Den nya flaggan?

Nytt från Nya Zeeland – flaggan fortsätter flamma stolt

I ”Sörgården”, den trevliga läseboken för folkskolans yngre åldrar som kom ut kring början av förra sekelskiftet och som trycktes om i många upplagor, finns en trevlig bild på en ...

Av: Ivo Holmqvist | 26 mars, 2016
Essäer om politiken

Benjamin 12

Håkan Eklund OM BENJAMIN Benjamin är en serie skapad och ritad av kulturella mångsysslaren Håkan Eklund. Det handlar om en-rutingar och serien används ofta av skaparen för att belysa dumma företeelser i allas ...

Av: Håkan Eklund | 05 november, 2011
Kulturen strippar

Tillvarovävens formvärld och vävfront Torsten Hägerstrands andliga testamente

Som första universitetsämne läste jag 1944-45 geografi i Lund och minns väl de sympatiska lärarna Karl Erik Bergsten, Sven Björnsson och Torsten Hägerstrand. Liksom Helge Nelson, som tillika var min ...

Av: Erland Lagerroth | 14 oktober, 2010
Essäer

Om tro och vetande och behovet att ett gemensamt samtalsrum

En sentida hypotes hävdar att det finns en gen som styr individens spiritualitet. Den så kallade gudsgenen. Denna hypotes framlades i modern tid av den amerikanska genetikern Dean Hamer, och har ...

Av: Aje Björkman | 20 juni, 2010
Essäer

Bo Carpelan: vemodets poet, inte förtvivlans



Bo CarpelanNär Björn Håkanson recenserade Bo Carpelans diktsamling Den svala dagen från 1961, hade Carpelan avslöjat att han där för första gången tyckt sig nå fram till ett verkligt eget uttryck och varit noga med att få den förannonserad med fyra dikter i BLM, bl a Krets:

Där, vid det bleka trädet,

stod han lyssnande till min mors steg.

Det förgängliga är vår kärlek och ömhet,

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

dagen som går   underbar   för att den aldrig

                     återvänder.

Jag som lyssnar till dina steg i gräset

och du som står mig nära,

kanhända vid den grå skymningen

att de skall minnas som nu drömma ?

Efter en imagistisk första poettid ledande fram till doktorsavhandlingen om Gunnar Björling 1960, slog han in på avklarning, förenkling och mer klassicism. Efter att ha gjort upp med Björling blev han mer enckellsk – och Håkanson nämner t o m Tranströmer.

Men poängen borde väl vara att här börjar Carpelan bli sin egen. Han hade många förebilder, som ungdomlig massläsare vid stadsbiblioteket, Richardinkatu i Helsingfors. 1946-80 var han bibliotekarie, tillsist biträdande bibliotekschef, 49-64 skrev han i Hufvudstadsbladet. Litteraturvetenskap läste han till fil mag 1948. Han studerade också i Frankrike, England och USA. Han översatte mycket: grekiska klassiker, Sándor Csoóri, Osip Mandelstam, Marina Tsvetajeva, även Edith Södergran, Paavo Haavikko m fl finska författare.  Han skrev barnböcker (Anders på ön, Anders i stan), deckaren Vandrande skugga, psykologisk thriller, librettot till Erik Bergmans opera Det sjungande trädet, scen- och tv-dramatik, essäer. Detta alltså utöver tjugotalet diktsamlingar, tiotalet romaner, ett par dussin hörspel. Först och sist var han en oerhört mångsidig och produktiv författare.

Förutsättningslösa läsare av hans tidiga verk anar inspiration från fransk existentialism, svensk modernism, Björling javisst men också Paul Éluard och Georg Trakl, för att inte glömma Ingmar Bergmans filmiska drömlandskap.

