Samuel Palmer – Den pastorala idyllens mästare

Vi lever idag i en värld så långt ifrån den pastorala idyllen som tänkas kan. Krig, terror och bestialiska våldsbrott och mord mot oliktänkande rapporteras ständigt från jordens alla hörn ...

Av: Lena Månsson | 10 september, 2014
Konstens porträtt

Klassängslighetens dialektik

Nu talar vi kulturellt kapital. Klass. Klyftor. Vi är medelklassen. Vi är osäkra, men vi vet hur man är fel eller rätt. Vi är den osäkra medelvägen. Vi skäms. Vi ...

Av: Nina Ahlzén | 13 december, 2012
Kulturreportage

Aurora Borealis

 Foto: Joshua Strang Aurora Borealis Vem var Kristian Birkeland, mannen som lyckades lösa norrskenets gåta? Crister Enander skärskådar den uppfinningsrike och vetgirige fysikern.  Besatthet och genialitet går som bekant ofta hand i ...

Av: Crister Enander | 04 december, 2007
Kulturreportage

Scenografi från barockteatern i Cesky Krumlov. Foto: Mathias Jansson

Barockteatern i Cesky Krumlov

Mathias Janssons resa till Tjeckien avslutas med en artikel om Barockteatern i Cesky Krumlov, rik av konst och historia.

Av: Mathias Jansson | 27 september, 2015
Essäer om konst

Författaren som termometer i samtidens röv



 klas
 Klas Östergren. Foto: Cato Lein
Författaren som
termometer i samtidens röv

Tidningen Kulturens Crister Enander har träffat Klas Östergren i ett kylslaget landskap.

Vädret stämmer. På något obegripligt sätt gör det faktiskt det. Himlen är mörk som en novemberdag med locket på. Vinden är envis och hård. Den ligger på från norr och får det tunna regnet att bli vasst som småspik.

Det är kallt, riktigt kallt.

Vädret stämmer. Jag ska träffa Klas Östergren, och i hans senare böcker har det funnits ett mörkt och kallt vemod som vittnat om att livet och världen varit en svår - ja, nästan outhärdlig - plats att vistas i. Vemodet har varit nära desperationen, den har förmedlat en känsla av att det bara finns två vägar att välja. Förändring eller undergång, uppbrott eller död. Ångesten har varit påtaglig och påträngande, nästan fysiskt förnimbar. Naken och rå som smaken av metall på tungan.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Eller som smaken av någon annans blod i munnen.

Egentligen har väl Klas Östergren alltid skrivit om en förlamande ångest? Han har skrivit om ångest och kärlekens tillkortakommanden och om kärlekens nödvändighet. Det har varit hans två stora teman, tänker jag medan bussen skakar sig fram genom de fula skogarna av planterad tall och börjar närma sig Tomelilla.

I de tre romanerna som utspelar sig på Österlen - "Ankare", "Handelsmän och partisaner" och "Under i september" - är det extra påtagligt. Det är tre böcker om tre vinddrivna existenser utan annat hopp än att en sista gång förmå resa sig upp ur sin egen självpåtagna förnedring.

Snart står jag på det öde torget i Kivik, efter att ha gått ner till hamnen och ätit en fiskburgare på Buhres fisk & rökeri - det sa Klas Östergren att jag skulle göra - och passerat bronsstatyn av Frithiof Nilsson Piraten ett par gånger, och väntar på att Klas Östergren ska hämta mig för vidare transport ut på landet. Det är omöjligt att avstå ifrån att göra sig en bild av en människa, även om bilden enbart växer ur de böcker man läst och de fördomar man skaffat sig. Så där står jag, mitt i detta överklassgetto på Österlen pinad av en äcklig nordanvind med regndroppar vassa som nubb, och tänker mig Klas Östergren som sliten och stolt, som en havererad hjälte som kanske förlorat allt hopp och numera överlever på ren vilja. Jag tänker mig honom såsom en man som med bestämda steg gått genom sitt liv till ett mycket högt pris. Ja, rentav som såsom en aningen sargad och bruten.

