Erika och Ulrika på Normal förlag

  Ulrika och Erika Larsson. Foto: Elisabeth Ohlson Wallin Erika och Ulrika på Normal förlag – queerböckerna blev deras liv På hösten 2004 bestämde sig Erika och Ulrika Larsson sig för att ge sig ...

Av: Agneta Tröjer | 04 augusti, 2007
Konstens porträtt

Opplysningstidens konsepsjon om dannelse av et selv

Innledning Både R. Descartes (1596 – 1650) og I. Kant (1724 – 1804) regnes som opplysningstenkere. Kant skrev til og med et stridsskrift, som er kjent som Hva er opplysning? For ...

Av: Thor Olav Olsen | 09 augusti, 2013
Agora - filosofiska essäer

Veckan från hyllan. Vecka 36-2012

Moderaternas partisekreterare och då fortfarande ansvarig för partiets kommunikation på sociala medier, Thomas Böhlmark, har i ett twitterinlägg kallat en kvinnlig politiker med kurdiskt ursprung för ”klappturk”. Den rasistiska benämningen ...

Av: Gregor Flakierski | 01 september, 2012
Veckans titt i hyllan

Vermeer van Delft och hans konst

Johannes/Jan Vermeers 1600-talsmåleri kännetecknas av den tidens moraliska uppfattningar. Det finns pedagogiska pekpinnar i hans verk, som hade som mål att åskådliggöra synen på samhällets ”nya moral” och fostra kvinnorna ...

Av: Lilian O. Montmar | 18 juni, 2014
Konstens porträtt

Bo Carpelan: vemodets poet, inte förtvivlans



Bo CarpelanNär Björn Håkanson recenserade Bo Carpelans diktsamling Den svala dagen från 1961, hade Carpelan avslöjat att han där för första gången tyckt sig nå fram till ett verkligt eget uttryck och varit noga med att få den förannonserad med fyra dikter i BLM, bl a Krets:

Där, vid det bleka trädet,

stod han lyssnande till min mors steg.

Det förgängliga är vår kärlek och ömhet,

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

dagen som går   underbar   för att den aldrig

                     återvänder.

Jag som lyssnar till dina steg i gräset

och du som står mig nära,

kanhända vid den grå skymningen

att de skall minnas som nu drömma ?

Efter en imagistisk första poettid ledande fram till doktorsavhandlingen om Gunnar Björling 1960, slog han in på avklarning, förenkling och mer klassicism. Efter att ha gjort upp med Björling blev han mer enckellsk – och Håkanson nämner t o m Tranströmer.

Men poängen borde väl vara att här börjar Carpelan bli sin egen. Han hade många förebilder, som ungdomlig massläsare vid stadsbiblioteket, Richardinkatu i Helsingfors. 1946-80 var han bibliotekarie, tillsist biträdande bibliotekschef, 49-64 skrev han i Hufvudstadsbladet. Litteraturvetenskap läste han till fil mag 1948. Han studerade också i Frankrike, England och USA. Han översatte mycket: grekiska klassiker, Sándor Csoóri, Osip Mandelstam, Marina Tsvetajeva, även Edith Södergran, Paavo Haavikko m fl finska författare.  Han skrev barnböcker (Anders på ön, Anders i stan), deckaren Vandrande skugga, psykologisk thriller, librettot till Erik Bergmans opera Det sjungande trädet, scen- och tv-dramatik, essäer. Detta alltså utöver tjugotalet diktsamlingar, tiotalet romaner, ett par dussin hörspel. Först och sist var han en oerhört mångsidig och produktiv författare.

Förutsättningslösa läsare av hans tidiga verk anar inspiration från fransk existentialism, svensk modernism, Björling javisst men också Paul Éluard och Georg Trakl, för att inte glömma Ingmar Bergmans filmiska drömlandskap.

Krets har denna nya, skenbara enkelhet som rymmer hela det milda vemod inför livsgåtan som  dominerat Carpelans senare diktning. Det tillfälliga och individuella har sitt eviga liv som upprepning mellan släktena och inom allt mänskligt liv. Denna tanke rymmer en försoning med det starka dödsmedvetandet som också finns där. Carpelan är en vemodets dik-tare, men inte förtvivlans. Den lilla glidningen mellan ´han´och ´jag´ skapar mångtydighet: är ´han´ författaren eller fadern eller vilken som helst representant för det levande släktet ?

Det berättas om bibliotekarien Bo Carpelan när han arbetade med den stora dystopiska romanen om några överlevande efter kärnvapenkriget, Rösterna i den sena timman 1971, att han kom en timme tidigare till arbetet varje dag och då skrev ett kort stycke prosalyrisk text som till sist ingick i collaget i denna bok. Det finns också ett hörspel i bakgrunden. Korta prosalyriska, omväxlande reflekterande och berättande, dagbokslika texter förekommer ofta och då vill han själv tala om det som ”roman”. Så var många romaner på sjuttonhundratalet dagbokslika –  och vad ska vi inte säga om romans bretons och Decamerone ? ´Romanice´ betyder ´på romarnas sätt´ i motsats till frankernas, till skillnad från ´epos´ ett berättat förlopp från privatsfären av begränsat omfång; ingenting om enhetlig intrig och spänningskurva. Sådana dagbokslika texter kom att bli allt vanligare i Carpelans produktion och kom, som vi ska se, att avsluta den med ´Blad ur höstens arkiv´ 2011.

Av Carpelans romaner i dagboksform har särskilt framhållits Axel från 1986, för vilken han fick en av sina tjugotalet medaljer, som Nordiska Rådets litteraturpris, Svenska Akademins finlandspris,  Finlandiapriset två gånger, De Nios stora pris.  Dess fiktion är farfarsbrodern Axel Carpelans brevväxling med Jean Sibelius, hans tillkortakommanden som människa och musikälskare men hur han kunde rädda Sibelius ekonomiskt, temat tydligt stimulerat av Gontjarovs Oblomov. Den kan också läsas som  visionär text om Sibelius´ musik som del i befrielsen från det ryska oket. Ytterligare en läsart låter Sibelius´ verk gå in i tystnaden med den svenskfinska aristokrati som överflyglades av bosjevismen. Denna roman har setts som så viktig att den nyutgavs som paperback 1991 och på nytt 2010.

1996 kom  dittills samlade dikter, Novembercredo, och samma år i BLM (nr 1/96) den sista recension på gränsen till essä som ägnades detta nästan sju decenniers författarskap, innan tidningen själv gick i graven. Där finner Arne Johnsson en av de  ”vackraste dödsdikterna efter Bo Setterlind”, ur I det sedda:

Du öppnar dörren i trädets stam.

Där finns ett ensamt rum för var och en av oss.

Du säger; Kom ! och för mig till en säng

Som, säger du, redan länge varit bäddad.

Det doftar friskt av sommar och syren.

Jag sover gärna över här en stund.

Som  vi nu kan förstå, är det ingen tillfällighet att Bo Carpelans avskedsbok  Blad ur höstens arkiv (2011)  särskilt utpekas som  ´roman´, att den består av hundratalet prosalyriska betraktelser, berättelser, drömrester,  minnesfragment ur Kärleken från tre höstliga månader på sommarstället Udda. Ett samspråk med sig själv, med världslitteraturen och särskilt Kafka, med femårige skarpt iakttagande pojken Slanten, med en gång försmådda men alltjämt närvarande vännen Leena och med sin tjugo år äldre mor i hennes sista tid.  Ljuset, snöfallet, tröttheten, vinden i björkarna, ”smärtan som en lätt dimma över vattnet”, naturen och känslorna som speglat varann genom hela symbolismen gör det här igen - nuet och evigheten, samma vemod, samma försoning. En säregen konstant är Kafkas Odradek, detta magiska garnnystan som här närmast symboliserar Tomas Skarfelts oro. En annan är faderns lista över soldatnamn från Karl XII:s krig – de lever ett förstulet liv i en ask av rosenträ, ”och där är inte damm från fordom, det förflutna som envist biter sig fast i trä, och anteckningsboken som blundar och låtsas sova men väcks av en ivrig hand och blommar upp, vecklar upp sina kronblad, med en andhämtning som en vind som söker sig ut genom det öppna fönstret och blir del av hela luften där ute, hela himlavalvet.”

