Ett museum för stulen konst

Ett konstverk kan försvinna på många sätt, och stöld har inte varit ovanligt i historien. Det finns många sätt att ta tillbaka verken på, och med hjälp av digitala tekniker ...

Av: Mathias Jansson | 15 juli, 2015
Essäer om konst

Ragnar och Alice ligger på utdragssoffan

På rygg ligger de och Ragnar håller i Alice' vänsterhand med sin högra. Stryker med långfingret sakta över hennes ringfinger. Efter en lång stund reser han sig. Han ...

Av: Theres K Agdler | 24 Maj, 2010
Utopiska geografier

Mäktiga män föredrar lantlig mat!

Winston Churchill är bland annat känd som den premiärminister som ledde Storbritannien till seger i andra världskriget. Han är också känd som författare, som Nobelpristagare i litteratur, som konstnär, som ...

Av: Belinda Graham | 04 mars, 2014
Allmänna reportage

Tiden som återvändsgränd

Snart bryter ett helt nytt år ut mitt bland oss. Vi vet inte vad det kommer att leda till, förutom själva ledan, men det sägs att det ska kallas 2011 ...

Av: Stefan Whilde | 28 december, 2010
Essäer

Intervju med Anne Riitta Ciccone



Anne Riitta CicconeTidningen Kulturens Roberto Fogelberg Rota har träffat regissören Anne Riitta Ciccone med anledning av filmen "Il prossimo tuo" (Din nästa) från 2008, en film om tre berättelser i tre olika europeiska länder. Filmen visades i Sverige under Italienska Filmfestivalen 2010. Under intervjun gav regissören också ett par synpunkter på användningen av 3D-teknologi, som hon håller på att experimentera med, ett experiment som inom kort kanske kommer att föra henne till Norrland för en filminspelning.

Skulle du kunna berätta för mig hur du fick idén till en så djärv film och hur kunde du hitta så lämpliga platser i Rom, Helsingfors och Paris?
- Jag fick idén efter terrordåden i Madrid 2004. Då hade terrorism gjort sitt intrång i Europa. Jag ville göra en film om den eviga frågan, vår relation till "de andra". Jag valde tre städer i Europa: Paris i centrum, i nord Helsingfors, där jag föddes, och Rom i syd. Jag ville använda mig av tre språk. Ett av dem var finska, som inte ens är ett indoeuropeiskt språk. Jag vill visa likheter men även olikheter. Lite kuriosa: i min film dricker folk alltid kaffe och där finns redan i denna gemensamma vana stora skillnader mellan Italien, Frankrike och Finland. Jag är född i Finland bor i Rom, och ville ta med en stad som har betytt mycket för min utveckling, Paris, man kan tillägga att min pappa var sicilianare och hans gamla mormor kom ifrån Frankrike. För mig var det viktigt att ha alla platser klara innan vi började med filmens inspelning.
Skulle du kunna berätta hur du gjorde för att välja skådespelarna och lite om dina tankar om familjen, vars dotter Elena vill blir konstnärinna, som har en bar i Fregene (nära Rom) - vilka är de?
- Om skådespelarna vill jag påpeka att Laura Malmivaara redan har arbetat med mig i min förra film "L'amore di Marja". Jag trivs mycket bra med henne, hon kommer att medverka även i min kommande film. Hon spelar i "Il prossimo tuo" (Din nästa) en kvinna som har utsatts för någonting hemskt och försöker att fly från sig själv genom att avstänga sig från omvärlden. Det finska landskapet är fullt av is där man kan tappa bort sig.
Professor Usko (Sulevi Peltola) är en mycket känd och älskad skådespelaren i Finland, aktiv i många Tv-serier och filmer, medan den unge Karl Matti Ristinen är mycket aktiv inom film och teater.
Skådespelaren som har huvudrollen i den franska episoden; Jean Claude är ingen mindre än Jean-Hugues Anglade, som alla kommer ihåg från Luc Bessons film "Nikita". Ärligt talat trodde jag inte att han skulle tacka ja till rollen i min film, eftersom han är så stor men han gjorde det. Jag är glad för det. Han gör en stark roll av en man vars tillvaro rasat samman. Han gick även upp i vikt för scenen i vilken man ser honom naken, eftersom han ansåg att karaktären borde vara lite fetare. När det gäller mamman i den franska episoden är det en österrikisk skådespelerska Lena Reichmuthi, som faktiskt ser rätt så finsk ut. Jag valde henne efter audition.
För den italienska episoden hade jag nöjet att arbeta med Remo Remotti, som är ett stort namn inom den italienska filmen och undergroundteater. En av Pier Paolo Pasolinis favoritskådespelare har en mindre roll, Franco Citti. Han har i livet drabbats av en stroke trots detta var har väldigt duktig i sin roll. Pappan i romerfamiljen är en tjeckisk skådespelare, Ivan Francek, numera verksam i Italien mycket skicklig. Samma kan sägas om modern Aylin Prandi och dottern Elena, Romina Hadzovic i tidiga tonåren.
I filmen är de etniska romer och jag ville visa att i en nation, som Italien finns det starka fördomar mot gruppen, men i själva verket är det frågan om människor som har samma anspråk och önskemål som italienarna. Deras hem var en barack som var prydlig och välskött i Fregene. De bryr sig mycket om sin dotter och för dem är att ha kommit till Italien någonting stort. Dottern istället vill någonting annat och hon påminner rätt mycket om mig själv när jag var i samma ålder, en period i mitt liv i vilken jag var mycket introvert och ensam. Jag var finska, bodde på Sicilien och hade skuldkänslor, eftersom jag ville arbeta med konst och hade ingen bra relation till jämnåriga. Jag kan tillägga att i filmens ursprungliga manus fanns det en scen i vilken Elena hånades av sina klasskamrater.
Det är en paradox att sonen vill bli katolsk präst i det mest sekulariserade av alla länder i Europa. Jag kan tillägga att den italienska målarinnan Maddalena är gestaltad av Maya Sansa, som i filmen målar tavlor med religiösa motiv och är en manslukerska, för att straffa männen, eftersom hon ansåg att alla män orsakat hennes mors självmord.

Jag har sett många påverkningar från en europeisk filmtradition med användning av långa tagningar, som för mitt minne till Aki Kaurismäki och till Krzysztof Kieslowski, medan jag inom den italienska filmen kunde se ett slags släktskap med Pasolini, som citeras i en dikt och även i visa kompositioner som påminner om dem som Pasolini gjorde genom att hämta inspiration från det tidiga renässansens måleri av Antonello da Messina? Hur var det att arbeta med tre olika filmfotografer och använder du dig av storyboard?
- Jag håller med dig 100% jag har blivit mycket påverkad av dessa två herrar och när det gäller Pasolini älskar jag hans sekulariserade religiositet. Jag bestämde mig för att börjar filma när jag hade sett "Accatone" och på min italienska sida är jag från Messina fast jag citerade även Caravaggios tavla "La madonna dei pellegrini" i scenen där Maddalena dricker kaffe. När det gäller fotografiet hade jag tre olika fotografer för episoderna Fabio Cianchetti, Fabio Zamarion och Pasquale Mari som tidigare har arbetat med Marco Bellocchio och kommer även att arbeta med min nästa film. Jag trivs mycket bra med honom och jag skall försöka med att ta i tu med detta äventyr, som är i 3D. Jag arbetar inte med storyboard i den gängse beteckningen, men med den mycket detaljerade "location list".

När det gäller sex i filmen verkar det inte står för någonting njutningsbart eller sympatiskt, utan snarare visar den någon form av ensamhet. Är du överens med mig och i så fall varför?
- Det är inte så mycket frågan om sex i sig, men det finns ett fint kärleksmöte mellan Stefano (Massimo Poggio) och Maddalena, men ofta är det frågan om någonting annat, som makt, och jag tänker då på våldtäkten och även det voyeurismiska i rollen, som spelas av den franske mannen.

Kan du berätta lite om vad kommer du att göra med 3D i ditt kommande projekt?
- Jag är mycket glad för denna möjlighet och vill försöka, trots att det är mycket svårt, berätta en annan typ av historia som är av mer minimalistisk art och som utgår från faktum att åskådaren med 3D-teknologi ständigt befinner sig i filmens mitt och upplever alla de olika djupen. Jag ser fram mot att berätta denna historia som skall spelas in på engelska mellan Sverige och Finland. Hoppas på att snart börja arbeta med den.

Roberto Fogelberg Rota

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Lakrits och benproteser. Tredje generation Skarabéerbok

Ett jamesjoycianskt ordflöde, strindbergskt egensinne och ett näst intill postnorénsk uttryck i den underliggande kärlekssagans navelexponerande privatexhibitionism och i övrigt något som i sina mest kroppsfilosofiska intimiteter kan liknas vid ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 16 juli, 2012

Viva Verdi!

Han anses ha samma avgörande betydelse för Italiens nationella identitet som de nationalromantiska författarna hade för de europeiska folkens befrielsekamp under 1800-talet. Giuseppe Verdi föddes för 200 år sedan den 10 ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 19 oktober, 2013

Hundens genius

"Jag fick order att inställa mig hos en kapten som sade att han inte ville ha en kvinnlig chaufför. Han tyckte inte om atmosfären, han ville inte ha en kvinnlig ...

Av: Lisa Gålmark | Essäer | 08 juni, 2014

Abbas Kiarostami Foto CC BY-SA 3.0

Att begravas: bildspråk i Kiarostamis Smak av körsbär

Abbas Kiarostami är en av Irans mest hyllade filmskapare. Med Smak av körsbär blev han belönad med Guldpalmen i Cannes för snart tjugo år sedan. Många som skrivit om filmen ...

Av: Sonya Helgesson | Filmens porträtt | 04 mars, 2016

Lux aeterna

Dödens kalla hand berörde mig   Hans finger träffade mitt öga   Att inte längre se den tanken tröstar föga berör den dig?

Av: Oliver Parland | Utopiska geografier | 31 Maj, 2010

Pirkko Lindberg pratar lika intensivt som hon skriver

Pirkko Lindberg. Foto Henry StrengPirkko Lindberg är en fascinerande författare och en fascinerande person, och det var därför med stor förväntan jag häromveckan räknade ned dagarna till vår planerade träff ...

Av: Björn Gustavsson | Litteraturens porträtt | 04 oktober, 2008

Ljuden i en indisk palmlund

Ljuden i en indisk palmlund Folke Rabe reser i södra Indien och fascineras av de tre största religionernas ljudbilder.

Av: Folke Rabe | Allmänna reportage | 04 september, 2006

Det humanistiska fotografiet

I jämförelse med sina generationskamrater, fotograferna Henri Cartier-Bresson och Robert Doisneau, har Willy Ronis (1910-2009) länge intagit en märkligt undanskymd plats i franskt kulturliv. Med den stora retrospektiva utställningen på ...

Av: Eva-Karin Josefson | Essäer om konst | 22 september, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.