Viktig utgivning av "oviktiga" författare

   Alphonse Daudet Viktig utgivning av "oviktiga" författare Hans Färnlöf möter två mindre kända texter av idag mindre kända författare. Det Malmöbaserade förlaget Alastor press fortsätter att glädja läsare med intresse för fransk ...

Av: Hans Färnlöf | 25 januari, 2007
Essäer om litteratur & böcker

Lik i lasten. Sjömansjul 1965

  Klockan var tre på julaftonsmorgonen. M/s Tranaland mötte lotsen någon sjömil utanför Ganges mynning. Kapten König stod på bryggvingen, dagen till ära iklädd sin tropikvita uniform som visserligen var något ...

Av: Benny Holmberg | 19 december, 2011
Kulturreportage

Är Prigogines teori bara ”rök och speglar”, en omodern ingång till det som…

Ja, så resonerar en mycket aktiv tänkare, Libb Thims, en amerikansk elektrokemisk ingenjör, född 1975, som presenterar sig som ”thermodynamicist, Goethean philosopher, and hmolscience /…/ paradigm change initiator”. Det är en synnerligen verksam man, hans ...

Av: Erland Lagerroth | 15 februari, 2013
Agora - filosofiska essäer

Bild: Anikó Bodoni Lind

Simone de Beauvoir och kvinnorna – en feministisk ikon i nytt ljus

Elisabeth Tegelberg om Simone de Beauvoir, Sartre och några kvinnor i deras närhet.

Av: Elisabeth Tegelberg | 10 juni, 2017
Litteraturens porträtt

Conrad Rooks: "Jag ville egentligen bli poet"



Conrad RooksI slutet av år 2000 befann jag mig i Pattaya i Thailand och det kändes riktigt, riktigt bra. Nej, jag var inte där för att sexturista utan för att möta en av mina absoluta idoler i filmvärlden. Här, i denna dekadenta badort full av prostitution, droger, barliv och sunkiga stränder, bodde nämligen den amerikanske regissören Conrad Rooks.

Med två huvudsakliga filmer i bagaget, "Chappaqua" (1966) och "Siddharta" (1972), hade Rooks positionerat sig som en egensinning och sökande konstnär som använt filmmediet för att driva ut sina egna demoner och uppmuntra sina egna fascinationer.

"Chappaqua" är en suggererande psykedelisk inblick i beroendets allra innersta väsen. Tillika djupt in i den smärtsamma kampen för att på något sätt nå den egna fria viljan igen. Med enormt vackert filmfotografi av Robert Frank, musik av Ravi Shankar och med insatser från Beat-ikoner som William Burroughs och Allen Ginsberg, är "Chappaqua" en undergroundjuvel i filmhistorien. Den skildrar med ett tidstypiskt (både visuellt och psykologiskt) bildspråk en tidlös historia om mänsklig värdighet.
"Siddharta" är en tämligen rak överföring av Herman Hesses klassiska upplysningsroman. Även här finns utsökt filmfotografi, denna gång signerat svenske Sven Nyqvist. Trots filmens ganska långsamma tempo blev den en succé även i Indien.

Men vad hände sedan? Varför hade Rooks inte gjort fler filmer? Det visade sig då jag besökte honom i Pattaya att han tycktes trivas med sitt ytterst tillbakadragna liv. Hans båda filmer fanns nu tillgängliga på DVD och uppmärksamhet fick han ibland, om än på sparlågenivå. Dessutom jobbade han på nya filmprojekt men, som han uttryckte det, tillät dem att ta tid. Då följande intervju gjordes (i slutet av år 2000) var Rooks 65 år. Sedan blev det inte mycket mer. På sommaren 2008 dog han, då tillbaka i USA efter skilsmässa från sin thailändska fru.

Conrad Rooks livsresa var fascinerande på många sätt. Dels genom den yttre livserfarenheten i sig, med en välbeställd bakgrund, missanpassning, eskapism, dykandet ned i inte ett utan i fler typer av beroende, ett arv på tre miljoner dollar och hur han använde dessa pengar på och i sitt filmskapande. Dels naturligtvis också genom den inre resan, med initial rotlöshet, ett förlorande av den egna viljan, ett återtagande av densamma och, senare, ett behov av att delge sina erfarenheter på ett poetiskt sätt.

Genom alla dessa yttre och inre faser hade Rooks metafysiska fyrar som lotsade genom stormiga själsliga hav: indiansk schamanism, psykedeliska upplevelser, hinduismen och buddhismen. Det Rooks främst kommit att bli associerad med, den så kallade "Beatkulturen", är nog egentligen det som präglat honom allra minst av alla dessa övergripande livstolkningsmöjligheter.

- Beatkulturen handlade mycket om droger, mindes Conrad Rooks. Även New York i sig vid den tiden, med alla jazzmusiker, var präglat av heroin. Bill (Burroughs) och många av hans vänner likaså. Jag drack främst men jag tog heroin för att klara av baksmällorna.

