Skulptur av fallos i Pompeji

Sapfo och Catullus som antika inspiratörer

Carsten Palmer Schale om den erotiska poesin i antiken: Sapfo och Catullus.

Av: Carsten Palmer Schale | 13 oktober, 2015
Essäer om litteratur & böcker

Pierre Klossowski Roberte Ce Soir Schinkel Pavillon Foto Andrea Rossetti

Målarexorcistens demoner

Om Pierre Klossowskis utställning Roberte Ce Soir, Schinkel Pavillon, Berlin.

Av: Tim Schmidt | 17 Maj, 2017
Essäer om konst

Den utopiska socialismen

De utopiska socialisternas ädla ideal var inte tillräckligt för att skapa ett jämlikt samhälle, hävdade Marx och Engels, som i stället baserade sin kommunistiska vision på handfasta teorier utifrån produktionsförhållanden ...

Av: Björn Gustavsson | 10 oktober, 2009
Essäer om politiken

Three ladies in Cairo. Del VI. Dark ages

Min mormor, Hilda, växte upp i Sundsvall och berättelsen börjar där i och med Sundsvalls stora brand 1888 med hennes mor, min mormorsmor Ragnhild. Många äventyr senare, träffade Hilda den ...

Av: Anne Edelstam | 25 juli, 2014
Utopiska geografier

Umberto Eco, Sverige och kyrkogården



Umberto Eco

Alexandria, Alessandria på italienska, ligger inte i Egypten. Åtminstone inte bara där. Det finns faktiskt en stad i Piemonte, i norra Italien, som heter så. Staden fick namnet av en påve, Alexander den III, i slutet av 1100-talet. Det är i Alessandria som den världsberömde författaren Umberto Eco föddes 1932. Som professor i semiotik (eller semiologi), men också i litteratur har Eco bidragit till utvecklingen av studierna över samtidens universum av tecken.

Ett teckensystem som blir ett universum just därför att våra samhällen ständigt skapas och skapar ett myller av tecken som antar olika värden och betydelser beroende på i vilken relation dessa tecken står till varandra.  Det mest uppenbara tillämpningsområdet, som också är det mest konventionella, är det talade och skrivna språket; men till skillnad från semantiken kan ett teckensystem också uppfattas mycket brett och inkludera bilder, trafiksignaler, brottning, sjukdomssymptom och så vidare.

Att jag börjar min artikel om Umberto Eco med att tala om hans födelseort och hans arbete som semiotiker borde inte förvirra läsaren. Alessandria ligger vid gränsen mellan två regioner: Lombardiet och Ligurien. Därför pratar folket ett språk som invånarna själva kallar bastard, så blandat av olika dialekter som det är. I Umberto Ecos bok Baudolino berättas bland annat om San Baudolino som är Alessandrias skyddshelgon, 1189 uppfördes en kyrka i staden helgad till San Baudolino. Kyrkan har bland annat en staty av bonden Aulario som räddade staden undan kejsar Fredriks belägring.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Och Ecos böcker är faktiskt ett bricolage av olika språk- och kunskapsområden. Som semiotiker analyserar Eco förhållandet mellan olika tecken. Tecken antar en symbolisk eller metaforisk betydelse gång på gång, så att de sällan är sig lika. I hanteringen av denna språkliga förvandling är Eco mästare. 

Eco kan mycket. Sin enorma encyklopediska kunskap gör honom till något av en upplysningstidens man snarare än en renässansmänniska, mer en D’Alembert än en Pico della Mirandola. Och han är mycket översatt till svenska: Rosens namn (som filmatiserades), Vad kostar ett mästerverk?, Foucaults pendel, Gårdagens ö, Baudolino, Drottning Loanas mystiska eld och nu Begravningsplatsen i Prag.

I Begravningsplatsen i Prag (se Benny Holmbergs recension http://www.tidningenkulturen.se/artiklar/litteratur/litteraturkritik/10271-litteratur-umberto-eco-begravningsplatsen-i-prag) använder Eco samma teknik som för samtliga romaner han skrivit: en blandning av falskhet och sanning som påminner om vissa av Orson Welles filmer, eller en fellinisk Grand Guignol av händelser där huvudpersonen, Simone Simonini, blir den perfekte judehataren. 

Är det verkligen så viktigt att veta vem som skrev Sions vises protokoll? Det som är viktigare är effekten detta verk hade på Hitlers antijudiska propaganda. Vissa har undrat om det var en björntjänst att publicera nästan hela Protokollet i boken Begravningsplatsen i Prag eftersom texten är förbjuden i många länder, men Eco kunde säga att det är enkelt att skaffa sig en version av Sions vises protokoll, på vilket språk man nu önskar, bara man googlar.

Nej, Eco är definitivt inte antisemit, däremot är hans kunskap så stor att läsaren kan känna sig en aning förvirrad och halvkvävd i dessa ”tourbillons” (virvlingar) av gestalter som träffar varandra, sviker varandra, älskar med varandra, dödar varandra... Jag undrar bara om Eco inte, om han hade selekterat bland sina ofantliga kunskaper, hade kunnat skriva bättre romaner. Ecos romaner liknar mer en film, en action movie än litteratur. Mycket kunskap men för lite narrativitet.

Dorotea Bromberg jobbade febrilt för att med hjälp av den italienske ambassadören Angelo Persiani organisera ett extrafint välkomnande till Stockholm åt den aktningsvärde gästen. Kulturhuset var fullsatt av devota och/eller nyfikna åskådare när Umberto Eco samtalade med Johanna Koljonen på onsdagen.

Jag mötte Umberto Eco dagen därpå på ett fint hotell på Östermalm, klockan var nio på morgonen, strax efter intervjun skulle han flyga till Tyskland för att presentera den tyska översättningen av samma bok. Umberto Eco är en mycket sympatisk och jovialisk person. Han tuggade nervöst en cigarill som han inte kunde tända och svarade artigt på mina något mångtydiga frågor.

Jag är den sista journalisten du träffar för en intervju under din vistelse den här gången. De flesta har säkert ställt dig frågor som liknade varandra. Jag vill inte vara så pretentiös och säga att precis jag nu kommer att ställa annorlunda frågor till dig, men jag vill börja med att fråga vad du tycker om det svenska kulturlivet?

- Vi italienare högaktar Sverige. Ett mycket kultiverat land, här läser man mycket, mycket mer än i Italien. Ja, nu upplever Italien, och inte bara  Italien, en invasion av svenska deckare som kanske är en aning kommersiella. Men det är säkert en tillfällighet, något övergående. Nobelpriset som gick till poeten Tomas Tranströmer, som jag, med handen på hjärtat, inte har läst, inte heller i italiensk tolkning, vittnar ändå om en betydande poetisk tradition.

Du vet mycket väl att italienarna alltid har visat stor uppmärksamhet och sympati för svenskarna, det är något som blivit en tradition hos oss. Personligen har jag besökt Sverige många gånger, och eftersom många av mina böcker har blivit översatta till svenska har jag naturligtvis många läsare här.

Sanningen är sanningenBegravningsplatsen i Prag baseras på intriger, konspirationer, grymheter. Din roman påminner mig om en film, mindre känd men inte desto mindre bra, F for Fake av Orson Welles. I praktiken har man svårt att skilja mellan det som är falskt och det som är sant…

-Jag tror inte det. I den här boken kan man göra det. Protagonisten är en lömsk figur, en spion som säljer sig själv för en billig slant, en man som medvetet falsifierar olika dokument.

Detta kan bara betyda en sak: att allt det han gör och producerar är impregnerat av falskhet, och för den skull blir sanningen den direkta motsatsen. Någon frågade mig igår om någon läsare kunde tolka det som protagonisten Simone Simonini säger i boken som sant. Vad kan jag svara? Världen är full av imbecilla människor, så detta är också möjligt. Men en läsare som inte är fördomsfull begriper att allt det som Simone Simonini hittar på, från Protokollet till Dreyfusaffären, är påhittat, att det är lögn.

Så, om någon definierar Simoninis verk som lögn betyder detta att det finns en övertygelse, en förmodan, en åsikt att motsatsen är sanningen.

Som barn läste jag pojkboken Cuore (1886, svensk översättning Hjärtat på rätta stället). I skolan tvingades vi läsa Cuore. I den förekommer, vid sidan om den gode pojken Garrone, ett hemskt barn som heter Franti. Han är 10 år gammal och alla avskyr honom eftersom han är grym, elak, smutsig… Jag måste erkänna att jag, kanske på grund av en omedveten solidaritet, till slut kände en viss medkänsla för Franti.

-Du vet att jag skrev en bok som heter Elogio a Franti,  Eloge till Franti. Edmondo De Amicis, som i och för sig var en bra författare, överdriver så mycket när han beskriver Frantis grymheter, omöjliga för en tioåring, så ja, till slut börjar läsaren känna sympati för honom, börjar säga: nej, detta är inte möjligt! 

Men det var ett misstag som De Amicis begick, kanske ett kalkylerat misstag. Det finns ett brev som De Amicis skrev till en vän där han skriver: För Gud, jag ska visa dig hur man kan få ett barn att gråta. Det var en kommersiell gärning där de goda är för goda och de onda är för onda, därför blir det lätt att kritisera honom.

I dina romaner, som svävar mellan fiktion och historia, ser du kanske slutet på den stora berättelsen, eller romanen?

