Jakten på den röda ballongen – en essä om ballongen i konsten

Ett rött hjärta stiger mot himlen. Kvar på marken står en liten flicka och ser hur hennes ballong flyger iväg. Det går inte riktigt att se om flickan är ledsen ...

Av: Mathias Jansson | 05 oktober, 2012
Essäer om konst

Platser i Norden som inspirerar ditt skrivande

Ett välkänt, och väl praktiserat, faktum är att få saker hjälper till att få din kreativitet att flöda likt ett riktigt ordentligt miljöombyte. De flesta vars hjärta slår för skapande ...

Av: Agnes Stenlund | 01 november, 2013
Resereportage

George Gordon, Lord Byron Vi skall inte ströva mer

En "byronisk hjälte" ska vara passionerad, melankolisk och ädel. Bilden är sammansatt av drag ur både Lord Byrons liv (han levde 1788-1824) och hans dikter, särskilt det långa verspoemet Don ...

Av: Lord Byron | 23 juni, 2013
Utopiska geografier

EN TEXT OM KONST AV CARL KÖHLER (1919-2006)

Henry Köhler son till den berömda bildkonstnären Carl Köhler har skickat till oss en artikel som hans far skrev för många år sedan. Vi hedrar minnet av Carl med denna ...

Av: Carl Köhler | 08 september, 2011
Essäer om konst

Trettio år sedan Fassbinder dog



Rainer Werner Fassbinder Foto Roger FritzI efterdyningarna av det sena sextiotalets studentuppror var man fortsatt militant på många håll. En gång under de där åren fick jag mitt kontor på Odense universitet (som det fortfarande hette - sedan man slagit sig samman med Esbjerg är det omdöpt till Syddansk universitet) avspärrat med ett symboliskt snöre, som tecken på att universitetet var ockuperat. Högljudda studenter ville avskaffa gubbigt professorsvälde och välta överända toppstyrningen. De administrativa besluten skulle i stället tas på stormöten där alla hade lika rösträtt (fast helst skulle nog universitetsledningen inte ha någon alls). Som svensk lektor höll jag distans till det hela. Eftersom jag behövde komma in på mitt kontor lyfte jag trankilt upp snöret och gick in och jobbade – det var väl en recension som skulle vara färdig på stört.

Upprördheten blev påfallande inför detta egenmäktiga förfarande, även om det hela snabbt lade sig till sur harmsenhet över mitt sabotage (och kanske mest för att jag inte tog det hela riktigt på allvar) – det stärkte förstås inte känslan av nordisk samhörighet. Och så fortsatte man med sina utdragna möten i studienämnder om hur kurserna skulle läggas upp och vad de skulle innehålla. Det var inte riktigt lika dogmatiskt på Fyn som på RUC i Roskilde, men illa nog. Man avbröt professor Mogens Brøndsted (som visste vad han talade om, han hade varit universitetets rektor under de första åren ) med ett brutalt och ohövligt:  ”nu har Brøndsted snakket nok”. Att behandla äldre människor på det ohyfsade viset var jag inte van vid, och att inte respektera lärdom var mig främmande. 

Men de pigga rödskäggen drev delvis genom sin vilja. De föredrog att examineras i grupp, så kunde de slöa åka frihjul, och de ville helst utsättas för vänsterindoktrinering i sina kurser, framför allt de som handlade om massmedier. Som neutral och opolitisk svensk var jag inte påfallande intresserad av de invecklade turerna mellan olika undergrupperingar och fraktioner hos marxister och leninister, men jag förstod att detta var en strid på liv och död och blodigt allvar (jag kommer inte ihåg om man fortfarande hade Maos lilla röda, men "Das Kapital" hade man nog). Till vågen av nya litteraturteorier som vällde in vid den tiden var jag lätt skeptiskt, men jag fick sätta mig in i Greimas aktantteori som tllämpades rigoröst i varje uppsats. Det blev mycket mekaniskt och ganska träaktigt – sedan ersattes det av någon annan snårig tysk sociolog eller fransk modefilosof som gjorde det hela lika oläsbart. 

En man som var mycket i ropet dessa år i mitten av sjuttiotalet var filmaren Rainer Werner Fassbinder, genompolitiserad liksom hans läromästare Bertolt Brecht vars Verfremdungstechnik han anammade.  Jag ser att han avled den 9 juni 1982, av en överdos knark. Den tyska internetaffären Zweitausendeins iakttar trettioårsminnet genom att erbjuda en särskild Fassbinder-edition, tio DVD för 63.92 euro. Det är den kanske värd. De danska studenterna som var mera intresserade av vad som hände i Tyskland och på kontinenten än i Sverige och övriga Norden – det var lättare för dem att se tyska program på tv än svenska – ägnade självvalt  en hel termin åt att nagelfara det politiska innehållet i hans oändligt utdragna ”Acht Stunden sind kein Tag”, en tv-serie i fem delar gjord för Westdeutscher  Rundfunk. Det var formellt under min handledning, men jag förväntades tiga. Det blev tradigt när diskussionen fastnade i påstådda avvikelser från den renläriga marxismen.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Men Fassbinders tv-serie på Alfred Döblins ”Berlin Alexanderplatz” är bra, om den småkriminelle Franz Biberkopf som släpps ur fängelset och har svårt att återanpassa sig till storstaden Berlin och sin proletära och prekära fortsatta existens där. Man ska dock ha tillräckligt mycket sitzfleisch för att nå till vägs ände – den är i fjorton delar på sammanlagt 931 minuter. Den självförbrännande Fassbinder, född i Bayern, skådespelare och teaterman i München innan han började med film, blev bara 36 men hann med fyrtio filmer på tretton år och dessutom sjutton teaterpjäser. Flera av filmerna som har en fascinerande kvinna i centrum  har likartade titlar: ”Die Sehnsucht der Veronika Voss” (om en filmstjärna i Tredje Riket och hennes senare förfall), ”Die Ehe der Maria Braun” (hon byter sig till makt mot sin sexualitet), ”Die bitteren Tränen der Petra von Kant” (om en lesbisk modedesigners dystra kärlekshistoria). Hans stjärna tycks aldrig ha dalat i Tyskland , varken före eller efter återföreningen. 

