Två röda systrar

Hella WuolijokiHella Wuolijoki var exceptionell både som människa och konstnär. Hon beskrev sig själv som ett "smått underligt djur som inte låter sig placeras i någon fålla". Hon var en ...

Av: Rolf Karlman | 06 augusti, 2008
Essäer om litteratur & böcker

Om du ska tro mig om en sak, tro på mig om detta

“Elegy, n. composition in verse, in which,without employing any of the methods ofhumor, the writer aims to produce in thereader´s mind the dampest kind of dejection.The Most famous English example ...

Av: Fredrik F. G. Granlund | 23 juni, 2012
Övriga porträtt

En marginaliserad grundlagsfader

Anders Chydenius på finländskt frimärke. Anders Chydenius var en uppfinningsrik och energisk präst från Österbotten som kom att bli den svenska liberalismen första store uttolkare och förkämpe. Bertil ...

Av: Bertil Falk | 10 februari, 2011
Essäer om politiken

Konstnärliga modifikationer av dataspel: Top 10 art mods

När konstnärer i slutet av 90-talet började skapa konst inspirerad av dataspel handlade det till största delen om modifikationer av kommersiella dataspel, dvs. man ändrade befintliga spel på olika sätt ...

Av: Mathias Jansson | 02 november, 2013
Essäer om konst

Litteraturen som politiskt redskap - Intervju med Susanna Alakoski



Susanna Alakoski Foto Sara Mac KeyDet är många som blivit otroligt berörda av de två romaner – Svinalängorna och Håpas du trifs bra i fengelset – som Susanna Alakoski hittills hunnit skriva. Det är böcker som handlar om alkoholism och drogmissbruk, men också om kärlek och samhörighet, kön och klass och om Sverige som land. På 60-talet och idag. Jag träffar Susanna Alakoski på ett kafé på Centralen, en stund innan hon ska hoppa på tåget till Malmö.

Innan jag börjar ställa mina frågor, så pratar vi lite om författardrömmar, att skriva politiskt och dagens samhällsklimat. Susanna påpekar att även de böcker som handlar om överklassmänniskor i Östermalmslägenheter är politiska, eftersom de befäster en samhällsnorm genom att visa upp ett visst sorts liv. En bok måste inte handla om misär och missbruk för att ha en politisk agenda. Och även om man kan tro det så tänker Susanna inte politik när hon skriver:

– Paradoxalt nog har jag aldrig sett det som att jag skriver politiskt. När jag sitter och skriver en berättelse så utgår jag alltid från min lust att skapa. Jag har alltid haft en dröm om att bli författare och den har drivit mig. Men det som inte är tänkt att vara politiskt, kan självklart bli det, säger Susanna och ler. Mina böcker har öppnat upp för samtal, och det gör mig glad och stolt.

Litteraturens kraft

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Hon berättar att de antologier hon varit med och gett ut har haft en politisk agenda, men att det är romanerna som används som kurslitteratur i skolor och av poliser, psykologer och socialarbetare. Jag säger att det kanske har att göra med att man kommer så mycket närmare i en skönlitterär roman.

– Ja, jag tycker att det är underbart, säger Susanna. Det visar på skönlitteraturens kraft. Jag har själv kramat böcker i alla år och använt dem som stöd, tröst och motivation. Ugresics böcker har spelat stor roll för mig. Och Rahimis Tålamodets sten. Och Azzedines Sånt jag berättar för Allah. Den är ett fattigdomsvrål som jag bär med mig och kommer använda mig av vid något tillfälle. Väinö Linnas torpartrilogi har också haft betydelse för mig. Just nu läser jag gärna tunna böcker, som passar att ha med på tåg. Sedan bär jag med mig de här böckerna som ett snickarbälte. Jag är redo att ta fram dem och använda dem som skydd. Någon säger något till mig och en mening av Marguerite Duras dyker upp. Det är fint.

