Carl Abrahamsson Foto Andrew McKenzie

All konstnärlig verksamhet bottnar i en neuros

Tidningen Kulturens Thomas Wihlman intervjuar den mångsidige regissören Carl Abrahamsson.

Av: Thomas Wihlman | 22 april, 2016
Filmens porträtt

Där vår hjärna möter världsalltet – om Wassily Kandinsky

”Måleriets innehåll är måleri. Här behöver ingenting dechiffreras: Innehållet talar glädjefyllt till den för vilken varje form är levande, det vill säga innehållsrik.” Med de orden sammanfattade Wassily Kandinsky sin syn ...

Av: Thomas Notini | 30 januari, 2013
Konstens porträtt

En mademoidame som går sin egen väg

Den franska traditionen och allmänna regeln säger att man av hövlighet skall titulera personer och ge dem epitet som monsieur, madame och mademoiselle. Den franska författarinnan Isabelle Sojfer ifrågasätter denna ...

Av: Anna Nyman | 05 oktober, 2011
Litteraturens porträtt

Milosz 100 år

"Utan tvekan vill jag hävda att Czesław Miłosz är en av de största poeterna - kanske den störste - i vår tid."(Joseph Brodsky) Den 30 juni 1911, för 100 år sedan ...

Av: Gregor Flakierski | 30 juni, 2011
Litteraturens porträtt

Trettio år sedan Fassbinder dog



Rainer Werner Fassbinder Foto Roger FritzI efterdyningarna av det sena sextiotalets studentuppror var man fortsatt militant på många håll. En gång under de där åren fick jag mitt kontor på Odense universitet (som det fortfarande hette - sedan man slagit sig samman med Esbjerg är det omdöpt till Syddansk universitet) avspärrat med ett symboliskt snöre, som tecken på att universitetet var ockuperat. Högljudda studenter ville avskaffa gubbigt professorsvälde och välta överända toppstyrningen. De administrativa besluten skulle i stället tas på stormöten där alla hade lika rösträtt (fast helst skulle nog universitetsledningen inte ha någon alls). Som svensk lektor höll jag distans till det hela. Eftersom jag behövde komma in på mitt kontor lyfte jag trankilt upp snöret och gick in och jobbade – det var väl en recension som skulle vara färdig på stört.

Upprördheten blev påfallande inför detta egenmäktiga förfarande, även om det hela snabbt lade sig till sur harmsenhet över mitt sabotage (och kanske mest för att jag inte tog det hela riktigt på allvar) – det stärkte förstås inte känslan av nordisk samhörighet. Och så fortsatte man med sina utdragna möten i studienämnder om hur kurserna skulle läggas upp och vad de skulle innehålla. Det var inte riktigt lika dogmatiskt på Fyn som på RUC i Roskilde, men illa nog. Man avbröt professor Mogens Brøndsted (som visste vad han talade om, han hade varit universitetets rektor under de första åren ) med ett brutalt och ohövligt:  ”nu har Brøndsted snakket nok”. Att behandla äldre människor på det ohyfsade viset var jag inte van vid, och att inte respektera lärdom var mig främmande. 

Men de pigga rödskäggen drev delvis genom sin vilja. De föredrog att examineras i grupp, så kunde de slöa åka frihjul, och de ville helst utsättas för vänsterindoktrinering i sina kurser, framför allt de som handlade om massmedier. Som neutral och opolitisk svensk var jag inte påfallande intresserad av de invecklade turerna mellan olika undergrupperingar och fraktioner hos marxister och leninister, men jag förstod att detta var en strid på liv och död och blodigt allvar (jag kommer inte ihåg om man fortfarande hade Maos lilla röda, men "Das Kapital" hade man nog). Till vågen av nya litteraturteorier som vällde in vid den tiden var jag lätt skeptiskt, men jag fick sätta mig in i Greimas aktantteori som tllämpades rigoröst i varje uppsats. Det blev mycket mekaniskt och ganska träaktigt – sedan ersattes det av någon annan snårig tysk sociolog eller fransk modefilosof som gjorde det hela lika oläsbart. 

En man som var mycket i ropet dessa år i mitten av sjuttiotalet var filmaren Rainer Werner Fassbinder, genompolitiserad liksom hans läromästare Bertolt Brecht vars Verfremdungstechnik han anammade.  Jag ser att han avled den 9 juni 1982, av en överdos knark. Den tyska internetaffären Zweitausendeins iakttar trettioårsminnet genom att erbjuda en särskild Fassbinder-edition, tio DVD för 63.92 euro. Det är den kanske värd. De danska studenterna som var mera intresserade av vad som hände i Tyskland och på kontinenten än i Sverige och övriga Norden – det var lättare för dem att se tyska program på tv än svenska – ägnade självvalt  en hel termin åt att nagelfara det politiska innehållet i hans oändligt utdragna ”Acht Stunden sind kein Tag”, en tv-serie i fem delar gjord för Westdeutscher  Rundfunk. Det var formellt under min handledning, men jag förväntades tiga. Det blev tradigt när diskussionen fastnade i påstådda avvikelser från den renläriga marxismen.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Men Fassbinders tv-serie på Alfred Döblins ”Berlin Alexanderplatz” är bra, om den småkriminelle Franz Biberkopf som släpps ur fängelset och har svårt att återanpassa sig till storstaden Berlin och sin proletära och prekära fortsatta existens där. Man ska dock ha tillräckligt mycket sitzfleisch för att nå till vägs ände – den är i fjorton delar på sammanlagt 931 minuter. Den självförbrännande Fassbinder, född i Bayern, skådespelare och teaterman i München innan han började med film, blev bara 36 men hann med fyrtio filmer på tretton år och dessutom sjutton teaterpjäser. Flera av filmerna som har en fascinerande kvinna i centrum  har likartade titlar: ”Die Sehnsucht der Veronika Voss” (om en filmstjärna i Tredje Riket och hennes senare förfall), ”Die Ehe der Maria Braun” (hon byter sig till makt mot sin sexualitet), ”Die bitteren Tränen der Petra von Kant” (om en lesbisk modedesigners dystra kärlekshistoria). Hans stjärna tycks aldrig ha dalat i Tyskland , varken före eller efter återföreningen. 