- Jag tror att det som fick mig på fall var jordenruntresan jag gjorde med min fru 1959. Jag drack tungt och var beroende av alkohol och vad som helst jag kunde få tag på. Vi åkte till Asien för att vi var intresserade av buddhismen, men självklart fanns det en drogkultur där också, långt innan det ens fanns några hippies. Det fanns en hel del italienska aristokrater som rökte opium. Själv rökte jag opium tillsammans med Cocteau. Jag blev inte beroende av det men jag hade hursomhelst blivit exponerad för det. Det var genom den italienske prinsen Dado Ruspoli.

- Ruspoli hade kopplingar till det thailändska hovet, berättade Rooks vidare. Min dåvarande fru, som var ryska och aristokrat, hade också introduktionsbrev till hovet i Thailand. Så vi hamnade hos en thailändsk prins vars fru också pratade franska, precis som min. Vi fick ett hus av honom och vi bodde i det i fyra månader innan vi hittade något eget. Det fanns inga gator på den tiden. Man åkte överallt i båt. Det var verkligen gamla Siam.

- Vi började röka opium och vi fick det allra finaste som fanns. Vi började vid 21-tiden och fortsatte fram till dess solen gick upp. Vi levde bokstavligen i en dröm. Det här pågick i ungefär ett halvår. Jag var djupt inne i det men inte min fru för hon tog hand om min son. Resultatet blev att jag blev kraftigt beroende. Jag rökte 72 pipor per dygn och det är på gränsen. Går man vidare dör man. Det är så giftigt på den nivån att kroppen helt enkelt inte klarar av det. Till råga på allt fick jag ett brev från min far som sa att han inte skulle leva så länge till. Han tyckte det skulle vara bra om vi kom hem igen.

- Jag kom bara så långt som Hong Kong på grund av mitt beroende, fortsatte Rooks. Alkohol hjälpte inte. Riksha-chuafförerna kunde leverera fem gram heroin för tio Hong Kong-dollar. Varenda Riksha-kille i Hong Kong cirklade kring mig. Till slut bodde jag tillsammans med dem. Jag hade skickat min familj till USA och bodde nu i en liten hydda av skräp och plåt med utsikt över Hong Kongs hamn. När jag inte var med mina langare satt jag och pratade med ett gäng australiensare i lobbyn på The Peninsula Hotel.

- Jag fick ett brev till från min far som bad mig skynda på. Så jag gjorde det. Jag var rädd för att komma tillbaka hem för jag visste att jag inte skulle kunna fortsätta med drogerna. Jag var tvungen att finna en utväg. Jag sökte mig till alkoholen så jag var full hela tiden. Det är ingen bra livsstil. Min far fick en hjärtattack och dog och det skakade om mig totalt.

Här började naturligtvis en extra turbulent period i Conrad Rooks liv. Trots att han befann sig på en existentiell botten, log Fru Fortuna mot honom i form av arvet från fadern (som varit med om att bygga upp kosmetikagiganten Avon). Hade inte denna vändning ägt rum, hade han sannolikt gått under, menade Rooks själv.

- Min fru hade hört talas om en läkare från Wien som kunde mycket om beroende, berättade han. Han fanns i New York och behandlade folk med ovanliga metoder. Han gav mig amfetamin för att jag inte skulle dricka. Det lyckades. Jag fick även stora doser vitaminer. Det fungerade för mig. Han föreslog sedan att jag skulle åka till en klinik i Schweiz som botat en massa beroende franska skådespelare. Jag fick nya celler injicerade i mig där med stora sprutor och det var hemskt.

- Men det gjorde mig mycket gott, konstaterade Rooks. Jag kunde till slut lägga av med allt. Jag var nykter efter det i 14-15 år. Under den perioden gjorde jag mina två filmer.

Med fötterna på jorden, ett nyktert sinne och med en smärre förmögenhet på fickan, sökte sig Rooks till konsten i form av film. Han hade hela tiden skrivit poesi men var övertygad om att hans egen vision bara kunde förmedlas genom film. Han arbetade ett tag tillsammans med "exploitation"-mästaren Barry Mahon, som vid den här tiden (tidigt 60-tal) producerade mästerverk som "Violent Women", "Rocket Attack USA", "Hollywood Nudes Report" och "The Adventures of Busty Brown". Jag frågade vilken den främsta lärdomen från den här tiden var för honom?

- Jag lärde mig att det gick att göra en film för $29.000, skrattade Rooks. Jag kunde knappt tro det. Då jag verkligen förstod det insåg jag vilken hög med skit Hollywood är, från början till slut. De skapade en inflation i allt bortom allt. De håller ihop om det. En enda stor "hype". Så jag vaknade upp och insåg att det gick att producera film ganska billigt. Glöm Hollywood! Varför inte göra film om mitt eget liv för lite mer pengar och stoppa in spännande människor som Moondog och Ornette Coleman i filmen?

Så föddes "Chappaqua", en av de mest hallucinatoriska filmer som någonsin gjorts. Rooks spelar själv huvudrollen som alkoholisten och narkomanen Russell Harwick som motsträvigt tar sig till en klinik i Frankrike för att avgiftas och återfå ett normalt sinnestillstånd. William Burroughs som klinikchef i denna mardrömstillvaro är obetalbar. Framförallt med tanke på vilket tillstånd Burroughs egen metabolism var i vid den här tiden.