- Jag tror att varje epok förkunnar slutet på den stora romanen, med handen på hjärtat tar jag det inte på allvar. Det handlar om saker man behöver bara för att fylla i tidningarnas sidor. Att berätta är en medfödd drivkraft hos människan. Om du sedan menar att under en viss period av vår historia berättade man genom poem i rim och oktaver och därefter, vid slutet av 1600-talet, började man berätta i romanform, så kan det betyda att vi någon gång i framtiden kanske kommer att berätta i en annan form, men narrativiteten, som är en grundaktivitet hos människan, kommer aldrig att ändras. Vad är det du vill insinuera?

Min fråga var ingen insinuation. Det är ett faktum att det finns en narrativitet till exempel a la Borges, som har en otrolig litterär struktur och en postmodern narrativitet som på intet sätt är strukturerad. Detta betyder att det finns en skillnad.

- Nå, du påstår nu med rätta att det som ändras är stilarna och sätten att berätta, men det jag menar är att berättelsen inte kan ta slut. Om du frågar mig: Har romanen ett slut? Då är mitt svar ett klart nej, absolut inte. I vilket fall som helst kommer jag att dö innan allt detta sker. Om det nu sker.

Visst kan man säga att boken som fysiskt objekt är hotat, till exempel av e-boken eller av det digitala. Men det stämmer inte heller. Det är precis som i slutet av 1800-talet då man sade att måleriet var hotat av fotografiet. Vi har sett att båda konstformerna utan problem fortsätter leva.

Du skrev i slutet av 1960-talet en bok, Fenomenologia di Mike Bongiorno (en italiensk tv-profil), skulle du kunna skriva Fenomenologia di Silvio Berlusconi idag?

- Men det är så många som gör det (ler)! Marco Belpoliti har skrivit en mycket bra bok om Berlusconis kropp, Il corpo del capo (Chefens kropp), och sedan är fenomenologin någonting viktigt. Jag applicerade ordet på skoj när jag skrev om Mike Bongiorno. Ja, du har rätt, Berlusconis beteende är förutsägbart, standardiserat, så det går att analysera det som fenomen, men som sagt, man har skrivit så mycket om det att det för mig vore som att skriva en bok om kattens skönhet, det finns en omfattande litteratur…

Du har varit bland annat professor på DAMS (en högskola i Bologna som bygger på tvärvetenskap) och du har skrivit om avantgardet. Du har också skrivit en teoretisk bok, Opera aperta (Öppet verk) som påverkade generationer författare och konstnärer i Italien, som författarna i Gruppo 63. Tror du det finns en framtid, om inte för avantgardet, som mer är någonting som tillhör historien, så åtminstone för det experimentella?

- Vi måste först komma överens om vad vi menar med avantgarde. Ty om varje sak som är ny är avantgarde då är även iPad avantgarde i medias värld. Det finns en avgörande skillnad mellan de avantgardistiska rörelserna och det experimentella i litteraturen.

James Joyce var en experimentell författare, kanske den mest experimentella av alla, men han var inte en avantgardist som exempelvis futuristerna och Marinetti. Avantgarderörelserna är provokativa i början och de blir till under specifika historiska tider, avantgardet eller bättre avantgardena har en hel del gemensamt, som till exempel polemiken, skandalismen och agonismen. Agonism i sin betydelse av agoni - de dör snabbt.

Även vad gäller Gruppo 63 har man pratat om ett nytt avantgarde, men i själva verket var författarna i gruppen mer experimentalister än avantgardister. Det är dock sant att gruppen hade ”offentliga provokativa ögonblick” som kunde tolkas som avantgarde. Men efter det har Gruppen kunnat begå ett lyckat självmord.

Avantgardet tar slut medan experimentalismen fortsätter.

Under 1960- och 70-talen har vi haft, låt oss säga, falska avantgarderörelser som till exempel New Dada, sound poetry, concrete poetry, transavantgardet, alltså inte bara i litteratur. Artisterna skojade! Sedan har vi kommit tillbaka till realismen (utan magi), tillbaka till en ny romantik och en ny konservatism...

- Ja det stämmer. Även om jag insisterar: experimentalismen fortsätter att finnas vid sidan om konservatismen.

Vad tycker du om de nya mediala och intermediala teknikerna?

- Varje gång som ett nytt teknologiskt instrument eller en maskin dyker upp påverkar det konsten. Det har funnits en tid då det skapades så kallad ”faxart”. Varför har det forsvunnit? Just därför att ingen skickar fax länge, nu har datorer och e-mail ersatt det som en gång tycktes vara någonting mirakulöst. Det är logiskt, dessa nya teknologier sprider sig så fort och producerar konst av ett slag som vi knappast kan föreställa oss. Frågan är om dessa konstformer förblir permanenta. Det har redan hänt med konstformer som var omöjliga att bevara, happening, performancekonst och så vidare, av allt detta finns ingenting kvar, försvunna utan spår, det är inte som en staty av Michelangelo!

