Hon fångar djurens blickar

Hare – bearbetad litografi på frigolit av Riitta Tjörneryd Blicken mellan djur och människa, som kanske har spelat en avgörande roll i det mänskliga samhällets utveckling, och som alla människor i ...

Av: Niels Hebert | 24 mars, 2008
Konstens porträtt

En stor opinionsbildare

Jag befann mig i Indien när jag strax före jul fick budskapet att Björn Fremer gått bort. Det kändes vemodigt, främst för att han var en god vän (som dessutom ...

Av: Bertil Falk | 30 januari, 2014
Övriga porträtt

Utklädd till livet . Intervju med Little Annie

Som sextonåring i New Yorks förort ville hon bli artist – och började klä sig som en. "Du ser ut som om du borde stå på scen", sa någon. Hon ...

Av: Frida Sandström | 23 juli, 2013
Musikens porträtt

Vilken napp är din napp?

Om vi kunde se all den strålning som omgärdar oss, skulle vi märka att det dominerande inslaget i vår miljö stammar från mobiltelefoner. Inte nog med att man måste lyssna ...

Av: Carl Abrahamsson | 20 februari, 2011
Carl Abrahamsson

Nabil Ayouch om Guds hästar



Nabil AyouchI samband med att filmen ”Guds hästar” premiärvisades, gästade Nabil Ayouch Stockholm. TK:s Roberto Fogelberg Rota fick möjlighet att prata med honom om hans film.

Skulle du kunna berätta lite för oss om din karriär?

- Jag började med teater, men efter några år som skådespelare blev jag mer och mer indragen i regiarbetet. Jag hade och har fortfarande ett mycket stort behov av att arbeta med några aspekter som har att göra med min ungdom. Jag vill undersöka dem, som om de voreövergångsriter.När jag började jobba med film arbetade jag också rätt mycket med reklamfilm. Det var en fantastisk skola för att kunna utveckla rytmen i en berättelse.

Hur fick du idén till ”Guds hästar”?

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

- Jag har alltid varit djupt fascinerad av hemliga sällskap och deras riter. Man kan försöka att komma in i deras sätt att tänka och de konflikter som kan dyka upp mellan olika grupper. Attentaten i Casablanca var ett djupt nationellt trauma för Marocko och redan efter den 16 maj 2003 försökte jag filma en dokumentär som behandlade denna händelse.

Efter några år bestämde jag mig för att åka tillbaka till Sidi Moumen och jag förstod att även de unga människor som spränger sig själva i luften är offer. När man är 20 år och inte har någon annan möjlighet att ta sig ut ur slummens verklighet förutom att bli totalt hjärntvättad, kan detta tyckas vara det enda sättet att hantera det.

Jag blev mycket imponerad av skådespelarna hur har du gjort för att välja dem?

- Det var mycket svårt med castingen. Jag gjorde otroligt många auditions och jag hade mycket långa dagar. Jag hade ett team på tolv personer som gick runt och det tog mycket långt tid. Efter ett tag fick jag det som jag hade tänkt mig: en grupp människor som kom från de allra fattigaste kvarteren i Casablanca och det var första gången som de stod framför en kamera. Arbete var mycket komplicerat, med skapandet av de olika karaktärerna och att se till att göra situationerna så realistiska som möjligt.

Hur svårt var filmandet?

- Det var mycket svårt. Jag hade ju bestämt mig för att hålla mig så nära verkligheten som möjligt. Eftersom vi spelade in med icke-professionella skådespelare tog det mycket långt tid att träna upp dem, även i en miljö där det förekommer mycket våld, stölder, bråk och mordbränder – som inte har så mycket att göra med fundamentalism utan med ”vanlig brottslighet”. Jag tror mycket på ultranaturalism och för mig var det viktigt att vara så äkta som jag bara kunde.

Skulle du beteckna dig själv som en muslimsk regissör?

- Nej jag är bara en regissör som gör filmer i sin egen kultur.

Jag blev mycket förtjust i manuset. Hur mycket av det som förkommer i filmen är hämtat ur verkligheten och hur mycket är fiktion?

- Med Jamal Belmahi manusförfattaren har vi huvudsakligen inspirerats av attentatet som vi har försökt att återskapa. Vi hade mycket hjälp av en bok skriven av Mahi Binebine ”Les étoiles de Sidi Moumen”, men vi ville inte känna oss bundna av det utmärka arbetet. Manuset och dialogerna utgår mycket från livet i en stadsdel i Casablanca och även från de riktiga självmordsbombarnas relationer med deras familjer, men vi har själva hittat på många av de detaljer som var nödvändiga för att föra handlingen framåt.

Jag är förvånad över att karaktärerna, trots att de är mycket unga, inte befinner sig i skolan?

- Tyvärr saknas det i många av dessa kvarter en ordentlig skolgång och det gör att många barn är ute på gatorna i stället.

Jag var förvånad över att filmen hade så lite att göra med religion när ungdomarna kom med i den fundamentalistiska gruppen?

   I Nabil Ayouchs film Guds hästar porträtteras ett liv i slumområden där ett antal ungdomar rekryteras till en fundamentalistisk grupp.- I min film har religion ett mycket litet utrymme, eftersom det är ett sätt att ge identitet åt en hemlig extrem avsides ”plats” där allt styrs av manipulation och av principer som går att likna vid maffians i andra kulturer, en identitet som enbart blir någonting negativt. Det är för mig viktigt att visa och understryka, som i en av filmens få vackra scener när Nabil och Yacine åker moped, att det finns ett slags frihet, men att denna ibland tyvärr bara varar under en mycket kort stund.

Jag fann en scen mycket svår, den när Nabil blir våldtagen. Hur pass vanliga är våldtäkter i slumområden som detta?

- Detta är ett sätt att bete sig, när det gäller sex, och faktum är att många av dessa typer av beteenden har sitt ursprung i miljöer där det varken förekommer intimitet eller privatliv. Det ses för mig tydligt i filmen genom att Yacine aldrig kunde få tillfälle att förklara sin kärlek för Gisell och om han hade gjort det hade han kanske inte sprängt sig själv i luften.

Skulle du kunna berätta om de flygåkningar som du har gjort över slummen? Jag fann dem mäktiga.

- Jag ville visa hur man mådde i detta slum, känt för att vara ett fängelse med öppen himmel. Och för mig var det viktigt att visa känslan av att dessa unga människor är fångade i sin situation.

Skulle du kunna berätta vilken typ av kamera du använde?

- För detta arbete har jag använt en Alexa, vilken passade utmärkt på grund av dess förmåga att kunna göra ett bra genomsnitt mellan höga och låga ljusvärden. Jag är mycket nöjd med fotot och fick många erkännanden, som jag måste tacka chefsfotografen Hichame Alaouie och ljudteknikern Zacharie Naciri. De lyckades mot alla odds.

Kan du berätta lite grand om användningen av musiken som verkligen fungerar mycket starkt i filmen?

- För denna film ville jag ha ett musikstycke som var både mycket starkt och finkänsligt. Jag ville inte ha något slags arabisk musik, eftersom filmen har mycket arabiska inslag genom alla de ljud som förekommer i slummen. Dessutom passade musiken bra, enligt mig, när det gäller det diegetiska. Jag fick lyssna på ett score som gjordes av Malvina Meinier och jag valde det. Det är stramt, men för verkligen fram handlingen mycket bra.

Jag såg mycket av Stanley Kubrick i din film stämmer det?

- Han var en regissör som lyckades få fram mycket starka känslor, fast på ett ganska kallt sätt. Jag försöker att vara lika analytisk som han var.

Vilket är ditt nästa projekt?

- En film om de senaste 50 årens politik i de arabiska länderna.

Roberto Fogelberg Rota

 

 

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Vilket språk talar Gud? — om bibelns väg till Sverige

Fader war i himiriki hælecht hauis thit namn. til kom os thit rike. warde thin wili hær i iordhriki swa sum han warder i himiriki. wart daglict brød gif os ...

Av: Thomas Notini | Essäer om religionen | 11 mars, 2013

En skånsk europé. Om Göran Lundstedt

Göran Lundstedt är en gedigen litteraturvetare som valt att ställa sig utanför universitetet och bli kritiker och essäist. Han riktar sig inte mot den akademiska sfären utan mot ett marknadsanpassat ...

Av: Gunnar Lundin | Essäer om litteratur & böcker | 20 december, 2010

En mademoidame som går sin egen väg

Den franska traditionen och allmänna regeln säger att man av hövlighet skall titulera personer och ge dem epitet som monsieur, madame och mademoiselle. Den franska författarinnan Isabelle Sojfer ifrågasätter denna ...

Av: Anna Nyman | Litteraturens porträtt | 05 oktober, 2011

Mastodon - på jakt efter herravälde

Heavy metal med dess otaliga subgenrer är en av de konstformer som nått bred publik och samtidigt delvis kunnat vara relativt svårtillgänglig. Inom kommersiell pop, r´n´b, hip hop och rock ...

Av: Mattias Segerlund | Musikens porträtt | 24 januari, 2012

Ellen Thesleff foto Public Domain Wikipedia

Kulturkrönika, tidig vår 2016

Björn Gustavsson fortsätter att tycka. Nu om Ellen Thesleff med flera

Av: Björn Gustavsson | Björn Gustavsson | 28 mars, 2016

I nationalskaldens kristallkula

Förr höll de sig i skymundanskrev anonyma brevkom med anonyma tillropanonyma uppringningarföretog anonyma överfallnu törs de kasta maskernanu har de namn och ansiktengoda danska namnfrostiga danska ansiktennu har de upptäckt ...

Av: Nancy Westman | Övriga porträtt | 07 november, 2010

Målarprinsen i arbete (omkring 1905).  Foto: Emil Eiks

Prins Eugen och folkbildningsfrågorna i början av 1900-talet

Övertygad antinazist, liberal demokratianhängare och folkbildare - Mats Myrstener ger oss en inblick i målarprinsen Eugens liv och verk.

Av: Mats Myrstener | Essäer om konst | 09 december, 2017

De döda författarnas skog

Jag slår av motorn, stiger ur bilen och lyssnar till den stora stillheten i de döda författarnas skog, hör vinden prassla i cedrar och kastanjer, ser den svepa vidare i ...

Av: Johan Werkmäster | Essäer om litteratur & böcker | 21 april, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.