik?

Thank you for the music. ABBA-musiken. Är det musik? Är det inte bara enkel sörja? Är det verkligen tonhöjd och tondjup? Är ABBA The music story, inte bara en vulgär ...

Av: Benny Holmberg | Kulturreportage | 27 juni, 2013

Som regn

Aldrig har väl regnet varit så renande, som det var, då det sakta föll ner från mitt ansikte, där jag i väntan på att få åka hem, insåg att ingenting ...

Av: Jenny Berggren Keljevic | Gästkrönikör | 22 oktober, 2014

Att se längre än näsan räcker

 Nei, tacka wil iag wår högtoplysta tid wi lefwa uti,wi weta intet mera af några omöjeligheter ..(Johan Krook 1741) När Emanuel Swedenborg kring år 1716 berättade att han skissat på ett ...

Av: Bertil Falk | Essäer om litteratur & böcker | 01 juni, 2012

Kvinnor som gnor – Intervju med Gittan Jönsson

Årets Henry Mayne-pristagare heter Gittan Jönsson. Priset instiftades 1991 av Birgit Rausing och hennes man Gad Rausing till minne av Birgit Rausings far konstnären Henry Mayne. Pristagaren utses vartannat år ...

Av: Katinka Kant | Konstens porträtt | 07 augusti, 2013

Absaloms vecka

En riksdagsledamot från Rasist-opportunistiska partiet har hoppat av och blivit politisk vild. Nu kan man i och för sig tycka att både han och hans partikamrater har alltid varit det. Annars ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 01 oktober, 2011

Bertel Gripenberg. Källa: Wikimedia Commons

Rytm och teman vävs skickligt samman

Gripenberg kan aldrig fråntas sin skicklighet som förfaren rimsmidare.

Av: Crister Enander | Essäer om litteratur & böcker | 17 januari, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.