- Jag var helt nykter då vi spelade in filmen så du kan ju försöka föreställa dig hur det var att försöka komma tillbaka till det sinnestillståndet, påpekade Rooks. Det var inte det lättaste jag gjort, det kan jag säga. Jag fick hypnotisera mig själv och intala mig själv att jag var påverkad igen. Jag kunde inte bara spela det. Jag var tvungen att gå djupare än så. Jag var ju inte villig att vara berusad eller påverkad på riktigt så jag använde en form av hypnos. Det utlöste mina minnen av hur det var. Jag kunde nästan känna de njutbara aspekterna av det också. Euforin. Det blev också ett sätt för mig att ta hela det kapitlet i mitt liv och slänga ut det genom fönstret. Det var en period av mitt liv som nu var avslutad. På det sättet var jag mycket framgångsrik. Det är en magisk teori, om någon!

- Det fungerade, konstaterade han. Det var kanske det värsta jag kunde gjort mot min familj. De var inte speciellt glada över filmen eller uppmärksamheten. Hollywood försökte utnyttja det hela på sämsta tänkbara sätt. Jag var fortfarande ung och dum nog att inte förstå vad de höll på med. Alla trodde verkligen att jag var som jag var i filmen. Det är något man får dras med. Det var ingen som trodde att jag varit en skådespelare i min egen film. Det blev så effektivt att ingen någonsin hyrt mig som skådespelare för det är ingen om tror att jag kan skådespela. Jag tror det hände med Orson Welles också i viss mån. Min bror påpekade det. Han sa att jag förmodligen skulle bli som Orson Welles och bli fet på franska restauranger. Det blir så när man fastnar i sin egen myt. Man måste vara aktsam på myten.

- Det finns faktiskt två "Chappaqua", fortsatte Rooks. Det finns en som filmades på 16 mm, en slags föregångare till den film som visades. Vi värmde upp på 16 mm och lärde oss om hur allt fungerade. Då man rest, filmat, redigerat, rest, filmat, redigerat ett tag så blir man bra på det. Jag var på resande fot i ett och ett halvt år med den första "Chappaqua". En lång tid. Jag förbrukade fem hyrbilar. De gick helt enkelt sönder till slut.

- En bil hade till och med kulhål i sig, mindes han vidare. Det var polisen som sköt på oss flera gånger. Vi arresterades i Mississippi och kastades in i ett riktigt "redneck"-häkte. Det var en erfarenhet. Det blev senare Jack Nicholson-scenen i "Easy Rider". Jag hade berättat för Peter Fonda om det och han tog med det i filmen. Jag berättade för honom om många av de saker som vi upplevde då vi filmade den första "Chappaqua". Han förstod och använde det på ett fantastiskt sätt i filmen. Han hade en bra författare med sig som skrev ihop det hela. Han spelade in mycket av det jag berättade. Du har tur. Det är inte ofta jag är så frispråkig sedan dess. Hursomhelst, det spelar ingen roll. Det blev en bra film. Det är alltid trevligt när bra saker uppstår.

William Burroughs roman "The Naked Lunch" var i början av 60-talet en av de mest omdebatterade och skandalomsusade böckerna. Då Rooks nu hade pengar att slösa var han den förste som köpte filmrättigheterna till boken. Ursprungligen var det den boken han ville filmatisera för att illustrera vilket tillstånd han varit i under sina egna år av missbruk. Jag frågade därför vad han tyckte om David Cronenbergs filmatisering från 1991.

- Jag tyckte inte den var så bra, svarade Rooks. Jag tror inte Cronenberg förstod vad "Naked Lunch" handlade om alls. Han har ju aldrig varit heroinist. Jag kan inte förstå hur någon som inte varit heroinist ens skulle kunna tänka sig att kunna filma "Naked Lunch". Jag säger inte att han inte är kreativ och att filmen inte var snygg och så. Men...

- Jag tror att "Chappaqua" är så nära som jag kan komma "Naked Lunch", fortsatte han. Man skulle aldrig ha kunnat distribuera "Naked Lunch". Ingen filmstudio skulle ha rört något sådant 1963. Det skulle inte ha gjort något gott att slösa en massa pengar på det när alla visste att den inte skulle gå att visa. Jag trodde att jag skulle kunna klara av det, men då jag verkligen började jobba med det så förstod jag att det var en film som inte skulle tolereras. "Chappaqua" var för mig det näst bästa att syssla med. Idag är det annorlunda. Men jag har tappat farten lite. Varje film tar sex år av ens liv. Vi har inte all tid i världen.

1966 släpptes "Chappaqua" och fick överlag god kritik. Kanske t.o.m. överraskande bra sådan om man betänker det avancerade bildspråket signerat Robert Frank och det på många sätt icke-linjära berättandet. Filmen nominerades till ett "Guldlejon" vid Venedigs filmfestival 1966 men vann inte det utan fick istället ett "Juryns Specialpris".

