Victorias extraordinära gentlemän

Den tid som inspirerar det mesta med steampunken är en blandning av 1800-talet och 1900-talet, där den tekniska utvecklingen tar en lite annorlunda väg än i den vanliga världen. I ...

Av: Alexander Sanchez | 08 juni, 2011
Essäer

Fredrik Rådberg präst och romantisk aktivist

Den svenske prästen Fredrik Rådberg, född revolutionsåret 1789, nöjde sig inte med att predika de kristna idealen: han ville även se dem förverkligade: samhället borde realisera urkristendomen och dess idéer ...

Av: Björn Gustavsson | 17 oktober, 2009
Litteraturens porträtt

Månmuseet, 1969.

Månmuseet och andra konstverk i omloppsbana

När man står ute en kall vinternatt och tittar upp mot den stjärnklara himlen kan man inte låta bli att ställa sig en av de stora existentiella frågorna: Finns det ...

Av: Mathias Jansson | 02 februari, 2016
Essäer om konst

Kipling foto ivo holmqvist

Engelska mil 2

Som den förste engelske och fortfarande i dag den yngste mottagaren av Nobelpris i litteratur fick den 42-årige Rudyard Kipling både vackra ord, pengar, och en medalj 1907. Den kan ...

Av: Ivo Holmqvist | 13 november, 2016
Litteraturens porträtt

Med smak av Madeleinekaka i strukturellt komplex roman




Katrina Kalda Foto: H. Assouline, Agence OpaleÅr 2010 gavs den skönlitterära boken Un roman estonien, skriven av Katrina Kalda, ut i Frankrike. Med sin historia om en karaktär, August, som delvis av slumpen blir en följetongsförfattare, skapar Kalda en berättelse som snart får en struktur där den initialt tydliga frågan om vem som är händelseförloppets återberättare snart ställs på ända. In träder den karaktär, Théodore, som författaren skapat och som aktivt börjar ta över återberättandet av Augusts historia, göra ändringar i den och kommentera den.

Med sitt poetiska språk som snarast lägger vikten vid miljöbeskrivningar och stämningar, bryter Kalda med den nutida trend som framhäver dialogföring, vardagsspråk och snabba skeenden. När jag frågade Kaldas estniske översättare, som också var närvarande under författarinnans besök i Stockholm, om bildspråket hos Kalda, svarade han:

”Du frågade om detta sätt att skapa bilder eller det här uttrycket är någonting som man skulle kunna hitta i det estniska språket, hos estniska författare. Jag tror att det är så. Det är ingenting som är särskilt främmande, men samtidigt är den typen av bildnivå någonting mycket specifikt hos Katrina, en idiosynkrasi, det är mycket originellt, det är hennes stil: metaforer och jämförelser som för en långt bort, metaforer som går sönder, metaforer som låter sig uttryckas i överkant.”

Katrina Kalda är född i Estland, med estniska som modersmål. När hon var cirka tio år kom hon till Frankrike och sattes då i fransk skola. Hon knöt fort starka band till det franska språket och den franska litteraturen. Efter studier i bland annat litteraturvetenskap och litteraturhistoria började hon, samtidigt som hon arbetade med avhandling, att skriva Un roman estonien.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Din roman har en mycket speciell struktur. Hur kommer det sig? Har du möjlighet att ge oss en inblick i dess struktur?

K.K. Jag började först att skriva någonting som liknade en följetongsroman, men på första nivån. Mycket fort blev det omöjligt för mig, det uppstod en blockering eller så var det inte intressant eller jag vet inte vad. Det var då, i det ögonblicket, som jag kände behovet av att duplicera följetongsromanen; Karaktären berättar historien som författaren skriver. Men när jag gjorde det började följetongsromanen att existera på ett annat sätt och följetongsromanens karaktär började säga emot sin författare. Här befinner vi oss alltså i strukturer som är lite galna där vi har ett bokens inre – en författare som skriver en följetongsroman – och en följetongsroman som skriver om berättelsen som skapats av dess egen författare. Det är alltså som om man kunde vända på de två berättelserna hela tiden.

Théodore frigör sig alltså från sin författare, August, och börjar själv ta hand om berättelsen, börjar själv berätta den. Detta fick mig att fundera på om det fanns en baktanke att undersöka övervakningsmekanismer i totalitära stater och regimer, som till exempel Sovjetunionen: människan, i romanen August, skapar ett system, men det människorna skapat börjar sedan att själv få liv, för att sedan ta över och börja övervaka människan, sin skapare.

