Nina Ahlzén

Ur Rumänska hundar av Nina Ahlzén

Poeten och skribenten Nina Ahlzén är född och bosatt i Göteborg. Bland annat har hon publicerat tre diktsamlingar och medverkat i flera antologier, till exempel The concept of interception Masspoem Series och Svensk ...

Av: Nina Ahlzén | 05 september, 2017
Utopiska geografier

Minnesmonumentet vid platsen där Kaspar Hauser mördades. Här dödades en okänd av en okänd.

Kaspar Hauser och självmordsbombaren i Ansbach

I låten ”Fri till slut” nämner Håkan Hellström inledningsvis en viss Kaspar Hauser. Vem var han och vad gjorde han i Ansbach – en av flera städer i Bayern som ...

Av: Johan Werkmäster | 05 juli, 2017
Resereportage

45. Erik

Erik skyndade sig lite extra när han passerade Kulturanatomen. Han tittade ner på de intrampade gula löven så att han skulle slippa se den vackra tegelbyggnaden som dolde den modernare ...

Av: Erik | 02 november, 2012
Lund har allt utom vatten

Farväl arbetsförmedlingen!

Jag har sagt upp mig från arbetsförmedlingen. Jag känner mig befriad. Jag känner mig lättad och plötsligt kom det en massa kraft till mig, och lust som jag inte känt ...

Av: Stina Tobiasson | 22 februari, 2013
Gästkrönikör

Kiarostamis paradox



ImageTidigt i den iranske regissören Abbas Kiarostamis kortfilm "Two Solutions for one Problem" ("Dow Rahehal Baraye yek Massaleh", 1975) möts vi av en berättarröst; en röst som i kombination med snabba klipp agerar effektfullt och markerande och därmed för scenariot framåt utan att egentligen ge oss särskilt stort utrymme för analys. I den fem minuter långa filmen, som handlar om två skolpojkar som slår sönder varandras tillhörigheter och hamnar i slagsmål till följd av deras oförmåga att samarbeta, identifieras själva berättarrösten instinktivt som en icke-diegetisk ljudkälla eftersom rösten aldrig får ett ansikte. Men på många sätt kan man argumentera för att rösten paradoxalt nog är det enda som är diegetiskt i denna film.

Berättarrösten är distinkt och tydlig, men den blir aldrig översittande eller aggressiv - snarare motsatsen. Med hjälp av ett förenklat språk försöker den pedagogiska rösten visa fram en hypotes. Den övergripande känslan blir att rösten riktar sig till en samling barn som inte är synliga i bild. Rösten kan närmast betraktas som en lärares auktoritära men vänliga stämma, i färd med att förenkla ett betydligt mer komplext skeende via ett exempel som eleverna faktiskt kan tillägna sig.

Föreställningen om filmens hela scenario som en hypotes är hela tiden påtaglig. Det räcker med att se till filmens titel, som påminner om att det finns två olika lösningar på ett problem. Detta är per definition en omöjlighet om fallet är reellt och inte enbart en hypotes. Filmen visar ju de facto två möjliga slutsatser för en fiktiv situation, inget annat.

Det faktum att filmens inledning presenterar pojkarna med bara namn, för att sedan övergå i nya scenografiska klipp, vittnar om att deras identitet är oviktig; det är situationen som står i centrum. Pojkarna är fiktiva medel som aldrig yppar ett ord. Noterbart är också att när pojkarna presenteras av berättarrösten så tittar de rakt in i kamerna och ler, varvid de bryter den "fjärde väggen" och ger oss anledning att tro att rösten är hörbar även för dem. Eller annorlunda uttryckt: pojkarna hör till en hypotes som försiggår i den diegetiska berättarröstens tankar. Ytterligare belägg för en sådan tolkning ger användandet av svarta tavlan efter det första scenariot. Det är av allt att döma dess karaktär av översiktsbild som leder till den aggressiva kedjereaktionen, det vill säga det fiktiva scenario som berättarrösten tycks presentera för någon eller några.

Med detta i åtanke kan man paradoxalt nog se den "icke-diegetiska" berättarrösten som uppenbart diegetisk. Den är det i kraft av ensam ljudkälla - allt annat hör till hypotesen och "låtsasvärlden" (vilket ironiskt nog är hela fiktionens fundament). På många sätt skulle ingen åskådare bli förvånad om kortfilmen förlängdes med ett klipp då vi plötsligt befinner oss i ett klassrum där en lärare vankar fram och åter mellan elevernas skrivbord och med belåten min frågar om de förstår hans slutsats.

Amir Bashir Ghotaslou
Se filmen här: http://www.youtube.com/watch?v=14Zf1AfpWIg

 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

 

 

Ur arkivet

view_module reorder
Johannes Vermeers  

Med karta och GPS genom konsten

Minns du krysset på den hemmagjorda skattkartan som var starten på barndomens äventyr? Eller när du tog fram kartboken ur bokhyllan och följde floder och bergskedjor till exotiska städer? Idag ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 27 december, 2017

”Gud slickar sina testiklar” Anteckningar till Noréns ”Ingen”

Det handlar om döden. Den annalkande. Det tillstånd som kommer att äga fullt tillträde till din kropp i en icke alltför avlägsen framtid. Döden. Denna kvalité. Inte i betydelsen något ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 27 mars, 2014

Aki Onda: Musik skapad av minnen

Den japanske ljudkonstnären var nyligen på besök i Stockhom för att uppträda på konstscenen Weld. Tidningen Kulturens Dev Karnal Fridén var där och passade då också på att prata lite ...

Av: Dev Karnal Fridén | Musikens porträtt | 23 juni, 2010

Noemi Scéci, Krizstina Tóth, Anna Jókai, Ágnes Judit Kiss  Foto: Linda Johansson

Kvinnliga författare från Ungern kämpar vidare under Bokmässans invigningsdag

Balassi-institutets ledare lämnade alla invigningen efter att blivit hårt kritiserade av kända författare, bland andra författarinnan Masha Gessen, vilka öppet kritiserade det statligt finansierade kulturinstitutet och bokmässans samarbete.

Av: Linda Johansson | Essäer om litteratur & böcker | 30 september, 2015

Kan teatern dra nytta av höstens filmdebatt? Teatersåret 2009

I samband med Stockholms Filmfestival i november anno 2009 vaknade för en gång skull ett debattsuget Sverige till liv. Kanske minns ingen lika tydligt festivalfilmerna som den debatt med fokus ...

Av: Anna Nyman | Kulturreportage | 25 december, 2009

Lin Fengmians uggla är egentligen en uv

Den kinesiska uven av konstnären Lin Fengmian (1963) förefaller så sorgsen. Kanske för att den kom till Sverige, förvärvad mer eller mindre direkt av familjen Ramel, och blev kallad uggla ...

Av: Birgitta Milits | Konstens porträtt | 07 december, 2013

Västerngenrens reformer och möjligheter – 1950-1990. Del 7

 Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi ...

Av: Fredrik Stomberg | Essäer om film | 16 juli, 2013

Om blicken från WM-Data

Ibland när jag blickar på något kan jag snarare, eller mer än det jag ser, föras vidare av detta tillstånd jag bevittnar mot ett annat. Idag är det emot vad ...

Av: Eleonora Bru | Utopiska geografier | 20 juli, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.