Med blodad tand och lite förmögenhet kvar ville nu Rooks satsa på en av 1900-talets starkaste västerländska tolkningar av österlandet: Herman Hesses "Siddharta". Då "Chappaqua" fått fin kritik i Sverige och Rooks dessutom beundrade Ingmar Bergmans filmer föll det sig naturligt för honom att uppvakta Sverige i allmänhet och filmfotografen Sven Nyqvist i synnerhet. Nyqvists kärlek för Hesses roman var välkänd (något som nämns t.ex. i sonen Carl-Gustavs dokumentärfilm om Nyqvist, "Ljuset håller mig sällskap", från 2000).

- Jag var mycket i Sverige, mindes Rooks om förberedelserna. Men jag blev så bunden till Indien och gifte mig också med en indisk kvinna. Mitt liv förändrades totalt, inte bara genom filmen. Jag blev på många sätt väldigt indisk. Det var en romans som varade länge. Men liksom alla goda saker tog det slut en dag. Vi skiljdes åt och mitt liv förändrades kraftigt igen. Man finner att många av de man trott vara vänner inte alls är vänner. Plötsligt är man en främling i ett främmande land igen. Självklart är man inte det men kan bli paranoid i sådana faser. Jag kom tillbaka till Thailand, här till stranden i Pattaya.

Temat i "Siddharta" är människans sökande efter svar på grundläggande existentiella frågor. Svaren, om de ens finns att finna, bygger mer på att förenkla än att komplicera. Samma tema gäller för "Chappaqua" och tycks även vara sant för Conrad Rooks liv i sig. Jag frågade om han ser sig som en person med ett specifikt hinduiskt sätt att betrakta världen på?

- Ett starkare tema är nog buddhismen, svarade han. Österländska tankesätt finns i många aspekter av vårt samtida liv. Min dåvarade fru och jag åkte ju österut redan 1959. För mig har den starkaste tidsresan varit då jag var i Angkor Vat i Kambodja för några veckor sedan. Jag gick på samma mark och samma ställen som jag och min fru gick på 1959. Då fanns det ingen där. Nu är Angkor översvämmat av tusentals yuppies från hela världen. Det var fascinerande att se. Då vi var där var skogen frisk och det fanns bara ett enda ställe att stanna på. På de här senaste 41 åren så har det rivits ned, men grunden finns kvar.

- Angkor Vat byggdes som en modell av universum, förklarade Rooks. Och som en modell av tiden, tidsresor, inkarnation, reinkarnation, etc. Om man går från den ena änden till den andra så har man gått igenom hela resan från födsel till återfödsel. Att gå där nu med min thailändska fru framkallade så många minnen. Själva stället är byggt för att framkalla den typen av känslor. Det har rensats på alla skatter, de mest magnifika buddhistiska konstverken i världen. Nu finns allt i samlingar och på muséer. Överallt men inte i Angkor.

- Det är intressant, fortsatte Rooks. De där sakerna vibrerar. Mycket förstördes under Vietnamkriget. Förstörelsen påverkade alla. Man kan verkligen se förstörelsen. Det finns till och med inristad graffiti på de gamla träden, typ "Kilroy was here". Det är vidrigt. Nu slits hela det där stora området av alla turister. Det skapades inte för att miljoner turister skulle klänga på allt. Det finns heller inte så mycket pengar för att hjälpa templen. Landet i sig kämpar ju för att komma upp på någon slags civilisationsnivå. Det där monstret Pol Pot gjorde ofattbara saker mot sitt eget folk. Det irriterar mig att han fick dö i sin egen säng. Han borde sakta ha malts genom en köttkvarn. Hans brors tortyrkammare är förmodligen den näst mest populära turistattraktionen efter "dödens fält."

- Det är inget fel med att Richard Gere springer omkring med Dalai Lama, menade Rooks då jag frågade honom om det inte finns en risk med att seriösa filosofier kan bli alltför populistiska. Att de därmed löper risk att vattnas ut.

- Jag bara hoppas att han menar allvar. Den som gör något gott för Dalai Lama står högt i kurs hos mig. En underbar människa. Buddhismen är trots allt en seriös filosofisk, psykologisk träning. Den som tar de första stegen bör göra det andaktsfullt. Min frus bröder var munkar i fyra månader. Det är så det vanligtvis fungerar. Ibland förändrar det dem och ibland är de inte alls bättre när de väl kommer ur det.

- Det är en märklig miljö där något som är 2500 år gammalt används i en så modern kontext, fortsatte Rooks. Det är det jag finner vara intressant mitt bland dessa 300.000 horor som ju också finns här. Att allt detta kan balanseras på något sätt. Mitt i allt detta finns ett viktigt meddelande om många olika saker. Jag kan förstå varför amerikaner är fascinerade av österländska tankegångar och av buddhismen.

- Vi har fler pensionärer som kommer hit än någon annanstans, möjligtvis Florida undantaget, skrattade Rooks. Jag har aldrig sett något liknande. Det är bara att ta en titt på stranden och man ser massor av gamla män, i tusental. Från USA, Europa, Skandinavien, från hela världen.

- Jag läste en intressant artikel i tidningen "Pattaya Mail" som någon kvinna skrivit om det symbiotiska förhållandet mellan dessa gamla män och de unga flickorna. Det är klart att pengar spelar in. Det är klart att fadersbilden spelar in. Men hursomhelst är det uppenbart att de trivs i varandras sällskap. Det är inte bara affärer det handlar om. Det existerar och det fungerar.

- Hursomhelst är det här ett tema som jag tycker är intressant för en film, berättade Rooks. Men just nu håller jag mest på med den tekniska aspekten av filmen. Ju mer man kan få ut av amatörer, desto bättre. Det gäller både tjejerna och männen i den här filmen. Men nackdelen är att man behöver skjuta mycket material då man jobbar med amatörer. Det är å andra sidan inget problem när det är video det handlar om. Arbetsnamnet är "Dirty Old Men". Jag har redan en del intressant material.

Man kunde fråga sig varför inte en driven filmregissör som Conrad Rooks, med gott självförtroende och tillräckligt gott rykte för att kunna söka nytt kapital, ville producera film i sitt eget hemland.

- Jag hatar Los Angeles, svarade han kort. Jag tål dem inte. Jag hatar filmindustrin där och det gör det självklart lite svårt för mig. Jag kommer aldrig att vara på deras sida.

Jag undrade då vidare om det inte finns andra platser än Los Angeles han skulle kunna hantera. Både den amerikanska och den internationella marknaden för "oberoende" filmer var (och är) ju starkare än någonsin.

- Jag vet självklart att det finns folk som gillar mina filmer, medgav Rooks. Allt jag behöver göra är egentligen bara att fylla den nischen. Om en ny film får uppmärksamhet på festivalerna så blir distributörerna nyfikna. Nyckeln för mig är att hålla allt på en rimlig budget men att få allt att se dyrare och mer professionellt ut. Då kan man inte riktigt förlora. Om "Blair Witch Project" kunde lyckas, så...

- Jag tänker också på von Trier och Dogma-attityden, fortsatte han. Jag sysslade med Dogma innan de ens var födda. Den Dogma jag höll på med växte ur Beat-texterna. Beat-rörelsens essens var anti-auktoritär, anti-allt... Bara en "stream of consciousness" och låta allt rulla på... Då skulle det ha något slags symbiotiskt förhållande till allt. Det var väldigt mycket Burroughs attityd till skrivandet och hans grundläggande konstnärliga försök. Alla de här sakerna har en tendens att vilja närma sig varandra vad man än gör. De har på något sätt ett eget liv. Tricket är att hitta kopplingarna och att hitta det livet.

En annan aspekt som tilltalade Rooks var att ny teknologi med videokameror och digital redigering både förenklat och "förbilligat" filmproduktion. I hans strandhus i Pattaya fanns datorer överallt, en följd av just detta samtida fenomen.

- Det är det som gör mig så fascinerad av datorer, medgav han. Jag känner att jag måste lära mig om dem. Jag kan nu bygga mina egna maskiner. Då jag ville lära mig om kameror så koncentrerade jag mig verkligen på det. Jag levde med kameror och sov med kameror. Jag filmade dag och natt, hela tiden för att bara få en känsla för ljuset och för kameran i sig. Man måste göra på samma sätt med datorer. Man måste bli ett med dem på något sätt. Det betyder att man måste leva med dem hela tiden.

- Jag har åtta datorer här i rummet just nu och det finns ännu fler i sovrummet. Jag vet inte hur min fru står ut faktiskt. Det är som att leva med ett djur som hela tiden tar hem nya saker till boet.

- Jag jobbar också mycket som Bill Burroughs, fortsatte han. Jag tar från tidningar. Jag klipper ut saker och sparar. Mycket av hans texter kom från tidningar. Så arbetade dadaisterna också. Det är inte nödvändigtvis en ny tradition eller metod men den finner hela tiden nya uttryck.

- Jag insåg att mitt "kollektiva omedvetna" redan vet allt ändå. Det är ju tusenårigt. Min fråga är: hur kommer jag i kontakt med det? Ofta ögnar jag bara igenom tidningarna och det som min blick av någon anledning fastnar för klipper jag ut. Och sedan börjar man spara. Efter ett par år har man tusentals. Sedan tar man en titt på det och försöker se vad som fascinerat. Vilken är kopplingen? Och så börjar man flytta runt dem lite och kanske man klistrar upp dem på väggen och tittar lite närmare på dem. Mycket snart kommer ett mönster att uppstå, en mosaik.

Och i det mönstret finner han nya idéer, undrade jag?

- Visst, till storyboards och handlingar och till slut även text, svarade Rooks. Det kommer att bli en gigantisk mosaik av tusentals saker från det förgångna och det aktuella. Till och med från framtiden. Minnen som glider iväg och kommer tillbaka då man drömmer eller vaknar upp. Jag försöker alltid skriva ned saker för man kan ju inte riktigt alltid direkt förstå vad det handlar om. Men senare kan man det.