Läsarnas mottagande

Du har blivit prisbelönt för dina romaner och kritikerna har hyllat dig. Hur har människor du mött, dina läsare, tagit emot dina romaner?

– Jag har fått ett starkt bemötande i form av hundratals brev och samtal från människor som beskriver igenkänning, säger Susanna. Jag har listat de olika bemötanden jag har fått. Det finns dem som säger att det här inte kan vara sant, som alltså inte tror på det. Och så finns det en grupp som säger att det inte får lov att vara sant. Sedan finns det en grupp människor som tackar för att de har fått ta del av något som de inte visste hände i Sverige. Men den största gruppen tackar för en bok som handlar om deras liv. Jag vet inte vad man läser in i mina berättelser, men känns hur stort hur som helst.

Susanna stannar kvar lite vid bemötandet och berättar att hon fått långa brev där folk berättar sina livsöden. Hon nämner ett brev där en person berättat om hur det känns att gå förbi sin bror som ligger på en bänk och är hemlös, och hålla hans dotter i handen.

– Det som skrämmer mig mest är det drömlösa tillståndet. Människor som växer upp utan att ens veta att de kan bli något. De människorna måste få hjälp från samhället med att få syn på sin dröm. Jag har varit och pratat på kvinnofängelser, kvinnojourer, bibliotek och med socialarbetare. Det är överväldigande och det märks att det finns ett sug att prata om socialpolitik. Något fattas i samhället. Sådana här diskussioner har inte funnits på mycket länge inom den politiska sfären. Man pratar bara om hårdare straff och om att människor ska göra bättre val i sina liv. Men utanförskap handlar inte om ekonomi, utan det är en psykologisk känsla av att inte ha makt över sin vardagssituation, säger Susanna.

Jag frågar om hennes romaner, i och med att de berör starka och tunga ämnen, har provocerat människor.

– En gång efter att jag hade läst på ett bibliotek, så kom en person fram och viskade: ’Vet du hur mycket jag har hatat dig!’. Hon berättade att hon själv levt i dysfunktionella relationer och fått syn på sig själv i mina böcker. Det hade provocerat henne till en början. Men de mest provocerade vänder sig nog inte till mig, författaren, utan någon annanstans.

Barnen behöver inte skyddas från livet

Susanna har precis kommit ut med en barnbok, ”Dagens Harri”. Jag frågar hur hon ser på att skriva om allvarliga ämnen för barn. Det har ju förekommit en debatt i det ämnet. Svaret kommer snabbt:

– Jag tror att barn klarar allt som vuxna klarar. Det är en styggelse att skydda barn. I min barnbok visar jag att den lilla familjen också är en familj, även om den består av två personer. Det finns en hätsk stämning gentemot ensamstående föräldrar idag. Och så handlar boken om vardagen och innehåller ingen action. Jag slår ett slag för vardagen! Bokens Tiia pratar om det hon ser. Hon ser att hennes kompis börjar bli smal och kopplar ihop det hon vet med att kompisens föräldrar ligger i skilsmässa. Vuxna försöker lura barn att tro vissa saker, men det funkar inte. Susanna skrattar, men blir snabbt allvarlig igen.

– ADHD kan skapas av hemförhållanden. Arbetarklassbarn är överrepresenterade bland dem som får sådana diagnoser, jämfört med barn från överklassen. Hur kommer det sig? Den frågan vill jag ställa till läkarkåren.

Autonomisk manual och poesin som inspirationskälla

Jag påpekar att Janne Bergquist klassiska, samhällskritiska bok Autonomisk manual får vara med en hel del i Håpas du trifs bra i fengelset, och undrar hur den har inspirerat Susanna.

– Den har inspirerat mig mycket, säger hon. Jag har också inspirerats av Mattias Hagbergs Släpp fångarna loss, som handlar om brott och straff. Sådana böcker har jag läst för att begripa det jag gestaltar. Autonomisk manual blir ju som en bibel för Anni i boken och visar henne att det inte är hennes brors fel att han blivit som han blivit utan också samhällets.

