Syrebrist och galenskap är genialitetens livsluft. Om Odysseus - James Joyce´s verbala…

Klockan är 8,00 den 6 juni 1904. Buck Mulligan stiger upp på bröstvärnet och ser ut över den vackra Dublinbukten. Hans ljust ekfärgade hår rörs en smula av vinden. "Herregud ...

Av: Benny Holmberg | 05 juli, 2010
Essäer om litteratur & böcker

Sista brevet, och intermezzot i gipsparadiset

detta är nu mitt ett absolut sista brev och text till dig, så sant, det är avsked nu för gott, eller ofrånkomligt. Så måste det nog bli tyvärr säkert, eftersom ...

Av: Stefan Hammarén | 15 juli, 2010
Stefan Hammarén

66 metagram för mycket - ett oavslutat kapitel i många delar. Del 5

Drömfilter 1: Den svarta vågen - pessimism Vi valde att lämna storstaden, liksom många före oss. Kvar fanns inget av det som en gång gjort barndomsstaden till en magisk plats av ...

Av: Carl Abrahamsson | 11 februari, 2011
Carl Abrahamsson

Siegfried Lenz 1926-2014

Jämte Heinrich Böll från Köln och Günter Grass från Danzig var Siegfried Lenz den kanske mest betydande tyska efterkrigsförfattaren. Han var född i Lyck i dåvarande Ostpreussen. Fadern som dog ...

Av: Ivo Holmqvist | 11 oktober, 2014
Litteraturens porträtt

När Kroatiens kondomer läcker



Den kroatiska nationen ligger i hjärtat av Europa, mellan det historiska Centraleuropa och Medelhavet. Nationen har i högre utsträckning än många andra länder haft kontakter med Orienten. Efter ett svårt krig med grannarna i Serbien och Bosnien har nationen blivit självständig och är det senaste landet som kommit med i EU. Nu har kroaten Vinko Bersan gett oss en av de bästa filmerna som visats på Stockholms Filmfestival i present, The Priest’s Children, som är en blandning av tragik och komik som i sin tur har påverkats mycket av dels den italienska ”commedian”, dels från andra genrer och andra filmskapare, som Ernst Lubitsch och Billy Wilder. Filmen har en pessimistisk underton och i slutet fastnar skrattet i halsen.

Vinko Brešan. Foto Wikipedia

Handlingen är enkel och absurd. På en liten idyllisk ö i Dalmatien finns två präster. Liksom i Italien under 1950-taket är den katolska kyrkan mycket viktig, precis som i en Don Camillo-film. Kyrkan representeras här av en äldre, karismatisk präst och en yngre präst som är en äkta antihjälte, Don Fabijan (Kresimir Mikic). Han får en bisarr idé, som en ung surrealist, att göra hål i alla kondomer som säljs, så att folk börjar få barn. Till sin hjälp hittar han två ännu mer rubbade individer – en apotekare, nationalistisk och krigsskadad, och en försäljare som är helt galen.

Bakom de två står en mycket sympatisk figur, en äkta dalmanska kvinna, starkare än männen. Hon spelas mycket bra avMarija Skaricic som bär många stråk från Colombina i Commedia dell’arte. Filmen blir mer och mer stiliserad. Slutscenerna är ännu mer dramatiska och leder till att en ung kvinna tar sitt liv. Då har skratten stannat i halsen och tagit åskådaren till en annan dimension där den dalmatiska händelsen stoppas och blir ersatt av en mycket svår melankoli som påminner om Alfred Hitchcocks I confess när den enda möjligheten att få prästen att erkänna vad som har hänt är att under bikten låta honom tala, även om det sagda förblir omöjligt att röja.Vinko Brešan svarade på mina frågor i Berns lyxiga salong medan han drack en caffe macchiato. Den vänliga bjässen visade sig vara lika rolig som hans film.

Skulle du kunna berätta för mig om hur du fick idén till denna film?

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Den bygger på en teaterpjäs som kom till 1999. Det första jag gjorde var att föra samma de tendenser som är realitiska men även mycket artificiella och stiliserade och som är typiska för en komedi. Jag har varit mycket inspirerad av italienska filmer från 1950- och 1960-talen och jag vill påpeka att vår nation Kroatien är ung, även om vi tillhör ett gammalt släkte. Nationalismen har vuxit fram på 1990-talet och vi har sedan dess haft problem med den och kyrkan, som fortfarande är en mycket stor kraft, och vissa präster som tror att de kan leka Gud. Många har tyckt att jag har presenterat albaner som ytterst konservativa, men vi kroater är minst sagt det också. Många har blivit mycket förvånade och även ledsna på min films slut när Kristina, spelad av Lana Huzjak, dör, men en film om manipulation kan inte sluta lyckligt. Den är inte i första hand en fars om en präst som gör hål i kondomer, utan det är en fråga om människor, som vill manipulera. Jag har haft en enorm framgång med filmen som blev den mest sedda i Kroatien och efter det fick jag distribution i nästan hela Europa, tack vare distributören Wide i Frankrike.

Skulle du kunna berätta för mig lite grand om valet av skådespelare och karaktärer?

Huvudrollsinnehavaren Kresimir Mikic är en teaterskådespelare som numera är känd för min komedi. Jag ville ha en kille som var intellektuell och kunde ge känslan av att han hade haft mycket lite, verkligen mycket lite, i livet, samt ingen erfarenhet av sex och han skulle ha ärliga intentioner. Det är hans fel, men ändå inte, att allt blir så tragiskt. Han möter personer som är mer galna än han själv, så som apotekaren som spelas av Nika Burdjelez, en av ”mina skådespelare”. Jag ville kritisera mycket av den fascism som inte bara finns i mitt land, men även i andra länder. I rollen, som Don Jarkov, den äldre prästen, ser vi en stor teaterskådespelare Zdenko Botic, som verkligen lyckades mycket bra. Han är mycket karismatisk men bär på mörka hemligheter. Många tyckte att han är extremt lik Benedictus XVI, fast det var inte tänkt så.

Du är inte så kritisk mot kyrkan som du är mot politikerna och medierna?

Tycker du det? Jag anser att biskopen, som spelas av Lazar Ristovski (en serbisk skådespelare som många har sett i ”Casino Royal”) är mycket duktig. Han var tvungen att raka av mustaschen, men han är mycket cynisk och motpolen är idealisten som presenteras av Marija Skaricic. Hon är den mycket typiska dalmatiska kvinnan som alltid får sin vilja igenom.

När det gäller politikerna har vi två partier i Kroatien. När kameran är på försöker de att bråka, men de älskar varandra och det är kanske lite övertydligt, men det passar bäst.

Det var mycket svårt att casta Kristina. Jag vara tvungen att hitta en flicka som såg änglalik ut, sjunger bra och hade mognad nog för denna roll. Hon var mycket duktig, precis som alla andra.

Kan du berätta lite om fotografiet?

Det är mitt första arbete med Mirko Pivcevic, en mycket ung och begåvad kroatisk filmfotograf. Vad jag gillar med honom är det faktum att han har hittat en balans mellan stilisering, realism och det dalmatiska landskapet som har så mycket av Caravaggios måleri. Jag är verkligen mycket nöjd.

Vilka är dina kommande projekt?

Jag kan inte säga något om dem ännu, eftersom jag befinner mig i den allra djupaste av dimmor, men jag hoppas på att kunna överraska publiken.

Roberto Fogelberg Rota

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Är detta en människa? - en reflektion om ondska

Är detta en människa?, frågar sig Primo Levi i hans text med samma namn. Hans litterära beskrivning av de fasor som han genomlevt i förintelselägret Buna i Monowitz nära Auschwitz ...

Av: Marie Hållander | Essäer om litteratur & böcker | 15 juni, 2009

Cavefors om Cavefors

Bo Cavefors var under decennier Sveriges överlägset mest aktive alternative bokförläggare. Som förläggare präglades han av nyfikenhet, radikalitet och oräddhet, vilket blev tydligt i utgivningen där Mao, Nietzsche, Jünger, Dali ...

Av: Johannes Flink | Litteraturens porträtt | 28 september, 2009

Arbeta älska tro

Äta sova dö ställer två klassiska miljöer i kontrast mot varandra i de två första scenerna. Den allra första, festen, visar hur musiken luckrar upp och sätter individerna i en ...

Av: Axel Andersson | Essäer om film | 28 april, 2013

Double Standards – En uppgörelse med den tvådimensionella ytan

Under hösten har Göteborgs konsthall varit en del av Göteborgs internationella konstbiennal (GIBCA). Konsthallen blev en skådeplats för den alternativa karnevalen, ett slags antiarkiv för dem som inte riktigt fick ...

Av: Fredrika Almqvist | Konstens porträtt | 15 januari, 2014

De döda författarnas skog

Jag slår av motorn, stiger ur bilen och lyssnar till den stora stillheten i de döda författarnas skog, hör vinden prassla i cedrar och kastanjer, ser den svepa vidare i ...

Av: Johan Werkmäster | Essäer om litteratur & böcker | 21 april, 2010

Sorg och korruption. En text om den onämnbara boken

” Fyra spår har Gud lämnat kvar av Paradiset. Stjärnorna, djuren, blommorna och barnen.”(Dante Alighieri) I många år har jag undrat varför Bagatelles pour un massacre av Louis Ferdinand Céline var ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om litteratur & böcker | 23 juli, 2012

Kalevipoeg, den estniska självkänsla

  Estland utgör ett litet språkområde, men har trots det ett alldeles eget, synnerligen märkligt epos. Det har sin grund i mycket gamla sånger och prosaberättelser. Diktverket heter Kalevipoeg, dvs Kalevsonen ...

Av: Birgitta Milits | Essäer om religionen | 19 januari, 2011

Jante och hans vänner utanför Istedgades kyrka

Jante och hans vänner utanför Istedgades kyrka Det är ungefär ett år sedan som jag i en krönika åt Tidningen Kulturen beskrev den medelåldersmannen Jante och hans vänner, som på en ...

Av: Fredrik Rubin | Gästkrönikör | 05 juli, 2008

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.