Också historien inskriven i nuet, inskriven i naturen, beredd att när som helst framkallas ur något dunkelt minne, något negativ ur den fotokonst som också intresserade alter egot, det avslöjas.

Postum? Postum roman, vad är det ? Den postuma romanen är den dödes närvaro i rummet varje gång en inlevelsefull läsare öppnar den, skulle Bo Carpelan kunnat svara.

Också konsten deltar i försoningsgesterna mellan dem som är och dem som inte längre. Besvärjelse.

Tomas Löthman

 

Ur arkivet

view_module reorder
Bill Viola Foto CC-BY-SA 2.0

Bill Viola och långsamheten

Det finns ett videoverk av Bill Viola som jag gärna återkommer till, när tillfälle erbjuds. Det finns också med i några praktfulla kataloger som jag införskaffat i samband med Viola-utställningar ...

Av: Ulf Stenberg | Konstens porträtt | 21 april, 2016

Hur man blir samtidskonstnär utan att egentligen anstränga sig.

Medelmåttighetens evangelium Vid en gallring på biblioteket för ett tag sedan stötte jag på boken ART, skriven av konstvetaren/konstnären Lars Vilks. Jag publicerade en recension på omkonst.se där tyvärr allt inte ...

Av: Niklas Anderberg | Essäer | 30 oktober, 2013

Jenny Westerström: Den unge Anders Österling

”Skymningen faller, det brusar från Östersjön, och om en stund skall jag höra helgringningen från den lantliga kyrkan, ty det är lördagsafton.” Med de vackra orden avslutade Anders Österling sina ...

Av: Ivo Holmqvist | Litteraturens porträtt | 12 februari, 2014

Veckans porträtt: Johan Jönson om Johan Jönson

Johan Jönson om Johan Jönson Hur skulle jag beskriva mig själv? Det skulle jag inte. Om jag inte var fysiskt eller ekonomiskt tvungen. Jag skulle fortsätta vara så tyst som ...

Av: Johan Jönson | Litteraturens porträtt | 14 december, 2006

Fragment av surrogatpyret XIII

Den försäkomne negerjävuln, en robust hemföding barnfödd i Svartliden, knuffa uppspelt rosselgurglande upp dörrn, halvsnubbla som en volter över dörabäcken, tromfe till mä å trödde mä på foten me sin bara, obscent rosa ...

Av: Nikanor Teratologen | Teratologisk sondering | 04 februari, 2008

Thor Fagerkvist- Målarprofeten från Värmland

Värmland sägs vara ett sagornas och berättelsernas landskap förknippat med kända författare som Geijer, Tegnér, Lagerlöf, Fröding och Tunström som alla gestaltat och skrivit om landskapet i många sammanhang. Folk ...

Av: Lena Månsson | Konstens porträtt | 20 april, 2014

Tappad rätt ner i bilen

I Jim Jarmuchs märkliga episodfilmfilm "Night on Earth" finns ett avsnitt med en tysk taxichaufför i New York som varken kan köra bil - den skuttar fram när han trampar ...

Av: Ulf Stenberg | Gästkrönikör | 17 juli, 2009

Emmakrönika XVII, face to facébook och?

på skitstöveljordklotsvägens avtag ett allra diffust ställe på com till, men inte alls mer diffust än följande snart, vid disken väl framme hade jag oppnat cärlet och smakat på tre ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 14 Maj, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.