Något som jag tycker är påtagligt i Alakoskis böcker är de många nya ordbildningarna, som känns poetiska. Jag är därför nyfiken på om hon själv läser mycket poesi.

– Oh ja! Poesin var min största ingång till litteraturen. Några favoriter är Michael Strunge och Kristina Lugn. Jag läser fortfarande en hel del poesi och trodde länge att det var prosalyriker jag skulle bli, och inte romanförfattare.

Det börjar bli kallt i Sverige och snart kommer snön. Jag går in i ännu en svensk vinter och ser människor dö på gatornaDet som angår en författare

På Alakoskis hemsida står det att hon sällan kan säga vad hon skriver men att hon alltid vet vad som angår henne. Jag frågar vad som angår henne mest just nu.

– Jag har som sagt sällan en konkret politisk tanke, men jag är en politisk och engagerad person och det är jag alltså också när jag skriver, säger Susanna. Jag är starkt medveten om vad jag än gör. När jag promenerar ute på stan så tittar jag inte på trafiken, utan ser våld riktat mot kvinnor, hemlöshet och så vidare. Just idag, i oktober, är det hemlösheten som angår mig mest. Men jag känner mina ämnen också, någon bad mig att skriva en artikel om mathållningen i världen. Det är ett viktigt ämne, men jag tackade nej eftersom det inte var ett av ämnena jag känner mig mest hemma i. I Svinalängorna dök jag ner i alkoholism och fattigdom. I Håpas du trifs bra i fengelset trängde jag in i narkotikamissbruk. Jag har blivit lite av en expert på de här ämnena eftersom jag alltid läser på mycket om det jag skriver om. Det ger mig ett fördjupat kunskapsfält, lite som ett eget universitet som ger mig en vidgad blick. Men jag är mer upprörd idag än vad jag var innan jag skrev de här romanerna.

Vi fortsätter att prata om hemlöshet, som Alakoski har ägnat mycket tid åt på sistone.

– Jag tycker att vi ska sluta prata i negationer, typ fråga oss varför ingen gör något. Det finns mängder av forskare som har skrivit om hemlöshet. Flera forskare skrev ett öppet brev till regeringen i ämnet, berättar Susanna. Så det finns engagemang och kunskap, problemet är att regeringen inte tar fasta på kunskapen och gör något konkret av den. Jag vill kalla det obildat.

Susanna nämner demonstrationerna på Wall Street och säger att sådana händelser visar att det finns hur mycket engagemang som helst. Hon nämner också att det finns bra tidningar om hemlöshet. Hon efterlyser ett ställe dit hon kan vända sig för att anmäla vanvård av människor, precis som att man kan anmäla vanvård av djur.

– Jag uppmanar nu folk att skänka en varm sovsäck till hemlösa, det är kallt nu. Många har sovsäckar som inte används så de kan komma till nytta. När politikerna vägrar att ens bygga ett tak som skydd för regnet och när jag ser många hemlösa utan sovsäck, så är det åtminstone en liten hjälp. Privatpersoner kan göra detta, men när en kristdemokratisk riksdagsledamot uppmanade riksdagens ledamöter att skänka sovsäckar blev de hemlösas organisationer mycket arga. De sa att om politikerna efterlevde våra mänskliga rättigheter, regeringsformen och socialtjänstlagen, så fanns det inga hemlösa.

Susanna fortsätter: – Det börjar bli kallt i Sverige och snart kommer snön. Jag går in i ännu en svensk vinter och ser människor dö på gatorna. Sedan tror jag att många går runt och känner skuld över att de inte kan påverka en sådan sak som hemlösheten. De pytsar småpengar här och där för att dämpa den här skulden. Men det är ingen individs fel att det finns hemlösa, hemlöshet går att lösa. Regeringen ansvarar för det här.

Jag frågar Susanna om hon känner något hopp – kan det bli bättre?

– I ett historiskt perspektiv kan man se att det har funnits perioder då det sett betydligt bättre ut. Det har inte alltid varit en självklarhet att det finns hemlösa, som det är idag. Det går att ordna bra lågtröskelalternativ, till exempel. Allt det här bestäms politiskt och i den meningen är jag hoppfull. Det finns politiker som vill göra något åt det, medan andra ser hemlöshet som ett individuellt problem.

Härnäst

Slutligen ställer jag den obligatoriska frågan – nämligen om hon har något nytt material på gång. Svaret blir glädjande.

– Ja, barnboken ska bli en trilogi där del två nästan är helt klar. Sedan har jag precis lämnat in en första version av min nästa roman till förlaget. Och så har jag ett tredje projekt som är en hybrid. Mer än så kan jag inte säga. Vi får se om hybriden eller romanen kommer ut först.

Efter de orden så tittar Susanna på klockan i sin mobil och upptäcker att hon måste rusa till tåget för att hinna med.

 

Jessica Johansson

 

 

Ur arkivet

view_module reorder
David Cernys bäbisar utanför Kampa museum. Foto: Mathias Jansson

David Cernys kontroversiella konst guidar dig genom Prag

Det finns många sätt att uppleva Prag på. Du kan följa turistströmmen från Prags slott, över Karlsbron, vidare till torget i den gamla staden och sluta vid den judiska kyrkogården ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 22 september, 2015

Paul Valéry – Tankar kring en dikt

Allt flyter, anaxagoras, havet andas sakta, månen ökar och minskar, och människor blixtrar förbi som fallande stjärnor. Dock mitt pulserande hjärta hindrar mig från sömn. Jag är så otroligt trött ...

Av: Göran af Gröning | Essäer om litteratur & böcker | 22 maj, 2014

Stig Sæterbakken

Det nya testamentet, jakten på Hitler och det onda ögat bakom spegeln

Stig Sæterbakken sökte efter ondskan i litteraturen, inte som moralist, men som utforskare av hur människan förhåller sig till ondskan som begrepp i sin självförståelse och beskrivning av det andra ...

Av: Alexander Viken | Litteraturens porträtt | 04 augusti, 2017

frösö

Primus Mortimer Pettersson – Konstens geniale särling

Konsten har alltid varit en viktig del i människans liv och behovet att samtala om konst och vad konst är tycks idag vara större än någonsin. Vissa hävdar att konst ...

Av: Lena Månsson | Konstens porträtt | 03 juli, 2017

De stora frågorna som moderniteten ställer förblir fortfarande obesvarade

Intervju med Claudio Magris I Sverige är Claudio Magris en av de mest lästa italienska författarna. Naturligtvis finns det andra författare, som Camilleri, Fo och Saviano, men vi känner dem mest ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 22 november, 2010

Ove Allansson. Foto: Tre böcker

En sjöman har gått i land

Ove Allansson har lämnat skeppet. Han blev 83 år. Han hade provat flera yrken men sjömanslivet blev det som lämnade djupast intryck i honom och i hans författarskap. Han skrev ...

Av: Benny Holmberg | Litteraturens porträtt | 24 januari, 2016

Tomas Tranströmer. Foto: Caj Westerberg

Postum lektion i konsten att arbeta med språket

Torsten Rönnerstrand om Tomas Tranströmers ”I arbetets utkanter”.

Av: Torsten Rönnerstrand | Essäer om litteratur & böcker | 30 december, 2017

Från koja…. till koja

21 månader i Paris, fem olika lägenheter i fem olika arrondisement. Jag har dödat råttor (läs: jag har dödat en mus), känt lukten av en död man från lägenheten våningen ...

Av: Signe Lundgren | Gästkrönikör | 20 maj, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts