Från tablåspel till kyrkodrama

Följande är en genomgång av Olov Hartmans dramatiska arbeten. Det ger en bild av en ovanlig litterär utveckling och av det moderna, kyrkospelets framväxt. Den kritiska udden i granskningen förstör ...

Av: Bertil Falk | 28 oktober, 2009
Essäer om religionen

Nu är det vackert vid sjöarna

 Jag önskar att jag kunde sätta mig ner här i rummet och bara  med öppen hand föra in snöovädret som tätnar utanför  fönstret så att dikten som ligger framför mig försvinner  som en ...

Av: Kristian Lundberg | 28 december, 2010
Utopiska geografier

Staty av Søren Kierkegaard av Louis Hasselriis Arne List CC BY SA 3.0

Sören Kierkegaards liv och verk

Existentialismen har naturligtvis funnits så länge som människan existerat. Ändå har Sokrates kallats för den förste existentialisten, Sören Kierkegaard grundlagt dess moderna version och Sartre givet den sitt namn (Exempelvis ...

Av: Carsten Palmer Schale | 09 september, 2017
Agora - filosofiska essäer

Alice Petrén

Frankrike och Algeriet – oupplösliga band och olösliga konflikter

Elisabeth Tegelberg om Alice Petréns nya bok om relationerna mellan Frankrike och Algeriet

Av: Elisabeth Tegelberg | 11 juli, 2017
Essäer om litteratur & böcker

Nina Bouraouis kamp med de onda tankarna



Nina Bouraouis kamp
med de onda tankarna

 ninabouraoui
Nina Bouraoui. Foto: Elisabeth Grate Bokförlag

Jag plågas av att skriva om döden, jag kan inte skriva om sexualiteten, de båda ämnena tycks mig ha samma rang. - ur Mina onda tankar.

Av Thomas Nydahl. 

Sångerskan, Flickvännen och den namngivna kvinnan Diane; de tre får utgöra referenspunkter när Nina Bouraoui går till botten med sin identitet, en lavaström av ord och reflektioner i Mina onda tankar.

Nina Bouraoui har blivit den författarinna mot vilken jag hela tiden mäter mitt eget liv och författarskap. Jag prövar giltigheten i det jag tänker och skriver mot hennes. Därför är detta inte en essä i vanlig mening, utan i lika hög grad en litterär "bikt" som bekänner såväl liv som läsning. Den blir det därför att jag i hennes författarskap ser hela kampen om minnet av barndomen, sexualiteten, skrivandet och relationen till döden. När det är sagt kan också den essäistiskt hållna texten födas. Den föds utifrån läsningen av ett antal av hennes böcker. Tankarna föds i läsningen, redovisningen av läsningen kan börja. Det gör den här och nu i läsningen av Förbjuden betraktelse, Intet liv, Pojkflickan, Dockan Bella samt Mina onda tankar.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

I.

All väsentlig litteratur förhåller sig i ett eller annat avseende till livets viktigaste aspekter: kärleken och döden. I kärleken ryms allt det en människa genomlever av tillhörighet, identitet, vänskap och sexualitet. Livsfasernas bortre gräns utgörs av  döden, den hotande svarta skuggan som sätter punkt för all vår strävan, allt det som skrivits in i livet, dag för dag, år för år. Att närma sig en författares verk utifrån en sådan föreställning om vad texten kan åstadkomma kan få förödande effekt på mycket som tillverkas under namnet "litteratur"; vid ett närmare påseende kan det visa sig tiga, förbigå eller helt enkelt håna människans behov av ett allvar inför just kärleken och döden. Det slags bok som pläderar för en blind nöjeslystnad blir för alltid en icke-bok för en sådan läsare. Det slags bok som trivs bäst i meterhöga staplar och kallas "bäst-säljare" går vi alltså förbi i sökandet. Och det är verkligen inte ett stort problem; man går förbi den lika lätt som man undviker brunnar utan lock eller hälsovådliga miljöer, och det blir möjligt då man vet att så mycket finns att söka i, som redan i sin utgångspunkt har försäkrat mig om allvaret i sitt uppsåt. Nina Bouraoui är en författarinna som det inte finns minsta skäl att misstänka för något annat, och det behövdes inte många sidors läsning förrän jag skulle förstå att det inte var nog med det; hennes texter var också i hög grad ett verktyg för mig själv att våga gå djupare och ställa ännu mer utmanande och vägröjande frågor än jag dittills gjort.