K.K. Jag ser det tvärt om, för när August skriver lever han inte längre någon en diktatur. Han befinner sig inte i någon auktoritär regim. Men det han gör är att delvis fortsätta agera som om han gjorde det. Förut hade man en specifik syn på den estniska historien – som självkart inte längre är densamma som före självständigheten – och det var en epok som för makten i Sovjet var en ”sann” eller ”riktig” syn, en tillåten syn på historien.

När August skriver sin bok om Estland gör han faktiskt samma sak. Det vill säga, en tidning ber honom att skriva en hjälteberättelse. Man vill ha en vacker berättelse, man önskar en berättelse där man visar att estländarna är människor som kämpat för frihet… En berättelse där allt är tydligt. August gör alltså vad han lärt sig att göra, det vill säga att ge en enda syn på berättelsen.

Théodore, när han kommer in i bilden, för att som du säger övervaka, så har han inte upplevt saker och ting på det sätt som August skriver om dem eller så är det omöjligt att det är på det sätt som han skriver om dem eller allt för karikatyrmässigt. August lägger alltså själv på en auktoritär syn på berättelsen, men det beror också på att man kräver det av honom. Det är alltså inte Théodore som övervakar honom, det är tidningschefen och tidningschefen vet vad han vill. Han vill sälja och för att kunna sälja vill han att man ger läsaren det denne vill ha. August kan självklart alltså inte göra vad som helst. Han svarar bara mot en beställning.

Samtidigt är detta ett sätt att visa att de inte befinner sig i någon auktoritär regim. Det finns trots allt en annan ideologi i den nya regimen och det finns också ett annat kriterium som dyker upp: pengar. Så, vilken ställning har författaren i detta samhälle där han är fri, men där det trots allt krävs att han tjänar sitt levebröd, där han måste publicera sin text, där den måste överrensstämma med vad man förväntar sig av honom? Det är kanske snarare en frågeställning som rör det.

August blir visserligen tillsagd att skriva en viss berättelse, men August lever också genom denna.

K.K. Precis. August är som en människa som inte lever. Tittar man på honom är han, i egenskap av individ en som gör allt utan att leva. Allt är svårt för honom. Allt han tar sig för går honom emot. Han har ingen livslust och lever, som du säger, med utgångspunkt i sin bok. Han skapar liv, men lever han verkligen själv? Han låter sin karaktär leva det liv som han själv hade velat leva eller uppleva den kärlekshistoria som han själv hade velat vara delaktig i, men det är faktiskt aldrig han som säger saker högt och till och med romanen i sig ska leda honom till en kvinna och kanske faktiskt hjälpa honom att skapa en relation.

Det som troligtvis intresserade mig där var alltings uppochnervändning, det vill säga författaren skapar de facto en bok, men vid en viss tidpunkt börjar boken att skapa, ha inflytande över, hans liv. Man vet inte längre vad som är orsak och inflytande, vad som är utlösande faktorer, och boken skall komma ge mening åt saker och ting, så som åt författarens liv.

Vad, om man inte talar om boken, tror du om litteraturens inflytande på den här punkten? För litteratur kan i ett flertal fall ha en eskapistisk funktion för många, för läsaren i dess vardag. Vilket är litteraturens syfte?

K.K. Det beror på. Det är också en av bokens frågor; Vilket är litteraturens syfte? Är litteraturens syfte att ge en viss syn på samhället, att svara på vissa förväntningar och att skapa en enhällig bild, det vill säga som alla kan vara överens om, eller är dess syfte alltid att ställa frågor och att motverka att det skapas just en bild som alla är överens om? Är litteraturens syfte att ersätta saker och ting som inte existerar i ens liv?

Det finns egentligen inget svar i boken, för inget åtagande lyckas. Å ena sidan kan August inte skapa den roman och den bild av Estland som han vill skapa, som chefen också vill att han skapar, på grund av sin karaktär som inte är överens med honom. Å andra sidan kommer han inte heller att få det liv han vill ha, men som han omdanar lite genom sin bok.

Inte heller ger han verkligen läsarna vad de vill ha, även om det finns några bilder som riktas mot läsarna i boken [skriven av August], varav en där en kvinna som ska läsa på Augusts berättarnivå vid ett visst tillfälle ska komma att ansluta sig till den estetiska bilden, en kvinna som han ger liv och där hennes syn på kärleken i relationer kommer till uttryck. Men det varar inte. Det är alltid instabilt.

