Syrebrist och galenskap är genialitetens livsluft. Om Odysseus - James Joyce´s verbala…

Klockan är 8,00 den 6 juni 1904. Buck Mulligan stiger upp på bröstvärnet och ser ut över den vackra Dublinbukten. Hans ljust ekfärgade hår rörs en smula av vinden. "Herregud ...

Av: Benny Holmberg | 05 juli, 2010
Essäer om litteratur & böcker

Sista brevet, och intermezzot i gipsparadiset

detta är nu mitt ett absolut sista brev och text till dig, så sant, det är avsked nu för gott, eller ofrånkomligt. Så måste det nog bli tyvärr säkert, eftersom ...

Av: Stefan Hammarén | 15 juli, 2010
Stefan Hammarén

66 metagram för mycket - ett oavslutat kapitel i många delar. Del 5

Drömfilter 1: Den svarta vågen - pessimism Vi valde att lämna storstaden, liksom många före oss. Kvar fanns inget av det som en gång gjort barndomsstaden till en magisk plats av ...

Av: Carl Abrahamsson | 11 februari, 2011
Carl Abrahamsson

Siegfried Lenz 1926-2014

Jämte Heinrich Böll från Köln och Günter Grass från Danzig var Siegfried Lenz den kanske mest betydande tyska efterkrigsförfattaren. Han var född i Lyck i dåvarande Ostpreussen. Fadern som dog ...

Av: Ivo Holmqvist | 11 oktober, 2014
Litteraturens porträtt

Veckans porträtt: Agneta Klingspor om Agneta Klingspor



Agneta Klingspor om Agneta Klingspor

 agneta_01
 agneta_02
Agneta: Hörrududu...

Agneta: Mmmm.

A: Varför skriver du?

A:När jag började i 11 års åldern med dagbok , skrev jag för att  ha kontroll över åtminstone något i livet. För att förstå livet och mina föräldrar, ja, jag ville nog hålla mina föräldrars påverkan på mig i schack. Ville inte bli en produkt av dem. Jag hade ju redan läst Freud, Jung och Fromm. Så jag tänkte, ingen jävel över bron. Jag skrev ned dem, iakttog, klädde av dem och mig själv.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Så fortsatte det långt upp i åren, skrivandet som en slags förståelseakt av mig själv, andra och för att vara storvulen, hela världen och självaste meningen. Att blanda fiktion och självbiografiskt stoff har jag alltid gjort, långt innan det blev snack om det. Jag är inte jag utan material.  Och kan bli vad som helst!

Men nu? Jag vet inte. Genom att använda mina dagböcker(även i Nyckelroman 1994) så har jag dödat dagboken(mig själv?). Efter 1994 skriver jag inte dagbok längre. Jag köper olika anteckningsböcker för att skriva, men de används istället till  anteckningar inför konstrecensioner. Det går bara inte. Får inte fram ett ord på pappret.

I Framkallning  1999 använde jag brev  och foton. I Köttryckningar 1990  använder jag också delvis fakta. Dvs nyhetsartiklar om olika människor, jag klippte ut sånt och har sparat i en låda. Tidningar är fulla av människor och deras berättelser. Konstiga grejer. Flera av de mänskliga ödena i min låda har jag också använt i min senaste bok Går det åt helvete är jag ändå född 2006.  Jag blandar hejvilt. Har alltid gjort.

Jag dödar när jag skriver, förintar, lämnar bakom mig.  Jag tänker inte på barndomen mer, inte pappa, inte mamma, inte kärlekshistorier. Lämnat, lämnat, lämnat. Kvar står böckerna. Som gravstenar över  minnet.

A: Nämen, vad säger du?.

A: Ja, det är fruktansvärt., förstår jag nu, när jag ser vad jag skriver här.

A: Varför skriver du nu då?

A:"Går det åt helvete är jag ändå född" drevs av ilska över sakernas tillstånd i Sverige, att  se fattigdomen igen. Det här skedde samtidigt med mammas skenande Alzheimer och död och därmed tanken på min egen död. Jag bakade ihop det till en ilsken  kaka i 175 grader. Mammas minnesförlust blev en symbol för hela samhällets urgröpta minne. Husrivningar, förstörelse av städers minne, allt ska rensas bort, buskar, träd, bänkar, allt ska liksom dö, jag blev besatt av min egen kommande död, ja, jag ville förstå döden, men det är ju omöjligt.

Ja, du ser, jag ville förstå. Men det går ju inte.  Inte döden i alla fall.

Nu har jag ingen aning om skrivandets drivkrafter.Det måste vara så viktigt att inget kan stoppa mig, inga förlag, inga refuseringar, inga nej. Annars blir det ingen bok.