II.

Jag börjar genom att ta ett steg tillbaka. Tillbaka till ett försök. Jag ville föra ett samtal med rösten i Dockan Bella. Jag ville prova rösten - min egen skrivande röst -  mot hennes. Och jag skrev försöket som en dialog. Här:

Jag skriver till dig på försök. Allt kan bara vara försök. Varje rad är ett prov och varje text ett försök. I varje skrivande akt är jag essäisten, den som prövar och försöker, om och om igen. Jag vill svara på dina utsagor om skrivandet. Det är i just det jag

kan säga något till dockan Bella. Allt annat manar mig att vara tyst. Dina utsagor om skrivandet manar mig att tala. Att försöka tala. Din uppfordrande, repetitiva röst just denna natt: gång på gång säger den till mig att jag måste förstå, förklara, gå bortom den förtvivlan som födde mitt skrivande och som i ditt upplöses i samma viljeakt som leder kärlek till kropparna.

Man hämtar sig inte från sin första kärlek, precis som man aldrig bör hämta sig från sin första bok.

Jag grubblar. Den första kärleken bär jag ju med mig varje dag. Men den första boken? Jag grubblar därför att jag måste leta i minnet: vilken var den och när kom den till mig?

Jag längtar efter att skriva så som jag skulle kunna längta efter en
kropp.

Just därför stannar den första kärleken. Men den första boken? Skulle jag längta också efter den som efter en kropp vore den alltid i mina tankar. Att längta till skrivandet är inte nödvändigtvis att längta till boken. Skrivandet är en handling mellan den skrivande och själva språket: raden av bokstäver som blir en mening som blir en text som blir en berättelse.

Böckerna är inga barn. Skrivandet finns i sexualitetens historia. Det kommer ur det brinnande infernot.

Precis det jag tänkte på. Om böcker vore barn skulle man inte bara bära omkring på dem i nio månader och sedan under vånda föda dem, man skulle också tvingas vagga, amma, klä och fostra dem, som om den färdiga boken var annat än just färdig. Men skrivandet, det är något helt annat. Skrivandet är sexualitet! Skrivandet är fertilitet. Skrivandet är det vita bläcket som befruktar det svarta pappret, eller tvärtom.

I mitt fall är det nödvändigt att skriva för att kunna bli älskad.

Det känner jag igen. Mitt skrivande är också en vädjan om att bli älskad. Med orden ber jag om denna kärlek. Utan de skrivna orden hade jag bara haft patetiska muntliga övningar kvar. Jag hade inte orkat med dem.

Jag tillhör flera böcker, för jag har redan haft flera liv.

Så är det, och den första gång jag tänkte tanken var när jag läste E.M. Cioran. I en av sina aforismer säger han att människan borde byta namn efter varje genomgripande erfarenhet och förändring eftersom hon inte längre är densamma som förut. Varje människas liv är i själva verket en serie av liv, liksom själva kroppens hud blir en helt annan i sjuårsintervall. Den människa som tror sig leva ett och samma liv har därmed också frånhänt sig möjligheten att se eller förstå genomgripande förändringar. Man måste ju leva för att förändra sitt förflutna!

Det händer att jag byter förnamn på natten...

Det gör du just för att de olika liven ingriper i oss, som om de vore självständiga kroppar eller självständiga texter. Du gör det därför att du klockan 03.00 inte känner igen dig i den kvinna du var klockan 01.15.

Alla böcker som dör bredvid mig, alla uppslag som det inte blev något av.