Men jag har fel. Det märks redan när bilen svänger in och jag får ett fast handslag och en rak blick som säger det där viktiga. Den ser mig rakt i ögonen, pupill mot pupill, svart i svart. Den säger mig att mannen som äger den här blicken just nu väger och mäter, värderar och fattar ett beslut. Det tar inte ens en sekund, men det snabba förbiilande ögonblicket avgör allt. Visst är Klas Östergren stolt, men han är allt annat än sargad och havererad. Han är lätt solbränd och ser oförskämt frisk ut och skulle enkelt kunna kliva rakt in i rollen som en svensk variant av the Marlboro-man för tvåtusentalet.

Det långa håret, som funnits på varenda bild jag minns av Klas Östergren, är nu kortklippt, lite grånat vid tinningarna. Klas Östergren har faktiskt fyllt femtio. Det har gått trettio år sedan han debuterade som författare med "Attila" och det är tjugofem år sedan han fick sitt publika genombrott med romanen "Gentlemen". Det firade han med att ge ut uppföljare till "Gentlemen" som tar vid exakt vid den punkt där "Gentlemen" slutade, den Augustnominerade "Gangsters".

"Jag förstår allt mindre och mindre av min samtid", säger Klas Östergren senare när vi klivit in i hans arbetsrum och därefter gått upp på övervåningen och satt oss. "Folk står upp och applåderar och jag begriper inte vad det är de applåderar. Bara en gangster kan väl tycka att allting går åt rätt håll i dagens samhälle."

"Vår tid är en tid av paranoia", fortsätter han. " Det är en otäck känsla som breder ut sig av att alla viktiga beslut och all viktiga avgöranden sker bakom lyckta dörrar. Att någon drar i trådarna utan att vi ser dem och att vi ska hållas okunniga om vad som egentligen händer."

"Och det är den känslan, som givetvis är min egen känsla, som jag vill förmedla med Gangsters. En krypande känsla av, en aning om, att allting sker i skymundan."

"Det är en expressionistiskt roman", tillägger Klar Östergren med stor emfas och dricker därpå lite av sin espresso.

Och när jag tänker efter så har han givetvis alldeles rätt. "Gangsters" är en roman som låter känslorna skölja genom läsaren. Eller korrektare formulerat: det är en roman som förmår försätta mig som läsare i en mängd mycket klart fixerade känslolägen. Och paranoian, känslan av att vi alla är utlämnade till en osynlig makt som sitter därinne dold för insyn - the backroom boys - är den känsla som sitter i allra starkast och mest envist efter att man läst ut romanen. Men det gäller inte enbart Klas Östergrens roman. Hotet är reellt. Det är en verklig känsla. Den finns - tror jag - djupt inom oss alla. Den har vuxit sig allt mäktigare och starkare sedan åttiotalet. Kanske var det med Bofors-affären och den Indiska mutskandalen det hela började på allvar.

"Det är märkligt med denna öronbedövande tystnad som spridit sig kring Bofors-affären", säger Klas Östergren när han följt med mig ut på gårdsplanen för att jag ska röka. "Knappt inte en endaste rad står det längre om denna gigantiska skandal. Det går knappt inte att förstå. Hur kan det vara så tyst? All denna skuld. Alla denna tystnad."

Jag tar ett bloss i den kalla vinden, samtidigt som Klas Östergren släpper ut hönorna ur sin inhägnad, och slås inte enbart av att kontrasten mellan denna man som släpper ut sina höns och det han just sagt är en aning absurd. Samtidigt tänker jag på vad Norman Mailer sade en gång. Det finns bara en sak som är värre än en paranoiker. Och det är en paranoiker som har rätt.