Du har studerat litteratur och har ett ganska starkt förhållande till fransk litteratur och litteraturhistoria. Har den ”nya romanen” influerat dig i ditt skrivande av den här romanen?

K.K. Inte på något direkt sätt. Under en period i livet intresserade jag mig mycket för den typen av litteratur. Å ena sidan intresserar mig leken, den litterära leken, konstruktionen. Å andra sidan förmår jag inte helt ta det till mig. Det vill säga, det tycks mig ibland alltför torrt när litteraturen blir ett syfte i sig och för sig självt, när litteraturen förföljer litteraturen… När man skriver för att skriva, när man skriver för att skapa en litterär konstruktion… Vid en viss punkt blir det för formstyrt för mig.

Plötsligt framträder i stället kopplingen till livet, till exempel behovet av ett återinförande av en känslosammare värld, vilket är mycket viktigt för mig. Det existerar i vissa böcker som tillhör ”den nya romanen”, men hamnar enligt mig i bakgrunden till förmån för formfrågan och som det för mig inte är en frågan om att placera i bakgrunden.

Samtidigt finns det i ”den nya romanens” konstruktion – även om det inte är ditt främsta syfte – frågan om romanens syfte, som du själv just talade om; ”Vilket är romanens och berättelsers syfte?”

K.K. Ja. Helt riktigt. Jo, det finns ett ifrågasättande. Kanske bygger mina erfarenheter av den nya romanen på den nya romanens senare period, men efter att ha läst ett flertal verk fick jag efter ett tag känslan av att det handlar om en rörelse och att den haft så stor framgång, att den fungerat så bra, att den vid en viss tidpunkt blivit ett syfte i sig, liksom det var ett syfte i sig att skriva den typen av böcker. Där fungerar det inte längre för mig.

Så länge det är något som ifrågasätter övertygelser, som bearbetar litteraturen inifrån, som öppnar för nya röster att låta uttrycka världen, är det intressant. När man skriver en roman för att skriva en bok inom ”den nya romanen” och man säger att det inte längre går att skriva på något annat sätt, eftersom man genomgått en period av den nya romanen och att det inte ens går att skriva som före den nya romanen – för det finns de som argumenterar så – så är jag inte helt överens. Jag tror att arvet från den nya romanen finns där och det är bra när det kommer till ifrågasättandet, men att det för den samtida romanen, för mig, inte är en fråga om det längre.


Det är sant att ditt språk är mycket subtilt. Det finns en stor finkänslighet. Du har skrivit om landskap och gjort miljöbeskrivningar på ett mycket poetiskt sätt där du skapar bilder genom att ställa samman ord som naturligt inte står tillsammans och som tillsammans skapar bilder som på ett mycket tydligt sätt beskriver vad du vill säga. Har du hämtat detta språk enbart från franskan eller har också estniskan påverkat dig i ditt sätt att skriva?

K.K. Vad jag kan säga i fråga om poesin, så är det att den är viktig för mig. När jag började skriva skrev jag poesi och sedan gick jag över till prosa. Men det var för längesedan. Så för mig är det poetiska, i romaner i form av prosa, mycket viktigt. Om du talar om litteraturens mening, så skulle det snarare vara det som är meningen med den för mig. Att den är närvarande, denna poesi som för med oss mot det yttre, mot det verkliga. För, som du sade, om man hittar en bild eller för samman ting som vanligtvis är skilda åt eller inte hör samman, kan man hoppas att man ska känna och se de här skrivna tingen på ett annorlunda sätt, till exempel se ett landskap eller en mänsklig situation, uppfatta en känsla, på ett annorlunda sätt och det är verkligen någonting som intresserar mig i skrivandet.

Hur som helst, så är det glädjen att skriva som går först. Sedan, om det estniska språket har haft inflytande över det, det vet jag inte alls, jag vet inte varifrån det kommer, men en sak är säker i den här boken och det är att jag var tvungen att berätta om den estniska verkligheten och till och med om det estniska landskapet, om platsen, och att jag var tvungen att berätta om allt det på franska. Det uppstod alltså ett möte mellan ett kulturellt språk, litteraturen om man så vill, som bars upp av detta och en verklighet som inte var fransk. Det var någonting som triggade igång mig och som var intressant för mig. Sedan kanske en estnisk författare som hade beskrivit samma sak slutligen skulle ha skrivit på samma sätt, haft samma teknik, jag vet inte, men det är sant; För mig var det viktigt.

Katrina Kalda debutterade 2010 med romanen Un roman estonien. Foto: H. Assouline, Agence OpaleJag är inte fransyska utan svenska och har läst romanen utifrån den synvinkeln. Kanske är det jag som har reagerat ännu starkare för att jag i Sverige har haft svårt att hitta den här typen av litteratur med det här poetiska uttryckssättet i någon annan samtida litteratur just nu. För tillfället är det främst deckarna som intresserar den svenska läsekretsen.

K.K. I Frankrike också.

Även om deckaren är populär i Frankrike just nu har ni en rik litterär historia bestående av författare och poeter som har utvecklat den franska litteraturen, poesin och det poetiska uttrycket.

K.K. Ja, vi hade Proust. Det är verkligen det mest exemplariska exemplet, kan man säga. Det är sant och det är säkert det som är närvarande. Även Nerval och sådana författare...

Sedan är det inte ens i Frankrike riktigt på modet just nu. Det vill säga, man bör hellre tala ett rått språk där man ofta kommer att hitta mycket muntligt talat språk eller ett vardagligt uttryckssätt… För tillfället är det snarare det som är trenden i den franska litteraturen. Det är att integrera det moderna – modernt i den betydelse att man i böckerna ville att karaktärerna pratar som i verkligheten, men också att den beskrivna verkligheten är tuffare, mer sexuell, våldsam… Det är snarare det som man förväntar sig just nu. Hur som helst är det en sorts litteratur som blir publicerad, men det existerar vid sidan om det också många små röster.

Det måste kanske också finnas mycket direkt anföring och då en dialog som är mycket direkt? Dialoger är någonting som nästan inte alls finns i din roman. Är det avsiktligt?

K.K. För att säga sanningen är jag inte så duktig på dialoger, så därför finns det inte så många. Jag tror också att jag har en relation till boken lite som till ett konstobjekt, till den artificiella eller just konstnärliga aspekten; Man skapar. Det behagar mig. Jag ser upp till personer som försöker att avbilda verkligheten, som försöker att så gott de kan uttrycka dialogsituationer och där man har en känsla av att de som skriver är väldigt spirituella och hittar orden men för mig är det ganska främmande. Jag hittar inte ens orden när jag pratar vanligt. Ännu mindre när jag skriver sådant. Det är sant att jag har en sida där jag bearbetar meningar på djupet, medan dialogen efterfrågar ett spontaneitetsarbete… I min nästa bok kommer det att finnas lite mer dialog. Åtminstone två sidor mer än nu…

I Proust finns visserligen dialog, men det är snarare traditionen av att beskriva som gör sig gällande och din bok fick mig bland annat av den anledningen av tänka just på Proust. Dessutom finns också Charlotte i din bok som blir lite som en Madeleinekaka. Det insinueras till och med. Är Proust en inspirationskälla?

K.K. Jag är inte som vissa andra franska författare. Som du vet finns det verkligen Proustfanatiker. Det finns de som säger att det han skriver är urdåligt, att man inte förstår någonting. Sedan finns det de som säger att det han skrivit är det absoluta idealet och att efter honom är i princip allt omöjligt att skriva. Jag är inte en fanatiker, men jag tycker om precisionen, framför allt, i Prousts uttryck. Det verkligen genomarbetade. Man får en känsla av att han har hittat just det rätta ordet för att på bästa sätt uttrycka en viss verklighet, så naturligtvis intresserar Proust mig.

I samma genre, men ändå så annorlunda, fanns Flaubert som inspiratör. Det finns en sida av Education sentimentale av Flaubert som bär en historia som både är Théodores och Augusts; Att säga att han träffar en kvinna som visar sig vara gift, de är hövliga mot varandra och slutligen ger det resultat – men ändå inte helt…

Det finns också drag av Emma Bovary, som på ett sätt kan jämföras med Charlotte i boken, eftersom det är en kvinna som alltid är ensam i sitt hus på landet. Hon har tråkigt. Hon spenderar sin tid genom att läsa böcker. Och det är ett slags Emma Bovary som går till handlig, eftersom hon skriver om sin äskares ”bok”, hon intervenerar, influerar den bok som August skriver. Det handlar lite om en Emma Bovary som tar makten, kan man säga. Berättelsen är en liten blinkning åt hela det universum av karaktärer som finns i de böckerna.

I sökandet, försöket att finna en känsla, förnimmelsen av någonting, man vet inte vad, men man har intrycket av, ja man förstår, att det är någonting man är i färd med att söka eller som karaktären är i färd med att söka och det kan också jämföras med Proust.