Böckernas död är de olika jagens, de olika namnens död. Det som inte blir av har aldrig funnits. Det som inte blir av har bara varit elektriska impulser i den hjärna som kan hysa så många personligheter samtidigt.

Jag går långsamt. Jag skriver snabbt.

Långsamheten är textens förlösare. Vi föder våra texter och kan bara göra det i små steg. Men när förlösningens klimax nås måste texten snabbt fästas på papper. Den förlorade texten är den vi aldrig hann skriva.

Skrivandet är köttsligt.

Just därför måste texten förlösas. Inte som vi talade om innan, att texten skulle vara ett barn. Ett barn måste du ge din omsorg resten av livet. De ord som blivit till kött kan du överlämna åt läsaren utan att oroa dig. Köttet finns redan i läsaren. Omsorgen kommer att ligga där.

Hela livet till att skriva, hela livet till att minnas kärleken.

Varken mer eller mindre eftersom kompromissen dödar skrivandet, dödar texten. Minnet av kärleken, den första och den sista, är drivkraften, minnet är det som varje morgon eller varje natt sätter oss vid det vita pappret. Minnet föder text.

Jag är inte förälskad. Jag är förälskad i skrivandet.

Eftersom skrivandet är köttsligt förälskar vi oss i det liksom vi förälskar oss i alla andra kroppar.

Mina nätter utgör mina kommande böcker.

Minns du kärleksnätterna? Minns du den där handen som smekte dig så varm? Minns du hennes mage och hennes kinder? Minns du hur hon drog med handen genom ditt hår? Nätterna var platsen för din kärlek och därför är det nätterna du måste söka dig till för att finna de kommande böckerna.

Aldrig ska skrivandet komma ur olyckan.

Liksom det inte finns olycklig kärlek finns det inte olyckligt skrivande. Det är bristen på kärlek som är olycka. Det är bristen på skrivande som är olycka.

Att skriva är också ett sätt att samla ihop sig, att åter befinna sig inuti
sig själv. Hjärtlinjen. Skrivandelinjen.

Den känsla som uppstår när skrivandet flyter är samma känsla som när hjärtat slår eller lungorna drar in syre. Det är en känsla av att ingenting alls ha känt, eftersom hjärtslagen och andningen är själva förutsättningarna för livet. Skulle skrivandet vara annorlunda? Skulle jag behöva fundera över skrivandets vara skulle jag också behöva planera varje hjärtslag och varje andetag. Det gör jag inte.

Jag skulle kunna skriva en bok för en enda människa. Jag skulle kunna
leva av en enda kärlek.

Varje ord som blivit kött överräckes individuellt. Varje bok är en gåva riktad till henne eller honom. I den handlingen lever vi av en enda kärlek.

Jag är kommen ur skrivandet.

Cirkeln är sluten. Födelse och död. Du föddes i skrivandet. I skrivandet föder du. Där du sprang fram i livet måste du stanna. Hela ditt liv är ägnat skrivandet, som konst och som liv.

III.

Så såg samtalet med Dockan Bella ut. Nu har jag läst så mycket mer. Kan jag dra några slutsatser nu, som var omöjliga då? En sådan skulle vara: rädslan för skrivandet och sexualskräcken är en och densamma. Hur är det möjligt? Jag tror att själva grundproblematiken ligger i födandet av texten och konsumerandet av den: i födandet, som är resultatet av en befruktning, en sammanslagning av de kvinnliga och manliga arven i ett nytt liv, kommer vi så nära sexualiteten vi kan. I födandet av texten förhåller det sig likadant. Den nya människan föds ur kvinnans sköte och ammas vid hennes bröst. Skrivandet föds i själ, hjärta och hjärna och förlöses av handen, samma hand som smeker och smeks. När jag formulerar orden på papper föder jag bokstavligt talat den text som jag fruktar. Den sanning jag röjer i skrivandet hade jag hellre sett dold eller glömd. Det lilla barnet växer vid mammans bröst. De första stapplande orden i texten växer till ett sammanhang, i bästa fall en berättelse. I konsumerandet av texten, läsningen, införlivar jag både orden och dess betydelse. Jag gör texten till en del av mig själv, den blir min erfarenhet, min insikt. I det liknar den också sexualiteten: i samlaget införlivar jag den andre i mig, rent fysiskt blir hon för alltid en del av mig, hennes hud och muskler finns i mig som erfarenhet och insikt.

