Om strukturene og relasjonene mellom individet, samfunnet og kulturen. Del III

 Vår egen tid I senere artikler har jeg tatt opp anliggender som har å gjøre med vår menneskeværen; det på høy tid å vende tilbake til spørsmålet om en har å ...

Av: Thor Olav Olsen | 05 februari, 2013
Agora - filosofiska essäer

Marius Daniel Popescu - flyttade hållplatser

I mars besökte den flerfaldigt prisbelönte rumänsk- schweiziske författaren och busschauffören Marius Daniel Popescu (f. 1963) Stockholm och framträdde i ett samtal med Jonas Ellerström och Anna Nyman på Rumänska ...

Av: Benita Funke | 18 juni, 2013
Essäer om litteratur & böcker

Analys av Kvasirmyten

1. Sammanfattning av innehållet i Kvasirmyten Enligt Snorres tolkning i Skaldskaparmál var mjöden en produkt av freden mellan asar och vaner. För att befästa freden spottade bägge parter i ett kar ...

Av: Kristian Pella | 25 mars, 2012
Essäer om religionen

Den institutionella plikten och den svårmanövrerade referenspunkten

”Det är institutionernas ansvar att sörja för en konstnärlig återväxt som inte räds att ta ut svängarna och i en del fall rasera daterade förväntningar på konstformen som sådan.” Frågan ...

Av: Magnus Bunnskog | 03 mars, 2013
Essäer om musik

Angående humaniora. En intervju med Svante Nordin



Svante Nordin Vad är historia bra till? Det frågar sig Friedrich Nietzsche 1874 i essän ”Om historiens skada och nytta” (Otidsenliga betraktelser, del II). Nietzsche urskiljer tre grovt tillyxade sätt att betrakta historia, genomlysta som ett spel mellan glömska och minne. Vad Nietzsche kallar den monumentala blicken, där heroiska personer och perioder lyfts fram som förebilder, vill inspirera till handling. Den antikvariska blicken innebär att historisk fakta behandlas som död, frånkopplad livet och stadd i det rådandes sold. Den tredje blicken, den kritiska, innebär att man ställer historien i livets tjänst; att man värderar historien lika mycket utifrån det förflutna som en öppnad framtid.

Dessa synsätt kan sägas aktivera humanioras grundproblem. Det som står på spel är vilken slags kulturkunskap som är värd för oss att minnas och varför den är det. Den ofrånkomliga frånsidan blir naturligtvis att viss kunskap också glöms bort. Humaniora i vid mening så att säga förvaltar dessa frågor och kunskaper.

Idéhistorikern Svante Nordin svarar kort via e-mejl på några frågor som direkt (eller indirekt) kan kopplas till denna problemställning. Nordin, professor i Lund, har skrivit ett antal böcker som berör dessa frågor, däribland Humaniora i Sverige (2008) och hans senaste bok Filosoferna (2011).

I en intervju i DN (2011/12/29) beskriver du ett tillstånd, där en hel yngre generation antas reducera världskrigen till spännande berättelser. De antas inte bara sakna historiska kunskaper, utan även sinne för historiens allvar och tyngd. Den moderna västerländska civilisationen säger du är skör. Dess fundament utgörs, menar du, inte endast av abstrakta ideal – utan mer av makt, styrka, auktoritet. Unga av idag antas leva i en illusion, ovetande om sakernas egentliga tillstånd. Vad menar du egentligen?

- Poängen är att den moderne västerlänningen och kanske allra mest de unga som fötts efter det kalla krigets slut lever i en i viss mening posthistorisk verklighet. Historien ter sig då som en resa som lagts till rätta. Nu är vi framme. Det nuvarande känns som ett normaltillstånd, närmast självklart. Så upplevdes det även efter första världskriget om vi kan tro Ortega y Gasset och andra. Idag har detta diskuterats av marxister men också liberaler som Fukuyama. Liksom hälsan upplevs som normal men kan bli motsatsen genom en stroke eller en trafikolycka.

Föreställningen om ett historiens slut är gammal. Den artikulerar i olika skepnader tanken att historien så att säga rör sig mot en slutdestination, efter vilken vidare utveckling är otänkbar. I modernt tänkande återfinns tanken hos Immanuel Kant (den eviga freden), G.W.F. Hegel (den absoluta anden) och Karl Marx (det klasslösa samhället). Även i vår samtid finns varianter på denna historiesyn. Det marxistiska radarparet Michael Hardt & Antonio Negri menar i Imperiet från år 2000, att ett slags superkapitalism utan nationsgränser och maktcentrum breder ut sig, med tentakler som snart kommer ha kvävt varje möjlighet till motstånd. Francis Fukuyama, liberal statsvetare, menar i The End of History (1991) att den liberala demokratin efter murens fall 1989 trätt fram som historiens slutgiltiga segrare.