K.K. Helt riktigt. Ja.

Kanske är det också det faktum att romanen refererar till Proust i detta som framkallar stilen, det vill säga att fokusera på beskrivningarna, att försöka hitta bilderna och att det finns en avsaknad av dialog?

K.K. Ja, det är sant. Jag vet inte riktigt vad jag skall säga, eftersom det stämmer. Det du säger innehåller nästan svaret redan. Men självklart är det också det som intresserar mig hos Proust, att, som du säger, man förnimmer en känsla av ett band som skall knytas mellan karaktärerna eller ett intryck som skapar en situation eller ett landskap och genom detta försöker man närma sig… Det är någonting som intresserar mig mycket i litteraturen.

Du har skrivit en bok som innehåller skapandet av en följetongsroman. Det är en berättelse som utvecklas enligt samma struktur som väst gärna ser på historieutveckling, linjärt. Jag tolkade in följetongsromanens funktion också som en symbol för vårt sätt att se på historia. Sedan, på de sista sidorna, uppenbarar sig staden Tallin och där är det i stället plötsligt flera perioder av tid som lagras på varandra. Där finns en äldre tid som samtidigt är idag, här finns ett åttiotal…

K.K. Och medeltiden.

Alla diskurser från de olika tidsepokerna lägger sig på varandra och är där samtidigt, men man måste också gräva i denna hög av lager för att hitta de enskilda. Tänkte du på detta när du skapade berättelsen?

K.K. Jo. Jag vet inte om det syns hela romanen igenom, men det finns en sak som intresserar mig och det är hur epoker samexisterar. Till exempel: I Frankrike har man, eftersom livet är annorlunda, ett annat förhållande till landsbygden. Det som var slående för fransmännen – jag visste att det skulle fungera så – är att man här har att göra med en karaktär som lever i en stad på 2000-talet. Det finns redan höghus som håller på att byggas, den urbana renoveringen och alla bostadshus, bilarna… Och vid sidan av detta har man en karaktär som drar sig undan på landet. Man får intrycket av, åtminstone dagens fransman får intrycket av, att det handlar om 1800-talet. Det handlar både om att det är ett ord som fanns representerat i litteraturen under den tiden, men också om att i den franska verkligheten är någonting sådant mycket mindre närvarande än i till exempel Estland. Det är inte lika vanligt att familjer har en bostad på landet och att de åker dit varje helg för att odla kål och potatis. Det är någonting främmande för dem. Och det mötet intresserar mig, för hur skall man kunna träffas i en epok och under flera tillfällen som också bebor flera epoker samtidigt?

Tallin är just det. Den staden var för mig symbolen för det. Där finns spår från medeltiden, en ton av 1800-talet, sedan från Sovjettiden, lite från krigstiden kanske, ja från allt det som fanns och var före nuet, som inte är modernt. Det finns alltså ett slags kraftmätning mellan stadens moderna verklighet och det som staden bebos av från sitt eget förflutna. Och det är faktiskt samma kamp som Théodore för mot August, för August återskapar också ett förflutet. Han suddar ut vissa spår. Théodore, som återställer detta, förstör det som August skapar. Det är sant, det här med lagren som lägger sig på varandra, det intresserar mig.

Sedan finns också, ovanpå detta, som du sade, linjaritetsaspekten. Det är linjärt för att det är en följetongsroman, men samtidigt är den inte alls berättad linjärt i boken, eftersom karaktären varje gång berättar någonting som redan har hänt. Alltså återkommer man hela tiden till någonting tidigare. Berättelsen utvecklas, men samtidigt vet man att den inte kommer att ta sig längre än till den epok och tidpunkt som karaktären berättar från och varifrån han berättar om vad som hänt tidigare i livet. Det går inte, helt enkelt. Det finns en barrär. Det bevisar alltså att vi samtidigt befinner oss i ett cykliskt förlopp. Berättelsen tar sig inte framåt.

Här skulle man kunna säga att man än en gång återkommer till ”historien” i ett större perspektiv; Allt från historien så som varande tidens skeenden, historia som roman eller det som skrivits; Hur skriver man historia, ett lands historia? Funderade du på detta då du skrev romanen?

