Bland tomtar, troll och mylingar: Har nordiska oknytt en chans mot amerikanska vampyrer?

Amanda Hellberg blev uppmanad av självaste Philip Pullman, den brittiske Astrid Lindgren pristagaren 2005 (ALMA priset), att skriva ”Jag väntar under mossan”, en ungdomsbok som handlar om Matilda som kommer ...

Av: Belinda Graham | 21 december, 2012
Essäer

Porträtt av Yeats, utfört av fadern John Butler Yeats

En dikt av W.B. Yeats

W.B. Yeats i översättning av Erik Carlquist.

Av: W.B.Yeats | 21 december, 2015
Utopiska geografier

Hon kände igen mig, och bjöd hem mig

Har ni förresten hört, att jag i tiden försökte få köpa en mycket vacker urgammal designskrivmaskin från Karin Smeds Typsnitts- och skrivmaskinsskolae, i Borgå, låg belägen dessutom granne till Runebergshemmet ...

Av: Stefan Hammarén | 21 oktober, 2013
Stefan Hammarén

Rehabilitering av moralisten

Innledning Artikkelen min er om gjenreisning av det moralske menneske – moralisten. Sokrates var moralist(etiker) og den første filosofen som innførte etikkprinsippet (Hegel). Nøkkelord: Moralisme, moralisere, moralist, moral, moralitet.

Av: Thor Olav Olsen | 09 november, 2013
Agora - filosofiska essäer

Trettio år sedan Fassbinder dog



Rainer Werner Fassbinder Foto Roger FritzI efterdyningarna av det sena sextiotalets studentuppror var man fortsatt militant på många håll. En gång under de där åren fick jag mitt kontor på Odense universitet (som det fortfarande hette - sedan man slagit sig samman med Esbjerg är det omdöpt till Syddansk universitet) avspärrat med ett symboliskt snöre, som tecken på att universitetet var ockuperat. Högljudda studenter ville avskaffa gubbigt professorsvälde och välta överända toppstyrningen. De administrativa besluten skulle i stället tas på stormöten där alla hade lika rösträtt (fast helst skulle nog universitetsledningen inte ha någon alls). Som svensk lektor höll jag distans till det hela. Eftersom jag behövde komma in på mitt kontor lyfte jag trankilt upp snöret och gick in och jobbade – det var väl en recension som skulle vara färdig på stört.

Upprördheten blev påfallande inför detta egenmäktiga förfarande, även om det hela snabbt lade sig till sur harmsenhet över mitt sabotage (och kanske mest för att jag inte tog det hela riktigt på allvar) – det stärkte förstås inte känslan av nordisk samhörighet. Och så fortsatte man med sina utdragna möten i studienämnder om hur kurserna skulle läggas upp och vad de skulle innehålla. Det var inte riktigt lika dogmatiskt på Fyn som på RUC i Roskilde, men illa nog. Man avbröt professor Mogens Brøndsted (som visste vad han talade om, han hade varit universitetets rektor under de första åren ) med ett brutalt och ohövligt:  ”nu har Brøndsted snakket nok”. Att behandla äldre människor på det ohyfsade viset var jag inte van vid, och att inte respektera lärdom var mig främmande. 

Men de pigga rödskäggen drev delvis genom sin vilja. De föredrog att examineras i grupp, så kunde de slöa åka frihjul, och de ville helst utsättas för vänsterindoktrinering i sina kurser, framför allt de som handlade om massmedier. Som neutral och opolitisk svensk var jag inte påfallande intresserad av de invecklade turerna mellan olika undergrupperingar och fraktioner hos marxister och leninister, men jag förstod att detta var en strid på liv och död och blodigt allvar (jag kommer inte ihåg om man fortfarande hade Maos lilla röda, men "Das Kapital" hade man nog). Till vågen av nya litteraturteorier som vällde in vid den tiden var jag lätt skeptiskt, men jag fick sätta mig in i Greimas aktantteori som tllämpades rigoröst i varje uppsats. Det blev mycket mekaniskt och ganska träaktigt – sedan ersattes det av någon annan snårig tysk sociolog eller fransk modefilosof som gjorde det hela lika oläsbart. 

En man som var mycket i ropet dessa år i mitten av sjuttiotalet var filmaren Rainer Werner Fassbinder, genompolitiserad liksom hans läromästare Bertolt Brecht vars Verfremdungstechnik han anammade.  Jag ser att han avled den 9 juni 1982, av en överdos knark. Den tyska internetaffären Zweitausendeins iakttar trettioårsminnet genom att erbjuda en särskild Fassbinder-edition, tio DVD för 63.92 euro. Det är den kanske värd. De danska studenterna som var mera intresserade av vad som hände i Tyskland och på kontinenten än i Sverige och övriga Norden – det var lättare för dem att se tyska program på tv än svenska – ägnade självvalt  en hel termin åt att nagelfara det politiska innehållet i hans oändligt utdragna ”Acht Stunden sind kein Tag”, en tv-serie i fem delar gjord för Westdeutscher  Rundfunk. Det var formellt under min handledning, men jag förväntades tiga. Det blev tradigt när diskussionen fastnade i påstådda avvikelser från den renläriga marxismen.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Men Fassbinders tv-serie på Alfred Döblins ”Berlin Alexanderplatz” är bra, om den småkriminelle Franz Biberkopf som släpps ur fängelset och har svårt att återanpassa sig till storstaden Berlin och sin proletära och prekära fortsatta existens där. Man ska dock ha tillräckligt mycket sitzfleisch för att nå till vägs ände – den är i fjorton delar på sammanlagt 931 minuter. Den självförbrännande Fassbinder, född i Bayern, skådespelare och teaterman i München innan han började med film, blev bara 36 men hann med fyrtio filmer på tretton år och dessutom sjutton teaterpjäser. Flera av filmerna som har en fascinerande kvinna i centrum  har likartade titlar: ”Die Sehnsucht der Veronika Voss” (om en filmstjärna i Tredje Riket och hennes senare förfall), ”Die Ehe der Maria Braun” (hon byter sig till makt mot sin sexualitet), ”Die bitteren Tränen der Petra von Kant” (om en lesbisk modedesigners dystra kärlekshistoria). Hans stjärna tycks aldrig ha dalat i Tyskland , varken före eller efter återföreningen. 

