Beatrice Månsdotter 

Bilden av en dröm, och något som försvann

Hennes blick fastnar på en punkt lite längre bort. En suddig kontur på en vägg. Kanske har det tidigare hängt en tavla där. Ett märke som försökts täckas över. Ett ...

Av: Beatrice Månsdotter | 17 december, 2017
Utopiska geografier

Det där med tajming

Somliga påstår att allt sker när det är meningen det ska ske. Andra påstår att vi själva fattar beslut, och konsekvenserna, goda som onda, får vi således som ett resultat ...

Av: Jenny Berggren Keljevic | 15 maj, 2014
Gästkrönikör

”Även en värld som skapar sig själv, måste en gång ha blivit skapad.”

Under en resa i Indien i december 1993, arrangerad av Samuel Strandberg i Samuel Travels, kom jag till den lilla staden Rishikesh, där Ganges flyter ut ur Himalaya. Att vi ...

Av: Erland Lagerroth | 04 oktober, 2013
Övriga porträtt

Illustration:  Hebriana Alainentalo

Raka vägen in i musikens blödande hjärta

När musikskribenten Lennart Persson avled i maj 2009 lämnade han efter sig en stor mängd texter från ett ansenligt antal musik- och nöjestidningar. Allt det han skrev för Sonic från ...

Av: Peter Sjöblom | 07 augusti, 2015
Essäer om litteratur & böcker

Samurajkaraktärens givne arvinge, Keigo Kasuya, talar om sin senaste rollprestation i filmen Caterpillar.



 

Kôji WakamatsuNär det gäller regiansvarig för "Caterpillar" är det Kôji Wakamatsu (född 1936) började att regissera 1963 har idag gjort över 100 filmer (första titeln var "Hageshii onnatachi"). Förutom att ha varit både regissör och skådespelare har han även varit verksam som producent för bland annat Nagisa Ôshimas berömda banbrytande film "Sinnenas rike" från 1976, en av de största japanska filmerna någonsin. Kôji Wakamatsu - eller som han egentligen heter Takashi Ito - har varit en av skaparna av den japanska nya vågen.

Denna rörelse ville, trots beundran för deras formella skapande, ta avstånd från äldre filmskapare som Akira Kurosawa och Kenji Mizoguchi. Resultatet blev att man anklagade dem för att vara alldeles för västerländsk- eller, rättare sagt, Hollywoodinspirerade. Detta ledde till att de i stället skapade en egen filmstil som var mycket mer experimentell och mest levde för dikotomier mellan döden och Eros, ett tema som är mycket väl utvecklat även i Kôji Wakamatsu senaste film "Caterpillar".

 

Tidningen Kulturen har träffat den unge, intressante, begåvade och stilige mannen och skådespelaren Keigo Kasuya som har en roll i denna film. Född i Osaka 1987, räknas han idag som en given arvinge till Ken Watanabe. Efter en gedigen utbildning i data och ekonomi började han spela i mindre teatergrupper, för att sedan få roller i olika tv-serier (ofta i rollen som en ung samuraj eller munk då den japanska televisionen föredrar historiska produktioner), men det är med "Caterpillar" som han fått sitt stora genombrott. Snart väntar produktioner i USA och i Italien.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

 

Jag skulle vilja fråga vilken din reaktion var när du fick manus?

- Jag tänkte genast att det var en mycket svår film, eftersom jag kommer från en annan generation. Mina far- och morföräldrar är döda sedan länge, men jag har tillbringat mycket tid med dem. De har berättat mycket om det som de har varit med om i kriget som jag har använt mig av det för att kunna skapa rollen.

Hur var det att spela en karaktär som inte hade armar och ben?

- Det var mycket hårt, eftersom jag inte hade annat att utgå från än mina ögon och de proteser som jag fick var ganska hårda. Jag var tvungen att använda mig av ögonen och regissören använde sig av en CD för att mitt läte skulle fungera.

För det första kunde jag inte låta bli att lägga märke till att det bland attributen för huvudrollsinnehavaren inte fanns någon katana. Hur kan du förklara detta val?

- Det förekommer inga vapen, eftersom det inte fanns några krigsscener och regissören ville undvika att bry sig om detaljer. Det finns inget annat skäl för det, förutom det faktum att även om vår film utspelas under andra världskriget, så vill vi kritisera alla krig.

Är huvudpersonen ett offer för dåtida japansk mentalitet. Kunde han vara en mycket känslig kille?

- Ja, det var också regissörens åsikt att det är samhällets fel. Min rollkaraktär hade blivit hjärntvättad, först i skolan och sen i den militära. Många unga japaner vid denna tidpunkt såg inte kineser som människor och tyckte att det var Ok att mörda dem. Särskilt på landsbygden där man hade ett brutalt sätt att förhålla sig till sina fruar. Det var en vanlig sed. Tragedin är att han lever i en roll som samhället har tillskrivit honom, den av en levande krigsgud, men han har ingenting kvar förutom de djuriska drifterna. Han tänker på det onda som han har gjort och i slutet är han inte längre människa. Det förekommer samma psykologiska mekanismer som har mycket gemensam med dagens krig och dess grymheter.

Jag vet att regissör Kôji Wakamatsu är mycket känd i Japan för att ha gjort excentriska filmer. Hur var det att arbeta med honom och hur lång tid har det tagit att spela in en så välkurerad film som Carterpillar?

- Jag har arbetat med Kôji Wakamatsu tidigare. Han är en skicklig regissör som har lyckas göra det bästa när det gäller att få alla former av resultant med mycket lite pengar. Vi hade tolv dagar på oss för att spela in filmen och hade mycket knappa resurser, men Kôji Wakamatsu gjorde det bästa av allt och lyckades få alla att prestera 100 % med hans gedigna storyboard och inte minst med hans förklaringar. Scenen i vilken min karaktär blir skräckslagen på grund av elden som finns i en lykta tog bara två tagningar.

Jag tycker, konstigt nog, att hans fru såg mer kinesiskt ut än japansk. Jag noterade tydligt att han var yngre än henne och att deras sexuella relationer var det enda som gjorde honom levande. Är du överens med mig?

- Jag är inte säker på det. Jag tror att de är jämnåriga, men som tidens sed bjöd, så var deras äktenskap arrangerat. Jag ser henne som mycket japansk. När det gäller det sexuella är det det enda som han kan fortsätta att leva för. Det är enbart genom det som han kan förmå känna sig som en vanlig människa.

Har du haft någon påverkan från Kabukiteatern i din roll?

- Nej jag har aldrig spelat Kabuki men min motspelerska kommer från en av dess förnämsta släkter.

Finns det någon europeisk skådespelare som har påverkat dig och kan det finns någon japansk skådespelare från 1960-talet som har påverkat dig?

- Jag har inga specifika modeller och jag försöker mest av allt att hitta min väg. I denna film, när jag inte hade tillgång till armar eller ben och inte ens av ordet, var jag tvungen att förlita mig mycket på ögonen. Jag gillar mycket Al Pacino och har blivit mycket inspirerad av honom.

Skulle du kunna tänka dig att medverka i en europeisk film?

- Det skulle vara någonting suveränt. Helst i en svensk film, eftersom jag tycker att Stockholm är så underbart.

Roberto Fogelberg Rota

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder
Freke Räihä

En dikt till den döde gubbpoeten

Det är något symptomatiskt med att en av Sveriges främsta uttolkare av svenskhet är invandrare. Jag kommer inte undan det. Och likaså hur diktaren gick i exil från nationen för ...

Av: Freke Räihä | Utopiska geografier | 13 februari, 2015

Den katt som ej utbytas kan

Barnets katt är död, och den kommer ej åter. Men, som taget ur en barnbok – kommer en vuxen människa, kanske en förälder, hem med en ny katt. Det är ...

Av: Robert Halvarsson | Kulturreportage | 30 juli, 2013

Veckan från hyllan, Vecka 19, 2012

Det är 100 år sedan OS i Stockholm invigdes. Jag har aldrig förstått varför en del envisas med att kalla idrott för kultur, idrott är väl sig själv gott nog ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 05 maj, 2012

Lemminkäinens moder Mor, shaman och vishetslärare

Nu går man på finskt håll till sina rötter och fördjupar sig i nationaleposet Kalevala. Det omfattande verket Kalevala ja laulettu runo handlar om hur den folkdiktning som Kalevala bygger ...

Av: Nina Michael | Essäer | 09 september, 2013

Litteraturen och verkligheten. Altstadt, Linderborg och Lundberg

Verkligheten kan ibland vara besvärlig. Kristdemokraternas ledare talade för några år sedan om 'verklighetens folk' och försökte genom denna definition hopfogad som en sanningsägande metafor ta fram en opinion som ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 26 april, 2013

Är Kolumbusdagen värd att firas?

Världen våndas under deras förtryck som vill den väl (Rabindranath Tagore) Kolumbusdagen firas i USA sedan år 1937 den andra måndagen i oktober till minne av Kristoffer Kolumbus ankomst till Amerika ...

Av: Nina Michael | Reportage om politik & samhälle | 12 oktober, 2013

Ernfrid Lindqvist, ungdomsporträtt innan han gifte sig med sin Selma (Foto privat).

Finland 100 år

Det har sagts att sedan Sverige förlorade Finland i 1808–1909 års krig har Sverige inte haft någon historia. Jag har genom åren grubblat över påståendet. Men när går jag igenom ...

Av: Thomas Wihlman | Reportage om politik & samhälle | 06 december, 2017

Christopher Baker, Murmur Study

Twitter – ett ständigt flöde av konst

Det konstanta flödet av statusuppdateringar och tweets kan tyckas meningslöst. Men faktum är att det blir ett tacksamt material att använda i kritiken av vår samtid.

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 31 januari, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts