Jag tänker på en liten flicka

Jag tänker på en flicka. En flicka som är bara nio år och som tycker om att hoppsaskutta, leka med Barbie och läsa sagor av Astrid Lindgren och Maria Gripe ...

Av: Jessica Johansson | 17 november, 2011
Jessica Johansson

En historia, vilken som helst

För sin första roman, "Fem knivar hade Andrej Krapl" (2007), erhöll den finlandssvenska författaren Hannele Mikaela Taivassalo Runebergspriset år 2008. I motiveringen sade urvalsjuryn att berättandet "trots sina starka symboliska ...

Av: Jessica Poikkijoki | 07 december, 2010
Litteraturens porträtt

H.P. Lovecraft och esoterismen

Den amerikanska skräckförfattaren H.P.Lovecraft har aldrig varit mer populär än idag. Raden av nytryck och noveller som har inspirerats av hans fantasy- och skräckberättelser är många. De noveller som ibland ...

Av: Alexander Sanchez | 28 juni, 2011
Essäer om litteratur & böcker

Bitte Andersson – mångsysslerska med anarkistisk DIY-attityd

  Bitte Andersson. fotografier Kim Varga  Bitte Andersson – mångsysslerska med anarkistisk DIY-attityd Agneta Tröjer och Kim Varga har träffat bokhandlerskan, serietecknerskan, filmarbeterskan och queerfeministen Bitte Andersson i hennes butik Hallongrottan på söder i ...

Av: Agneta Tröjer och Kim Varga | 19 juni, 2007
Övriga porträtt

Trettio år sedan Fassbinder dog



Rainer Werner Fassbinder Foto Roger FritzI efterdyningarna av det sena sextiotalets studentuppror var man fortsatt militant på många håll. En gång under de där åren fick jag mitt kontor på Odense universitet (som det fortfarande hette - sedan man slagit sig samman med Esbjerg är det omdöpt till Syddansk universitet) avspärrat med ett symboliskt snöre, som tecken på att universitetet var ockuperat. Högljudda studenter ville avskaffa gubbigt professorsvälde och välta överända toppstyrningen. De administrativa besluten skulle i stället tas på stormöten där alla hade lika rösträtt (fast helst skulle nog universitetsledningen inte ha någon alls). Som svensk lektor höll jag distans till det hela. Eftersom jag behövde komma in på mitt kontor lyfte jag trankilt upp snöret och gick in och jobbade – det var väl en recension som skulle vara färdig på stört.

Upprördheten blev påfallande inför detta egenmäktiga förfarande, även om det hela snabbt lade sig till sur harmsenhet över mitt sabotage (och kanske mest för att jag inte tog det hela riktigt på allvar) – det stärkte förstås inte känslan av nordisk samhörighet. Och så fortsatte man med sina utdragna möten i studienämnder om hur kurserna skulle läggas upp och vad de skulle innehålla. Det var inte riktigt lika dogmatiskt på Fyn som på RUC i Roskilde, men illa nog. Man avbröt professor Mogens Brøndsted (som visste vad han talade om, han hade varit universitetets rektor under de första åren ) med ett brutalt och ohövligt:  ”nu har Brøndsted snakket nok”. Att behandla äldre människor på det ohyfsade viset var jag inte van vid, och att inte respektera lärdom var mig främmande. 

Men de pigga rödskäggen drev delvis genom sin vilja. De föredrog att examineras i grupp, så kunde de slöa åka frihjul, och de ville helst utsättas för vänsterindoktrinering i sina kurser, framför allt de som handlade om massmedier. Som neutral och opolitisk svensk var jag inte påfallande intresserad av de invecklade turerna mellan olika undergrupperingar och fraktioner hos marxister och leninister, men jag förstod att detta var en strid på liv och död och blodigt allvar (jag kommer inte ihåg om man fortfarande hade Maos lilla röda, men "Das Kapital" hade man nog). Till vågen av nya litteraturteorier som vällde in vid den tiden var jag lätt skeptiskt, men jag fick sätta mig in i Greimas aktantteori som tllämpades rigoröst i varje uppsats. Det blev mycket mekaniskt och ganska träaktigt – sedan ersattes det av någon annan snårig tysk sociolog eller fransk modefilosof som gjorde det hela lika oläsbart. 

En man som var mycket i ropet dessa år i mitten av sjuttiotalet var filmaren Rainer Werner Fassbinder, genompolitiserad liksom hans läromästare Bertolt Brecht vars Verfremdungstechnik han anammade.  Jag ser att han avled den 9 juni 1982, av en överdos knark. Den tyska internetaffären Zweitausendeins iakttar trettioårsminnet genom att erbjuda en särskild Fassbinder-edition, tio DVD för 63.92 euro. Det är den kanske värd. De danska studenterna som var mera intresserade av vad som hände i Tyskland och på kontinenten än i Sverige och övriga Norden – det var lättare för dem att se tyska program på tv än svenska – ägnade självvalt  en hel termin åt att nagelfara det politiska innehållet i hans oändligt utdragna ”Acht Stunden sind kein Tag”, en tv-serie i fem delar gjord för Westdeutscher  Rundfunk. Det var formellt under min handledning, men jag förväntades tiga. Det blev tradigt när diskussionen fastnade i påstådda avvikelser från den renläriga marxismen.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Men Fassbinders tv-serie på Alfred Döblins ”Berlin Alexanderplatz” är bra, om den småkriminelle Franz Biberkopf som släpps ur fängelset och har svårt att återanpassa sig till storstaden Berlin och sin proletära och prekära fortsatta existens där. Man ska dock ha tillräckligt mycket sitzfleisch för att nå till vägs ände – den är i fjorton delar på sammanlagt 931 minuter. Den självförbrännande Fassbinder, född i Bayern, skådespelare och teaterman i München innan han började med film, blev bara 36 men hann med fyrtio filmer på tretton år och dessutom sjutton teaterpjäser. Flera av filmerna som har en fascinerande kvinna i centrum  har likartade titlar: ”Die Sehnsucht der Veronika Voss” (om en filmstjärna i Tredje Riket och hennes senare förfall), ”Die Ehe der Maria Braun” (hon byter sig till makt mot sin sexualitet), ”Die bitteren Tränen der Petra von Kant” (om en lesbisk modedesigners dystra kärlekshistoria). Hans stjärna tycks aldrig ha dalat i Tyskland , varken före eller efter återföreningen. 

Hans filmatisering av Theodor Fontanes naturalistiska roman ”Effi  Briest” är sevärd, och hans hårt stiliserade uppsättning av Ibsens ”Et Dukkehjem”(han var en mästare på att utnyttja speglar, ofta sedda ur oväntade kameravinklar) är lysande. Där som i mycket annat han spelade in uppträdde Margit Carstensen (vid sidan av Hanna Schygulla hans favoritaktris) som den kallt kalkylerande Nora, gift med bankmannen Helmer och i stort behov av pengar (varför det är så förstår man först långt in i pjäsen). Om man sett den minns man hennes isande replik när han frågar henne vad hon helst vill ha i julkapp:  ”Geld!”

På hemsidan för Zweitauseneins kan man dessutom läsa följande stolta självdeklaration av den självmedvetne Rainer Werner Fassbinder: ”Ich möchte für das Kino sein, was Shakespeare fürs Theater, Marx für die Politik und Freud für die Psychologie war: Jemand, nach dem nichts mehr ist wie zuvor.” Tja, kanske det, men tiden har hunnit ömsa skinn sedan dess - jag kommer att tänka på det väldiga hus vid infarten till Prag som var den filosofiska institutionen för Leninism-Marxism och som kryllade av kommunistiska renläriga professorer och docenter. När jag såg det senast - det är redan ganska många år sedan - var det i stället Institutet för Idrott och hälsa. Undras vad som hände med den tidigare personalen, plötsligt hemlös när deras världsbild rasade i takt med muren?

Ivo Holmqvist

 

Ur arkivet

view_module reorder

Det kalla rikets mästare. Om Vladimir Sorokin

Senvintern 2012-2013 seglar en döende meteorit in över Sibirien. På sin väg in över Uralbergen och nedslagsplatsen i miljonstaden Tjeljabinsks utkanter lämnade rymdstenen en utdragen svans efter sig. När man ...

Av: Klas Lundström | Essäer om litteratur & böcker | 20 september, 2013

Bild: Anikó Bodoni Lind

En dikt av Mats Waltrè

från Mats Waltrè nya diktsamling

Av: Mats Waltrè | Utopiska geografier | 25 april, 2016

Jan Stenis diktar

Den Härdade fridsfursten dr Jan Stenis nyårsdikt

Av: Jan Stenis | Utopiska geografier | 27 december, 2016

Elden. Foto: Suneth Haduva

Fridfull lunk på Urkult 2015

Missade du Urkult? Här får du till livs Liv Nordgrens och Suneth Haduvas inspirerade upplevelse av Urkult-festivalen, anno 2015.

Av: Liv Nordgren | Essäer om musik | 10 augusti, 2015

Bild och ornament i den islamiska konsten

”Otroligt, att något sådant kan skapas av människohand! Det verkade som om man stod och betraktade någonting som uppstått av sig själv och som skänkts som en uppenbarelse från himmelen.” Så ...

Av: Thomas Notini | Essäer om konst | 12 december, 2012

 “In Bed: The Kiss” av Henri de Toulouse-Lautrec från 1893.

Bädda ner dig i konstens säng

När den brittiska konstnären Tracey Emin 1999 ställde ut sin säng på Tate Gallery så väckte det en hel del reaktioner. Det var inte i första hand för att hon ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 18 juli, 2017

Akropolis under antiken

Närvaron av tre vattenkällor på Akropolis sluttningar kan ha varit ett av de viktigaste skälen till att de första nybyggarna valde Akropolis som boplats på 6000-talet f. Kr. Vid bergsfoten ...

Av: Lilian O. Montmar | Essäer om konst | 09 december, 2009

Kris som möjlighet. Har människan en framtid på Jorden?

Det finns en förening i England som heter Scientific and Medical Network (SMN). Det är en världsomspännande organisation som begrundar och söker förbättra vår världsbild och vårt tänkande, så att vi skall ...

Av: Erland Lagerroth | Essäer | 06 september, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.