Carl Abrahamsson Foto Andrew McKenzie

All konstnärlig verksamhet bottnar i en neuros

Tidningen Kulturens Thomas Wihlman intervjuar den mångsidige regissören Carl Abrahamsson.

Av: Thomas Wihlman | 22 april, 2016
Filmens porträtt

Där vår hjärna möter världsalltet – om Wassily Kandinsky

”Måleriets innehåll är måleri. Här behöver ingenting dechiffreras: Innehållet talar glädjefyllt till den för vilken varje form är levande, det vill säga innehållsrik.” Med de orden sammanfattade Wassily Kandinsky sin syn ...

Av: Thomas Notini | 30 januari, 2013
Konstens porträtt

En mademoidame som går sin egen väg

Den franska traditionen och allmänna regeln säger att man av hövlighet skall titulera personer och ge dem epitet som monsieur, madame och mademoiselle. Den franska författarinnan Isabelle Sojfer ifrågasätter denna ...

Av: Anna Nyman | 05 oktober, 2011
Litteraturens porträtt

Milosz 100 år

"Utan tvekan vill jag hävda att Czesław Miłosz är en av de största poeterna - kanske den störste - i vår tid."(Joseph Brodsky) Den 30 juni 1911, för 100 år sedan ...

Av: Gregor Flakierski | 30 juni, 2011
Litteraturens porträtt

Den kinesiska vägen till en konstnärlig kampfilm. Intervju med producenten Rui Li



”The Sword Identity” är inte bara en kinesisk kampkonstfilm. Den innehåller också en högst poetisk kärlekshistoria.Vid första ögonkastet verkar ”The Sword Identity” vara en ”vanlig” kinesisk kampkonstfilm, men i själva verket är den en högst poetisk kärlekshistoria. Filmen utspelar sig under tiden för Mingdynastin, en period som starkt påminner om renässansen i Europa. Huvudhändelsen utgörs av att två fäktmästare efter ett slagsmål anländer till en stad. Fokus ligger på den yngsta av de två männen, kraftfullt gestaltad av Yang Song.

Visst har vi sett många liknande filmer i Europa tidigare, men ingen har varit så precis i framtagandet av de vapen och i återgivningen av de ritualer som var typiska för dåtidens dueller. Kämparnas långa svärd är gömda i vandringsstavar och de utger sig för att vara japanska pirater. Sakta lär vi känna dem och deras fiender som är representanter för stadens fyra olika stora kampkonstskolor som ofta kämpar med långa hillebarder.

Kameraarbetet, som Xiaoqing Meng står för, är mycket sofistikerat. (Klippningen är gjord av regissör Xu Haofeng.) Genom detta och lite i taget återskapas en tid uppbyggd av livliga färger som ges i olika nyanser i mörka miljöer. Kompositionerna påminner om dem som vi ser i Rembrandts ”Nattvarden”. Utan onödiga sentimentaliteter och med hjälp av livlig musik blir ”The Sword Identity” ett slags elegi för tiden som gått.

Sällan står producenten som intervjuobjekt, men då Rui Li, producenten bakom filmen ”The Sword Identity” som visades under den 23 upplagan av Stockholms filmfestival var i Stockholm fick han träda fram och ge röst åt den film som Xu Haofeng regisserat och klippt. Detta gav möjlighet att inte minst diskutera finansieringsförutsättningarna för film i ett land som Kina.

Till att börja med hur kom det sig att du bestämde dig för att producera filmen och hur är det att göra film i Kina?

- Den kinesiska marknaden är enorm och det finns två andra stora ekonomiska områden, det vill säga, vi kan nå Taiwan och Hong Kong. Sen finns det kineser lite överallt och den kinesiska filmen har otroligt stort renommé efter fina verk som ”Hero” och ”People Mountain People Sea”.

I Kina finns det en tendens när det gäller massmedia att de föredrar ytliga filmer, som komedier med slapsticks eller lite mer glorifierade våld- och kampkonstfilmer. Sen har vi ytterligare ett problem som är censuren. Av det som jag kan se här i Väst, så är censuren ofta i fas med marknaden eller olika filmfonder (i övrigt ett system som jag uppskattar mycket) som bestämmer sig för att prisbelöna en viss typ av filmer. I Kina kan man riskera att få filmen stoppade eller tagen ur distribution. Vi är verkligen beroende av tv om de inte köper filmen är det katastrof.

Fast å andra sidan skall man även komma ihåg att vi som producenter riskerar en stor del av våra egna pengar och vi kan inte vara filmproducenter på heltid. Jag kan säga att i utlandet får jag ofta frågan om det är svårt eller enkelt att göra film i mitt land. Jag kan säga att som privat producent var det svårt.

Jag har alltid gillat kampkonster och har rätt så många vänner i branschen och dessutom har jag sedan barndomen varit vän med Xu Haofeng. Vi var två killar som älskade film över allt annat och mest äventyrsfilm. Först höll vi på med att koreografera stridsscenerna i Kar Wai Wongs nya film. Vi hade också idén att skriva en roman om Mingdynastin. Kina var under flera århundraden ockuperat av mongolerna men med ett uppror drev vi ut dem. Under samma tid började de som vi kallade för japanska vikingar att angripa östra Kina. De kastades ut med användning av en femmannaformation – fast några kineser gjorde någonting som var och kanske är typiskt i vår kultur; att hämta inspiration från andra kulturer och göra den till vår.

