Ett barn är fött...

Idyllen kan vara påträngande. Den kan bli för mycket. Idyllen är då ofta avskild från det verkliga. Den avsedda relationen av en s.k. inkarnation kan vara bruten. Några vill inte ...

Av: Hans-Evert Renérius | 25 december, 2014
Gästkrönikör

HANDLINGAR KRING RAYMOND ROUSSELS DÖD

"P.S. Kommissariat - sekt. Politeama - Palermo14 juli 1933 År XI i Fascismens EraInterntelegramÄrade herr förste PretorÄrade herr KvestorPalermo Vid omkring tiotiden idag på förmiddagen då hotellvaktmästaren Antonio Kreuz på Hotel ...

Av: Leonardo Sciascia. översättning: Torbjörn Elensky | 05 oktober, 2009
Utopiska geografier

Jacksonbot in action

Det där kan min robot göra bättre – om konst som algoritmer

Kallar du det där för konst? Min robot skulle kunna göra det mycket bättre! Kanske kommer konstnärer att ersättas av robotar i framtiden. Påståendet får nog en del att rynka ...

Av: Mathias Jansson | 18 februari, 2015
Essäer om konst

46. Kjell

Kjell skyndar över Mårtenstorget. Han är på väg till lasarettet för att sortera bland de gamla apparaterna. Han har varit där i perioder under hela hösten. Ombyggnationen som är på ...

Av: Kjell | 09 november, 2012
Lund har allt utom vatten

Älskade vare de som sätter sig. En intervju med Roy Andersson



royandersson.jpg
Foto: Sofie Nikolajsen Bergh

Tidningen Kulturens Sofie Nikolajsen Bergh träffade Roy Andersson för ett samtal om hans konstnärskap - hur det hela började och vad som format honom genom åren.

 

Från den första starka filmupplevelsen med Barnen från Frostmofjället (1945), via filmskolans vänsterradikala demonstrationsfilm Den vita sporten (1968) till bioaktuella Du levande går en röd tråd. Under hela sitt liv har Roy Andersson fascinerats av människans litenhet och utsatthet, hennes förmåga och oförmåga.

- Man ändrar sig inte så mycket som människa efter att man fyllt tio, säger han. Då börjar man förstå de vuxna, se dem som individer - att de inte är perfekta, utan kanske rent av misslyckade - och man kan ibland tycka synd om dem. Helan och Halvan gjorde stort intryck på mig som barn. De var både roliga och sorgliga på samma gång. De var utanför, passade liksom inte in.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Uppvuxen i en miljö som inte var vare sig speciellt intellektuellt eller kulturellt präglad, var det först i realskolan som han på allvar kom i kontakt med litteraturen. Genom möten med författare som Dagerman, Flaubert, Tjechov och Dostojevskij fick han sina första stora läsupplevelser.

- Jag tyckte att det var så fint, detta att kunna berätta om sig själv och om andra på ett sätt som gjorde världen stor, fantastisk, skrämmande och rolig på samma gång.

Tankarna på att bli författare väcktes och som sjuttonåring fick han två betraktelser publicerade i Göteborgsposten. Men sedan blev han för självkritisk för att fortsätta.

- Jag tror att det berodde på att jag såg så mycket bra film just då, något som också gjorde att intresset istället vek av åt det hållet. 1960-talet var en guldålder inte bara inom svensk, utan även inom internationell film.

Hans skrivlust hade alltid gått hand i hand med intresset för att måla och insikten om att man genom filmen skulle kunna kombinera dem båda, ledde snart fram till beslutet att det var regissör han skulle bli. Men för att komma in på filmskolan behövde man vid den här tiden vara minst 24 år fyllda så i väntan på att nå åldersgränsen pluggade han i Lund.

- Intagningsproven till filmskolan höll på i nästan en vecka. En professor vid namn Frankell menade sig ha funnit nyckeln till hur man skulle kunna hitta de bäst lämpade studenterna. Vi gjorde IQ-tester och anlagstester där de kollade hur bra man var på bland annat bildseende. Sen fick man prata med en psykolog. Det påminde mycket om mönstringen till lumpen.

