Folkbildaren Bo Johansson ger ut en ny diktsamling

Det knippe tankar och känslor som du kallar ditt ”jag” är format av traditioner och konventioner i det samhälle du lever i. Att känna sig själv är att känna den ...

Av: Lilian O. Montmar | 08 augusti, 2012
Essäer om litteratur & böcker

De farligaste är dem som inget har att dölja

Min vän tittar på mig och rynkar bekymrat ögonbrynen. Hon tar en djup klunk ur sin kaffemugg och säger sedan långsamt de ord som jag hört från så många de ...

Av: Jessica Johansson | 26 Maj, 2011
Jessica Johansson

Roberto Bolaños svarta karneval

Roberto Bolaño (1953-2003) är en av de senaste årens största internationella författarsuccéer. På svenska finns sedan i fjol inte bara de båda stora romaner som grundlagt hans berömmelse, De vilda ...

Av: Ulf Lindberg | 10 januari, 2012
Essäer om litteratur & böcker

 Sara Bergmark Elfgren - Tillbaka med en ny bok, Norra Latin, och bättre än någonsin. Foto B Graham

Shakespeare, spöken, drömmar, hets och tonårsangst i lysande skolskildring

Sara Bergmark Elfgrens nya bok Norra Latin är överjordiskt bra och skapar sin egen typ av magi. En magi som man inte kan sätta i något fack. Sara Bergmark Elfgren har gått förbi fantasy ...

Av: Belinda Graham | 07 december, 2017
Essäer om litteratur & böcker

Ingrid Bergman i Europa '51.

De transparenta varianterna



I år skulle Ingrid Bergman ha blivit 100 år. Vi har tidigare uppmärksammat eventet med en serie artiklar. Den italienska docenten Elena Dagrada skickade mig en underbar bok, rik med illustrationer, fotogram, brev som heter "Le varianti Trasparenti", en bok om Ingrid Bergman och hennes filmer med maken Roberto Rossellini. Jag träffade Elena för en intervju. 

Om Ingrid Bergman och Roberto Rossellini


Dessa filmer censurerades vid flera tillfällen och regissören blev tvungen att spela om vissa scener. Trots detta intar varianterna ändå endast en liten betydelse i filmerna, deras kraft förblir stark och talande. Tänk bara på Europa '51, jag har sett åtta olika versioner av filmen, några har blivit otroligt mycket censurerade, även i dialogerna!
Ingrid Bergman.

Ingrid Bergman.

Annons:

För 100 år sedan föddes Ingrid Bergman. Du har skrivit en bok, Le varianti Trasparenti. Att kalla den fantastisk är en eufemism. En bok som är resultatet av en minutiös research om filmerna som Rossellini gjorde med Ingrid Bergman. Vill du berätta för oss om denna transparens?

- Titeln på min bok och ordet transparens är kanske en paradox. Varianterna består av filmernas olika versioner, olika versioner av samma film borde vara någonting man märker. Ändå har Rossellinis forskare i många decennier aldrig noterat dessa skillnader, eller har uppfattats bara av en liten del av dem, och det handlar om avgörande varianter och skillnader. Jag menar, bortom min extremt filologiska undersökning av filmerna, att dessa varianter är subtila och paradoxalt genomsynliga.

Denna paradox blir till tack vare styrkan som Rossellinis filmer med Ingrid Bergman har.

Dessa filmer censurerades vid flera tillfällen och regissören blev tvungen att spela om vissa scener. Trots detta intar varianterna ändå endast en liten betydelse i filmerna, deras kraft förblir stark och talande.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Tänk bara på Europa '51, jag har sett åtta olika versioner av filmen, några har blivit otroligt mycket censurerade, även i dialogerna!

Ändå förblir dessa olika versioner enormt vackra med sekvenser av Irene (Ingrid Bergman) som sprider sitt budskap om kärlek, fred, styrka och sekulära helighet, som André Bazin kallade det. Ingen censur, ingen ny version, kunde ändra den förvandling som protagonisten går igenom efter sonens död. En metamorfos som liknar den helige Fransiskus vittnesbörd: bli av med allt man äger för att komma närmare kärleken till de andra och återfinna i detta den förlorade sonen.

Även den starka känslan av utanförskap, som Ingrid utför magistralt, kunde inte tas bort av censuren. Europa '51 är också en politisk film, kanske den mest politiska filmen av Rossellini. Filmen spelades in under det kalla krigets extrema fasoner, när Italien var klämt mellan två motpoler: den filoamerikanska och den filosovjetiska, som symboliskt förtrycker Irene genom å ena sidan hennes make (kapitalist och borgerlig) och å andra sidan kusinen Andrea (kommunist). Fadern Morlion, som bidrog till att göra filmen möjlig, önskade att Irene skulle symbolisera centern, det vill säga, kristdemokraterna.

Men Roberto Rossellini gjorde Irene till en kvinna, en gestalt, som inte står ut med något eller någon, och blev starkt kritiserad av katolikerna och av vänstern.

Irene lever i utkanten av striden, hon är annorlunda, så mycket annorlunda att samhället tvingar henne till mentalsjukhus. Irene kan sägas vara en spegelbild av Rossellini själv som regissör och som intellektuell i Italien under 1950-talet.

De intellektuella i Frankrike och i Italien hade ofta olika sätt att bedöma Rossellini och Bergman som artister. Fransmännen var i stort sett positiva, men inte italienarna och, för den skull, inte heller i Sverige var paret så särskilt älskat under den där tiden. Jag tror att det som italienarna inte gillade var Robertos och Ingrids dunkla sätt att tolka den heliga, eller den religiösa, sfären, en religiositet som blir sakralitet.