Svante Nordin preciserar: DN-intervjun innehöll tyvärr en hel del missuppfattningar. Min poäng är följande och knyter an till resonemang hos Fredric Jameson, Eric Hobsbawm, Robert Cooper, Robert Kagan och andra som jag diskuterat i Filosoferna. De går ut på att man kan se den innevarande tidsåldern som "posthistorisk" och det samtida Europa som "postmodernt" i den meningen att historien betraktas som något passerat, något tillryggalagt, något som inte längre definierar vilka vi är, inte ger oss identitet, uppgifter eller mål. Efter det kalla krigets slut har denna tendens tilltagit, något som blir tydligt hos en ung generation som aldrig upplevt det delade Europa. Det föreliggande tillståndet upplevs med andra ord lätt som något självklart, något som uppehåller sig själv utan ansträngningar. Ortega y Gasset talade om liknande illusioner i det tidiga 1930-talet när Nationernas Förbund och den kollektiva säkerheten troddes ha gjort krigen obsoleta. Den bristande förståelsen för fredens och civilisationens realpolitiska förutsättningar är emellertid som jag ser det riskabel. Ett enbart moraliserande förhållningssätt till historien och det förflutna leder inte till förståelse. Ädla fraser räcker inte.

I dagens samhälle – åtminstone vad gäller Sverige – har humaniora en svag ställning. Humaniora uppfattas som en verksamhet som inte bidrar till samhället, då den inte (åtminstone inte på kort sikt) genererar ekonomisk välfärd. Detta är en bild av humaniora som blev övertydlig i samband med att Svenskt Näringsliv nyligen föreslog, att humaniorastudenter skulle få sämre ekonomiska villkor än andra studenter (= lägre studiebidrag), eftersom deras utbildning inte ger avkastning på samma sätt som säg ingenjörs-, juridik- eller medicinstudier. Man får ofta känslan av att humaniora betraktas som på sin höjd intressant ”konversation”, och därmed onyttig. Vad finns det för koppling mellan humaniora och den kunskap den räcker fram och samhället i vid mening? Snävare uttryckt: vad är humanioras nytta? Vilka värden aktiverar den? Du kopplas ofta samman med en ”kulturkonservativ” position. Vad skulle du säga utmärker denna position i just det här sammanhanget?

Ortega y Gasset- Humaniora är inte "nyttigt" utan ingår i en nödvändig konversation om vad som är "nytta" eller lycka eller ett gott liv osv. Nyttotänkandet tror att nytta är något självklart givet en gång för alla som man kan mäta humaniora med. Kultur är inte nyttigt utan tvärtom är nyttan ändamålsenlig bara när den bidrar till kultur/civilisation. I den synen kan jag kanske kallas "kulturkonservativ", annars ett luddigt begrepp. Kanske kan det också uppfattas som ett utslag av "kulturkonservatism" att jag tror på den betydelse någon form av "kanon" har för varje kultur. Ingen kultur och inget uppfostringssystem eller bildning kan fungera om det inte finns en uppfattning om att vissa saker (författare, tankar, begrepp, konstverk osv.) är viktigare än andra och utgör en kärna eller gemensam bakgrund eller repertoar eller referensram. Vi kan tala om en "kultur" bara om det finns något gemensamt för dem som tillhör en sådan kultur, en central tradition av något slag, ett gemensamt språk, en vokabulär, en uppsättning metaforer, ikoner, symboler eller namn.

Kritik mot nyttotänkande är vanligt förekommande bland ”konservativa”. Exempelvis lägger Roger Scruton i Philosopher on Dover Beach (1990) fram en kritik mot utilitarismens fader Jeremy Bentham, där Scruton utvecklar tanken att nyttotänkande administrerar moral på ett (objektivt) vetenskapligt sätt. Detta med konsekvensen att individen förlorar sin relation till moral. Den blir byråkratisk och opersonlig. Det är en tanke som emellertid också återfinns i vänsterfilosoferna Max Horkheimer & Theodor W. Adornos Upplysningens dialektik från 1947. På en föreläsning på 60-talet säger Adorno att det finns en utveckling från slangbellan till atombomben, väl ingen (nödvändig) historisk utveckling från ett primitivt tillstånd till ett civiliserat. Det man kan säga är möjligtvis att lagar och förordningar blir mer sofistikerade, inte att människor blir godare. Är sådana ställningstaganden möjliga – utan att de genomsyras av ideologi? Är det möjligt att verka som humanist utan att behöva ta ställning i ideologiska frågor?