- Kerouac höll på med det mycket, mindes Rooks. Han var påtänd på speed, Benzedrine, och spelade Charlie Parker och andra jazzmusiker. Han lyssnade på deras riff och takter och försökte skriva så. Han hade bara en gammal sliten skrivmaskin men han klistrade ihop papper till rullar och skrev på papperslappar som bara föll till golvet till dess han hade högar av material. Det var direkt från hans huvud. Han var stenad, lyssnade på Charlie, lyssnade på bop, lyssnade på jazz och han försökte hänga med genom att aktivera sitt undermedvetna. Plus hans litterära bakgrund såklart. Han studerade ju engelsk litteratur vid Columbia. Han umgcks med författare han gillade och försökte lära sig genom att härma dem. Alla dessa saker samtidigt. Och han hade intensiva diskussioner med Burroughs, Ginsberg och Robert Frank, som ju också var aktiv då. Huncke också, och Neal Cassady.

- Då jag tänker tillbaka på det inser jag att det var det Burroughs försökte göra mig medveten om, berättade Rooks. Men jag förstod det inte riktigt på den tiden. Jag var alltför traditionell. Till slut betalade jag Bill för att han skulle lära mig om "the cut-ups". Det var bästa sättet att göra det på. Vi höll på i timtal i hans lilla rum på "The Beat Hotel" i Paris. Jag knackade på och frågade hur länge vi kunde köra och han föreslog fyra eller fem timmar. Men han var så stenad att det inte spelade någon roll för honom. Jag var det inte. Men han lärde mig allt om hur man gör det. Han satte upp saker och urklipp på väggen och jag började förstå vad det hela handlade om och hur det fungerar. Det var viktigt för mig eftersom mannen som varit så delaktig i utvecklandet av tekniken lärde ut den till mig. Han var verkligen som en slags Harvard-lärare. Folk kallade honom till och med för "The Professor". Det var ett av hans smeknamn.

- Bill var en av de roligaste människor jag träffat, mindes Rooks. En väldigt sardonisk, svart, vansinnig humor. Han drev med alla. Jag hoppas folk förstår det. Han driver med allt i "The Naked Lunch": science fiction, scientologi, allt... Det var så Bills sinne för humor fungerade.

En annan central gestalt i utvecklandet av "cut-up"-metoden var Burroughs vän Brion Gysin. Inte helt oväntat var även han en del av det Rooksianska umgänget i Paris då Rooks arbetade med inspelning och redigering av "Chappaqua" i mitten av 1960-talet.

- Gysin höll alltid på med sin "Dreamachine" och jag tyckte inte den var så upphetsande då. Men intressant var det. Han försökte alltid få mig att köpa tavlor. Jag köpte hundratals Gysintavlor och dessutom den ursprungliga "Dreamachinen". Då jag experimenterade lite med den började jag jobba med Ian Sommerville. Ian var verkligen en intelligent och väldigt intressant kille. Han jobbade med mig på soundtracket till "Chappaqua" i flera månader. Bill jobbade också tillsammans med mig på filmen. Vi filmade, tittade på det, filmade mer.

- Man Ray hjälpte också till en hel del, fortsatte Rooks. Han och jag var intresserade av samma saker. Han trodde också på den där typen av löst sammanhållen kreativ attityd. Han trodde också att saker har sina speciella samband med varandra och det kan vi inte förstå förrän vi sätter ihop dem på nya sätt. Så vi brukade äta lunch ganska ofta i Paris när jag jobbade med filmen. Vi tittade på det nya materialet i olika privata salonger i Paris. Chefen för ett av labben vi använde hade en son som var kompis med min flickvän. Hon kände den familjen mycket väl och pappan lät mig göra vad jag ville i labbet. Det fanns en massa damer där som lärde mig en massa saker om klippning och effekter. Det var en fantastisk tid. Jag kunde experimentera med tusentals olika saker. Allt det här var ju innan video, så enda sättet att lära sig var genom att pröva och misslyckas och pröva igen.

- Då jag ser på MTV idag, så känner jag igen saker vi gjorde då, men optiskt, inte digitalt. Det är som en explosion. Det började med Harry Smith och har sedan rört sig vidare. Jag tillbringade många år tillsammans med Harry i New York. Det var ett mycket speciellt förhållande. Om det någonsin har existerat ett geni, så var det Harry Smith. Hans huvud var alltför tungt för honom. Han var bara en enda stor hjärna. De borde ha sparat hans hjärna efter att han dog. Att vara tillsammans med honom var som att vara tillsammans med flera bibliotek på en gång. Vilket ämne som helst, bara att trycka på knappen. Vad man än frågade kom det ut strida strömmar av material.

- Harry var väldigt intresserad av Kabbala och han studerade mycket. Han fann en grupp judar i New York och han var den enda icke-juden som de tillät vara med då de studerade tillsammans. De hade en slags elektronisk tavla med Livets Träd som kunde tändas och släckas med en massa små lampor. Den ende som riktigt kunde förklara allt för dem var Harry Smith! Det fann jag vara lustigt. Rabbinerna kunde inte förklara vissa saker, så där fick Harry Smith bli deras expert.

- En gång hade han tagit över att helt hus på Park Avenue, mindes Rooks. Det var som ett palats och han hade tagit över ett stort rum och förvandlat det till en studio i vilken han byggde en tredimensionell filmkamera som faktiskt filmade i "3-D". Han gjorde allt själv genom att ta gamla filmkameror från RKO från 30-talet och demontera dem. Så byggde han ihop dem igen på sitt eget sätt. Det blev så oerhört speciella filmer. Jag var där på några av visningarna. Otroliga filmer. Det var oerhört få som förstod vad han höll på med överhuvudtaget.

- Vid den tidpunkten hade Harry tunga pengar bakom sig, en av de största förmögenheterna i USA. Det krävdes tre eller fyra projektorer för att kunna visa filmerna. Harry delade ut kemisten Owsleys allra renaste LSD till folk allt eftersom de kom in i salen. Allt baserade sig på transtillstånd som han lärt sig av amerikanska indianer, olika typer av perceptionsmönster. Han visste hur man skulle utlösa dessa mönster i hjärnan. Och då han väl gjort det visste han vilka resultat som skulle följa. Snacka om magi! Hans magi var extraordinär på alla sätt och vis. Harry Smith var definitivt en magiker.

- När jag träffade honom bodde han på 300 1/2 East 85th Street. Det var ett hus som liksom tillhörde ett större hus. Harry hade ett rum allra högst upp. Då vi kastade sten på hans fönster tittade han ut som en Quasimodo och såg helt galen ut. Hans skägg hade inte klippts på flera år och han hade riktigt tjocka glasögon. Överallt låg det filmburkar och skulpturer från indianer och massor av fjädrar. Det såg ut som om han hade en del av ett museum hemma hos sig. Han framkallade filmerna själv i sitt eget badkar. Han gjorde allt själv, t.o.m. framkallningen.

- Han köpte gamla begagnade kameror från militära överskottslager. Kameror som användes för att filma bombningar från planen. De kostade ungefär fem dollar styck vid den tiden. Och så köpte han utgången film billigt. Jag började gå hem till honom och lärde mig mycket av honom. Jag förstod direkt att han var en nästan ofattbar källa av användbar information. Bill Burroughs och Harry Smith har varit mitt livs två största inspirationskällor och influenser.

Det sena 60-talet och tidiga 70-talet var onekligen en vital tid för nyskapande film i gränslandet mellan sinnesvidgande experiment och modig storslagenhet. Förutom Conrad Rooks och t.ex. Nicolas Roeg fanns också chilenaren Alejandro Jodorowsky med sina episka kultfilmer "El Topo" (1970) och "Holy Mountain" (1973). Jag frågade vad Rooks tyckte om dem.

- Det blev för mycket svart magi för Jodorowskys del, svarade han. Jag tycker "El Topo" var en intressant film. Men jag tror att Djävulen till slut fick tag på honom. Roman (Polanski) är ett annat exempel på det. Djävulen kommer efter en om man leker med hans teman. Jag skulle inte vilja betala det pris som Roman fått betala. Om man leker med de här sakerna så leker man med eld. Jodorowsky gjorde "Holy Mountain" som en tolkning av Thomas Mann och sedan den där andra filmen i vilken han slaktar elefanter. Det är en stor synd. Då straffas man för alltid. Han ska vara lycklig som fortfarande lever.

- Jag tänker också på mannen som gjorde "Mondo Cane" och den typen av filmer, fortsatte Rooks. Man promenerar på farlig mark. Om man tittar ned i avgrunden så kan man ramla ned. Det är precis det jag pratar om. Man låter publiken titta ned i avgrunden. Samma sak med "Exorcisten". Det är att be om problem. Förr eller senare kommer avgrunden att titta tillbaka.

Jag undrade om inte film liksom all konst är en användbar kanal för att få inblick i människans egen skuggsida för att på så sätt kunna skapa en bättre balans?

- Visst, svarade Rooks, men är man beredd att betala priset? Man är inte en Saddhu, man har inte gudarnas beskydd, men vet inte hur man kallar på den högsta kraften. Så vem ska skydda en? Vad ska man göra när alla siddhis (magiska krafter enligt hinduisk mytologi/kosmologi/min anm.) kommer efter en? Är man beredd att ta av alla sina kläder och vandra i 20 år? Att hålla ut? I naturen, atmosfären, bergen? Jag tror inte det. Så det är därför jag säger att man inte ska leka med det om man inte är villig att ge sig av. Man leker med tunga saker. Det är den stora faran med det. Man kan vara fascinerad av det och kan skriva om det och vara som Colin Wilson som lever på att skriva om det ockulta. Det är farliga saker. Men självklart är publiken fascinerad av det.

Det gick till synes ingen nöd på Conrad Rooks. Men det tycktes ibland uppenbart då vi pratade om hans historia att den är ett tveeggat svärd. Å ena sidan kunde jag märka att han skulle ha velat göra fler filmer. Och vem skulle ha kunnat klandra honom? Hans filmspråk var sublimt och han kunde verkligen berätta historier på unika sätt, oavsett om det är hetsigt och experimentellt i "Chappaqua" eller i allra högsta grad konventionellt i "Siddharta". Å andra sidan fanns det en del av honom som vet vad tre miljoner dollar 1963 skulle ha kunnat leda till om han inte investerat merparten i sina två filmer.

- Visst har det funnits tvivel, medgav Rooks. 30 år av fattigdom när jag hade kunnat vara oerhört förmögen och aldrig behövt bekymra mig om någonting. Det blev ett offer helt enkelt.

