Från tablåspel till kyrkodrama

Följande är en genomgång av Olov Hartmans dramatiska arbeten. Det ger en bild av en ovanlig litterär utveckling och av det moderna, kyrkospelets framväxt. Den kritiska udden i granskningen förstör ...

Av: Bertil Falk | 28 oktober, 2009
Essäer om religionen

Nu är det vackert vid sjöarna

 Jag önskar att jag kunde sätta mig ner här i rummet och bara  med öppen hand föra in snöovädret som tätnar utanför  fönstret så att dikten som ligger framför mig försvinner  som en ...

Av: Kristian Lundberg | 28 december, 2010
Utopiska geografier

Staty av Søren Kierkegaard av Louis Hasselriis Arne List CC BY SA 3.0

Sören Kierkegaards liv och verk

Existentialismen har naturligtvis funnits så länge som människan existerat. Ändå har Sokrates kallats för den förste existentialisten, Sören Kierkegaard grundlagt dess moderna version och Sartre givet den sitt namn (Exempelvis ...

Av: Carsten Palmer Schale | 09 september, 2017
Agora - filosofiska essäer

Alice Petrén

Frankrike och Algeriet – oupplösliga band och olösliga konflikter

Elisabeth Tegelberg om Alice Petréns nya bok om relationerna mellan Frankrike och Algeriet

Av: Elisabeth Tegelberg | 11 juli, 2017
Essäer om litteratur & böcker

Litteraturen som politiskt redskap - Intervju med Susanna Alakoski



Susanna Alakoski Foto Sara Mac KeyDet är många som blivit otroligt berörda av de två romaner – Svinalängorna och Håpas du trifs bra i fengelset – som Susanna Alakoski hittills hunnit skriva. Det är böcker som handlar om alkoholism och drogmissbruk, men också om kärlek och samhörighet, kön och klass och om Sverige som land. På 60-talet och idag. Jag träffar Susanna Alakoski på ett kafé på Centralen, en stund innan hon ska hoppa på tåget till Malmö.

Innan jag börjar ställa mina frågor, så pratar vi lite om författardrömmar, att skriva politiskt och dagens samhällsklimat. Susanna påpekar att även de böcker som handlar om överklassmänniskor i Östermalmslägenheter är politiska, eftersom de befäster en samhällsnorm genom att visa upp ett visst sorts liv. En bok måste inte handla om misär och missbruk för att ha en politisk agenda. Och även om man kan tro det så tänker Susanna inte politik när hon skriver:

– Paradoxalt nog har jag aldrig sett det som att jag skriver politiskt. När jag sitter och skriver en berättelse så utgår jag alltid från min lust att skapa. Jag har alltid haft en dröm om att bli författare och den har drivit mig. Men det som inte är tänkt att vara politiskt, kan självklart bli det, säger Susanna och ler. Mina böcker har öppnat upp för samtal, och det gör mig glad och stolt.

Litteraturens kraft

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Hon berättar att de antologier hon varit med och gett ut har haft en politisk agenda, men att det är romanerna som används som kurslitteratur i skolor och av poliser, psykologer och socialarbetare. Jag säger att det kanske har att göra med att man kommer så mycket närmare i en skönlitterär roman.

– Ja, jag tycker att det är underbart, säger Susanna. Det visar på skönlitteraturens kraft. Jag har själv kramat böcker i alla år och använt dem som stöd, tröst och motivation. Ugresics böcker har spelat stor roll för mig. Och Rahimis Tålamodets sten. Och Azzedines Sånt jag berättar för Allah. Den är ett fattigdomsvrål som jag bär med mig och kommer använda mig av vid något tillfälle. Väinö Linnas torpartrilogi har också haft betydelse för mig. Just nu läser jag gärna tunna böcker, som passar att ha med på tåg. Sedan bär jag med mig de här böckerna som ett snickarbälte. Jag är redo att ta fram dem och använda dem som skydd. Någon säger något till mig och en mening av Marguerite Duras dyker upp. Det är fint.

Läsarnas mottagande

Du har blivit prisbelönt för dina romaner och kritikerna har hyllat dig. Hur har människor du mött, dina läsare, tagit emot dina romaner?

– Jag har fått ett starkt bemötande i form av hundratals brev och samtal från människor som beskriver igenkänning, säger Susanna. Jag har listat de olika bemötanden jag har fått. Det finns dem som säger att det här inte kan vara sant, som alltså inte tror på det. Och så finns det en grupp som säger att det inte får lov att vara sant. Sedan finns det en grupp människor som tackar för att de har fått ta del av något som de inte visste hände i Sverige. Men den största gruppen tackar för en bok som handlar om deras liv. Jag vet inte vad man läser in i mina berättelser, men känns hur stort hur som helst.

Susanna stannar kvar lite vid bemötandet och berättar att hon fått långa brev där folk berättar sina livsöden. Hon nämner ett brev där en person berättat om hur det känns att gå förbi sin bror som ligger på en bänk och är hemlös, och hålla hans dotter i handen.

– Det som skrämmer mig mest är det drömlösa tillståndet. Människor som växer upp utan att ens veta att de kan bli något. De människorna måste få hjälp från samhället med att få syn på sin dröm. Jag har varit och pratat på kvinnofängelser, kvinnojourer, bibliotek och med socialarbetare. Det är överväldigande och det märks att det finns ett sug att prata om socialpolitik. Något fattas i samhället. Sådana här diskussioner har inte funnits på mycket länge inom den politiska sfären. Man pratar bara om hårdare straff och om att människor ska göra bättre val i sina liv. Men utanförskap handlar inte om ekonomi, utan det är en psykologisk känsla av att inte ha makt över sin vardagssituation, säger Susanna.

Jag frågar om hennes romaner, i och med att de berör starka och tunga ämnen, har provocerat människor.

– En gång efter att jag hade läst på ett bibliotek, så kom en person fram och viskade: ’Vet du hur mycket jag har hatat dig!’. Hon berättade att hon själv levt i dysfunktionella relationer och fått syn på sig själv i mina böcker. Det hade provocerat henne till en början. Men de mest provocerade vänder sig nog inte till mig, författaren, utan någon annanstans.

Barnen behöver inte skyddas från livet

Susanna har precis kommit ut med en barnbok, ”Dagens Harri”. Jag frågar hur hon ser på att skriva om allvarliga ämnen för barn. Det har ju förekommit en debatt i det ämnet. Svaret kommer snabbt:

– Jag tror att barn klarar allt som vuxna klarar. Det är en styggelse att skydda barn. I min barnbok visar jag att den lilla familjen också är en familj, även om den består av två personer. Det finns en hätsk stämning gentemot ensamstående föräldrar idag. Och så handlar boken om vardagen och innehåller ingen action. Jag slår ett slag för vardagen! Bokens Tiia pratar om det hon ser. Hon ser att hennes kompis börjar bli smal och kopplar ihop det hon vet med att kompisens föräldrar ligger i skilsmässa. Vuxna försöker lura barn att tro vissa saker, men det funkar inte. Susanna skrattar, men blir snabbt allvarlig igen.

– ADHD kan skapas av hemförhållanden. Arbetarklassbarn är överrepresenterade bland dem som får sådana diagnoser, jämfört med barn från överklassen. Hur kommer det sig? Den frågan vill jag ställa till läkarkåren.

Autonomisk manual och poesin som inspirationskälla

Jag påpekar att Janne Bergquist klassiska, samhällskritiska bok Autonomisk manual får vara med en hel del i Håpas du trifs bra i fengelset, och undrar hur den har inspirerat Susanna.

– Den har inspirerat mig mycket, säger hon. Jag har också inspirerats av Mattias Hagbergs Släpp fångarna loss, som handlar om brott och straff. Sådana böcker har jag läst för att begripa det jag gestaltar. Autonomisk manual blir ju som en bibel för Anni i boken och visar henne att det inte är hennes brors fel att han blivit som han blivit utan också samhällets.

Något som jag tycker är påtagligt i Alakoskis böcker är de många nya ordbildningarna, som känns poetiska. Jag är därför nyfiken på om hon själv läser mycket poesi.

– Oh ja! Poesin var min största ingång till litteraturen. Några favoriter är Michael Strunge och Kristina Lugn. Jag läser fortfarande en hel del poesi och trodde länge att det var prosalyriker jag skulle bli, och inte romanförfattare.

Det börjar bli kallt i Sverige och snart kommer snön. Jag går in i ännu en svensk vinter och ser människor dö på gatornaDet som angår en författare

På Alakoskis hemsida står det att hon sällan kan säga vad hon skriver men att hon alltid vet vad som angår henne. Jag frågar vad som angår henne mest just nu.

– Jag har som sagt sällan en konkret politisk tanke, men jag är en politisk och engagerad person och det är jag alltså också när jag skriver, säger Susanna. Jag är starkt medveten om vad jag än gör. När jag promenerar ute på stan så tittar jag inte på trafiken, utan ser våld riktat mot kvinnor, hemlöshet och så vidare. Just idag, i oktober, är det hemlösheten som angår mig mest. Men jag känner mina ämnen också, någon bad mig att skriva en artikel om mathållningen i världen. Det är ett viktigt ämne, men jag tackade nej eftersom det inte var ett av ämnena jag känner mig mest hemma i. I Svinalängorna dök jag ner i alkoholism och fattigdom. I Håpas du trifs bra i fengelset trängde jag in i narkotikamissbruk. Jag har blivit lite av en expert på de här ämnena eftersom jag alltid läser på mycket om det jag skriver om. Det ger mig ett fördjupat kunskapsfält, lite som ett eget universitet som ger mig en vidgad blick. Men jag är mer upprörd idag än vad jag var innan jag skrev de här romanerna.

Vi fortsätter att prata om hemlöshet, som Alakoski har ägnat mycket tid åt på sistone.

– Jag tycker att vi ska sluta prata i negationer, typ fråga oss varför ingen gör något. Det finns mängder av forskare som har skrivit om hemlöshet. Flera forskare skrev ett öppet brev till regeringen i ämnet, berättar Susanna. Så det finns engagemang och kunskap, problemet är att regeringen inte tar fasta på kunskapen och gör något konkret av den. Jag vill kalla det obildat.

Susanna nämner demonstrationerna på Wall Street och säger att sådana händelser visar att det finns hur mycket engagemang som helst. Hon nämner också att det finns bra tidningar om hemlöshet. Hon efterlyser ett ställe dit hon kan vända sig för att anmäla vanvård av människor, precis som att man kan anmäla vanvård av djur.

– Jag uppmanar nu folk att skänka en varm sovsäck till hemlösa, det är kallt nu. Många har sovsäckar som inte används så de kan komma till nytta. När politikerna vägrar att ens bygga ett tak som skydd för regnet och när jag ser många hemlösa utan sovsäck, så är det åtminstone en liten hjälp. Privatpersoner kan göra detta, men när en kristdemokratisk riksdagsledamot uppmanade riksdagens ledamöter att skänka sovsäckar blev de hemlösas organisationer mycket arga. De sa att om politikerna efterlevde våra mänskliga rättigheter, regeringsformen och socialtjänstlagen, så fanns det inga hemlösa.

Susanna fortsätter: – Det börjar bli kallt i Sverige och snart kommer snön. Jag går in i ännu en svensk vinter och ser människor dö på gatorna. Sedan tror jag att många går runt och känner skuld över att de inte kan påverka en sådan sak som hemlösheten. De pytsar småpengar här och där för att dämpa den här skulden. Men det är ingen individs fel att det finns hemlösa, hemlöshet går att lösa. Regeringen ansvarar för det här.

Jag frågar Susanna om hon känner något hopp – kan det bli bättre?

– I ett historiskt perspektiv kan man se att det har funnits perioder då det sett betydligt bättre ut. Det har inte alltid varit en självklarhet att det finns hemlösa, som det är idag. Det går att ordna bra lågtröskelalternativ, till exempel. Allt det här bestäms politiskt och i den meningen är jag hoppfull. Det finns politiker som vill göra något åt det, medan andra ser hemlöshet som ett individuellt problem.

Härnäst

Slutligen ställer jag den obligatoriska frågan – nämligen om hon har något nytt material på gång. Svaret blir glädjande.

– Ja, barnboken ska bli en trilogi där del två nästan är helt klar. Sedan har jag precis lämnat in en första version av min nästa roman till förlaget. Och så har jag ett tredje projekt som är en hybrid. Mer än så kan jag inte säga. Vi får se om hybriden eller romanen kommer ut först.

Efter de orden så tittar Susanna på klockan i sin mobil och upptäcker att hon måste rusa till tåget för att hinna med.

 

Jessica Johansson

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Postmoderna perversioner: Guillaume Faye läser Heidegger

Den andliga fronten som under 1900-talet kämpade mot den moderna teknokratins destruktiva metoder existerar inte längre sedan något årtionde tillbaka.I svetsfogen mellan "usura" och en globalism som är totalitarismens verkliga ...

Av: Guido Zeccola | Essäer | 27 juli, 2010

Veckan från hyllan, Vecka 11, 2012

Det har varit presidentval i Finland. Sauli Niinistö vann. Han är konservativ, men i Finland som på många andra håll i världen vill inte de konservativa kalla sig för konservativa ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 10 mars, 2012

Ahimsa: Ickevåld

I dagens värld länkas vi till andra på många sätt. Det globala sammanvävs med det lokala. Lycka är inte bara ett individuellt behov utan också ett kollektivt fenomen; min lycka ...

Av: Lena Månsson | Reportage om politik & samhälle | 08 december, 2010

Sväva i en rymd

Sväva i en rymd inuti och födas i kvinnokamp. Känna blodsmak naken

Av: Tor Lundmark | Utopiska geografier | 30 oktober, 2007

Mary Wollstonecraft – med pennan som revolutionär kraft

Mary Wollstonecraft. Många miljoner människor har dött och glömts under de hundratrettio år som gått sedan hon begravdes. Men när vi läser hennes brev och lyssnar till hennes argument [...] ...

Av: Johanna Andersson | Essäer om litteratur & böcker | 08 december, 2008

Den kinesiska vägen till en konstnärlig kampfilm. Intervju med producenten Rui Li

Vid första ögonkastet verkar ”The Sword Identity” vara en ”vanlig” kinesisk kampkonstfilm, men i själva verket är den en högst poetisk kärlekshistoria. Filmen utspelar sig under tiden för Mingdynastin, en ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 14 december, 2011

Thomas Bernhard. Om geniet och fallet eller de sammanväxta i en verklighetens fiktion…

"What matters is whether we want to lie or to tell the truth and write the truth, even though it never can be the truth and never is the truth” (T ...

Av: Göran af Gröning | Essäer om litteratur & böcker | 03 oktober, 2013

Självporträtt . Olja 1933

Bilden bortom tingen. Kasimir Malevitj och konstens vägval

”Det tycks mig som om Rafaels, Rubens, Rembrandts med fleras måleri för kritiken och för samhället inte har blivit något annat än en konkretion av otaliga ’ting’, som gör det ...

Av: Thomas Notini | Konstens porträtt | 30 november, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.