Mithraskulten och julens kosmiska makter

Att Jesus födelse kom att firas just vid denna tid på året har sin religionshistoriska grund i ett äldre högtidsfirande av ”den obesegrade solens födelsedag”, Natalis invicti, som ägde rum ...

Av: Simon Henriksson | 21 december, 2011
Essäer om religionen

Psykotexten. Del 2. Drömmen om ett ting

"Krigskonst är att förgås med blommorna, litteratur är att odla odödliga blommor. Och odödliga blommor är konstgjorda blommor" Yukio Mishima Sidorna som följer upphittades vid ett rivningsarbete i ett för länge ...

Av: Johann von Fritz | 15 augusti, 2013
Essäer

De äldsta dansepidemierna

Här ska jag försöka skildra de tidigaste dansepidemierna i Europa. Från 600-700-talen till 1021-talet denna sista kallad de bannlysta dansarna i Kölbigk.

Av: Idumea Vedamsson | 18 juni, 2017
Essäer om religionen

Skulpturparken, Konstmuseet Louisiana. Foto: Thomas Notini

Några strandhugg i konstlandet Danmark

När ämnet konst och Danmark kommer på tal, associerar nog de flesta svenskar i första hand till Skagenmålarna, som kommit att ligga svensk konstpublik särskilt varmt om hjärtat med sin ...

Av: Thomas Notini | 14 maj, 2015
Essäer om konst

När Kroatiens kondomer läcker



Den kroatiska nationen ligger i hjärtat av Europa, mellan det historiska Centraleuropa och Medelhavet. Nationen har i högre utsträckning än många andra länder haft kontakter med Orienten. Efter ett svårt krig med grannarna i Serbien och Bosnien har nationen blivit självständig och är det senaste landet som kommit med i EU. Nu har kroaten Vinko Bersan gett oss en av de bästa filmerna som visats på Stockholms Filmfestival i present, The Priest’s Children, som är en blandning av tragik och komik som i sin tur har påverkats mycket av dels den italienska ”commedian”, dels från andra genrer och andra filmskapare, som Ernst Lubitsch och Billy Wilder. Filmen har en pessimistisk underton och i slutet fastnar skrattet i halsen.

Vinko Brešan. Foto Wikipedia

Handlingen är enkel och absurd. På en liten idyllisk ö i Dalmatien finns två präster. Liksom i Italien under 1950-taket är den katolska kyrkan mycket viktig, precis som i en Don Camillo-film. Kyrkan representeras här av en äldre, karismatisk präst och en yngre präst som är en äkta antihjälte, Don Fabijan (Kresimir Mikic). Han får en bisarr idé, som en ung surrealist, att göra hål i alla kondomer som säljs, så att folk börjar få barn. Till sin hjälp hittar han två ännu mer rubbade individer – en apotekare, nationalistisk och krigsskadad, och en försäljare som är helt galen.

Bakom de två står en mycket sympatisk figur, en äkta dalmanska kvinna, starkare än männen. Hon spelas mycket bra avMarija Skaricic som bär många stråk från Colombina i Commedia dell’arte. Filmen blir mer och mer stiliserad. Slutscenerna är ännu mer dramatiska och leder till att en ung kvinna tar sitt liv. Då har skratten stannat i halsen och tagit åskådaren till en annan dimension där den dalmatiska händelsen stoppas och blir ersatt av en mycket svår melankoli som påminner om Alfred Hitchcocks I confess när den enda möjligheten att få prästen att erkänna vad som har hänt är att under bikten låta honom tala, även om det sagda förblir omöjligt att röja.Vinko Brešan svarade på mina frågor i Berns lyxiga salong medan han drack en caffe macchiato. Den vänliga bjässen visade sig vara lika rolig som hans film.

Skulle du kunna berätta för mig om hur du fick idén till denna film?

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Den bygger på en teaterpjäs som kom till 1999. Det första jag gjorde var att föra samma de tendenser som är realitiska men även mycket artificiella och stiliserade och som är typiska för en komedi. Jag har varit mycket inspirerad av italienska filmer från 1950- och 1960-talen och jag vill påpeka att vår nation Kroatien är ung, även om vi tillhör ett gammalt släkte. Nationalismen har vuxit fram på 1990-talet och vi har sedan dess haft problem med den och kyrkan, som fortfarande är en mycket stor kraft, och vissa präster som tror att de kan leka Gud. Många har tyckt att jag har presenterat albaner som ytterst konservativa, men vi kroater är minst sagt det också. Många har blivit mycket förvånade och även ledsna på min films slut när Kristina, spelad av Lana Huzjak, dör, men en film om manipulation kan inte sluta lyckligt. Den är inte i första hand en fars om en präst som gör hål i kondomer, utan det är en fråga om människor, som vill manipulera. Jag har haft en enorm framgång med filmen som blev den mest sedda i Kroatien och efter det fick jag distribution i nästan hela Europa, tack vare distributören Wide i Frankrike.

Skulle du kunna berätta för mig lite grand om valet av skådespelare och karaktärer?