Hans filmatisering av Theodor Fontanes naturalistiska roman ”Effi  Briest” är sevärd, och hans hårt stiliserade uppsättning av Ibsens ”Et Dukkehjem”(han var en mästare på att utnyttja speglar, ofta sedda ur oväntade kameravinklar) är lysande. Där som i mycket annat han spelade in uppträdde Margit Carstensen (vid sidan av Hanna Schygulla hans favoritaktris) som den kallt kalkylerande Nora, gift med bankmannen Helmer och i stort behov av pengar (varför det är så förstår man först långt in i pjäsen). Om man sett den minns man hennes isande replik när han frågar henne vad hon helst vill ha i julkapp:  ”Geld!”

På hemsidan för Zweitauseneins kan man dessutom läsa följande stolta självdeklaration av den självmedvetne Rainer Werner Fassbinder: ”Ich möchte für das Kino sein, was Shakespeare fürs Theater, Marx für die Politik und Freud für die Psychologie war: Jemand, nach dem nichts mehr ist wie zuvor.” Tja, kanske det, men tiden har hunnit ömsa skinn sedan dess - jag kommer att tänka på det väldiga hus vid infarten till Prag som var den filosofiska institutionen för Leninism-Marxism och som kryllade av kommunistiska renläriga professorer och docenter. När jag såg det senast - det är redan ganska många år sedan - var det i stället Institutet för Idrott och hälsa. Undras vad som hände med den tidigare personalen, plötsligt hemlös när deras världsbild rasade i takt med muren?

Ivo Holmqvist

 

Ur arkivet

view_module reorder

Människosyn och natursyn

 Grov modell över vår idag dominerande syn på människan och naturen Vår västerländska kulturs syn på människan och naturen – och relationen dem emellan – har naturligtvis, som alla kulturer, en ...

Av: Carsten Palmer Schale | Essäer om religionen | 12 september, 2011

Tandgnissel och släktskap: Grupp 8:s 70-tal och feminismen år 2010

Om Ebba Witt-Brattström vore min mormor hade jag gärna krupit upp i ett mjukt soffhörn och andäktigt myst över hennes livsberättelse så som hon framställer den i sin nyss publicerade ...

Av: Lovisa Lindgren | Essäer om samhället | 31 Maj, 2010

Som en fjäril vid Guds andedräkt

En intervju med Nanok.Om det finns någonting omedelbart så finns det hos Nanok.Hennes filosofi är språk, såsom för Orfeus, och när Orfeus sjunger då  blir sångerna rum. Tanken är det ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 05 oktober, 2009

De jämlika

Han var mer fallen för det praktiska än det eteriska; sjukvård, tandvård, en soffa att sitta i. Det var behov han hade sett hos de som varit omhändertagna som barn ...

Av: Per-Henrik Bartholdsson | Gästkrönikör | 10 Maj, 2013

Veckan från hyllan,vecka 29- 2012

Den förträfflige rumänske författaren Mircea Cartarescu har skrivit ett debattinlägg, bland annat publicerat i Det Stora Svenska Morgonbladet, där han kommenterar situationen i Rumänien. Rubriken är ”Den rumänska nationen är ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 14 juli, 2012

Angeren

Innledning I begynnelsen var nektelsen, og så lenge mennesket tviholdt på den, gikk livet på tomgang. Livets ordløse farer skygget for at et nøkternt blikk på omstendighetene kunne oppstå: Mennesket levde ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 03 november, 2014

Älskade HANS-ÅKE

De hade varit och sett en film på Filmstaden ; Solstorm. Den var inte så bra som de förväntat sig efter boken. Klockan 20.55 satte de sig på en buss mot ...

Av: Ingalill Enbom | Utopiska geografier | 25 januari, 2010

Ett landställt skepp där Aralsjön tidigare bredde ut sig

Moder Jord är i kris

Jorden är förutsättning för våra liv. Den är ett gemensamt villkor för allt levande. Jorden har fostrat oss människor, den är vårt arv och vårt ansvar. Det är globalt känt ...

Av: Lena Månsson | Essäer om samhället | 11 februari, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.