Experimentmässor, igenkänning och julgåvor

Med start på Första söndagen i Advent, alltså den 2 december, kan Svenska kyrkans nya försöksordningar för mässan komma att användas. Ett antal församlingar har fått ansöka om att bli ...

Av: Per-Inge Planefors | 26 oktober, 2012
Gästkrönikör

Sofia Albertina och andra kyrkoledare

Hösten 2009 har Sverige fått två nya biskopar som är kvinnor. Det är Eva Brunne i Stockholm och Tuulikki Koivunen Bylund i Härnösands stift. Den svenska prinsessan Sofia Albertina var ...

Av: Mikael Mogren | 08 december, 2009
Essäer om religionen

Litteraturens etik

Vad är autonomi? Finns det en litteraturens etik? Detta är de grundläggande frågorna för Carin Franzéns studie För en litteraturens etik som Mårten Björk granskar för Tidningen Kulturens räkning. Är ...

Av: Mårten Björk | 18 december, 2007
Essäer om samhället

Romantiken. Thekla Knös och konsten att förgylla vardagen

Romantiken är ett dimmigt begrepp som ligger nära ordet nostalgi. Ordet förknippar vi ofta med förälskelse, starka känslor, svärmeri. Det kan även ha en nedsättande klang och blir då liktydigt ...

Av: Lena Månsson | 30 augusti, 2012
Övriga porträtt

Älskade vare de som sätter sig. En intervju med Roy Andersson



royandersson.jpg
Foto: Sofie Nikolajsen Bergh

Tidningen Kulturens Sofie Nikolajsen Bergh träffade Roy Andersson för ett samtal om hans konstnärskap - hur det hela började och vad som format honom genom åren.

 

Från den första starka filmupplevelsen med Barnen från Frostmofjället (1945), via filmskolans vänsterradikala demonstrationsfilm Den vita sporten (1968) till bioaktuella Du levande går en röd tråd. Under hela sitt liv har Roy Andersson fascinerats av människans litenhet och utsatthet, hennes förmåga och oförmåga.

- Man ändrar sig inte så mycket som människa efter att man fyllt tio, säger han. Då börjar man förstå de vuxna, se dem som individer - att de inte är perfekta, utan kanske rent av misslyckade - och man kan ibland tycka synd om dem. Helan och Halvan gjorde stort intryck på mig som barn. De var både roliga och sorgliga på samma gång. De var utanför, passade liksom inte in.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Uppvuxen i en miljö som inte var vare sig speciellt intellektuellt eller kulturellt präglad, var det först i realskolan som han på allvar kom i kontakt med litteraturen. Genom möten med författare som Dagerman, Flaubert, Tjechov och Dostojevskij fick han sina första stora läsupplevelser.

- Jag tyckte att det var så fint, detta att kunna berätta om sig själv och om andra på ett sätt som gjorde världen stor, fantastisk, skrämmande och rolig på samma gång.

Tankarna på att bli författare väcktes och som sjuttonåring fick han två betraktelser publicerade i Göteborgsposten. Men sedan blev han för självkritisk för att fortsätta.

- Jag tror att det berodde på att jag såg så mycket bra film just då, något som också gjorde att intresset istället vek av åt det hållet. 1960-talet var en guldålder inte bara inom svensk, utan även inom internationell film.

Hans skrivlust hade alltid gått hand i hand med intresset för att måla och insikten om att man genom filmen skulle kunna kombinera dem båda, ledde snart fram till beslutet att det var regissör han skulle bli. Men för att komma in på filmskolan behövde man vid den här tiden vara minst 24 år fyllda så i väntan på att nå åldersgränsen pluggade han i Lund.

- Intagningsproven till filmskolan höll på i nästan en vecka. En professor vid namn Frankell menade sig ha funnit nyckeln till hur man skulle kunna hitta de bäst lämpade studenterna. Vi gjorde IQ-tester och anlagstester där de kollade hur bra man var på bland annat bildseende. Sen fick man prata med en psykolog. Det påminde mycket om mönstringen till lumpen.