- Förhållandet mellan humaniora och ideologier är en komplicerad fråga. Jag har skrivit hundratals sidor om just denna fråga något som nog tyvärr resulterat i att jag är ur stånd att besvara den på ett par rader! Humaniora kan ha en ideologisk användning, men det kan också medicin och naturvetenskap. Samtidigt finns en välkänd risk med ideologisk användning, nämligen att svaren alltid finns inbyggda i frågorna så att ideologiskt styrd forskning sällan tillför något nytt.

Vad bör man lära ut? På senare år har den klassiska bildningen blivit angripen. Somliga ser det som något gott, andra – däribland du – har en annan syn på saken. Du går så långt som att tala om en humanioras kris. Postmodernism, genusvetenskap och postkolonialism har iscensatt ett frontalangrepp mot västerländsk kanon och förordar en typ av forskning och undervisning, där det klassiska arvet dissekeras och ofta avfärdas. Du ställer dig negativ till sådana inriktningar – varför är det inte en god sak att genomlysa den etablerade traditionen utifrån nya perspektiv? Kan man inte i själva verket säga, att det som utmärker hela den västerländska civilisationen – som den traderats från grekerna till idag – just är dess prövande självreflektion och förmåga att anpassa sig?

- Att humanisterna vill såga av den gren de sitter på genom att odla förakt för kultur, bildning, lärdom, kunskap, fakta och sanning är oklokt, minst sagt. Varför springa ärenden åt Svenskt Näringsliv? Självprövning är något annat. Den är också en del av västerländsk kultur sedan Sokrates.

Ibland får man känslan av att du är utstuderat ”polemisk”. I boken Humaniora i Sverige målar du upp en ganska mörk bild av ”postmodernister” som exempelvis Michel Foucault. I andra texter och som föreläsare behandlar du Foucault med respekt. Hur kommer det sig?

- I Humaniora i Sverige säger jag nästan ingenting om Foucault själv utan talar egentligen bara om hans inflytande i Sverige vilket är något helt annat som jag också här och var antyder. Dvs.: man får ofta sin Foucault via USA där man uppfattar honom som "metoden Foucault" osv. Kort sagt Foucaults efterföljare, är inte detsamma som Foucault själv.

Claes-Magnus Bernson

 

 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Min kreativitet håller mig vid liv

Inom mig klämtar en ständig geografisk samt själslig längtan till några platser. Känslan förstärks, vidgas med tid och avstånd. Detta har legat latent som ett virus under lång tid, först ...

Av: Jenny Markström | Gästkrönikör | 12 december, 2013

Den holländska guldåldern och Judith Leyster

Under 1600-talet hade målarkonsten i Holland sin gyllene tid. Denna utgjorde en blomstrande period i Hollands historia ur såväl politisk, ekonomisk som social och konstnärlig synvinkel. Välståndet kom att spegla ...

Av: Lena Månsson | Konstens porträtt | 14 oktober, 2012

Lakrits och benproteser. Tredje generation Skarabéerbok

Ett jamesjoycianskt ordflöde, strindbergskt egensinne och ett näst intill postnorénsk uttryck i den underliggande kärlekssagans navelexponerande privatexhibitionism och i övrigt något som i sina mest kroppsfilosofiska intimiteter kan liknas vid ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 16 juli, 2012

Ladogas ishästar

Myten om Ladogas ishästar lever

Under krigstiden i Finland användes över 70 000 hästar av armén. Hästarna var nödvändiga för transporter av utrustning som proviant, ammunition, vapen. Hästarna drog tunga kanoner. Man uppskattar att 15 ...

Av: Rolf Karlman | Kulturreportage | 29 oktober, 2016

Sekelskiftets svenska kvinnliga konstnärers avbildningar av de Andra

Eva Bonnier, Orientalisk kvinna (1884). I de svenska handböckerna som tecknar 1800-1900-talets konsthistoria är den koloniala historien märkbart dold. Om den nämns så är det för att blicka ut mot ...

Av: Åsa Carin Bharathi Larsson | Essäer om konst | 08 september, 2008

Tiden, människans största illusion

Vad är tid? Den danske författaren Peter Høeg ställde frågan i ”De kanske lämpade”, men är inte ensam om att försöka reda ut begreppen. Marcel Aymé skriver i novellsamlingen ”Mannen ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 03 maj, 2012

En schlager-teologisk reflektion

När nu Loreens Euphoria har vunnit Eurovision Song Contest så kan man undra hur viktig låttexten är när Europa ska rösta fram sin vinnare. Är det så att de som ...

Av: Simon Henriksson | Essäer om religionen | 03 juni, 2012

Guido Zeccola

  denna aladåb tillredd av spastiskt kött och plågarsås denna deliriumbuljong och smärtsamma cream fresch denna outhärdliga näring av jäsande pasta och frätande sprit som går på och går på oavbrutet dag ...

Av: Tidningen Kulturen | Utopiska geografier | 26 januari, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.