K.K. Jag tror att det var en fråga som fanns där i början av projektet. Just då arbetade jag med min avhandling och började också skriva den här boken. Jag läste många böcker på temat just förklarade hur historia skrevs, hur man väljer information, hur man genom historikerns diskurs kommer att utläsa vad som ”existerar” och inte ”existerar”. Vid någon punkt kommer man att bestämma sig för om det ena eller det andra ”existerar” eller inte, så det intresserade mig.

Men sedan, när jag verkligen började skriva boken, lade jag den teoretiska aspekten helt åt sidan, eftersom det för mig verkligen handlade om att lägga fram det som kan uppfattas med sinnena; Relationerna mellan karaktärerna, dofterna, färgerna, ljusen, den sortens saker. Det var snarast det som var allestädes närvarande. Men det är sant att jag ställde mig de här frågorna i inombords.

Det är inte alls någon didaktisk roman. Du har inte lust att lära läsaren hur den skall läsa eller få den att se vissa specifika saker.

K.K. Nej, nej och jag känner inte heller att jag har legitimitet att göra något sådant. Jag har ingen synvinkel som är giltig över någon annan och därmed inte heller något att föreslå. Så faktiskt, precis, det är där man återkommer till ”den nya romanen”. När allt kommer omkring tror jag att det som jag inte tycker om med den nya romanen i den riktning som den medvetet utvecklats är att man inte kan undgå att se den teoretiska aspekten. Den är där. Det är lite som om författaren sade: Först finns boken och så finns manualen till boken. Jag ger er båda samtidigt. Det är tvunget att läsa båda samtidigt. Jag har inte lust att ge någon manual samtidigt eller jag känner att det inte är nog – eller skulle jag inte klara av det? Jag vet inte. Men hur som helst ville jag att den teoretiska aspekten förblev ”underjordisk”, inte syntes.

Intervju och översättning: Anna Nyman

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Bo Cavefors om Sexualitet - i ett historiskt perspektiv

Människans sexualitet diskuteras alltför ofta i alltför upphetsade former. Historiska fakta förtiges eller förlöjligas, allt för att göra nutida fobier mer acceptabla. Värdeomdömen om sexuell praxis är alltför ofta alltför ...

Av: Bo I. Cavefors | Essäer | 02 juni, 2013

Min yngsta dotter hittills, fyller trettio – hurra, hurra

I en synnerligen underhållande film utspelar sig följande dialog mellan en psykolog, (som, jag svär, inte är min hustru), och terapeutens nytillkomne patient Dave, sittandes tillsammans i en grupp andra ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 26 augusti, 2016

Norrland – en myt som brottas med verkligheten

TEMA VÄSTERBOTTEN Västerbotten ingår i det kulturella begreppet ”Norrland”. Men var ligger Norrland? Är begreppet en myt, som hålls vid liv av dunkla krafter? Någon delade upp Sverige i Götaland, Svealand, Norrland. Södra halvan ...

Av: Signe Rudberg | Essäer om samhället | 02 februari, 2008

Tillvarovävens formvärld och vävfront Torsten Hägerstrands andliga testamente

Som första universitetsämne läste jag 1944-45 geografi i Lund och minns väl de sympatiska lärarna Karl Erik Bergsten, Sven Björnsson och Torsten Hägerstrand. Liksom Helge Nelson, som tillika var min ...

Av: Erland Lagerroth | Essäer | 14 oktober, 2010

Guillaume Apollinaire

Försök till en konstlitterär analogi

I vår samtid är de olika nivåerna gällande vårt formspråk ett oöverskådligt faktum och ställer författaren/poeten inför både ett dilemma och ett val: alltså ett ställningstagande som provocerar fram en ...

Av: Göran af Gröning | Essäer om konst | 28 juni, 2017

Västerngenrens reformer och möjligheter – 1950-1990. Del 3

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi ...

Av: Fredrik Stomberg | Essäer om film | 05 juli, 2013

Kattens lag på brinnande bakgator

Katterna jamar, dem skriker som små barn, rännandes mellan ruiner, sophögar och barn som leker bland eldar. Musiken dundrar mellan husen, denna arabiska, sällsamma, sorgliga musik, som klagar, önskar, väntar ...

Av: Linda Johansson | Resereportage | 19 december, 2009

Svartmetall i teori och praktik: En essä kring några aktuella böcker om black…

”Bathory” är namnet på ett svenskt rockband som ofta hyllas som föregångare inom black metal. ”Bathory” är också namnet på en ungersk grevinna, Elisabeth Báthory (1560-1614), som enligt legenden bokstavligen ...

Av: Jonas Andersson | Essäer | 21 november, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.