Syrebrist och galenskap är genialitetens livsluft. Om Odysseus - James Joyce´s verbala…

Klockan är 8,00 den 6 juni 1904. Buck Mulligan stiger upp på bröstvärnet och ser ut över den vackra Dublinbukten. Hans ljust ekfärgade hår rörs en smula av vinden. "Herregud ...

Av: Benny Holmberg | 05 juli, 2010
Essäer om litteratur & böcker

Sista brevet, och intermezzot i gipsparadiset

detta är nu mitt ett absolut sista brev och text till dig, så sant, det är avsked nu för gott, eller ofrånkomligt. Så måste det nog bli tyvärr säkert, eftersom ...

Av: Stefan Hammarén | 15 juli, 2010
Stefan Hammarén

66 metagram för mycket - ett oavslutat kapitel i många delar. Del 5

Drömfilter 1: Den svarta vågen - pessimism Vi valde att lämna storstaden, liksom många före oss. Kvar fanns inget av det som en gång gjort barndomsstaden till en magisk plats av ...

Av: Carl Abrahamsson | 11 februari, 2011
Carl Abrahamsson

Siegfried Lenz 1926-2014

Jämte Heinrich Böll från Köln och Günter Grass från Danzig var Siegfried Lenz den kanske mest betydande tyska efterkrigsförfattaren. Han var född i Lyck i dåvarande Ostpreussen. Fadern som dog ...

Av: Ivo Holmqvist | 11 oktober, 2014
Litteraturens porträtt

Barab Bo Odar om dunkelhet och expressionism



Barab Bo OdarI den tyske filmskaparen Barab Bo Odars senaste film "The Silence" målas det upp ett idylliskt landskap (i hög grad tack vare Nikolaus Summerers fotografi) med villor i vilka skuggor snart kommer att dyka upp. Robert Rzesaczs klippning leker med olika möjligheter på ett sätt som inte skådats sedan Frederic Willhem Murnaus "Sista skratten", en av den tyska stumfilmens klassiker.

Handlingen sträcker sig över en period på tjugo år och idén utgår från uppfattningen om att det alltid förekommer vanliga människor bakom varje våldsdåd. I centrum står arkitekten med pedofilanlag, Timo Friedrich, spelad av Wotan Wilke Möhring som gör en expressionistisk gestaltning full av vrede och rädsla, den nyblivne änkemannen, kommissarie David Jahn (Sebastian Blomberg) samt fastighetsskötaren Peer Summers (Ulrich Thomsen).
Tidningen Kulturens skribent Roberto Fogelberg Rota haft möjligheten att samtala med regissören kring filmen.

 

 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Hur föddes din film?
- Jag ville gärna filma i Hongkong, men det fanns svårigheter, så min producent kontaktade mig och sa att vi kunde göra en film i Tyskland. Jag läste mer än femtio noveller och till slut valde jag den sista som Jan Costin Wagner har skrivit. Snart kunde vi inse att den vara omöjlig att filma och valde att gå till hans första bok som utspelas i Finland. Vi överförde den till tyska förhållanden. Jag började sedan arbeta med storyboard. Mina storyboards är alltid mycket utförliga, eftersom jag är målare, så jag är mycket noga med bilder.

Kan du berätta hur du fick samarbetet med Ulrich Thomsen och vad betydde det för dig att ha en dansk i rollen som förövaren?
- Jag hade flera auditions med tyska skådespelare, men var missnöjd med dem. Jag sökte också skådespelare i Frankrike och Polen. Jag fick idén när jag kom i kontakt med Ulrich Thomsens agent. Vi skickade manuset. Thomsen kontaktade oss. Vanligtvis brukade han inte gilla tyska filmer, men detta var för honom Manuset med stor M. Jag möte honom i Hamburg. Vi satt och talade i tre timmar. Då var hans karaktär nästan klar, sen började vi arbeta med filmen. Det passade utmärkt med en skandinavisk skådespelare, eftersom det hos de skandinaviska folken finns ett slags vemodlighet och känslan för ensamhet. Kännetecknet för karaktären var att han var eller snarare kände sig som den mest ensamma människan på jorden, inte att han var en pedofil. Jag ville även lämna några frågor öppna åt åskådaren, så som: hur skulle karaktären möjligen ha utfört sina handlingar i Danmark och vilket kusligt dunkelt förflutet kunde han ha haft där?

Kan du berätta lite om mötet med de andra skådespelarna? Valde du dem genast eller efter audition?
- Jag hade turen att de flesta tyska skådespelarna ville medverka i rollerna. Men jag ville se hur de fungerade ihop. Jag märkte att det gick mycket bra efter en kortare repetitionsperiod. Tyvärr eller snarare tack och lov blev det även en hel del bråk på inspelningsplatserna. Jag måste påminna om att det fanns många problem i relationen mellan den unge polisen David, det vill säga Sebastian Blomberg, och hans nya chef Matthias Grimmer, spelad av Oliver Stokowski, svårigheten fanns både i filmmanus och privat.

I din film förekommer många unga personer. Kan du berätta hur det var att arbeta med dem?
- Det var verkligen fantastiskt att arbeta med ungdomar. De utgår inte så mycket från hjärnan men mer från magen och gillar verkligen vad de gör. De har inga som helst prestigeproblem. Jag har arbetat mycket med barn i mina 60-minuters filmer och i diverse kortfilmer som jag gjort tidigare.

Kan du säga på vilka platser du har spelat in filmen?
- Jag spelade in den på olika platser, alla "on location" som passade rätt bra, jag ville ge en känsla av obestämdhet. Då vi fick produktionsstöd från den bayerska filmkommissionen, spelade vi delvis in i Thüringen och i Brandenburg nära Berlin.

Kan du säga oss hur arbete med ljuset har gått och stämmer min uppfattning att det finns olika stilar för diverse personer i ditt arbete?
- Jag hade rätt mycket ljus. Det är en film som utspelas under sommaren, men det skulle alltid finnas en ganska obehaglig och dunkel känsla. Det finns en lek med ljus och skuggor. I interiörerna med nerdragna gardiner finns leken med dunkelhet och skuggor. Ljuset var viktigt. Du har rätt när du säger att jag har olika stilar beroende på den karaktär som jag undersöker. När det gäller Timo (Wotan Wilke Möhring) ville jag poängtera en klassisk spelstil som endast skulle utgå från ganska stora tagningar och stabila bilder. När det gäller David, den unge detektiven, ville jag i så hög grad som möjligt ha en rörlig kamera och en steadicam. För den äldre kvinnan, var det frågan om ett dunkel nästan expressionistiskt fotografi, eftersom hennes roll är den som har stängt av alla sina känslor. Jag kan berätta att i det riktiga livet är hon en helt annorlunda människa som är rolig och sympatisk, mycket av en clown. Hon gjorde många roliga skämt som inte var uppskattade av alla.

Du har filmat med 35 millimeter. Hade du överhuvudtaget tänkt dig att använda en digitalkamera?
- Aldrig i livet! Jag avskyr digitala kameror, en av mina favoritfilmer "Festen" är filmad med digitalkamera, men den var bra trots det - fotograf Anthony Dod Mantle var faktiskt nära att filma "The Silence" men fick förhinder. Jag måste prisa Nikolaus Summerer som gjorde ett mycket fint arbete. En annan fantastisk film av en av mina favoritregissörer, Michael Mann, och dennes "Public Enemies" känns inte riktig övertygande, just på grund av att den är filmad med digitalkamera.

Vilka är dina kommande projekt?
- Jag har ett kidnappningsdrama och några andra förslag från Hollywood på gång. Jag har känslan av att amerikaner borde gilla "The Silence", den påminner tekniskt om deras filmer fast den är mycket annorlunda, mycket mörk och har ett slags mörk pessimistisk syn.

Roberto Fogelberg Rota

 

Ur arkivet

view_module reorder

Är detta en människa? - en reflektion om ondska

Är detta en människa?, frågar sig Primo Levi i hans text med samma namn. Hans litterära beskrivning av de fasor som han genomlevt i förintelselägret Buna i Monowitz nära Auschwitz ...

Av: Marie Hållander | Essäer om litteratur & böcker | 15 juni, 2009

Cavefors om Cavefors

Bo Cavefors var under decennier Sveriges överlägset mest aktive alternative bokförläggare. Som förläggare präglades han av nyfikenhet, radikalitet och oräddhet, vilket blev tydligt i utgivningen där Mao, Nietzsche, Jünger, Dali ...

Av: Johannes Flink | Litteraturens porträtt | 28 september, 2009

Arbeta älska tro

Äta sova dö ställer två klassiska miljöer i kontrast mot varandra i de två första scenerna. Den allra första, festen, visar hur musiken luckrar upp och sätter individerna i en ...

Av: Axel Andersson | Essäer om film | 28 april, 2013

Double Standards – En uppgörelse med den tvådimensionella ytan

Under hösten har Göteborgs konsthall varit en del av Göteborgs internationella konstbiennal (GIBCA). Konsthallen blev en skådeplats för den alternativa karnevalen, ett slags antiarkiv för dem som inte riktigt fick ...

Av: Fredrika Almqvist | Konstens porträtt | 15 januari, 2014

De döda författarnas skog

Jag slår av motorn, stiger ur bilen och lyssnar till den stora stillheten i de döda författarnas skog, hör vinden prassla i cedrar och kastanjer, ser den svepa vidare i ...

Av: Johan Werkmäster | Essäer om litteratur & böcker | 21 april, 2010

Sorg och korruption. En text om den onämnbara boken

” Fyra spår har Gud lämnat kvar av Paradiset. Stjärnorna, djuren, blommorna och barnen.”(Dante Alighieri) I många år har jag undrat varför Bagatelles pour un massacre av Louis Ferdinand Céline var ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om litteratur & böcker | 23 juli, 2012

Kalevipoeg, den estniska självkänsla

  Estland utgör ett litet språkområde, men har trots det ett alldeles eget, synnerligen märkligt epos. Det har sin grund i mycket gamla sånger och prosaberättelser. Diktverket heter Kalevipoeg, dvs Kalevsonen ...

Av: Birgitta Milits | Essäer om religionen | 19 januari, 2011

Jante och hans vänner utanför Istedgades kyrka

Jante och hans vänner utanför Istedgades kyrka Det är ungefär ett år sedan som jag i en krönika åt Tidningen Kulturen beskrev den medelåldersmannen Jante och hans vänner, som på en ...

Av: Fredrik Rubin | Gästkrönikör | 05 juli, 2008

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.