Fokus har ändrats, jag ser ut först och främst och sen när jag skriver om utet måste jag dra det inåt, för att ge det substans, kropp. Men så tänker jag inte när jag skriver. Jag tänker inte alls då.  Allt jag säger nu är förstås en efterkonstruktion.

A: Vad har du malt ner i Går det åt helvete är jag ändå född?

A: Sa jag inte det?

Den tog mig sju år att skriva.  Mitt förra storförlag försökte få mig att skriva en vanlig roman, skriva om någon historisk person och sen göra lite fiktion av det. Och det är ju ett "vinnande" koncept. De hade ingen som helst aning vad mitt författarskap är och gjorde heller ingen vinst på mig, vilket är absolut viktigast idag. Den här boken, som är hyllad av kritiker, om jag får säga det själv, ja den boken fick nej av alla de stora förlagen. De såg inga pengar i den. Eller i mig som författare.

Jag skrev den mot alla odds. Allt, absolut allt var emot mig. Jag skrev ändå och försörjde mig på olika artiklar och vikariat som invandrarlärare.

A: Vad skulle du ha för yrke om du inte skrivit?

A:Kriminalinspektör.  Detaljen berättar mycket om människan. Tänk en lägenhet. Och vad den säger om en människa. Varje detalj. Jag säger bara, släpp inte in mig! Tänk att lägga ihop alla delar, väga, mäta i jakten på en brottsling. Nästan som att skriva en bok. Jag är både brottslingen och detektiven. Gud vilket straff! 

A:  Om jag säger roman, vad säger du då?

A:Du om någon vet  att jag skriver mot romanen och plågas av romanen. Jag kan inte skriva roman, vad nu en roman är. Jämför jag mig med andra författare, känner jag mig som en oriktig författare. Jag menar då  de realistiska författarna, skrönikörerna, berättelser med massa personer i och med intrig. En tradition som fortfarande gäller i Sverige. Den är huvudfåran. Jag är ointresserad av sånt. Det ska vara få personer, koncentrerat, det ägnar jag mig åt.

Den senaste boken kallar jag för en verksamhetsberättelse, den är indelad i dagordning och övriga frågor. Dagordning är den skitiga tid vi lever och övriga frågor är döden, mammas död och min. Åldrandet.

A:Ska vi sluta här?

A: Ja tack.


Ur Går det åt helvete är jag ändå född

Dagordning 23

Jag står framför spegeln och sliter i skinnet på halsen, slätar ut rynkorna på ögonlocken, drar i skinnet under ögonen så att påsarna försvinner. Jag kan inte hjälpa det. Subliminalt  vill fingrarna dit och dra efter alla göra-om-mig-operationer på teve. Det är nåt sjukt över ett oopererat medelålders ansikte, liksom mögligt. Åtminstone två gånger har jag stått och dragit i skinnet. Det är riktigt uselt.

I Bachelor har  juryn  valt implantatkvinnor,  som liknar människorna i Extreme make over, allt individuellt har skurits  bort och implantat stuckits in. Läkaren stoppar in en slang i magen, kör runt och fettet slafsar ner i en behållare, läkaren skär upp skinnet vid örat, läkaren sprutar in silikon i läpparna, de sväller upp som om kvinnan fått en stor fet smäll och han tar en liten hammare och hamrar i näsbenet. 

Alla gör det för självbilden, som ser likadan ut som andras självbilder,  raknäsad, vittandad, plattmagad, storbystad, storläppad och orynkad.  Åldrandet känns som svett,  ingen luktar svett längre på offentligt ställe,  ingen svettas utan deodorant, bara tredje världen luktar svett, men den har väl annat för sig än att tänka på deodorant.

Himmler skulle gilla det här renrena, hans människoideal var  vegetarian, icke rökare och nykterist, det sa Discovery förra veckan,  Himmler skulle gilla plastikkirurgen på kanal fem, han tittar  in i kameran, ler och säger de himmlerska orden "jag utrotar de fula". Jag skyndar mig att tända en cigarett, måste göra det mot Himmler och hans renhetsideal, måste röka av  helvete,  inte på balkongen, inte under spisfläkten, inte på gatan,  utan bekvämt i soffan, nu har det gått tre timmar och zapp över till Trauma, direkt från akuten i Usa.

Läkare gör hål i ryggen, stoppar fingrarna  i hålet, trycker  in slangar utan bedövning, som dränerar blodet i bröstkorgen, patienterna sliter bort syrgasmasken och vrålar av smärta när de upptäcker att man rotar inne i bröstkorgen, ibland dör de på operationsbordet, läkarna håller i hjärtat och försöker laga, men skottet har trasat blodkärlen, det slutar att slå och de lägger tillbaka hjärtat i bröstkorgen, som en liten sak i sin korg. Männen är fulla och sluddrar medan blodet sköljer över ansiktet, de kommer snart tillbaka med ny kniv i axeln, ny skottskada, de skriker och slåss, förblindade av droger. En man har en järnstång genom kroppen, in i bröstet och ut genom rectum, en annan en stor kniv i huvudet, som fortfarande sitter fast, jag ser hur de sköljer en öppnad mage med vatten, valsar runt med inälvorna, jag ser mosade ben och hjärnsubstans  ur ett stort hål på hjässan, jag ser igenmurade ögon, stora som frukostägg, jag ser skräck i ögonen, hur  hamnade jag här? överlever jag? dör jag nu?

