Katten är död och levande samtidigt

“What happens if you put a cat in the microwave?” Ja, vad händer om du gör det, tänker jag. Svar: Ingenting. Så länge du inte sätter på microvågsugnen. Men vad händer ...

Av: Helena Lie | 06 maj, 2013
Reportage om scenkonst

I takt med tiden. Om Erik Gustaf Geijer

År 1838 bar det av; "ensam i bräcklig farkost" lämnade Erik Gustaf Geijer sina forna vänner bland romantikerna och partikamraterna i det konservativa lägret och gick till de liberala ...

Av: Crister Enander | 17 augusti, 2010
Essäer om litteratur & böcker

Stillbild ur The Flying Dutchman in Blue (2013) av Shaun Gladwell

Ett skepp kommer lastat med spöken

Det övernaturliga har alltid fascinerat människan. Självklart visar de sig även i konsthistorien, på varierande sätt i olika epoker, gärna ute på havet men även som spöksilhuetter i gamla fotografiporträtt ...

Av: Mathias Jansson | 25 mars, 2015
Essäer om konst

Björn Gustavsson. Foto: Privat

Mellan musik och bildkonst

En ny krönika från Björn Gustavsson. Denna gång om musik och konst.

Av: Björn Gustavsson | 03 maj, 2015
Björn Gustavsson

Veckans porträtt: Agneta Klingspor om Agneta Klingspor



Agneta Klingspor om Agneta Klingspor

 agneta_01
 agneta_02
Agneta: Hörrududu...

Agneta: Mmmm.

A: Varför skriver du?

A:När jag började i 11 års åldern med dagbok , skrev jag för att  ha kontroll över åtminstone något i livet. För att förstå livet och mina föräldrar, ja, jag ville nog hålla mina föräldrars påverkan på mig i schack. Ville inte bli en produkt av dem. Jag hade ju redan läst Freud, Jung och Fromm. Så jag tänkte, ingen jävel över bron. Jag skrev ned dem, iakttog, klädde av dem och mig själv.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Så fortsatte det långt upp i åren, skrivandet som en slags förståelseakt av mig själv, andra och för att vara storvulen, hela världen och självaste meningen. Att blanda fiktion och självbiografiskt stoff har jag alltid gjort, långt innan det blev snack om det. Jag är inte jag utan material.  Och kan bli vad som helst!

Men nu? Jag vet inte. Genom att använda mina dagböcker(även i Nyckelroman 1994) så har jag dödat dagboken(mig själv?). Efter 1994 skriver jag inte dagbok längre. Jag köper olika anteckningsböcker för att skriva, men de används istället till  anteckningar inför konstrecensioner. Det går bara inte. Får inte fram ett ord på pappret.

I Framkallning  1999 använde jag brev  och foton. I Köttryckningar 1990  använder jag också delvis fakta. Dvs nyhetsartiklar om olika människor, jag klippte ut sånt och har sparat i en låda. Tidningar är fulla av människor och deras berättelser. Konstiga grejer. Flera av de mänskliga ödena i min låda har jag också använt i min senaste bok Går det åt helvete är jag ändå född 2006.  Jag blandar hejvilt. Har alltid gjort.

Jag dödar när jag skriver, förintar, lämnar bakom mig.  Jag tänker inte på barndomen mer, inte pappa, inte mamma, inte kärlekshistorier. Lämnat, lämnat, lämnat. Kvar står böckerna. Som gravstenar över  minnet.

A: Nämen, vad säger du?.

A: Ja, det är fruktansvärt., förstår jag nu, när jag ser vad jag skriver här.

A: Varför skriver du nu då?

A:"Går det åt helvete är jag ändå född" drevs av ilska över sakernas tillstånd i Sverige, att  se fattigdomen igen. Det här skedde samtidigt med mammas skenande Alzheimer och död och därmed tanken på min egen död. Jag bakade ihop det till en ilsken  kaka i 175 grader. Mammas minnesförlust blev en symbol för hela samhällets urgröpta minne. Husrivningar, förstörelse av städers minne, allt ska rensas bort, buskar, träd, bänkar, allt ska liksom dö, jag blev besatt av min egen kommande död, ja, jag ville förstå döden, men det är ju omöjligt.

Ja, du ser, jag ville förstå. Men det går ju inte.  Inte döden i alla fall.

Nu har jag ingen aning om skrivandets drivkrafter.Det måste vara så viktigt att inget kan stoppa mig, inga förlag, inga refuseringar, inga nej. Annars blir det ingen bok.

Fokus har ändrats, jag ser ut först och främst och sen när jag skriver om utet måste jag dra det inåt, för att ge det substans, kropp. Men så tänker jag inte när jag skriver. Jag tänker inte alls då.  Allt jag säger nu är förstås en efterkonstruktion.