- Även de franska kritikerna har inte alltid varit så snälla och mjuka med Rossellini. Det var bara en del av Cahiers du cinéma som tyckte om Rossellini och Bergman i dessa filmer, och eftersom med tiden dessa kritiker blivit berömda eller själva blivit regissörer, så doldes de väldigt negativa åsikterna från andra håll.

Varje land välkomnade dessa filmer på sina egna sätt. Dessutom var kritiken riktad mot Rossellini, som inte var en, låt oss säga, aktiv och lidelsefull katolik, och hans tolkning av den heliga dömdes som en provokation.

Kritiken var inte riktad mot Ingrid Bergman. Ingrid har alltid varit mycket älskad i Italien och av italienarna. Kritikerna var bara hårda mot Viaggio in Italia, men felet la de på Roberto, inte på Ingrid.

Nej, Italien älskade Ingrid djupt, även tack vare att hon, efter så många år i Hollywood, hade hittat sitt europeiska hem på nytt!

Glöm inte att, efter sina år i Italien, Ingrid Bergman aldrig kom att bosätta sig i USA igen. Efter Rom och efter havet i Santa Marinella, som hon älskade väldigt mycket, flyttade hon till Paris, sedan London och besökte Sverige under sina semestrar. Hon åkte till USA för att spela in film, men bosatte sig inte där. Den svenska skådespelerskan älskade Italien mycket och kände sig älskad. Det gjorde henne lycklig.

Jag tycker att Ingrid Bergman inte bara är Rossellinis, men det som hon - artistiskt och estetiskt - lyckades finna hos honom, det fann hon aldrig hos andra regissörer. Håller du med?

Ja, du har rätt. Ingrid Bergman var utan tvekan en extraordinär skådespelerska. En karismatisk och duktig yrkeskvinna som alltid gav det bästa hon kunde. Rossellini var den enda som hjälpte henne att framföra gestalter och roller med en dramatik utan like. Karin, Irene och Katherine var dramatiska, men också komiska, alltså "lätta" som gestalter.

Mycket av den här erfarenheten tog Ingrid även med sig till teatern. Tänk på Jean D'Arc på bålet. Allt detta förvandlade hennes liv markant. Hon blev aldrig den kvinna hon en gång var, hon mötte en genomskinlighet som hon tog med sig, även till exempel till Ingmar Bergmans Höstsonaten. Se bara på Irenes och senare på Charlottes ansikten, se hur mycket liv finns i dessa olika gestalter, se hur mycket som hände i Ingrids liv under alla år.

Ändå är hennes "italienska" filmer centrala för karriären, precis som de bergmanska åren var viktiga för Rossellini som regissör. Roberto Rossellini gjorde biografiska filmer, därför gjorde Ingrid Bergman en projektion av sig själv i dem. Utan henne hade Rossellini aldrig kunnat göra dessa filmer.

Guido Zeccola

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

En fåfängans marknad, ändå nödvändig

En fåfängans marknad, ändå nödvändig Tidningen Kulturens Guido Zeccola besöker oskuldsfullt Göteborgs bokmässa, diskuterar italienska kungahus med en Bernadotte och lyssnar till Edenborgs obscena predikningar. Jag hade aldrig varit på bokmässan ...

Av: Tidningen Kulturen | Kulturreportage | 28 september, 2006

Den gamla hyttan, ett bedagat kulturslott svept i minnets digitaliserade klichéer. Det sceniska…

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär ...

Av: Benny Holmberg | Reportage om scenkonst | 08 september, 2013

Litteraturen och verkligheten. Altstadt, Linderborg och Lundberg

Verkligheten kan ibland vara besvärlig. Kristdemokraternas ledare talade för några år sedan om 'verklighetens folk' och försökte genom denna definition hopfogad som en sanningsägande metafor ta fram en opinion som ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 26 april, 2013

Är Kolumbusdagen värd att firas?

Världen våndas under deras förtryck som vill den väl (Rabindranath Tagore) Kolumbusdagen firas i USA sedan år 1937 den andra måndagen i oktober till minne av Kristoffer Kolumbus ankomst till Amerika ...

Av: Nina Michael | Reportage om politik & samhälle | 12 oktober, 2013

Tidens heliga fullbordan

Oavsett i vilken grad vi är medvetna om det så är vår egen person i sin djupaste identitet formad av det mysterium som utgör "det historiska". Historien låter sig inte ...

Av: Simon Henriksson | Essäer om religionen | 15 mars, 2010

Veckan från hyllan. Vecka 16-2013

Margret Thatcher har gått bort. Tillräckligt mycket har redan sagts om henne från olika håll, beroende på de egna ideologiska preferenserna, jag har just ingenting att tillägga. Men kan inte ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 13 april, 2013

Schamanen, författaren och poeten Ailo Gaup är död

När människor dör försvinner kontakten med dem på ett världsligt plan. Sorg och en stor känsla av förlust tar över. Alla bär minnen som de inte riktigt vet hur de ...

Av: Katrin Nordgren | Övriga porträtt | 30 september, 2014

Tjugotalets New York: smuggelsprit på speak-easies

”Kräftor kräva dessa drycker” stod det med en fyndig allitteration på en affisch där en barsk Albert Engström gav sig in i kampanjen kring ett rusdrycksförbud i Sverige 1922. Som ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer | 27 april, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.