Under sin tid på filmskolan var Roy Andersson var med i en grupp som hette Grupp 13. Tillsammans gjord­e de Den vita sporten (1968), en dokumentärfilm om de vilda protesterna i Båstad i samband med den väldigt omdebatterade tennismatchen mellan Sverige och apartheidlandet Rhodesia samma år. Ingmar Bergman var vid den här tiden inspektor, alltså tillsyningsman, på filmskolan. Det innebar att eleverna en gång om året skulle komma upp till hans kontor på SF för utvärdering.

- Bergman hatade den här filmen. Han varnade mig för att göra politiska filmer om jag ville göra långfilm.

Året efter var Andersson regiassistent åt Bo Widerberg på Ådalen 31 (1969).

- Man behöver inte nödvändigtvis gå på filmskolan. Jag tycker att man bör söka sig till folk vars arbete man respekterar och be att få praktik där.

Andersson riktar stark kritik mot Dramatiska institutet och i synnerhet deras försök att ta bort auteurfilmen genom så kallad arbetsfördelning, det vill säga - en manusförfattare, en regissör och så vidare - i syfte att göra det lättare för producenten att styra produktionen.

- Svensk film är idag på tok för beroende av de bästsäljande romanerna. Den är visuellt fattig. Det är sorgligt att man idag ofta gör film för att få bolagen att överleva.

Både när man ser Giliap (1975) och Sånger från andra våningen (2000) och då man läser Lycka­d nedfrysning av herr Moro slås man av den bildliga färgreduktionen och det mentala mörkret i porträtten av människorna.

- Ibland skäms jag över att tillhöra en art som människan, som kan tillskansa både varandra och djuren så mycket ont, som kan vara så hänsynslösa och ha en sådan roffarmentalitet. Sånger från andra våninge­n handlar om vår kollektiva skuld och vad vi ska göra för att försonas.

När det kommer till långfilmer kan inspirationen till en ny historia komma från många olika håll. Det kan vara ett citat, en bild, en formulering.

- Ibland hittar man sådana där perfekta repliker, som gör att det blir roligt att gå vidare. En typisk sådan var: Han har skrivit dikter så att han har blivit snurrig.

Igångsättaren till Sånger från andra våningen var exempelvis dikten Snubblande mellan två stjärnor av en peruanske diktaren Cesar Vallejo (älskad vare den som...) som går som en röd tråd genom hela filmen.

- Men det kändes för pretentiöst att bara illustrera den, säger Andersson. Därför kom pappans skepsis in som en bra motvikt.

Även i Du levande var en dikt det första som kom till honom, följd av den bild som utgör inledningsscenen: en massa människor som kliver av en spårvagn i en dimmig europeisk stad. Skylten på spårvagnen förkunnar att ändhållplatsen heter Lethe.

Också bildkonsten har inspirerat Roy Andersson. En av hans personliga favoriter är konstnären Otto Dix, som i sina mellankrigsmålningar med mörkt sinne återger sina upplevelser från första världskriget. Tonvikten ligger här på krigets efterräkning i form av invaliditet och misströstan.

Vad många kanske inte tänker på är att Roy Andersson, utöver att vara en av våra största långfilmsregissörer, även är en väldigt flitigt anlitad reklamfilmare. Genom åren har han gjort över fyrahundra reklamer och liksom hans långfilmer bär de gärna de karaktäristiska anderssonska kännetecknen: dämpade färger och bisarr humor.

- När det kommer till reklamfilmer finns det en filmskapare som jag uppskattar mycket: Sedelmeier, en tjeck som var verksam i USA. Han hade en väldigt rolig och speciell stil.

Även om uppdragsgivarna ofta har en idé om vad de vill ha, har Roy Andersson genom åren kommit att skapa sig ett så stort namn att de flesta ger honom i princip fria händer att utforma filmerna som han vill.

- Det är ett sätt som gör båda parter nöjda. Av fyrahundra reklamfilmer känner jag mig inte missnöjd med mer än kanske fem stycken.

Andersson menar att arbetet ska vara en öppen dialog mellan de inblandade och han utvecklar alltid sina idéer i samarbete med teamet. En av anledningarna till detta är scenerierna.

- Du får veta som mest om en människa om du ser henne i sitt "rum", det kvittar om det är ute eller inne. I Sånger från andra våningen fanns det 58 scener varav en utomhusscen, resten var studioscener. För detta krävs det ett stort team av duktiga scenarbetare som är med i utvecklingsprocessen.

När det kommer till skådespelarna jobbar han gärna med amatörer. Han menar att det går minst lika bra som med professionella aktörer.

- Vi människor är i grund och botten ganska lika, och alla kan i rätt situation bli skådespelare. Jag vill att det ska vara överraskande, vill gärna ha någon som man inte hade förväntat i den scenen.

Då han ser tillbaka på sina filmer menar han att det i de två första, En kärlekshistoria (1970) och Giliap, finns saker som han hade velat ändra på, men inte i de två sista, kanske mycket på grund av att de har fått ta sin tid.

- Jag har helt enkelt hållit på tills jag var nöjd.

Sofie Nikolajsen Bergh

Ur arkivet

view_module reorder
Gunilla Nordlund

När drömmen blir verklighet

Jag känner Gunilla Nordlund sedan minst 10 år tillbaka. Jag har alltid uppskattat hennes kraft som regissör och kulturarbetare att aldrig böja sig för makten utan ständigt fortsätta kämpa för ...

Av: Guido Zeccola | Scenkonstens porträtt | 02 november, 2016

Holismer och reduktionismer

Holismen handlar i princip om att se all verklighet som en helhet (inte en delhet). Positivismen (som är den naturvetenskapliga förståelsens centrum och metod) handlar om att se - eller ...

Av: Carsten Palmer Schale | Essäer | 13 maj, 2011

Johan Heinrich Füssli, Le prince Arthur et la reine des fées. Foto:  BOT

Modernismens fria bildspråk

Tänker, tänker jag, att jag nu tagit mig vatten över huvudet med en text (essä) om en så bred och inkluderande -ism som modernismen med utgångspunkt i den anglosaxiska, latinska ...

Av: Göran af Gröning | Essäer om litteratur & böcker | 22 juni, 2015

Pino Masi och det italienska ärret Intervju med Roan Johnson

På den italienska filmfestivalen den 4 – 7 oktober på biografen Sture visades bland annat filmen ”Högst upp på listan” (I primi della lista), en skruvad komedi med allvarliga undertoner ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 23 oktober, 2012

Universums svekfullhet & förtrolighet

 Hur närma sig verkligheten? Det vore inte obefogat att hävda att stora delar av G.K. Chestertons mångsidiga författarskap graviterar emot denna fråga. Om den då etablerade verklighetsbilden heter det 1912 ...

Av: Claes-Magnus Bernson | Agora - filosofiska essäer | 23 februari, 2013

Eddie och Reb in da House

  Eddie och Reb. Foto: Agneta Tröjer Eddie och Reb in da House I år har Pride House flyttat in på Södra Teatern med ett digert programutbud under Prideveckans första fem dagar. Det ...

Av: Agneta Tröjer | Porträtt om politik & samhälle | 04 augusti, 2007

Lotta Lotass Fjärrskrift- återvändsgränd eller befrielse?

Lotta Lotass nya bokutgåva är en telexremsa som getts namnet Fjärrskrift och som består av en exklusiv upplaga på 100 ex av ett telexband där förlaget Drucksache också filmat remsan ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 07 juni, 2011

Veckan från hyllan, vecka 27. 2012

Den ekonomiska krisen fortsätter, och detaljerna kring den blir allt mer bisarra. Förra veckan raljerade jag över den nya grekiska finansministern. Det gick bara någon dag och det blev ännu ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 30 juni, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.