Vad fick honom inspirerad som barn och ung, undrade jag. Var det hela tiden självklart för honom att det var film han ville arbeta med?

- Jag ville egentligen bli poet, mindes Rooks. Jag sparkades ofta ut ur skolor men det som höll mig uppe var att jag faktiskt fick dikter publicerade. Engelskalärarna kunde känna att jag hade talang men de visste inte hur de skulle utveckla den. Men de lärarna var alltid nära mig. De var mina bästa vänner. Vi visste att jag hade talang.

- Jag har skrivit tusentals brev och har behållt kopior av många, berättade han vidare. Man klipper sönder dem och tar de riktigt bra bitarna. Det blir ens bok. Så kopplar man samman det med tusentals tidningsartiklar. Det finns folk jag umgåtts med som plötsligt dyker upp i en tidning. Det är det man ska skriva om.

- Jag drack t.ex. tillsammans med Hemingway i fyra dygn. Det var en erfarenhet. Vi dansade med zigenare och drack. Hemingway älskade den typen av liv och det gjorde även jag. Om man är tillräckligt påverkad kan man dansa med dem. Man måste nå en viss nivå av påverkan först. Det är samma sak på Kuba. Man kan dansa med kubaner om man är lika hög som de är. Min bror och jag brukade för övrigt tävla med svarta och puertoricaner i New York. Två blonda gossar. Det gick så långt att Tito Puente lyfte sin hatt för oss eftersom vi faktiskt vann danstävlingarna ibland.

Vår intervju led mot sitt slut i den infernaliska thailändska hettan. Conrad Rooks ville bjuda på middag på Pattayas bästa fiskrestaurang och vem kunde säga nej till det? Innan vi avslutade undrade jag vilken som var hans egen favoritfilm, oavsett kategori.

- "Sierra Madres skatt", svarade han snabbt. Den filmen har allt. Filmad på plats med verkliga människor tillsammans med duktiga skådespelare. Inspelad under mycket svåra omständigheter. Och med några av branschens mest talangfulla människor inblandade. Det är en fantastisk roman och ett intressant tema. Jag tänker också på scenen med Pan-dansen då de hittar guldet. Det kallar fram allt från de gamla grekerna. Ett genidrag. Det är den store Pan som dansar, gestaltad av Walter Huston. Film när film är som bäst. Ett magiskt sammanflytande av talang kan man säga. Mycket av det allra bästa materialet skapas inte av medvetna val utan av slumpen. Det var hursomhelst Burroughs teori.

Text & foto: Carl Abrahamsson

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder
vimse vimse Foto CC BY 3.0 Wiki

Den som gapar efter mycket, kan sätta i halsen

Mina op-ed-rader betitlade ”Man ska leva för varandra…” väckte inte så litet intresse. Som alltid när jag publicerar mig, skulle min kollega Björn Ranelid skriva.

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 10 augusti, 2016

Vattenmannen och ålen

Fulvio Bacci arbetar med byns vattenfrågor, han vet det som är värt att veta om anläggningar, mätapparater, taxor, tariffer och betalningsskyldiga. Inte bara om människors förehavanden i nutid och allas ...

Av: Bo Bjelvehammar | Resereportage | 19 juni, 2012

Carol Rama. Ögon

Med språkets flöde. Tankarna. Upphöjda.

Det ser ut som det blir en tidig morgonskrivarstund. Klockan är ställd på 03.30. Och jag känner redan de första tankens trötthet men med lite starkt kaffe och öppnandet av ...

Av: Göran af Gröning | Agora - filosofiska essäer | 09 juli, 2017

Christina Hansen, några verk

Christina Hansen, 27, bosatt i Malmö. Magister i freds- och konfliktvetenskap. Läser skrivarlinjen på Skurups folkhögskola. Jobbar deltid som forskningsassistent/antropolog för Det Nationale Forskningscenter for Velfærd i Köpenhamn. Forskningsprojektet undersöker ...

Av: Christina Hansen | Utopiska geografier | 29 augusti, 2011

Tre som lämnade elfenbenstornet

Publish or perish, den hotfulla frasen stötte jag på första gången för nästan femtio år sedan. Jag läste på Dartmouth College i New Hampshire, ett Ivy League-universitet med stolta traditioner ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 05 augusti, 2012

Munch och Strindberg i Berlin

I fjol var det August Strindberg, nu pockar Edvard Munch på uppmärksamhet. Den enes död den andres födelse. I Sverige är Thielska galleriet först ut med en utställning: ”Munch! – ...

Av: Kurt Bäckström | Essäer | 22 februari, 2013

Den förbannade dumheten

Man slutar aldrig att förvånas, förvånas över människans dumhet. Men mänsklig dumhet har alltid funnits och kommer sannolikt så att göra även framöver. Vad som förvånar än mer och vad ...

Av: Björn Augustson | Gästkrönikör | 25 februari, 2012

Den mänskiliga galenskapen har inga gränser

Nåväl undflyr mitt öde ett slag, ett det tillfälliga ödet, samt därav trippar till köksregiona, äter inte ihjäl mig på varken krydda salt eller sötningsmedel i Pepsi eller ens socker ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 28 december, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.