Och visst har Klas Östergren rätt. Hans känsla för samtiden sviker honom inte. Han förmår, precis som Stig Dagerman skrev, att vara den termometer i samtidens röv som en sann författare måste vara. Vår tid är en tid av paranoia, en tid av bedrägeri och beslut fattade bortanför vår horisont, ovanför våra huvuden. Det måste ju följaktligen även vara en tid av maktlöshet, av frustration. Kanske även en tid för förberedelser. Vanmakt har alltid en tendens att föda motstånd. I "Gangsters" finns en gestalt, en fruktansvärd människa, som förmår injaga skräck i varje människa han möter. Envoyéen är hans titel.

"Den mannen är Sverige", säger Klas Östergren när vi återigen har satt oss ner i det vackra vitmålade rummet med baren och espressomaskinen i bakgrunden. "Det är en gestalt jag har gått och funderat mycket på. Han ska personifiera ångesten men ändå ha fullständig kontroll över allting. Och samtidigt ska han också personifiera Sverige. Han doftar tallbarr och är en mästare i att tiga och vara tyst. Han är Sverige."

Det går en kall rysning utmed ryggraden medan Klas Östergren går från huset med arbetsrummen över till boningshuset för att hämta mjölk. Det är en ovanligt vacker gård. Den ligger avsides, nästan isolerat och granne med militären, några kilometer utanför Kivik. Här har Klas Östergren och hans familj byggt sig ett litet paradis, en plats litet vid sidan av dagens bistra svenska verklighet. Här lever Klas Östergren med hustrun Cilla - till yrket modist - och tre barn. Tidigare berättade han att de flyttade hit för tre år sedan från Vitemölla - "det blev alldeles för mycket golfbyxor". När de köpte stället för åtta år sedan fanns här endast en vägg kvar. Så här ligger mängder av möda, arbetstimmar och svett nerlagda, ofantligt mycket mer än vad som krävdes för att bygga en veranda för en tenor.

När jag sitter där och väntar på mjölken och att Klas Östergren ska återvända tänker jag på hur mycket som hänt i Klas Östergrens författarskap under de tjugofem år som hunnit passera sedan "Gentlemen" kom ut. Ändå var "Gentlemen" en sensation när den publicerades. Jag minns det fortfarande. Som en susning, en kollektiv viskning, gick ryktet. En ny Strindberg var på väg att bryta fram ur det svenska och gråa urberget; en ung man som skulle få Ulf Lundell med sin "Jack" att se ut som något hemvävt och folkhemskt torp uppe på Skansen.

Men lägger man "Gangsters" bredvid "Gentlemen" idag så går det visserligen att se att de är skrivna av en och samma man. Den språkliga känslan, den underfundiga och kristallrena tonen, som förmår locka fram de mest olikartade stämningslägen och känslotillstånd. Men där upphör de flesta likheterna. "Gangsters" är så mycket mer och så mycket större än sin föregångare. Där finns något avklarnat, en fond av dyrt förvärvade insikter mot vilken den nya handlingen utspelas, som saknades i "Gentlemen". Kanske ska det kallas mognad? Eller rentav visdom?

Språket är nu distinkt; avklarnat och starkt som en ordentligt reducerad buljong, gjord efter konstens alla regler. Det finns partier i "Gangsters" som sätter sig benhårt i minnet, som förmår att höja sig upp till det storslagna. Det är en stor och mycket erfaren författare som har skrivit en mäktig roman om Sverige under de senaste tjugofem åren. Klas Östergren har erövrat en språkets och uttryckets klarhet som han är nästintill ensam om i dagens svenska litteratur.

Dörren öppnas och Klas Östergren kommer gående upp för trappan. Han tycks numera vara något så sällsynt som en man som lyckats finna balans i sitt liv, en förnöjsamhet och stillsam glädje i det privata. Den annars så skarpa, litet vassa och registrerande blicken får något mjukt och varmt i sig så fort han pratar om sitt vardagliga liv.

