Reformvänlig munk söker nunna för äktenskap

Det var i Eisleben det hände: Det är knappt man kan urskilja kyrktornen på St. Andreakyrkan. Dimman ligger tät. Ändå var det här som det började. I en sömning småstad ...

Av: Mathias Jansson | 08 november, 2011
Resereportage

Denna dag ett liv Essä i fragment

En humanism. Självkännedom, insikten om det existensiellt lika som förutsättning, tillsammans med psykologisk fantasi och inlevelse. Inte vara en ovanpå flytande ”humanitarian”, utan använda sin erfarenhet för att förstå vad ...

Av: Gunnar Lundin | 06 november, 2013
Essäer

Mikael Enchell. Foto Cata Portin

Filosemiten Mikael Enckell

”Vad du icke vill att din nästa skall göra dig, det skall du icke göra honom. Det är hela Toran, allt annat är tillämpningar. Gack och studera!” ”Om icke ...

Av: Gunnar Lundin | 02 oktober, 2016
Agora - filosofiska essäer

Kulturförbittring II

Eftersom de värden som vi har haft hittills alltså drar sina slutliga följden, eftersom nihilism utgör den yttersta logiska slutsatsen av våra stora värden och ideal - eftersom vi måste ...

Av: Freke Räihä | 30 december, 2010
Essäer om litteratur & böcker

Italiens röstmångfald behöver ett öra



Silvio Soldini- I samband med 150-årsjubiléet av Italiens enande var det viktigt att kunna skapa en film som förmådde reflektera över landet, och inte minst på de problem som finns i landet idag. säger Silvio Soldini, som gjort filmen Kommendanten och storken, under Italienska filmfestivalen i Stockholm. Han fortsätter:

- Det var mycket svårt att göra denna film. Man måste för det första förstå att det i Italien pågår en allvarlig kris. Det var vidare mycket svårt att låta en stork spela med i filmen, eftersom de inte låter sig tämjas. Sen är det mycket, men verkligen mycket, svårt att kunna få fågeln att göra det man vill.

Kommendanten och storken börjar med en ganska vardaglig scen, ett trafikbråk och utspelar sig på en obestämd plats, i en stad. Det mycket specifika greppet i denna film är att alla händelser kommenteras av en av de statyer som pryder staden; statyn Giuseppe Garibaldi kommenterar och jämrar sig över det han skådar.

- Jag fick idén till den här historien under en tågresa. Idéerna med statyerna fick jag från en film från 1975. I denna film talar Jean Jacques Rousseaus staty. Jag ville få in några oerhört starka repliker även från några av de mest extrema karaktärerna, som till exempel Amarzio. För att kunna uttala dem skulle det behövas en mycket stark och framgångsrik figur och jag ansåg att Garibaldi var den lämpligaste. Hans staty finns inte i verkligheten, så vi lät tillverka den.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

- När det gäller mina filmer, så har många talat om en magisk realism, men jag skulle mer vilja tala om en allegorisk neorealism. Min film har mer och mer glidit in på den. För nyfikenhets skull tog jag enbart två befintliga statyer från Milano, Giuseppe Verdi och Leonardo da Vinci.

- Att göra film är alltid en ytterst komplicerad process. Manus är enbart de ritningar som vi kommer att bygga vidare på. Manus är för mig, om jag skall likna mitt arbete vid något, vad ritningen är för en arkitekt. Manus är de ritningar som vi utgår från och som vi senare kommer att utveckla. För mig är inte detta en färdig process, med en utgångpunkt. Under flera repetitioner provar jag det om och om igen med mina skådespelare. Det är utifrån deras sätt att läsa och uttala replikerna som filmen skall utvecklas. I detta fall var min centrala idé att kunna presentera en stad som skulle vara obestämd, men det skulle alltid vara en plats och inte en rekonstruktion i en studio. Jag och mina medarbetare började söka. Vi provade en hel del och under filmens gång väcktes alltså idén om att vi skulle använda oss av statyer.

På Italienska filmfestivalen visades Soldini senaste film, Il comandante e la cicogna (Kommendanten och storken).  - Jag bestämde mig för att välja vissa skådespelare, som Giuseppe Battiston som har arbetat mycket med mig.Alba Rohrwacherär en av mina skådespelare, liksom Valerio Mastandrea och, inte minst, Luca Zingaretti som jag ville ge möjlighet att göra en roll som var vitt skild från kommissarie Montalbano.

Även om den ålderdomliga italienska som han talar är mycket komisk, så kommer alltid en högst intressant bitterhet och övergivenhet till uttryck i Pierfrancesco Favinos röst – statyn Giuseppe Garibaldi. Så också – i de ännu mer besvikna rösterna – från andra statyer, så som Leonardo da Vinci, som i denna film komponerar en dikt över dagens italienares likgiltighet mot all form av kultur.