De lagas, lappas ihop,  något kan åtminstone lagas, något kan bli helt igen,  det är bara att sy ihop, sy ihop alla små människor,  sy ihop alla bitar som ryckts loss och svävar runt och inte hittar hem,  jag vill se när nålen tråcklar ihop såret, vill se läkarens försiktiga söm i skinnet, hur han drar ihop sårkanterna och ömt baddar.  Skalpellen  gör i alla fall nytta, skalpellen snittar en mage för att ta bort kulan i bukspottskörteln, skalpellen tystar inte bara en smärta på den odefinierbara plats som kallas  själ,  som flickor rispar i underarmen för att slippa, den kära skalpellen som flickornas  älsklingsläkare  skär med,  så att det äntligen blir tyst  i flickornas huvuden, tills   det börja kvida igen bakom babydolliga butoxpannan, skär mig skär mig mera, gör mig hel.


Agneta Klingspor uppvuxen i Uddevalla, bor i Stockholm. Konstkritiker i Expressen sen -91, litteraturkritiker i BLM 2002-2004, artiklar senast i Arena och Bang, dec.2006. Ibland invandrarlärare. Debut Inte skära bara rispa 1977, dagbok 1962-1976. Skrivit 9 böcker, bl.a Fast land, Köttryckningar, Nyckelroman, Framkallning och senast Går det åt helvete är jag ändå född. En doktorsavhandling: Som en byracka, 2006, av Maria Jönsson vid Umeå universitet. Självbiografi, politik och estetik i Agneta Klingspors författarskap.

Ur arkivet

view_module reorder

Är detta en människa? - en reflektion om ondska

Är detta en människa?, frågar sig Primo Levi i hans text med samma namn. Hans litterära beskrivning av de fasor som han genomlevt i förintelselägret Buna i Monowitz nära Auschwitz ...

Av: Marie Hållander | Essäer om litteratur & böcker | 15 juni, 2009

Cavefors om Cavefors

Bo Cavefors var under decennier Sveriges överlägset mest aktive alternative bokförläggare. Som förläggare präglades han av nyfikenhet, radikalitet och oräddhet, vilket blev tydligt i utgivningen där Mao, Nietzsche, Jünger, Dali ...

Av: Johannes Flink | Litteraturens porträtt | 28 september, 2009

Arbeta älska tro

Äta sova dö ställer två klassiska miljöer i kontrast mot varandra i de två första scenerna. Den allra första, festen, visar hur musiken luckrar upp och sätter individerna i en ...

Av: Axel Andersson | Essäer om film | 28 april, 2013

Double Standards – En uppgörelse med den tvådimensionella ytan

Under hösten har Göteborgs konsthall varit en del av Göteborgs internationella konstbiennal (GIBCA). Konsthallen blev en skådeplats för den alternativa karnevalen, ett slags antiarkiv för dem som inte riktigt fick ...

Av: Fredrika Almqvist | Konstens porträtt | 15 januari, 2014

De döda författarnas skog

Jag slår av motorn, stiger ur bilen och lyssnar till den stora stillheten i de döda författarnas skog, hör vinden prassla i cedrar och kastanjer, ser den svepa vidare i ...

Av: Johan Werkmäster | Essäer om litteratur & böcker | 21 april, 2010

Sorg och korruption. En text om den onämnbara boken

” Fyra spår har Gud lämnat kvar av Paradiset. Stjärnorna, djuren, blommorna och barnen.”(Dante Alighieri) I många år har jag undrat varför Bagatelles pour un massacre av Louis Ferdinand Céline var ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om litteratur & böcker | 23 juli, 2012

Kalevipoeg, den estniska självkänsla

  Estland utgör ett litet språkområde, men har trots det ett alldeles eget, synnerligen märkligt epos. Det har sin grund i mycket gamla sånger och prosaberättelser. Diktverket heter Kalevipoeg, dvs Kalevsonen ...

Av: Birgitta Milits | Essäer om religionen | 19 januari, 2011

Jante och hans vänner utanför Istedgades kyrka

Jante och hans vänner utanför Istedgades kyrka Det är ungefär ett år sedan som jag i en krönika åt Tidningen Kulturen beskrev den medelåldersmannen Jante och hans vänner, som på en ...

Av: Fredrik Rubin | Gästkrönikör | 05 juli, 2008

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.