Hans filmatisering av Theodor Fontanes naturalistiska roman ”Effi  Briest” är sevärd, och hans hårt stiliserade uppsättning av Ibsens ”Et Dukkehjem”(han var en mästare på att utnyttja speglar, ofta sedda ur oväntade kameravinklar) är lysande. Där som i mycket annat han spelade in uppträdde Margit Carstensen (vid sidan av Hanna Schygulla hans favoritaktris) som den kallt kalkylerande Nora, gift med bankmannen Helmer och i stort behov av pengar (varför det är så förstår man först långt in i pjäsen). Om man sett den minns man hennes isande replik när han frågar henne vad hon helst vill ha i julkapp:  ”Geld!”

På hemsidan för Zweitauseneins kan man dessutom läsa följande stolta självdeklaration av den självmedvetne Rainer Werner Fassbinder: ”Ich möchte für das Kino sein, was Shakespeare fürs Theater, Marx für die Politik und Freud für die Psychologie war: Jemand, nach dem nichts mehr ist wie zuvor.” Tja, kanske det, men tiden har hunnit ömsa skinn sedan dess - jag kommer att tänka på det väldiga hus vid infarten till Prag som var den filosofiska institutionen för Leninism-Marxism och som kryllade av kommunistiska renläriga professorer och docenter. När jag såg det senast - det är redan ganska många år sedan - var det i stället Institutet för Idrott och hälsa. Undras vad som hände med den tidigare personalen, plötsligt hemlös när deras världsbild rasade i takt med muren?

Ivo Holmqvist

 

Ur arkivet

view_module reorder

Belinda Graham. Några dikter

Belinda Graham is a bilingual poet/artist, who has a weakness for numbers and patterns. She considers all numbers equally fascinating, though there are patterns to prove that apparently all numbers ...

Av: Belinda Graham | Utopiska geografier | 02 september, 2013

En telefonintervju med Royal Republic

Lena Lidén träffade för en intervju med Malmöbandet Royal Republic Varför är RRs snuskiga humor så ovanlig i svenskt musikliv? Var kommer dessa fantastiska texter ifrån? - Alltså. Vi vill inte ...

Av: Lena Lidén | Musikens porträtt | 18 augusti, 2011

Hundens genius

"Jag fick order att inställa mig hos en kapten som sade att han inte ville ha en kvinnlig chaufför. Han tyckte inte om atmosfären, han ville inte ha en kvinnlig ...

Av: Lisa Gålmark | Essäer | 08 juni, 2014

Ditt liv kommer bli bättre så här, sa kulturministern

Jag såg på CNN igår. De diskuterade tårtan och ministern, Makode Lindes numera världsberömda tårta och Sveriges kulturminister Lena Adelsson Liljeroth. Enligt Linde själv har alla, från Al-Jazeera och New ...

Av: Björn Augustson | Gästkrönikör | 20 april, 2012

Hamnen i Hamburg med nya konserthuset i bakgrunden. Foto: Björn Gustavsson

Hansaförbundet

Det tyska Hansaförbundet, som var i kraft från 1100-talet till 1600-talet, betydde oerhört mycket för utvecklingen av den nordeuropeiska handeln och utvecklandet av ett slags kulturell samhörighet länderna emellan. Ytterst ...

Av: Björn Gustavsson | Resereportage | 20 oktober, 2015

Anneli Jordhal Foto Sara Mac Key

Ett sätt att försöka lyssna på de andra

Anneli Jordhal är en politisk engagerad författare. Från Klass, Är du fin nog till Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet) till Augustenbad en ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 04 oktober, 2016

Matreklamens pris

Det står inte ”INGEN REKLAM. TACK!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!” på min dörr. Eftersom under den tid som jag skyltade med denna vädjan, var den ignorerad. Så jag gav efter och släpar sedermera kilovis ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 18 april, 2013

Människor lever i bubblor

Socialpsykologiskt är detta ingenting nytt; där kallas bubblorna för primära och sekundära grupper. Jag lever naturligtvis själv, och har framförallt levt, i bubblor. Under de senaste, säg, 20 åren har ...

Av: Carsten Palmer Schale | Gästkrönikör | 09 juli, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.