Fast på sin post möter och ser Garibaldi ett flertal karaktärer och personligheter passera revy. Det är den lilla och timida konstnärinnan Diana (Alba Rohrwacher) som kommer att hamna i klorna på en advokat (spelad med glimten i ögat och kanske lite för komiskt av Luca Zingaretti, välkänd för den svenska publiken för sin roll som kommissarie Montalbano). Det är Elia (Luca Dirodi), filmens roligaste men kanske mest tragiska episod, som arresteras av en vakt på grund av att han snattar några djupfrysta grodlår i ett snabbköp. Det är den högst levande karaktären, Teresa (Claudia Gerini), en skönhet från Genua i yngre medelåldern och tillika vålnaden av Leos hustru, som varje natt vid fyratiden kommer förbi och berättar om sina inte så upplyftande erfarenheter i ett paradis där hon är tvungen att dela rum med flera personer, där alla håller sig på sin plats och där människorna inte på något vis är lika.

I fråga om användningen av dialekterna i Kommendanten och storken säger Silvio Soldini:

- Italien är ett enat land, men jag vill visa att det finns mycket rikedom i form av skillnader och mångfald genom användningen av dialekterna. Min dröm är att kunna fortsätta detta underbara arbete.

Det är en mångfald som i sig också finns representerad i filmen genom alla de karaktärer som passerar revy och berättar om sina liv för den trogne åhöraren. Flera berättarröster och flera röster att lyssna till, om det bara finns ett öra som lyssnar till dem.

Roberto Fogelberg Rota

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Brev från Sverige - till Susan Sontag, in memoriam

I. Susan. Jag är i Sverige. Tiden går ifrån och hinner i kapp. Efter att första gången ha sett Duett för kannibaler (1969) var min tanke att kritiken, med undantag ...

Av: Peter Lucas Erixon | Litteraturens porträtt | 18 december, 2007

Varför skrev De Geer inte 'fitta' på fanan? En konst- och kulturessä

När konstnären Carl Johan De Geer 1967 skrev det köttiga substantivet 'kuken' på svenska fanan begick han inte bara rikssymbolsbrott utan också det mera könsmaktsteoretiska brottet aktiv manschauvinism som förpassade ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om konst | 05 Maj, 2012

Loserförfattarfabrikens bläckdirektören in spe personporrträttet

  Nöring, f. övrigt avlägset anförvantande(skrivmaskins)bandet till den förmögna och oresonliga familjen Stoff, bläckdirektör in spe för Loserförfattarfabrikens vidräkning, ur den självanställningsregistreingsmaskinen finns noterat 1650 dyker patronymen Nöring (Stoff) opp i annalerna, parentesens betydelse än ...

Av: Stefan Hammarén, Christofer Nöring | Stefan Hammarén | 25 mars, 2013

Louise Brooks, varken ängel eller hora

Louise Brooks? Bland Hollywoods legender har hon sjunkit i glömskan.Louise Brooks kom från Kansas. Som barn studerade hon dans och piano, det ryktas att hennes mor var en underbar pianist ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om film | 10 februari, 2012

Vanitas och andra existentiella dataspel

Döden är alltid närvarande i dataspel. En energimätare som hastigt faller, en symbol som blinkar till i övre hörnet och försvinner. Du kan bli skjuten, knivhuggen, bränd, sprängd eller överkörd ...

Av: Mathias Jansson | Essäer | 25 september, 2010

Wittgensteins förhållningssätt mellan poesi, filosofi och musik

Han betraktar henne och ser hennes ansikte, som om vore det täckt av en tunn ljus slöja, knappast verklig. Han är böjd över sig själv, det intet som väntar, han ...

Av: Göran af Gröning | Agora - filosofiska essäer | 12 mars, 2017

Tomas Tranströmer. Foto: Andrei Romanenko Wikipedia

”Och trasten blåste på de dödas ben med sin sång”

Tomas Tranströmer har gått ur tiden. Mitt hjärta sörjer en av världens mest betydande poeter. När en poet dör blir världen fattigare. Hur många verkliga poeter kan mänskligheten visa under ...

Av: Benny Holmberg | Litteraturens porträtt | 27 mars, 2015

Vem är Jørgen Leth?

Tillfällena när den danske filmaren och skribenten Jørgen Leth kommit på tal i svensk media är lätträknade, detta trots att han nog får räknas till en av de största levande ...

Av: Per Brunskog | Konstens porträtt | 19 juli, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.