Så det är mycket möjligt att många av dessa nya elektroniska konstarter förblir förgängliga. Tänk bara på den tidigare New Orleans-jazzen, det finns förvisso nya versioner av den men vi vet ingenting om den ursprungliga musiken. Samma sak med den grekiska tragedin, vi har bara texterna kvar...

Vi behöver en varaktighet i konsten. Konstobjekt mot vilka vi kan rikta vår uppmärksamhet. Vart ska vi rikta våra blickar i framtiden? Kanske på byggnader, eller på trädgårdar.

Du sade under gårdagens konferens att folk pratar så mycket om apokalypsen och du tillade: Jag tror inte att det finns så mycket att förvänta sig av den här apokalypsen... (ler). Nu frågar jag dig: Vad skulle du säga till ungdomarna eller till och med barnen, vilken strategi ska de använda för att överleva?

- Jag skrev tre barnböcker illustrerade av Eugenio Carmi: La bomba e il generale (Bomben och generalen), De tre astronauterna, Gnuttarna på Gnu. Bomben och generalen handlar om kärnvapen, De tre astronauterna är en bok om hur olika civilisationer kan förstå varandra, och den tredje, Gnuttarna på Gnu, är en bok om miljö och hur man förstör planeten. Böckerna har blivit översatta till olika språk, det råkade bli så. OK, vad ska jag säga? Jag gjorde också något för barnen.

Vad tycker Umberto Eco om Umberto Eco?

- Jag läser det de andra skriver. Jag lämnar åt andra att bestämma vem jag är. Och det gäller både ris och ros. Även om jag blir överraskad ibland av vissa kritiker som till exempel i L’Osservatore Romano (Vatikanens dagstidning). De kritiserade Begravningsplatsen i Prag när den kom ut på italienska och skrev att boken var tvetydig på grund av Protokollet , häromdagen läste jag en ny recension där de kritiserar boken igen därför att påven Leo den XIII i romanen gör ett dåligt intryck. Men vad vill de ha? Sanningen är sanningen.

 

Guido Zeccola

Ur arkivet

view_module reorder

Inge Schiöler – Den västsvenske färglyrikern

Stränderna stiger i evig renhet ner pärlemorsvala av sandsom i var skiftande minsta skärva serspeglat himmelens land. Mångfald, enhet är stigen ingen går,ljus som bretts ut av en handsom allt att tyda ...

Av: Thomas Notini | Konstens porträtt | 09 januari, 2013

Du är absolut

Jag står långt från dig världna blom, finns inget jag mer hade än doftat mig knarkad på dig, din lekamen gör mig blind i bästa, ser dig vackra för allt ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 18 mars, 2013

I am still on a stage playing with ideas - A conversation with…

Kaia Hugin is a Norwegian visual artist – here is her website: www.kaiahugin.com – whose “Motholic Mobble” (2008-2013), a series of eight surreal, magical and utterly surprising short videos, has undoubtedly revealed ...

Av: Gianluca Pulsoni | Övriga porträtt | 02 september, 2014

Den internationella läskunnighetensdagen

Lördagen den 8 september, firar varje rättrogen ”etnisk svensk”, för att använda mig av Fredrik Reinfeldts terminologi, Internationella läskunnighetsdagen. Yes meine Damen und Herren, i dag firar vi Internationella läskunnighetsdagen ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 07 september, 2012

Att läsa in människor i sin egen värld

  Så marxist jag är har jag ett fortsatt starkt intresse för historiska personligheter men också hur mer vanligt folk tänker när de gör som de gör. Helt vanliga är de ...

Av: Christer B Johansson | Essäer | 14 juli, 2011

Från utställningen 24 Spaces – en kakafoni på Malmö Konsthall 2013

Illusioner av föränderlighet inom konstens ramar

Vad är konst? Vem skapar den? Benny Holmberg diskuterar konstverkets tillblivelse genom de tre aktörerna konstnär, konstverk och betraktare. Föränderlighet, identitet, rörelse och tid, svaret som ständigt glider undan, men ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om konst | 08 mars, 2015

Kolonisterna på Lappmarksmyrarna

Per Albin Andersson. Foto: Familjen I första numret av Tidningen Kulturen 2008 skrev Lilian O. Montmar en artikel under titeln: Eskilstunakolonister på gungfly i Västerbottens väglösa land. I förra påsken hittade ...

Av: Per Albin Andersson | Reportage om politik & samhälle | 14 augusti, 2008

Vårt egentliga ansiktsuttryck är fördolt

HETERONYMENS DRÖM Efter tid av vakna drömmar som är den sovandes verklighet har jag glömt berättelserna men anar att de inte glömmer mig. Som en Victor Eremita klär jag mig på ...

Av: Göran af Gröning | Utopiska geografier | 21 september, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.