Hans filmatisering av Theodor Fontanes naturalistiska roman ”Effi  Briest” är sevärd, och hans hårt stiliserade uppsättning av Ibsens ”Et Dukkehjem”(han var en mästare på att utnyttja speglar, ofta sedda ur oväntade kameravinklar) är lysande. Där som i mycket annat han spelade in uppträdde Margit Carstensen (vid sidan av Hanna Schygulla hans favoritaktris) som den kallt kalkylerande Nora, gift med bankmannen Helmer och i stort behov av pengar (varför det är så förstår man först långt in i pjäsen). Om man sett den minns man hennes isande replik när han frågar henne vad hon helst vill ha i julkapp:  ”Geld!”

På hemsidan för Zweitauseneins kan man dessutom läsa följande stolta självdeklaration av den självmedvetne Rainer Werner Fassbinder: ”Ich möchte für das Kino sein, was Shakespeare fürs Theater, Marx für die Politik und Freud für die Psychologie war: Jemand, nach dem nichts mehr ist wie zuvor.” Tja, kanske det, men tiden har hunnit ömsa skinn sedan dess - jag kommer att tänka på det väldiga hus vid infarten till Prag som var den filosofiska institutionen för Leninism-Marxism och som kryllade av kommunistiska renläriga professorer och docenter. När jag såg det senast - det är redan ganska många år sedan - var det i stället Institutet för Idrott och hälsa. Undras vad som hände med den tidigare personalen, plötsligt hemlös när deras världsbild rasade i takt med muren?

Ivo Holmqvist

 

Ur arkivet

view_module reorder

Livets långfredagar

Är det något speciellt med långfredagar? I många länder, särskilt i Nordeuropa, är gudstjänsterna på långfredagen bland årets mest besökta. I gamla Östtyskland försökte kommunistledarna utrota långfredagen ur befolkningens medvetande ...

Av: Mikael Mogren | Essäer om religionen | 22 april, 2011

Jakobsleden – El Camino de Santiago de Compostela

Det är kväll i byn Grañón. Prästen har dödat GUD. Han har brutit sönder Kristi lekamen och han har gjort det precis vid mikrofonen så att det ekar i hela ...

Av: Viktoria Silfverdal | Resereportage | 10 augusti, 2013

Mustig berättare och musiker

TEMA VÄSTERBOTTEN Gunnar Enkvist, en trubadur med humor och distans. Foto: Frida Selander Trubaduren Gunnar Enkvist från Skellefteå har hållit på länge – 55 år som artist. Lars-Göran Selander mötte honom ...

Av: Lars-Göran Selander | Musikens porträtt | 18 februari, 2008

Karen Dalton, ”1966”. Delmore Recordings 2012.

Karen Dalton - Den vita Billie Holiday

Under tidigt 1990-tal bodde en kvinna som hette Karen Dalton på New Yorks gator. Hon hade långt svart hår från hennes mamma Evelyns sida som var Cherokee. Hon luktade illa ...

Av: Sara Forslund | Musikens porträtt | 11 april, 2016

Machiavellis republikanska ideal

Tanken om republikens överlägsenhet över furstendömet (eller för den skull monarkin) är lika aktuell idag som den var för sex århundraden sedan. Varför Machiavelli? Det finns minst två viktiga skäl. Det ...

Av: Satya Datta | Essäer | 25 augusti, 2010

Förbud Lucia och google

Det var strax före Lucia som insikten om min familjs totala brist på trendkänsla drabbade mig. Min femårige sons dagis skulle ha Luciatåg och sonen hade uttryckt önskemål om att ...

Av: Anna Hultgren | Gästkrönikör | 22 december, 2013

Three ladies in Cairo. Del VI. Dark ages

Min mormor, Hilda, växte upp i Sundsvall och berättelsen börjar där i och med Sundsvalls stora brand 1888 med hennes mor, min mormorsmor Ragnhild. Många äventyr senare, träffade Hilda den ...

Av: Anne Edelstam | Utopiska geografier | 25 juli, 2014

"Jag tycker om opolerade, smutsiga ljud."

Ett samtal med Pan Sonics Mika Vainio. Pan Sonics musik är både enkel och svår att beskriva. Schematiskt kan man väl säga att monotona rytmer och djupa basljud skapar ett ...

Av: Carl Abrahamsson | Musikens porträtt | 14 juli, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts