Att förstå ”med” sig själv. Om Sapfo och Alkaios

”Eros skakar mig motståndslöst än en gång –ljuvligt stingande, obetvingliga djur!”(Sapfo) Kan en liten bok som innehåller fragment från en tid utanför tiden alstra i mig samma darrning som jag känner ...

Av: Guido Zeccola | 20 april, 2013
Essäer om litteratur & böcker

Det omöjliga

  Det omöjliga Simone Weils helgonliknande leverne är ständigt aktuellt stoff för inspiration och diskussion. Minst lika viktigt är dock hennes filosofiska och politiska gärning. Mårten Björk försöker därför ta fasta ...

Av: Mårten Björk | 23 oktober, 2007
Essäer om samhället

En Konsertupplevelse utöver det vanliga

 Stockholm, Drottningholms slottsteater, 6-10 juni Stockholm early music festival 2012 Det har under denna vecka varit ett mycket ambitiöst program med vad som kallas tidig musik, en term som är mina ögon ...

Av: Alexander Sanchez, Jessika Ahlström | 17 juni, 2012
Musikens porträtt

Kulturförbittring

Att bilda kultur är att lära sig att förnimma den associativa undertexten mellan: bokstäver, ordens ideogram, text, fotografier, andra bilder, sysslor eller artefakter i detta syfte. Syfte definieras som mellanmänsklighet ...

Av: Freke Räihä | 08 oktober, 2010
Essäer

Bo Carpelan: vemodets poet, inte förtvivlans



Bo CarpelanNär Björn Håkanson recenserade Bo Carpelans diktsamling Den svala dagen från 1961, hade Carpelan avslöjat att han där för första gången tyckt sig nå fram till ett verkligt eget uttryck och varit noga med att få den förannonserad med fyra dikter i BLM, bl a Krets:

Där, vid det bleka trädet,

stod han lyssnande till min mors steg.

Det förgängliga är vår kärlek och ömhet,

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

dagen som går   underbar   för att den aldrig

                     återvänder.

Jag som lyssnar till dina steg i gräset

och du som står mig nära,

kanhända vid den grå skymningen

att de skall minnas som nu drömma ?

Efter en imagistisk första poettid ledande fram till doktorsavhandlingen om Gunnar Björling 1960, slog han in på avklarning, förenkling och mer klassicism. Efter att ha gjort upp med Björling blev han mer enckellsk – och Håkanson nämner t o m Tranströmer.

Men poängen borde väl vara att här börjar Carpelan bli sin egen. Han hade många förebilder, som ungdomlig massläsare vid stadsbiblioteket, Richardinkatu i Helsingfors. 1946-80 var han bibliotekarie, tillsist biträdande bibliotekschef, 49-64 skrev han i Hufvudstadsbladet. Litteraturvetenskap läste han till fil mag 1948. Han studerade också i Frankrike, England och USA. Han översatte mycket: grekiska klassiker, Sándor Csoóri, Osip Mandelstam, Marina Tsvetajeva, även Edith Södergran, Paavo Haavikko m fl finska författare.  Han skrev barnböcker (Anders på ön, Anders i stan), deckaren Vandrande skugga, psykologisk thriller, librettot till Erik Bergmans opera Det sjungande trädet, scen- och tv-dramatik, essäer. Detta alltså utöver tjugotalet diktsamlingar, tiotalet romaner, ett par dussin hörspel. Först och sist var han en oerhört mångsidig och produktiv författare.

Förutsättningslösa läsare av hans tidiga verk anar inspiration från fransk existentialism, svensk modernism, Björling javisst men också Paul Éluard och Georg Trakl, för att inte glömma Ingmar Bergmans filmiska drömlandskap.

Krets har denna nya, skenbara enkelhet som rymmer hela det milda vemod inför livsgåtan som  dominerat Carpelans senare diktning. Det tillfälliga och individuella har sitt eviga liv som upprepning mellan släktena och inom allt mänskligt liv. Denna tanke rymmer en försoning med det starka dödsmedvetandet som också finns där. Carpelan är en vemodets dik-tare, men inte förtvivlans. Den lilla glidningen mellan ´han´och ´jag´ skapar mångtydighet: är ´han´ författaren eller fadern eller vilken som helst representant för det levande släktet ?

Det berättas om bibliotekarien Bo Carpelan när han arbetade med den stora dystopiska romanen om några överlevande efter kärnvapenkriget, Rösterna i den sena timman 1971, att han kom en timme tidigare till arbetet varje dag och då skrev ett kort stycke prosalyrisk text som till sist ingick i collaget i denna bok. Det finns också ett hörspel i bakgrunden. Korta prosalyriska, omväxlande reflekterande och berättande, dagbokslika texter förekommer ofta och då vill han själv tala om det som ”roman”. Så var många romaner på sjuttonhundratalet dagbokslika –  och vad ska vi inte säga om romans bretons och Decamerone ? ´Romanice´ betyder ´på romarnas sätt´ i motsats till frankernas, till skillnad från ´epos´ ett berättat förlopp från privatsfären av begränsat omfång; ingenting om enhetlig intrig och spänningskurva. Sådana dagbokslika texter kom att bli allt vanligare i Carpelans produktion och kom, som vi ska se, att avsluta den med ´Blad ur höstens arkiv´ 2011.

Av Carpelans romaner i dagboksform har särskilt framhållits Axel från 1986, för vilken han fick en av sina tjugotalet medaljer, som Nordiska Rådets litteraturpris, Svenska Akademins finlandspris,  Finlandiapriset två gånger, De Nios stora pris.  Dess fiktion är farfarsbrodern Axel Carpelans brevväxling med Jean Sibelius, hans tillkortakommanden som människa och musikälskare men hur han kunde rädda Sibelius ekonomiskt, temat tydligt stimulerat av Gontjarovs Oblomov. Den kan också läsas som  visionär text om Sibelius´ musik som del i befrielsen från det ryska oket. Ytterligare en läsart låter Sibelius´ verk gå in i tystnaden med den svenskfinska aristokrati som överflyglades av bosjevismen. Denna roman har setts som så viktig att den nyutgavs som paperback 1991 och på nytt 2010.

1996 kom  dittills samlade dikter, Novembercredo, och samma år i BLM (nr 1/96) den sista recension på gränsen till essä som ägnades detta nästan sju decenniers författarskap, innan tidningen själv gick i graven. Där finner Arne Johnsson en av de  ”vackraste dödsdikterna efter Bo Setterlind”, ur I det sedda:

Du öppnar dörren i trädets stam.

Där finns ett ensamt rum för var och en av oss.

Du säger; Kom ! och för mig till en säng

Som, säger du, redan länge varit bäddad.

Det doftar friskt av sommar och syren.

Jag sover gärna över här en stund.

Som  vi nu kan förstå, är det ingen tillfällighet att Bo Carpelans avskedsbok  Blad ur höstens arkiv (2011)  särskilt utpekas som  ´roman´, att den består av hundratalet prosalyriska betraktelser, berättelser, drömrester,  minnesfragment ur Kärleken från tre höstliga månader på sommarstället Udda. Ett samspråk med sig själv, med världslitteraturen och särskilt Kafka, med femårige skarpt iakttagande pojken Slanten, med en gång försmådda men alltjämt närvarande vännen Leena och med sin tjugo år äldre mor i hennes sista tid.  Ljuset, snöfallet, tröttheten, vinden i björkarna, ”smärtan som en lätt dimma över vattnet”, naturen och känslorna som speglat varann genom hela symbolismen gör det här igen - nuet och evigheten, samma vemod, samma försoning. En säregen konstant är Kafkas Odradek, detta magiska garnnystan som här närmast symboliserar Tomas Skarfelts oro. En annan är faderns lista över soldatnamn från Karl XII:s krig – de lever ett förstulet liv i en ask av rosenträ, ”och där är inte damm från fordom, det förflutna som envist biter sig fast i trä, och anteckningsboken som blundar och låtsas sova men väcks av en ivrig hand och blommar upp, vecklar upp sina kronblad, med en andhämtning som en vind som söker sig ut genom det öppna fönstret och blir del av hela luften där ute, hela himlavalvet.”

Också historien inskriven i nuet, inskriven i naturen, beredd att när som helst framkallas ur något dunkelt minne, något negativ ur den fotokonst som också intresserade alter egot, det avslöjas.

Postum? Postum roman, vad är det ? Den postuma romanen är den dödes närvaro i rummet varje gång en inlevelsefull läsare öppnar den, skulle Bo Carpelan kunnat svara.

Också konsten deltar i försoningsgesterna mellan dem som är och dem som inte längre. Besvärjelse.

Tomas Löthman

 

Ur arkivet

view_module reorder

Klimat eller vårdkvalitet när Sahlgrenska stänger psykiatriskt akutintag

Slänger mig mot tidningsstället, inte för att Göteborgs-Posten är min främsta preferens men en gratis tidning är trots allt en gratis tidning. "Hårdare klimat för psyksjuka" skriker framsidans huvudrubrik (2010-05-03) ...

Av: Linda Bönström | Reportage om politik & samhälle | 09 maj, 2010

Släpp inte fan över bron!

Släpp inte fan över bron! Ann Hingström träffar Hans Alfredson.    Hans Alfredson, foto: Julia Peirone/W&W Två fullvuxna män med akademisk bakgrund och smak för det burleska slår sig alltså ihop och ...

Av: Ann Hingström | Scenkonstens porträtt | 12 januari, 2007

Thomas Middleton  Foto Wikipedia Public domain

En Shakespeares jämlike

Det är ett väldigt ståhej kring Shakespeares 400-årsjubileum. Hans samtida kollegor som Christopher Marlowe och Ben Johnson står helt i skuggan av honom. Och så har vi Thomas Middleton (1570-1627) ...

Av: Bertil Falk | Litteraturens porträtt | 27 juli, 2017

Bruno K Öijer reciterar

När Bruno K Öijer träder fram på scenen på Södra teatern i Stockholm vet applåderna inga gränser. Och finns det ett tema för denna kväll så är det just att ...

Av: Tomas Nilsson | Litteraturens porträtt | 17 mars, 2009

Det svenska deckaråret 2008

År 2009, dags för ett nytt deckarår men innan Bengt Eriksson börjar läsa och skriva om årets nya deckare - föreslår han några anteckningar om året som gick. Bästa svenska deckare ...

Av: Bengt Eriksson | Kulturreportage | 09 januari, 2009

Hildegard von Bingen ─ Rhenlandets Sibylla

Under medeltiden levde ett stort antal märkliga kvinnor som i dikt eller drama i uppenbarelser eller brev framför sin kärlek till Gud och sina medmänniskor. De talar om sin förundran ...

Av: Lena Månsson | Övriga porträtt | 26 oktober, 2009

Intervju med Alessia Niccolucci

Alessia Niccolucci är en begåvad italiensk ung författarinna, med flera romaner, noveller och diktsamlingar bakom sig. Hon tycks ha valt ”den kvinnliga kontinenten”, som Lacan hade kunnat säga, men hon ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 19 augusti, 2011

En tyrann i tiden – Re Orso på Opera Comique

Det finns många sätt att börja en opera på. Det behöver inte vara med ouvertyren, även om det är det vanligaste. Ouvertyren kan man dessutom lägga i slutet av operan ...

Av: Ulf Stenberg | Kulturreportage | 26 maj, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.