A: Vad har du malt ner i Går det åt helvete är jag ändå född?

A: Sa jag inte det?

Den tog mig sju år att skriva.  Mitt förra storförlag försökte få mig att skriva en vanlig roman, skriva om någon historisk person och sen göra lite fiktion av det. Och det är ju ett "vinnande" koncept. De hade ingen som helst aning vad mitt författarskap är och gjorde heller ingen vinst på mig, vilket är absolut viktigast idag. Den här boken, som är hyllad av kritiker, om jag får säga det själv, ja den boken fick nej av alla de stora förlagen. De såg inga pengar i den. Eller i mig som författare.

Jag skrev den mot alla odds. Allt, absolut allt var emot mig. Jag skrev ändå och försörjde mig på olika artiklar och vikariat som invandrarlärare.

A: Vad skulle du ha för yrke om du inte skrivit?

A:Kriminalinspektör.  Detaljen berättar mycket om människan. Tänk en lägenhet. Och vad den säger om en människa. Varje detalj. Jag säger bara, släpp inte in mig! Tänk att lägga ihop alla delar, väga, mäta i jakten på en brottsling. Nästan som att skriva en bok. Jag är både brottslingen och detektiven. Gud vilket straff! 

A:  Om jag säger roman, vad säger du då?

A:Du om någon vet  att jag skriver mot romanen och plågas av romanen. Jag kan inte skriva roman, vad nu en roman är. Jämför jag mig med andra författare, känner jag mig som en oriktig författare. Jag menar då  de realistiska författarna, skrönikörerna, berättelser med massa personer i och med intrig. En tradition som fortfarande gäller i Sverige. Den är huvudfåran. Jag är ointresserad av sånt. Det ska vara få personer, koncentrerat, det ägnar jag mig åt.

Den senaste boken kallar jag för en verksamhetsberättelse, den är indelad i dagordning och övriga frågor. Dagordning är den skitiga tid vi lever och övriga frågor är döden, mammas död och min. Åldrandet.

A:Ska vi sluta här?

A: Ja tack.


Ur Går det åt helvete är jag ändå född

Dagordning 23

Jag står framför spegeln och sliter i skinnet på halsen, slätar ut rynkorna på ögonlocken, drar i skinnet under ögonen så att påsarna försvinner. Jag kan inte hjälpa det. Subliminalt  vill fingrarna dit och dra efter alla göra-om-mig-operationer på teve. Det är nåt sjukt över ett oopererat medelålders ansikte, liksom mögligt. Åtminstone två gånger har jag stått och dragit i skinnet. Det är riktigt uselt.

I Bachelor har  juryn  valt implantatkvinnor,  som liknar människorna i Extreme make over, allt individuellt har skurits  bort och implantat stuckits in. Läkaren stoppar in en slang i magen, kör runt och fettet slafsar ner i en behållare, läkaren skär upp skinnet vid örat, läkaren sprutar in silikon i läpparna, de sväller upp som om kvinnan fått en stor fet smäll och han tar en liten hammare och hamrar i näsbenet. 

Alla gör det för självbilden, som ser likadan ut som andras självbilder,  raknäsad, vittandad, plattmagad, storbystad, storläppad och orynkad.  Åldrandet känns som svett,  ingen luktar svett längre på offentligt ställe,  ingen svettas utan deodorant, bara tredje världen luktar svett, men den har väl annat för sig än att tänka på deodorant.

Himmler skulle gilla det här renrena, hans människoideal var  vegetarian, icke rökare och nykterist, det sa Discovery förra veckan,  Himmler skulle gilla plastikkirurgen på kanal fem, han tittar  in i kameran, ler och säger de himmlerska orden "jag utrotar de fula". Jag skyndar mig att tända en cigarett, måste göra det mot Himmler och hans renhetsideal, måste röka av  helvete,  inte på balkongen, inte under spisfläkten, inte på gatan,  utan bekvämt i soffan, nu har det gått tre timmar och zapp över till Trauma, direkt från akuten i Usa.

Läkare gör hål i ryggen, stoppar fingrarna  i hålet, trycker  in slangar utan bedövning, som dränerar blodet i bröstkorgen, patienterna sliter bort syrgasmasken och vrålar av smärta när de upptäcker att man rotar inne i bröstkorgen, ibland dör de på operationsbordet, läkarna håller i hjärtat och försöker laga, men skottet har trasat blodkärlen, det slutar att slå och de lägger tillbaka hjärtat i bröstkorgen, som en liten sak i sin korg. Männen är fulla och sluddrar medan blodet sköljer över ansiktet, de kommer snart tillbaka med ny kniv i axeln, ny skottskada, de skriker och slåss, förblindade av droger. En man har en järnstång genom kroppen, in i bröstet och ut genom rectum, en annan en stor kniv i huvudet, som fortfarande sitter fast, jag ser hur de sköljer en öppnad mage med vatten, valsar runt med inälvorna, jag ser mosade ben och hjärnsubstans  ur ett stort hål på hjässan, jag ser igenmurade ögon, stora som frukostägg, jag ser skräck i ögonen, hur  hamnade jag här? överlever jag? dör jag nu?