Huvudrollsinnehavaren Kresimir Mikic är en teaterskådespelare som numera är känd för min komedi. Jag ville ha en kille som var intellektuell och kunde ge känslan av att han hade haft mycket lite, verkligen mycket lite, i livet, samt ingen erfarenhet av sex och han skulle ha ärliga intentioner. Det är hans fel, men ändå inte, att allt blir så tragiskt. Han möter personer som är mer galna än han själv, så som apotekaren som spelas av Nika Burdjelez, en av ”mina skådespelare”. Jag ville kritisera mycket av den fascism som inte bara finns i mitt land, men även i andra länder. I rollen, som Don Jarkov, den äldre prästen, ser vi en stor teaterskådespelare Zdenko Botic, som verkligen lyckades mycket bra. Han är mycket karismatisk men bär på mörka hemligheter. Många tyckte att han är extremt lik Benedictus XVI, fast det var inte tänkt så.

Du är inte så kritisk mot kyrkan som du är mot politikerna och medierna?

Tycker du det? Jag anser att biskopen, som spelas av Lazar Ristovski (en serbisk skådespelare som många har sett i ”Casino Royal”) är mycket duktig. Han var tvungen att raka av mustaschen, men han är mycket cynisk och motpolen är idealisten som presenteras av Marija Skaricic. Hon är den mycket typiska dalmatiska kvinnan som alltid får sin vilja igenom.

När det gäller politikerna har vi två partier i Kroatien. När kameran är på försöker de att bråka, men de älskar varandra och det är kanske lite övertydligt, men det passar bäst.

Det var mycket svårt att casta Kristina. Jag vara tvungen att hitta en flicka som såg änglalik ut, sjunger bra och hade mognad nog för denna roll. Hon var mycket duktig, precis som alla andra.

Kan du berätta lite om fotografiet?

Det är mitt första arbete med Mirko Pivcevic, en mycket ung och begåvad kroatisk filmfotograf. Vad jag gillar med honom är det faktum att han har hittat en balans mellan stilisering, realism och det dalmatiska landskapet som har så mycket av Caravaggios måleri. Jag är verkligen mycket nöjd.

Vilka är dina kommande projekt?

Jag kan inte säga något om dem ännu, eftersom jag befinner mig i den allra djupaste av dimmor, men jag hoppas på att kunna överraska publiken.

Roberto Fogelberg Rota

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Jonas Wessel. Jag är en annan

Jag har, såsom många andra, länge hänförts och förundrats av den franske poeten och handelsmannen Arthur Rimbaud (1854-1891). Så mycket att jag bestämde mig, återigen såsom många andra, för att ...

Av: Jonas Wessel | Utopiska geografier | 20 augusti, 2012

Rösten är ett väldigt personligt instrument

Rösten är ett väldigt personligt instrument Ylva Q. Arkvik har framför allt komponerat instrumentalmusik, alltifrån solostycken till orkester och opera, men även elektroakustiska verk och stycken för instrument och band. Hon ...

Av: Guido Zeccola | Musikens porträtt | 26 oktober, 2006

Jan-Ewert Strömbäck. Alltid på en måndag

  Jan-Ewert Strömbäck är författare av både skönlitteratur och sakprosa. Han debuterade 1975 i Wahlström&Widstrands debutantantologi Grupp 75. Förra året belönades han av juryn för LO:s kulturpris för en nyskriven novell ...

Av: Jan-Ewert Strömbäck | Utopiska geografier | 12 augusti, 2013

Foto: Kristian Pella

Japans gömda kristna – Kakure Kirishitan

Gömda, med hot om avrättning. Under 1500- och 1600-talen satte Japan igång en formidabel förföljelse av kristna, i ett försök att stärka dess nya centralregering. Om Japans gömda kristna skriver ...

Av: Kristian Pella | Essäer om religionen | 30 mars, 2017

Några tankar kring Yukio Mishimas historiepessimism

I Yukio Mishima. Pseudonym för Kimitake Hiraoka. Född 1925 i en familj vårdande sina samurajrötter. Prosaist, dramatiker, kritiker, skådespelare, framgångsrik kampsportsutövare och anförare av en egen privat nationalistisk milis, Tate-no-kai ...

Av: Sven André | Essäer om religionen | 30 november, 2009

Baserat på ett sant rykte

Platsannons Ett väl sammansvetsat kollektiv söker en sammansvuren: Osjälvständighet, självupptagenhet, oduglighet och förmågan att vända kappan efter vinden värdesätts extra. Vi skiljer inte agnarna från vetet, ej heller rövslickeri från lojalitet och civilkurage ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 12 oktober, 2013

Muhammed (till höger) får sin första uppenbarelse från ängeln Gabriel.

Profeten Muhammed och hans budskap

Den 4 december för åtta år sedan satt jag på café Fågelsången i Uppsala och fikade med en journalist från tidningen Hemma i HSB. Vi pratade om vad jag höll ...

Av: Mohamed Omar | Essäer om religionen | 09 juli, 2016

Konsten att läsa är en i grunden mirakulös process.

Vi ser framför oss ett antal tecken, grupperade i konstellationer – och genom att tolka dessa figurationer vinner vi kunskap. Vi kan också få privilegiet att träda in i parallella ...

Av: Björn Gustavsson | Björn Gustavsson | 26 februari, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.