Krets har denna nya, skenbara enkelhet som rymmer hela det milda vemod inför livsgåtan som  dominerat Carpelans senare diktning. Det tillfälliga och individuella har sitt eviga liv som upprepning mellan släktena och inom allt mänskligt liv. Denna tanke rymmer en försoning med det starka dödsmedvetandet som också finns där. Carpelan är en vemodets dik-tare, men inte förtvivlans. Den lilla glidningen mellan ´han´och ´jag´ skapar mångtydighet: är ´han´ författaren eller fadern eller vilken som helst representant för det levande släktet ?

Det berättas om bibliotekarien Bo Carpelan när han arbetade med den stora dystopiska romanen om några överlevande efter kärnvapenkriget, Rösterna i den sena timman 1971, att han kom en timme tidigare till arbetet varje dag och då skrev ett kort stycke prosalyrisk text som till sist ingick i collaget i denna bok. Det finns också ett hörspel i bakgrunden. Korta prosalyriska, omväxlande reflekterande och berättande, dagbokslika texter förekommer ofta och då vill han själv tala om det som ”roman”. Så var många romaner på sjuttonhundratalet dagbokslika –  och vad ska vi inte säga om romans bretons och Decamerone ? ´Romanice´ betyder ´på romarnas sätt´ i motsats till frankernas, till skillnad från ´epos´ ett berättat förlopp från privatsfären av begränsat omfång; ingenting om enhetlig intrig och spänningskurva. Sådana dagbokslika texter kom att bli allt vanligare i Carpelans produktion och kom, som vi ska se, att avsluta den med ´Blad ur höstens arkiv´ 2011.

Av Carpelans romaner i dagboksform har särskilt framhållits Axel från 1986, för vilken han fick en av sina tjugotalet medaljer, som Nordiska Rådets litteraturpris, Svenska Akademins finlandspris,  Finlandiapriset två gånger, De Nios stora pris.  Dess fiktion är farfarsbrodern Axel Carpelans brevväxling med Jean Sibelius, hans tillkortakommanden som människa och musikälskare men hur han kunde rädda Sibelius ekonomiskt, temat tydligt stimulerat av Gontjarovs Oblomov. Den kan också läsas som  visionär text om Sibelius´ musik som del i befrielsen från det ryska oket. Ytterligare en läsart låter Sibelius´ verk gå in i tystnaden med den svenskfinska aristokrati som överflyglades av bosjevismen. Denna roman har setts som så viktig att den nyutgavs som paperback 1991 och på nytt 2010.

1996 kom  dittills samlade dikter, Novembercredo, och samma år i BLM (nr 1/96) den sista recension på gränsen till essä som ägnades detta nästan sju decenniers författarskap, innan tidningen själv gick i graven. Där finner Arne Johnsson en av de  ”vackraste dödsdikterna efter Bo Setterlind”, ur I det sedda:

Du öppnar dörren i trädets stam.

Där finns ett ensamt rum för var och en av oss.

Du säger; Kom ! och för mig till en säng

Som, säger du, redan länge varit bäddad.

Det doftar friskt av sommar och syren.

Jag sover gärna över här en stund.

Som  vi nu kan förstå, är det ingen tillfällighet att Bo Carpelans avskedsbok  Blad ur höstens arkiv (2011)  särskilt utpekas som  ´roman´, att den består av hundratalet prosalyriska betraktelser, berättelser, drömrester,  minnesfragment ur Kärleken från tre höstliga månader på sommarstället Udda. Ett samspråk med sig själv, med världslitteraturen och särskilt Kafka, med femårige skarpt iakttagande pojken Slanten, med en gång försmådda men alltjämt närvarande vännen Leena och med sin tjugo år äldre mor i hennes sista tid.  Ljuset, snöfallet, tröttheten, vinden i björkarna, ”smärtan som en lätt dimma över vattnet”, naturen och känslorna som speglat varann genom hela symbolismen gör det här igen - nuet och evigheten, samma vemod, samma försoning. En säregen konstant är Kafkas Odradek, detta magiska garnnystan som här närmast symboliserar Tomas Skarfelts oro. En annan är faderns lista över soldatnamn från Karl XII:s krig – de lever ett förstulet liv i en ask av rosenträ, ”och där är inte damm från fordom, det förflutna som envist biter sig fast i trä, och anteckningsboken som blundar och låtsas sova men väcks av en ivrig hand och blommar upp, vecklar upp sina kronblad, med en andhämtning som en vind som söker sig ut genom det öppna fönstret och blir del av hela luften där ute, hela himlavalvet.”

Också historien inskriven i nuet, inskriven i naturen, beredd att när som helst framkallas ur något dunkelt minne, något negativ ur den fotokonst som också intresserade alter egot, det avslöjas.

Postum? Postum roman, vad är det ? Den postuma romanen är den dödes närvaro i rummet varje gång en inlevelsefull läsare öppnar den, skulle Bo Carpelan kunnat svara.

Också konsten deltar i försoningsgesterna mellan dem som är och dem som inte längre. Besvärjelse.

Tomas Löthman

 

Ur arkivet

view_module reorder

Skenhistoria

 Nästan längst söderut på Attika, en halvtimmas bilfärd från Atens Internationella flygplats, ligger det en liten hamnstad som bär namnet Lavrio. Den tillhör inte det grekiska fastlandets pärlor, faktum är ...

Av: Magnus Alkarp | Kulturreportage | 21 oktober, 2012

Loserförfattarfabriken III

Ny sen årstid på loserförfattarfabriken. Den varma tredjedelslängre sommarén av få ord förbyttes till höstens meningslösa tystnad först. Loserförfattarna hade för det mesta glömt sin första iver att skriva enahanda ...

Av: Stefan Hammarèn | Stefan Hammarén | 11 augusti, 2011

Göran Sonnevi

Den unge Göran Sonnevi och språket

1961 skriver Göran Sonnevi: Nästan ingenting – Varsamhet. Dess klang. Också frågor är möjliga. Det är ur dessa fyra korta rader som Göran Sonnevis diktning tar form. Kortfraserna visar upp en trevande början. En ...

Av: Hans-Evert Renérius | Litteraturens porträtt | 17 september, 2017

Gustaf Broms – Det oskyldiga ögats vitalitet

Foto · Carl Abrahamsson Gustaf Broms – Det oskyldiga ögats vitalitet Konstnären Gustaf Broms och hans partner Trish Littler vandrade i över ett års tid från Sverige ned till Ukraina, som ...

Av: Carl Abrahamsson | Konstens porträtt | 30 oktober, 2007

Skenet bedrar ― tradition och förnyelse i Chaucers Canterbury tales

 “Whether saistou this in ernest or in play?”“Nay”, quod Arcite,“in ernest, by my fay”Ur ”The Knight’s Tale”  And eek men shall not make ernest of game.Ur “The Miller’s Prologue”1   Historiska traditioner är ...

Av: Katarina Båth | Essäer | 14 november, 2012

Och Gud skapade Lili von Wallenstein

Lili von Wallenstein är en av de mest intressanta författarinnorna som jag har läst den senaste tiden. Hennes nya bok Och Gud skapade kvinnan har beskrivits som "en postfeministisk Jägarna ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 07 juli, 2011

”Tre par skor” av Vincent van Gogh (1886)

Skor, kängor och stövlar i konsten

Längs kanten av Davidshallsbron i Malmö står det nitton par skor. Skorna är gjorda i brons och tillhör verket Way to go, en offentlig installation av konstnären Åsa Maria Bengtsson.

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 04 november, 2016

Aleksis Kivi – Finlands nationalförfattare

Den 10 oktober firas i Finland varje år Aleksis Kivi dagen. I det finsktalande Finland är Aleksis Kivi nationalskalden. Hans ”Sju bröder” är märkligt tidlös och har alltid inspirerat finländska ...

Av: Rolf Karlman | Litteraturens porträtt | 14 september, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.