De lagas, lappas ihop,  något kan åtminstone lagas, något kan bli helt igen,  det är bara att sy ihop, sy ihop alla små människor,  sy ihop alla bitar som ryckts loss och svävar runt och inte hittar hem,  jag vill se när nålen tråcklar ihop såret, vill se läkarens försiktiga söm i skinnet, hur han drar ihop sårkanterna och ömt baddar.  Skalpellen  gör i alla fall nytta, skalpellen snittar en mage för att ta bort kulan i bukspottskörteln, skalpellen tystar inte bara en smärta på den odefinierbara plats som kallas  själ,  som flickor rispar i underarmen för att slippa, den kära skalpellen som flickornas  älsklingsläkare  skär med,  så att det äntligen blir tyst  i flickornas huvuden, tills   det börja kvida igen bakom babydolliga butoxpannan, skär mig skär mig mera, gör mig hel.


Agneta Klingspor uppvuxen i Uddevalla, bor i Stockholm. Konstkritiker i Expressen sen -91, litteraturkritiker i BLM 2002-2004, artiklar senast i Arena och Bang, dec.2006. Ibland invandrarlärare. Debut Inte skära bara rispa 1977, dagbok 1962-1976. Skrivit 9 böcker, bl.a Fast land, Köttryckningar, Nyckelroman, Framkallning och senast Går det åt helvete är jag ändå född. En doktorsavhandling: Som en byracka, 2006, av Maria Jönsson vid Umeå universitet. Självbiografi, politik och estetik i Agneta Klingspors författarskap.

Ur arkivet

view_module reorder

Giuseppe De Nittis (1846-84) – Italienskt Londonmåleri

Sedan konstmuseet Petit Palais i Paris för några år sedan öppnats efter en genomgripande renovering, har en rad intressanta, bortglömda konstnärskap fokaliserats i välgjorda utställningar, ofta i ett internationellt samarbete ...

Av: Eva-Karin Josefson | Essäer om konst | 10 augusti, 2012

Minnets deformationer och transformationer

Bonniers konsthall utgör navet för utställningen ”Minneskonst” som för närvarande presenteras på flera institutioner och platser runt om i Stockholm. Ambitionen att överskrida gränser mellan kulturella uttryck, utställningsformer och aktuell ...

Av: Henrik Örnlind | Essäer om konst | 15 september, 2013

Fransk revolution i tysk tappning

Franska revolutionen initierade större förändringar i Tyskland än i ursprungslandet. Naturligtvis är ett sådant antagande endast en hypotes, ett själviskt och odemokratiskt påstående. Men vem kan motbevisa att i Frankrike ...

Av: Bo I. Cavefors | Essäer om samhället | 19 december, 2013

Mauro Luppichini. Arktis

Mauro Luppichini är en italiensk författare. Han har dock bott i Sverige i fem decennier och arbetat bland annat som bibliotekarie i Uppsala. Men han har alltid skrivit och publicerat ...

Av: Mauro Luppicchini | Utopiska geografier | 02 december, 2013

Nuets tyranni: Virtual reality-filmens sublima rumslighet och samtidens närvarande frånvaro

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi ...

Av: Kristian Petrov | Essäer om film | 04 augusti, 2013

Bärkassar

Fredrik Hillerborg har otroligt nog lyckats inspirera mig till ytterligare ett blogginlägg. Vem fan är karln egentligen? Jo, han är kommunikationsstrateg och en nyförvärvad bloggare på Resume.se. Han lyckades inte bara inspirera ...

Av: Sammy Mattsson | Gästkrönikör | 08 september, 2013

Kärlek om du vill

Jag stod stilla, vattnet började forsa in. Fönsterrutorna på undre däck exploderade, en efter en. Vattenstrålarna dunkade mot mig, som skjutna ur en kanon. Sorlet och skräcken var total. Människor grät, somliga tyst, andra ...

Av: Jenny Berggren | Gästkrönikör | 24 augusti, 2013

Vildapel foto CCBYSA3.0

Vildapel

Och kvinnan såg att trädet var gott att äta av, och att det var en lust för ögonen, och att det var ett ljuvligt träd, eftersom man därav fick förstånd, och hon tog av ...

Av: Johannes Söderqvist | Kulturreportage | 13 februari, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.