Under sin tid på filmskolan var Roy Andersson var med i en grupp som hette Grupp 13. Tillsammans gjord­e de Den vita sporten (1968), en dokumentärfilm om de vilda protesterna i Båstad i samband med den väldigt omdebatterade tennismatchen mellan Sverige och apartheidlandet Rhodesia samma år. Ingmar Bergman var vid den här tiden inspektor, alltså tillsyningsman, på filmskolan. Det innebar att eleverna en gång om året skulle komma upp till hans kontor på SF för utvärdering.

- Bergman hatade den här filmen. Han varnade mig för att göra politiska filmer om jag ville göra långfilm.

Året efter var Andersson regiassistent åt Bo Widerberg på Ådalen 31 (1969).

- Man behöver inte nödvändigtvis gå på filmskolan. Jag tycker att man bör söka sig till folk vars arbete man respekterar och be att få praktik där.

Andersson riktar stark kritik mot Dramatiska institutet och i synnerhet deras försök att ta bort auteurfilmen genom så kallad arbetsfördelning, det vill säga - en manusförfattare, en regissör och så vidare - i syfte att göra det lättare för producenten att styra produktionen.

- Svensk film är idag på tok för beroende av de bästsäljande romanerna. Den är visuellt fattig. Det är sorgligt att man idag ofta gör film för att få bolagen att överleva.

Både när man ser Giliap (1975) och Sånger från andra våningen (2000) och då man läser Lycka­d nedfrysning av herr Moro slås man av den bildliga färgreduktionen och det mentala mörkret i porträtten av människorna.

- Ibland skäms jag över att tillhöra en art som människan, som kan tillskansa både varandra och djuren så mycket ont, som kan vara så hänsynslösa och ha en sådan roffarmentalitet. Sånger från andra våninge­n handlar om vår kollektiva skuld och vad vi ska göra för att försonas.

När det kommer till långfilmer kan inspirationen till en ny historia komma från många olika håll. Det kan vara ett citat, en bild, en formulering.

- Ibland hittar man sådana där perfekta repliker, som gör att det blir roligt att gå vidare. En typisk sådan var: Han har skrivit dikter så att han har blivit snurrig.

Igångsättaren till Sånger från andra våningen var exempelvis dikten Snubblande mellan två stjärnor av en peruanske diktaren Cesar Vallejo (älskad vare den som...) som går som en röd tråd genom hela filmen.

- Men det kändes för pretentiöst att bara illustrera den, säger Andersson. Därför kom pappans skepsis in som en bra motvikt.

Även i Du levande var en dikt det första som kom till honom, följd av den bild som utgör inledningsscenen: en massa människor som kliver av en spårvagn i en dimmig europeisk stad. Skylten på spårvagnen förkunnar att ändhållplatsen heter Lethe.

Också bildkonsten har inspirerat Roy Andersson. En av hans personliga favoriter är konstnären Otto Dix, som i sina mellankrigsmålningar med mörkt sinne återger sina upplevelser från första världskriget. Tonvikten ligger här på krigets efterräkning i form av invaliditet och misströstan.

Vad många kanske inte tänker på är att Roy Andersson, utöver att vara en av våra största långfilmsregissörer, även är en väldigt flitigt anlitad reklamfilmare. Genom åren har han gjort över fyrahundra reklamer och liksom hans långfilmer bär de gärna de karaktäristiska anderssonska kännetecknen: dämpade färger och bisarr humor.

- När det kommer till reklamfilmer finns det en filmskapare som jag uppskattar mycket: Sedelmeier, en tjeck som var verksam i USA. Han hade en väldigt rolig och speciell stil.

Även om uppdragsgivarna ofta har en idé om vad de vill ha, har Roy Andersson genom åren kommit att skapa sig ett så stort namn att de flesta ger honom i princip fria händer att utforma filmerna som han vill.

- Det är ett sätt som gör båda parter nöjda. Av fyrahundra reklamfilmer känner jag mig inte missnöjd med mer än kanske fem stycken.

Andersson menar att arbetet ska vara en öppen dialog mellan de inblandade och han utvecklar alltid sina idéer i samarbete med teamet. En av anledningarna till detta är scenerierna.

- Du får veta som mest om en människa om du ser henne i sitt "rum", det kvittar om det är ute eller inne. I Sånger från andra våningen fanns det 58 scener varav en utomhusscen, resten var studioscener. För detta krävs det ett stort team av duktiga scenarbetare som är med i utvecklingsprocessen.

När det kommer till skådespelarna jobbar han gärna med amatörer. Han menar att det går minst lika bra som med professionella aktörer.

- Vi människor är i grund och botten ganska lika, och alla kan i rätt situation bli skådespelare. Jag vill att det ska vara överraskande, vill gärna ha någon som man inte hade förväntat i den scenen.

Då han ser tillbaka på sina filmer menar han att det i de två första, En kärlekshistoria (1970) och Giliap, finns saker som han hade velat ändra på, men inte i de två sista, kanske mycket på grund av att de har fått ta sin tid.

- Jag har helt enkelt hållit på tills jag var nöjd.

Sofie Nikolajsen Bergh

Ur arkivet

view_module reorder

Herreglud, julkalendern tar redan slut.

24/ 24. Frisk jul! Eller god jul rätt upp i stussen på etablissemanget, som Dante Sjöboda uttryckte saken 2003 i Svenska dagbladets jultipsande om sin då starkaste läsning, en soppboka ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 24 december, 2012

Bertil Falk - en svensk hjälte

Det finns människor som arbetar mot den kulturella provinsialismen utan att göra så mycket väsen av sig. Människor som samhället kallar kulturarbetare men i vissa fall handlar det om någonting ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 23 juli, 2010

Smärtans skiftande skepnader. Intervju med Michel Laub

Det finns åtskilliga författare som skildrat förintelsen. Tillvägagångssätten är olika, ögonvittnesskildringar, beskrivningar eller bara smärtans minnen. Är det egentligen berättigat att skriva om förintelsen, om man själv inte upplevt den? Detta ...

Av: Linda Johansson | Essäer om litteratur & böcker | 25 oktober, 2014

Barnet Felicia

Efter att ha läst åtskilliga recensioner, krönikor och intervjuer angående boken Felicia försvann vill jag nu genom egen läsning skapa mig en förståelse av texten och det tänker jag göra ...

Av: Else-Britt Kjellqvist | Essäer om litteratur & böcker | 17 januari, 2012

Per-Inge Planefors

Skattefria zoner för påfolkning

När vi reflekterar över höst-vintern 2015 förvånas vi över hur praktiskt taget en hel debatt kasade. För att inte säga gled iväg lika förrädiskt som en lavin. Jag tänker på ...

Av: Per-Inge Planefors | Gästkrönikör | 28 december, 2015

Svenska bilderbokskonstnärer från Adelborg till Adbåge

Barn har en inneboende drivkraft att upptäcka världen. Ordens magi i sagor och berättelser är viktiga för utvecklingen. Olika tider har gett olika svar på frågan vad en barnbok är ...

Av: Lena Månsson | Essäer om konst | 31 juli, 2013

Way Out West 2011

Warpaint är ett band från Los Angeles som låter känslorna och minnena styra hur deras drömska, svävande musik låter. De säger att de aldrig tröttnar på att spela sina låtar ...

Av: Lena Lidén | Kulturreportage | 30 augusti, 2011

Två röster och en cello. Foto: Tina Axelsson

En resa oändligt lustfylld och lite skrämmande – intervju med albumaktuella Lise och…

Det har ösregnat hela dagen när Lise Hummel, Gertrud Stenung och jag möts på ett kafé på Kungsholmen. Om ett par dagar släpps deras femte album, ”Lyckan kommer från ett ...

Av: Hedvig Ljungar | Musikens porträtt | 29 september, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.