Musikaliska möten i Helsingfors

"Den största ansamling hipsters som Helsingfors någonsin skådat", svarar jag när min finska vän frågar vad jag tänker skriva. Hon skrattar och rättar mig: "Nej, det måste varit när Arcade ...

Av: Jonatan Spejare | 22 augusti, 2010
Kulturreportage

Finns de nån Gud tror du? ett reportage från brofästet

Vi satt på cementplattformen under bron, jag och Tinny. Den höga bron över forsen. Det blåste jävlar och därnere var allt äckligt. Drick sa jag. Jag dricker ju sa hon ...

Av: Benny Holmberg | 05 juli, 2012
Agora - filosofiska essäer

Sprida konst med datavirus

Jag minns ett datavirus som drabbade min hemdator Amiga 500 i slutet av 80-talet. På skärmen kunde man läsa: “Something wonderful has happened Your AMIGA is alive !!! and, even ...

Av: Mathias Jansson | 11 april, 2014
Essäer om konst

TUPP - en scenkonstfestival med stora ögon inför världen

Jag såg nyligen Françoise Sagans debutpjäs "Slott i Sverige" på Dramaten. Det var en bra uppsättning: snygg inramning och gedigna skådespelarinsatser. Efteråt kände jag ändå en viss tveksamhet. Det fanns ...

Av: Tim Andersson | 22 april, 2010
Kulturreportage

Ernest Hemingway - myten, mannen och hans mor



Ernest Hemingway i spegelErnest Hemingway slog folk på käften, skrek och gormade i berusat tillstånd och spetsade ofta sina giftiga repliker med homofoba eller antisemitiska glåpord när han blivit negativt recenserad och apostroferad av litteraturkritiker. I mångas tycke var han en riktig skitstövel, en bakslug och svartsjuk fegis, ogin och grälsjuk, en direkt ömklig figur. Därtill kan läggas förekomsten av inte bara påstådda utan i flera fall bevisade falsarium för att inte säga mytomana drag i hans böcker. Hans noveller och bokverk byggde genomgående på ett illa maskerat självbiografiskt material där han 'skarvade som en häst travade' enligt en del kritiker. Det gällde särskilt hans deltagande i de båda världskrigen och hans påtalat heroiska insatser under sin medverkan i dessa. Han använde också sitt självbiografiska skrivande för ta ut hämnd på sina tidigare fruar och sina föräldrar och utsatte i detta syfte dessa och många av sina vänner för en generande negativ offentlighet. Devisen: ”Passa dig annars kommer du i min nästa bok!” kunde med fördel användas av honom.

Hela denna inledande beskrivning av Hemingway som en omoralisk och svekfull personlighet bygger just på myten om honom och ingår också i denna. En sak därtill. Flertalet av de angrepp på Hemingway som dykt upp genom åren kan tolkas som orsakade av att han stundtals skrev så fruktansvärt bra och därtill hade något att berätta. Egenskaper och tillgångar som få kollegor kunde förlåta honom för eller stå ut med.

Den ursprunglige Ernest Hemingway - och ibland tycks det som om det aldrig funnit någon sådan - äger i de tillgängliga och tillförlitliga källorna inte längre några verifierbara drag där man kan finna ut vem han egentligen var.

I vår tid tycks kritiker som handskas med den litterära portalen Ernest Hemingway vilja klä honom i andra paltor, ta av honom de leriga machostövlarna och istället hävda hans förkärlek för lekar med könsidentitet och experimentell sexualitet. Man ger i detta syfte flera litterära exempel på hans faiblesse för det androgyna och hittar gärna de mest djupsinniga spår av sådana dragningar och tendenser i hans verk men även i hans privatliv. Och detta får vi väl säga vara en tidstypisk dress man klär honom i, likaväl som sjuttiotalet önskade äga honom som frihetshjälte för att inte säga revolutionär.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ernest Hemingway och det besegrade lejonetEn orsak till att all världens kritiker klänger som hungriga löss med sina ifrågasättanden och epitetskladd på denne författare är återigen att han stundtals skrev så bra och mellan varven sålde så bra. Det är tillgångar som väcker ont blod och som en författare kan få svåra bannor för.

Ernest Hemingway är numera en gigantisk figur i den litteraturhistoriska mytbildningen och existerar som sådan i folks medvetande som en som levde ut sitt författarskap i verkliga livet. Resultatet tycktes ha blivit att hans liv och konst flöt ihop, både för publik och för Ernest själv. Därav den goda jordmånen för mytbildningen. Han är också en av världen mest lästa och omskrivna författare och privatpersoner och därtill akademiskt upphöjd som Nobelpristagare. Dessa framgångar stärker ytterligare mytbildningen. Det är som om sanningen inte längre får något fäste på personen Ernest Hemingway. Alla kan vid varje tidsperiod gräva upp det skamfilade och välanvända liket, tvätta det och klä det i nya skepnader helt efter eget skön. Under 1970-talet ansågs han enligt den gängse meningen har varit en frihetskämpe under sitt liv, som slogs på den rätta sidan och tog ställning för det radikala alternativen. I nutid detta 2000-tal vill man istället i vissa kretsar påvisa honom som en omanlig fegis endast i syfte att få spräcka den så potenta machomyten medan andra just hävdar de sidor hos honom som exponerar en komplicerad och könsöverskridande författare och privatperson. Alla drar i sina tåtar för att få ut det gottaste ur Papa. Och allt tycks rymmas och finna näring och relevans i hans litterära omland och storhet. Och kanske är det ändå just så den komplicerade sanningen ser ut.

Hemingway deltog själv med iver i skapandet av sin egen myt. Han poserade generöst för öl- och spritmärken, för modemagasin iklädd fritids- och jaktklädsel utifrån sitt utövande av djuphavsfiske i Florida, storviltsjakt i Afrika och tjurfäktning i Spanien. Han såg alltid till att ta potenta foton genom att posera i 'manlighetsmiljöer' med tjänliga attribut som vapen och nedlagda byten som troféer vid sina fötter alltihop utgörande delar av naturromantiska stilleben.

Han var enligt uppfattningar bland de som umgicks med honom personligen kategorisk i diskussioner och ägde en personlighet som avgjorde dessa diskussioner med tvärsäkra domslut och snara förkastelsedomar. Hans skanderande också mot sina 'avlagda' kvinnor privat liksom han gjorde i efterkommande böcker vilket inte var särskilt klädsamt eller solidariskt. Mot männen var han enligt dessa uppgifter inte mycket bättre.

Ernest och wiskyflaskanHans manlighetsideal som han presenterade dem i en del av sina texter känns i backspegeln i vår tid överraskande grova och enfaldiga, brutala och ibland skrämmande infantila eller direkt patetiska varande just sådana som en del av den dåtida kritiken framställde dem. I samtida recensioner av Att ha och inte ha hånade några kritiker honom öppet för hans primitiva blodtörst. Huvudpersonen Harry Morgan var enligt dessa kritiker en mördare med en psykopatisk livssyn. Detta påpekade man därför att Hemingway helt tycktes dela sin huvudperson Morgans inställning och blodtörst. Att gilla den 'vackra krökning' av hajens kropp som beskrevs när denna rovgiriga fisk fick smak på blod är direkt infantilt menade man, en direkt hyllning av den primitiva blodtörsten. Hemingway vinglade också enligt sina belackare som en drucken mellan politiska läger och fick och har fortlöpande genom åren fått kritik för detta från både höger och vänster och det har till och med används epitet som 'politisk idiot' om honom.

Det hemingwayska syndromet vilar än i dag tungt i överraskande hög grad över månget manligt författarskap. Det är nödvändigtvis inte så att de blir epigoner till hans spartanska textekvilibristiskkk utan förhåller sig mera till den yttre myten om den urstarke storviltsjägaren, djuphavsfiskaren och mannen som helst vädrade doften av färskt blod och gillade tjurfäktning och dessutom kunde supa öronen av vem som helst. Denna mytbildning är visserligen sprungen ur den verklige Hemingway och hans författarskap där hans egen attityd och handlande bidragit starkt men i eftermälet till denna stridbare författare handlar det mycket om vem han egentligen var utanför sina verk. Det gäller att hitta författaren innanför allt detta utanpåverk. Det står varje epigon fritt att ta efter det som passar. Det våldsamma spritintaget är väl det vanligaste mönstret man följer.

Sanningen under myten och i förhållande till alla de kritiska rösterna från höger såväl som från vänster ligger gissningsvis någonstans mellan alla antaganden men lär aldrig bli frilagd.

Vad gäller Hemingway vilar hos många intellektuella ett slags överseende och lätt övermaga inställning till hans lite väl patetiska machohybris och hans vingliga politiska turer mellan halvfascistiska uttalande och förkärlek för Ezra Pound å ena sidan och hans nästan ultrakommunistiska uttalanden och exponeringar å den andra. Och återigen: Sanningen tycks som alltid vara en välling mitt emellan. Kvar står dock det viktiga huvudbegreppet och delmängden av den osorterade helheten Hemingway: Författaren.

Grace Hall Hemingway, mor till författaren, dog den 29 juni 1951I mången litteratur om Papa hanteras på senare år inte utan viss elakhet ifrågasättandet av hans manlighet i betydelsen hans mod och som nummer två och kanske i följd därav hans sexuella preferenser. Mot den Hemingswayska machomytbildning kommer alltså en envis motreaktion och det är utmärkande för vår nutid. Man kan kanske tala om en ny mytbildning där man klär av denne manlighetsivrare alla dessa attribut och gärna hittar kvinnliga drag. Man antyder homosexuella böjelser, redovisar hans förkärlek för androgyna lekar både privat och i böckerna och hans starka önskan att 'klä ut sina kvinnor' i klassiska 'gammeldags' manlighetsattribut som jaktutstyrsel med en cigg i mungipan och ett gevär i handen. Och här kommer dessutom kvasipsykologiska figurer löpande efter hand som brev på posten. Är det den starka modern Grace som spökar? Var det egentligen hon som störde hans genus genom att klä ut honom i flickkläder och göra honom och hans syster Marcelline till hennes 'två döttrar'?

Detta ger den bastanta och slutgiltiga följdfrågan: Vilken inflytande hade moder Grace på Ernest?

Hans mor spelade enligt han egna texter en mycket stor roll i hans liv som en hätsk antagonist mot hans författarskap och leverne. Hemingway hade en lång och aldrig avslutad frigörelseprocess från sin mor som han ansåg hade svikit hans far och gått bakom ryggen med sina lesbiska förbindelser samtidigt som hon hycklade moral gentemot Papas egna affärer och hans sätt att förhärliga våld och sedelöst leverne privat och i sitt författarskap.

Att Ernest mamma Grace klädde ut sonen i kvinnokläder när han var liten vill gärna många levnadstecknare påpeka. Och det var ju vanligt att man gjorde med pojkar vid denna tid. Men dessa levnadstecknare beskriver det som signifikativt och specifikt hos den hemingwayska familjen och och en 'böjelse' hos modern Grace. Och man vill ha fler bevis än så. Man söker i hans verk i efterhand efter tecken på hans läggning. Och att hans avdagatagande av sig själv blir för dessa ivriga kritiker det följdriktiga och ultimata beviset på att han inte trivdes i en för hans själ betungande och obekväm mansroll. 

Benny Holmberg

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Kvinnor som gnor – Intervju med Gittan Jönsson

Årets Henry Mayne-pristagare heter Gittan Jönsson. Priset instiftades 1991 av Birgit Rausing och hennes man Gad Rausing till minne av Birgit Rausings far konstnären Henry Mayne. Pristagaren utses vartannat år ...

Av: Katinka Kant | Konstens porträtt | 07 augusti, 2013

Collografi gör gott för själen

Kärt barn har många namn. Jag får en känsla av att det ter sig så för konstnärerna som uttrycker sig genom collografi – eller collagrafi, alternativt limtryck, som denna tryck- ...

Av: Marit Jonsson, Formom | Essäer om konst | 16 februari, 2012

Curved Cosmos Seen as Virtually Flat in the Universe: A Scaling Agreeing with…

  Truth spirit, enlighten and guide our researchOh Mary conceived without sin pray for us that have recourse to you A metaphysical geometrical representation of a curved cosmos seen through a flat ...

Av: Piero Benazzo | Essäer | 13 december, 2010

Den nya tidens skräck

  Den nya tidens skräck Dagens skräckscen kan man dela upp i mainstream och underground. Undergroundscenen exploderade egentligen redan år 2001 med Fred Vogels ökända August Underground, en nihilistisk sadism vars ...

Av: Magnus Blomdahl | Essäer om film | 18 september, 2007

Stefan Whilde

Livets mening på begriplig dialekt

Jag har en sommarstuga strax utanför en sydskånsk stad. Stugan ligger i en bortglömd by. Byn finns inte med på någon karta. Den blott och bart existerar, kan man säga ...

Av: Tidningen Kulturen | Stefan Whilde | 01 augusti, 2015

7. Nils-August

Ahh! Det där satans julpyntet, hur länge ska man stå ut med det, egentligen? Nu satte det fälleben på honom också, det var droppen! Han låg på köksgolvet och kom vare ...

Av: Nils-August | Lund har allt utom vatten | 27 januari, 2012

Samurajkaraktärens givne arvinge, Keigo Kasuya, talar om sin senaste rollprestation i filmen Caterpillar.

  När det gäller regiansvarig för "Caterpillar" är det Kôji Wakamatsu (född 1936) började att regissera 1963 har idag gjort över 100 filmer (första titeln var "Hageshii onnatachi"). Förutom att ha ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 02 februari, 2011

Det ledande skiktet av en högkultur som väntar på barbarernas invasion

illustration Sabina A kterDahl Det ledande skiktet av en högkultur som väntar på barbarernas invasion Konstantinopel utlöste diktarinspirationen hos 1800-talets Gerard Nerval, Chateaubriand, Lord Byron och Flaubert – och har ...

Av: Carina Waern | Essäer om litteratur & böcker | 13 november, 2007

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.