"Jag känner ingen skam över sexualiteten, jag kanske skäms över njutningen; att dö, skulle det höra till samma krets? Skulle skammen komma ur det? För jag har vid något tillfälle verkligen velat dö, men jag vet inte om det, jag känner det inte inom mig, jag minns inte längre, det finns i mig, det är så, jag bär på minnet av min våldsamhet, jag följer processionen, jag kan inte ta min förkrossade mor i armen, jag besitter inga rörelser, jag besitter inga ord..."

Här finns hela problematiken insprängd i orden: födelsen, sexualiteten, döden, skriften. En och samma rörelse i en och samma människas kropp och själ. Orden hon vill skriva, och som hon förnekar att hon har, karaktäriseras som onda tankar, för dem har hon en anteckningsbok där hon numrerar tankarna, "men jag känner fortfarande skam, att läsa det jag skriver är något oerhört intimt" och med denna skam som en del av sin personlighet bär hon därför på en motvilja mot den egna skriften, mot den egna sexualiteten. Och trots det är skrivandet hela hennes liv, det är hennes sätt att andas, att bokstavligt talat vara: "jag måste redogöra för saker och ting,  jag måste skriva ner vad jag ser, det är mitt sätt att leva i tillvaron, det är mitt sätt att sluta till hudcellerna", och "jag vet att jag har en bok huvudet. Jag känner skam över det, jag känner skam över att skriva ner allt, jag ser en brist på moral i det, en fullständig brist på respekt sedan ser jag en stor kärlek i det, att skriva skulle då vara att hålla fast livet."

Förnekelsen slår hela tiden över i bejakandet och sedan tillbaka igen. Skam och tvång är en och samma rörelse i riktning mot skriften, mot det skrivna livet.

IV.

I Intet liv kretsar hon kring fundamentet för det vuxna livets tillkortakommanden. Barndomen är där laddad med betydelser: "Min barndom var ensam och vemodig. Jag bestämde mig för att inte växa mer." Redan i detta beslut tycks alla de andra rymmas: att vägra växa, att vägra bli kvinna, att vägra bli fransyska eller arabiska. Entydigheten tycks vara det som främst hindrar en förändring eller en utveckling. Att hejda förloppen, att stoppa tiden, blir alternativet. Men inte ens i barndomen finns oskulden bevarad, inte ens i det land där fantasin kan styra, finns det en sådan trygghet att hon finner ro i den. Hon gör uppror mot barndomen:  "De enstaka dockor som råkade hamna i mina händer fick ett mycket kortvarigt liv. Först klippte jag av de tysta skönheternas syntetiska hår för att ge dem ett utseende av kvinnliga kollaboratörer straffade i fredstid, jag sänkte ner dem, ordentligt sönderstuckna, i ett tvättställ vars funktion skiftade efter mitt humör: en urinoar, ett badkar för barn, en bidé för kön och fötter, eller ett emaljkärl som så lätt antar skinkornas form... När de blivit genomblöta smorde jag in dem med mjöl - de fattigas talk - sedan ryckte jag en efter en bort ögonfransarna från deras ständigt öppna ögon med en pincett."

Upproret riktat mot barndomen, javisst, men kanske också mot kvinnoblivandet, mot den lilla flickans förvandling till kvinna? Berättelsen antar senare alltmer den formen: när menstruationen och brösten kommer blommar den ut och blir en anklagelseskrift och hon konstaterar att barndomen sammanträffade med döden, "likt en fräck kvinna" och att något i och med dess slut också alltmer kom att likna döden. Att hejda tiden och redan som barn sammanträffa med döden innebär att det kvinnliga lidande hon ser framför sig - blödandet och födandet - slipps undan. Jätteklivet från barndomslandets totala makt över tingen och tillvaron fram till döden blir ett förnekande av den egna existensen; i sammanträffandet med döden kan hon låtsas som om hon själv aldrig ens existerat, än mindre blött eller fött andra, nya liv.

Hur förhåller sig då skrivandet till detta? På vilket sätt kan rädslan för skrivandet och sexualiteten sägas vara en och samma sak? Jag tror att det har med livsbejakelse att göra. Att skriva är att bekämpa döden och förintelsen. Skriften  fasthåller ett stycke tid och liv och består därför längre än den som skrev ner det. Sexualiteten är alltid livgivande, även när den förverkligas utan fortplantning. I själva det laddade mötet mellan två människor föds liv; i famntaget, i kyssen, i blickarna som möts, i könens samvaro, i inträngandet och orgasmen. Oavsett om det sker en befruktning av ägget har liv skapats. Den sexuella föreningen är i sig liv. Skrivandet och sexualiteten påminner om varandra på det sättet att de båda fasthåller tid och liv, och att de vägrar godta den enskilda människans död. I döden finns också livet och skriften eller sexualiteten manifesterats.

V.

Nina Bouraoui klyvs hela tiden mellan manligt och kvinnligt, mellan europeiskt och arabiskt, mellan skrivande och tystnad. Hon söker svar på denna klyvnad i just barndomen, där hon "är Frankrike och Algeriet tillsammans." Men det innebär också att själva grundproblemet finns där: "Jag är allt. Jag är ingenting (...) Min kropp består av två landsflykter. Jag reser inuti mig själv. "

I Pojkflickan tycks motsättningarna upphäva varandra, hon blir bokstavligt talat ingenting. Och ändå vet hon att fadern djupt föraktar och äcklas över hennes kön: "Jag gick mot handfatet för att försöka undanröja de värsta spåren av den fruktade befläckelsen"  skriver hon i Förbjuden betraktelse om den första menstruationen, och fortsätter berätta om vad som händer när fadern kommer in i rummet och ser henne: "Han överöste mig med slag och sade: 'Småflickor, sperma, skökor, skörlevnad, svaghet och skam börjar på samma bokstav.' Det var hans sista ord."

I det våld som hennes kvinnoblivande utlöser från fadern föds också hennes självförakt, som inte minst är ett förakt för det egna könet: "mitt hjärta slog hädanefter i mitt underliv, dess artärer var som stuprännors mynningar en regnig dag, de nådde längre än min variga blomma och tömde allt sitt hat och våld över mina lår", heter det i samma passage som där fadern slår henne och skriker ut sitt förakt.

Mellan de olika identiteterna tycks hon bygga sig en ny, och basen för den är ensamheten. När hon är ensam mildras både föraktet och självföraktet. I tystnaden börjar hon sakta formulera sig en identitet. Hon skapar sig en egen värld, bortom det kvinnliga och manliga, bortom det franska och algeriska: "Jag dansar i timtal. Det är en hänryckning som följs av tystnaden. Jag lär mig att skriva."

När hon skriver aktualiseras ändå söndringen. Är hon en blivande fransk författare eller en nordafrikansk, inom sig och inne i sitt språk bär hon på två länder och två ensamheter. Det är dessa ensamheter som skrivandet kan hindra, förminska, mildra. De kan inte utplånas, eftersom de är en beståndsdel av hennes jag. Identiteten är dubbel och söndringen evig. Men skrivandet kan, också för den som fruktar det skrivna språket, både skingra skräcken och förstärka livskraften. Så paradoxal är litteraturen, och för Nina Bouraoui tycks den paradoxen vara själva vardagen.

VI.

Jag skriver mig gång på gång ner i denna problematik. Jag hejdar mig inför texten. Jag är man. Kan läsaren störas av den skrivandes kön? Jag har inte ens tänkt tanken. Men jag upphör inte att skriva kring det som har med födelse, liv och död att göra. Eller som den litauiska författarinnan Giedra Radvilaviciuté uttrycker det: "Det är inte för inte jag tänker på texter. Jag gör inget i onödan." Det jag här har gjort har i alla avseenden varit nödvändigt.

Thomas Nydahl

Till Astrid.
Litteratur:
Avsnitt II i denna essä ingår också som inledning till min bok Skrivandets portar, litterära samtal med tio kvinnliga författare (Artéa förlag 2005).
Textens dragningskraft, ur antologin Café Tabac, av Giedra Radvilaviciuté (Förlaget Tranan, 2006).
Följande böcker av Nina Bouraoui ligger till grund för arbetet:
Förbjuden betraktelse (Göteborg 1993, översättning Jonas Wicktor, Anamma förlag)
Intet liv (Göteborg 1993, översättning Jonas Wicktor, Anamma förlag)
Pojkflickan (Stockholm 2004, översättning Maria Björkman, Elisabeth Grate Bokförlag AB.)
Dockan Bella (Stockholm 2005, översättning Maria Björkman, Elisabeth Grate Bokförlag AB.)
Mina onda tankar (Stockholm 2006, översättning Maria Björkman, Elisabeth Grate Bokförlag AB.)

Ur arkivet

view_module reorder

Postmoderna perversioner: Guillaume Faye läser Heidegger

Den andliga fronten som under 1900-talet kämpade mot den moderna teknokratins destruktiva metoder existerar inte längre sedan något årtionde tillbaka.I svetsfogen mellan "usura" och en globalism som är totalitarismens verkliga ...

Av: Guido Zeccola | Essäer | 27 juli, 2010

Veckan från hyllan, Vecka 11, 2012

Det har varit presidentval i Finland. Sauli Niinistö vann. Han är konservativ, men i Finland som på många andra håll i världen vill inte de konservativa kalla sig för konservativa ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 10 mars, 2012

Ahimsa: Ickevåld

I dagens värld länkas vi till andra på många sätt. Det globala sammanvävs med det lokala. Lycka är inte bara ett individuellt behov utan också ett kollektivt fenomen; min lycka ...

Av: Lena Månsson | Reportage om politik & samhälle | 08 december, 2010

Sväva i en rymd

Sväva i en rymd inuti och födas i kvinnokamp. Känna blodsmak naken

Av: Tor Lundmark | Utopiska geografier | 30 oktober, 2007

Mary Wollstonecraft – med pennan som revolutionär kraft

Mary Wollstonecraft. Många miljoner människor har dött och glömts under de hundratrettio år som gått sedan hon begravdes. Men när vi läser hennes brev och lyssnar till hennes argument [...] ...

Av: Johanna Andersson | Essäer om litteratur & böcker | 08 december, 2008

Den kinesiska vägen till en konstnärlig kampfilm. Intervju med producenten Rui Li

Vid första ögonkastet verkar ”The Sword Identity” vara en ”vanlig” kinesisk kampkonstfilm, men i själva verket är den en högst poetisk kärlekshistoria. Filmen utspelar sig under tiden för Mingdynastin, en ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 14 december, 2011

Thomas Bernhard. Om geniet och fallet eller de sammanväxta i en verklighetens fiktion…

"What matters is whether we want to lie or to tell the truth and write the truth, even though it never can be the truth and never is the truth” (T ...

Av: Göran af Gröning | Essäer om litteratur & böcker | 03 oktober, 2013

Självporträtt . Olja 1933

Bilden bortom tingen. Kasimir Malevitj och konstens vägval

”Det tycks mig som om Rafaels, Rubens, Rembrandts med fleras måleri för kritiken och för samhället inte har blivit något annat än en konkretion av otaliga ’ting’, som gör det ...

Av: Thomas Notini | Konstens porträtt | 30 november, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.