Bilderna skär sig, vill inte smälta samman. Där står vardagens Klas Östergren mot författaren Klas Östergren. Varför all denna gestaltade ångest? Ur vilka mörka källor och smärtsamma själsliga skrymslen stiger den? I de tre romanerna från Österlen, trilogin som inte har något namn som vi nu under samtalets gång börjat kalla Skåne-trilogin, är ångesten så stark och närvarande att den klibbar fast vid läsaren med ett djupt obehag som är svårt att frigöra sig från. Den tränger sig på, kräver uppmärksamhet, med envis och obändig kraft. Ja, den fordrar rentav ett aktivt och konkret ställningstagande från läsaren sida.

Nu är luften i rummet laddad, plötsligt tätare och svårare att få ner i lungorna. Isen är tunn, det bär av rakt in i svartalfernas och demonerna värld där ingen nåd eller förlåtelse finns.

"Ångesten är alltjämt som en outforskad världsdel, oåtkomlig för befintliga mätinstrument", skriver Klas Östergren i novellen "Vardagskväll före sekelskiftet". "De som varit där känner igen varandra men har ingenting att delge resten av världen, förutom den skräck som ingen kan ta miste på, skräcken att hamna där igen."

"Ångesten har jag funderat mycket över", säger han när han gjort varsin ny espresso och satt sig ner igen. "Ångesten är liksom sin motsats extasen, som religiösa människor beskriver den, inte möjlig att uttrycka strikt logiskt. Den undandrar sig egentligen alla beskrivningar. Jag har på ett plan gett upp mitt försök att skildra den."

"Men ända sedan jag var ung har jag lidit av en smärtsam ångest. Jag vet inte varför jag har gjort det. Tack och lov har alla kliniker och sjukhus jag har besökt varit antingen stängda eller fullbelagda annars hade jag väl haft någon konstig diagnos idag. Men ångesten kom alltid, den kom plötsligt i de mest avspända och oväntade situationer. Som nu till exempel, när jag tittar bort en halv sekund", säger Klas Östergren och låter blicken flacka undan, "då kunde den helt oväntat drabba mig."

"Panikångest?", sticker jag förnumstigt in.

"Jo, men det ordet fanns inte då. Det är nytt. Men då var det bara något jag ständigt levde med, liksom vid sidan av. Jag pratade inte ens med folk om det. Och i konstnärskretsarna i ungdomen var det ju nästan något bra, något fint, att plågas av ångest."

"Den var helt enkelt något jag tvingades leva med. Den fanns där ständigt, som hot och möjlighet. Men för några år sedan hände något som förändrade allt. Jag vill inte gå in på vad. Det är privat och berör tredje part. Men jag befann mig en tillspetsad och kritisk situation och tänkte att nu är det upplagt för den stora ångesten att vältra in och slå undan benen på mig. Jag bara väntade på den. Men den kom inte. Ångesten hade bränts bort. I den situation jag befann mig var jag själv som person oviktig och därmed försvann ångesten."

Han ser både nöjd och en aning rädd ut när han berättar om ångesten och hur den brann sönder och försvann. Sedan tar Klas Östergren ny sats och säger apropå sitt skrivande och ångesten: "Jag försökte göra något vackert av det i stället. Livet är ju inte bara svart och hemskt."

"Vi måste varje morgon skapa en mening med livet som förhoppningsvis håller dagen ut, kanske i bästa fall en hel vecka", säger han senare och suckar till.

Samtalet har börjat snirkla sig, hoppa runt som om vi jumpade på isflak. Vi vill nog båda två komma bort från talet om ångesten och existensens villkor, åtminstone för denna gång. Jag upptäcker då, till min stora förvåning måste jag tillägga eftersom det är så ovanligt bland författare, att Klas Östergren pratar om samtidslitteraturen med både stort allvar och en befriande respektlöshet.

Asgarven avlöser varandra. Klas Östergren har verkligen ett sådant där ovanligt asgarv som får fönsterrutorna att skaka en aning och själens kapillärer att spritta till av glädje. Det är påfallande att han lyckats bevara sin integritet, sin självständighet. Kärnan finns oanfrätt kvar.

"Jag har alltid misstrott auktoriteter", säger han. "Det är ett förhållningssätt som jag tagit med mig in i den kulturella världen. Jag kan inte acceptera att någonting är fint eller kvalitativt bra enbart för att det har getts en hallstämpel i guld av någon självutnämnd auktoritet. Så fungerar jag inte. Det handlar självfallet om uppväxten. Farsan var gråsosse. Jag växte upp på Lilla Essingen, denna stad i staden. Den var ju byggd för att hysa mängder av arbetare och deras familjer. De arbetade på Svenska Electrolux och Primus vars fabriker låg där på ön. Det bodde ofantligt mycket människor där. Det var mycket bråk. Mycket fylleri. Där låg mängder av ölsjapp och jag vet inte hur många gånger jag som barn såg hustrurna komma och hämta sina män från krogen. Men man tog hand om varandra."

"Den här bakgrunden har givetvis format mig. Ett klassmedvetande har jag alltid haft och kommer alltid att ha. Och jag har en stark känsla av att klasstänkandet återigen har blivit mycket viktigare, angelägnare, än det varit på länge."

Jag ser hur Klas Östergren liksom tar sats i stolen, letar efter avstampet.

"Det närmaste året kommer vi att få lyssna till en politisk diskussion som befinner sig på apstadiet. Som det här med sjukskrivningarna och jakten på sjuklingar. Eller det ensidiga och debila hyllandet av marknadskrafterna. Jag har själv lite erfarenhet av det där. Vi var några stycken som för några år sedan drog igång ett litet vindkraftsbolag. Vi har några pinnar i Fjällinge. Men när marknadskrafterna får råda ohämmat så uppstår inte fri konkurrens. Det blir monopol i stället."

"Precis som Marx hävdade", skjuter jag in.

"Ja, hade den killen rätt eller?!", utbrister Klas Östergren och låter plötsligt som en sträng magister. "Sverige har alltid föredragit det storskaliga, de storslagna lösningar och projekten. Kanske var det rätt under en period. Det vet jag inte. Men man borde nog ha svängt och gått mot det småskaligare istället."

Eftermiddagen har bara försvunnit. Timmarna har glupskt ätit upp varandra. Det är plötsligt sent. Jag tittar på klockan och hoppas att tiden har gått lika fort för Klas Östergren. Men en sista sak vill jag fråga om. Hur ser en vanlig dag i Klas Östergrens liv ut?

"När jag skriver så skriver jag från åtta till fem med avbrott för lunch och i bästa fall en promenad. Mitt problem är att hålla världen ifrån mig. Det är sannerligen ingen pina att sätta sig vid skrivbordet. Till och med översättandet - jag har säkert översatt femtio pjäsen vid det här laget - är ett nöje även om jag gör det för min försörjning. På så sätt har jag kunnat skriva de böcker jag velat."

"Mina böcker har inget med familjeförsörjningen att göra", säger han och lägger upp en nytt asgarv. "Det är fortfarande djävligt kul att skriva."

Vi går nerför trappan och in i det stora arbetsrummet. "Detta är mitt första arbetsrum någonsin, annars har jag alltid suttit i små skrubbar och skrivit", säger Klas Östergren. Väggarna är tapetserade med böcker ända upp till taket. På det stora och rejält robusta skrivbordet av trä står den berömda skrivmaskinen. En gammal Facit. Klas Östergren skriver inte på dator. Han har inte ens dragit in elektricitet i sitt skrivande. Han har ett hederligt gammalt slagverk.

När vi sedan kommer ut på gårdsplanen har vinden mojnat. Solen är på väg att titta fram. Och när Klas Östergren går in i boningshuset för att hämta bilnycklarna så tänker jag att till och med vädret ser till att jag får skämmas för den fördomsfulla bild jag hade av Klas Östergren. Det har gått från senhöst till en smak av vår på bara några timmar. Och Klas Östergren är sannerligen inte en sargad hjälte. Han är snarare en distingerad gentleman som fortfarande är beredd att gå rätt många ronder i ringen. Han är en man som lyckats odla en viss och dessutom avundsvärd förnöjsamhet. Det är kanske en given konsekvens av att han är en utpräglad solitär - som det så vackert hette förr. Och att han själv valt denna inre exil och att i viss mån dra sig undan världen tillsammans med sin familj.

Hönsen kacklar och sprätter i gräset, bakom dem betar fåren, och jag står där på gårdsplanen och tänker på äpplen och äppelträd. Inte för att jag är i Kivik, det vore ju annars naturligt. Utan för att Märta, den tvååriga dottern, kommer ut och hälsar. Hon sätter sedan av mot bilen, mot mammas bil. Klas Östergren försöker tala om för henne att hon i stället för att sätta sig i mammas bil ska gå till sin bror Åke. Men Märta lyssnar inte. "Vad är det för spännande i bilen?" frågar jag. "Det vet ingen" svarar Klas Östergren alltmedan Märta ser mycket hemlighetsfull och bestämd ut.

Hon har en hemlig värld som är hennes och bara hennes. Det är där som äpplet och trädet kommer in. Bara två år och redan så lik sin far.

Crister Enander

Ur arkivet

view_module reorder

Italiensk nynaturalism kantad av spiritualitet. Intervju med Gianluca De Serio

 Den italienska filmen har, trots de enorma svårigheter som landet brottas med, under den senaste tiden fått ett slags renässans. Det lutar mest åt en ny genre och nya stilgrepp ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 26 oktober, 2012

Farväl arbetsförmedlingen!

Jag har sagt upp mig från arbetsförmedlingen. Jag känner mig befriad. Jag känner mig lättad och plötsligt kom det en massa kraft till mig, och lust som jag inte känt ...

Av: Stina Tobiasson | Gästkrönikör | 22 februari, 2013

Ivan Aguéli. Bergsby. Foto: Courtesy Wikipedia

Aguéli och den solära logiken

Den esoteriska visheten är det som förenar alla mystiska traditioner i Öst och Väst. Poeten och författaren Bo Gustavsson skriver om mystikern och målaren Ivan Aguélis esoteriska lära.

Av: Bo Gustavsson | Essäer om religionen | 24 maj, 2017

Ungdomlig revolt i bildningsromanen Om Wilhelm Meisters läroår av Goethe

Det är sent 1700-tal och den tyske köpmanssonen Wilhelm Meister vill bryta sig loss från sin instängda borgerliga familj och ge sig ut i världen. Efter upptäckten av att hans ...

Av: Elin Schaffer | Essäer om litteratur & böcker | 18 januari, 2014

Malin Bergman Gardskär. Foto Privat

Mannens rätt att få utöva makt

Inget är så känsligt som att kritisera det manliga beteendet, både den enskilda individens samt de beteenden män i grupp har en tendens att nedlåta sig till. Inget är heller ...

Av: Malin Bergman Gardskär | Malin Bergman Gardskär | 13 juli, 2015

Teatermasker hos Ingela

Från världens scener. Genom tid och rum

Ingela Karlsson tycks vara en av dessa urbegåvningar som ingenting rår på – utom viljan, inspirationen, tanken. Hon driver ”Teaterbägaren” sedan 20 år, skapar föreställningar, skriver, regisserar, komponerar. Hennes arbetsfält ...

Av: Annakarin Svedberg, text och bilder | Scenkonstens porträtt | 03 mars, 2017

Rolf Zandén – dikter i naturen

Rolf Zandén. Född 1945 och bosatt i Karlstad, har nästan alltid skrivit dikter; givit ut 7 egna diktsamlingar samt deltagit i en del antologier, nu senast i höstas i en ...

Av: Rolf Zandén | Utopiska geografier | 16 april, 2012

Om Skönheten

I en tid då skönhetens motiv och uttryck är stadda i ständig förändring är det lätt att känna ett sting av saknad vid minnet av den tid då Logos regerade ...

Av: Mattias Lundmark | Essäer om litteratur & böcker | 03 september, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.