Xu Haofeng författade några kärleksintriger och vi kom på idén att börjar filma dem. Därefter följde mycket forskningsarbete och arbete med att välja platser. Vi ville hitta bevarade platser där tiden stod still, vi la mycket omsorg på att finna nyanser. Vi valde att ge ett fiktivt namn till den stad som filmen utspelar sig, inspelat i en studio i Yiu kai.

Alla vapen är specialbeställda och vi ville att allt skulle se så autentiskt ut som möjligt. Jag hade tänkt mig att vi skulle spela in på plats under 24 dagar och med en red kamera, men Xu Haofeng är en klassiskt skolad regissör. Han ville ha mer tid på sig och spela in på 35 mm film.

Han är även mycket intresserad av postproduktionsfasen och ville använda sig av ett mycket speciellt ljus. Jag var av denna anledning tvungen att flytta inspelningen till en studio som är belagd nära staden och hämta strålkastare från Peking. Det var nödvändigt för att kunna ge vår film känslan av starkt ljus och livliga färger, vanliga under Ming.

När man ser filmen har man alltid en känsla av att det viktigaste inte är att vinna kampen mot varandra utan att mästarna vinner sin egen inre kamp i det obestämda parti som föregår varje slag. Det finns en del där kampmännen står bredvid varandra och endast utför rörelser. Vissa i publiken skrattade. Kan du förklara denna känsla, men också användningen av så ovanliga vapen? Har ni haft någon annan film som modell?

- Både ja och nej, men mest har vi praktiserat traditionella kampkonster som skiljer sig mycket från den teaterfäktning som man utvecklade i Europa. Jag kanske inte borde ge in mig i denna fråga, men jag tror att västerlänningars teaterfäktning ligger mycket närmre florettfäktningen.

Vi sökte så många vapen som möjligt och vi försökte återskapa dem även genom reseskildringar som Marco Polo och andra européer skrivit och där de skriver om kineser. I dem finns det mycket skrivet om pålyxan, ett vapen som livgardet använde sig av, och det korkskruvformade träsvärd som är den onde fäktmästarens vapen. Vi beställde ännu mer böcker och kollade dokumentärer och andra filmjournaler från förra seklet. De var våra modeller, mer även andra filmer. Och vi har två kärlekspar som påminner mycket om det som fanns i Ang Lees ”Crouching Tiger Hidden Dragon”, men vi skalade bort allt det övernaturliga.

Vi förberedde scenerna på plats utan att filma med kostymer och full mundering. Xu Haofeng är för övrigt lärare vid filmakademin i Peking. Han hade tänkt på vissa scener under flera år och skapat story board. Resten fick vi klarhet i under arbetets gång. Jag måste säga att repetitionerna var krävande och att skådespelarna hade haft det så jobbigt tidigare. Jag var rädd för olyckor, men det skedde inga. Vi ville ha karaktärerna naturliga och mänskliga. Det syns tydligt i de tre dansande kvinnorna som är väninnor till huvudrollsinnehaverskan. Dessa tjejer är uigurer, vilken till större delen är en muslimsk befolkning som lever i trakterna nära Kirgizistan. De var på den tiden mycket mer frigjorda än kineserna, det är ett fantastiskt folk. Det finns förutfattade meningar om dem, som att de skulle vara islamister och kvinnofientliga, men kvinnorna i deras kultur utsätter sig för risker för sina mäns skull.

Många uigurkvinnor försöker, och lyckas, skapa sig en skådespelarkarriär i Peking. I filmen ser de tre kvinnorna möjligheten att i patrullens sympatiske befälhavare få en beskyddare. I slutet, för att göra honom glad, köper de en stålrustning som är för liten. Detta är också någonting som vi inte visste, att officerare på garnisonen som fanns utanför Peking inte hade rätt att bära stålrustning. Vi skapade en liten komisk historia även om jag vill se befälhavaren mer som en vanlig människa som får tillfälle att möta några alltför stora utmaningar.

Berätta lite om valet av skådespelare.

- Vi gjorde rätt många castings för rollerna. Den enda som vi hade klar från början var den gamle mästaren Qiu (Cheng-Hui Yu), som är känd för en banbrytande film ”Shapo Lin Sin” från 1982. Han lät skägget och håret växa samt tränade med två små spjut. Vi ville undvika att han blev ett slags klassisk mästare. Vi ville ge honom djupare innebörd. Han provfilmade mycket med Yuan-yuan Zhao som var vår stjärna och har spelat två roller till i filmen, mästarens hustru den mystiska madam Q och kvinnan som bor ute på landsbygden som var hans älskarinna. Hustrurollen, den mystiska madam Q i vitt, är en dark lady. Älskarinnan är fru till en före detta elev till mästaren och nu invalid. Hon är lik kinesiska kvinnor av idag.

Yuan-yuan Zhao hjälpte oss även med casting av den unge kille, som blev livvakten Ke Ma. Vi fann honom i en teaterskola. Det finns en roll, som inte är en skurk men nästan. Det var mycket svårt att hitta honom. Till sist vände vi till Mangug Uki som blev en mångsidig och intressant Master Qhie. Vi ville undvika schabloner och ha en vän till mästaren som är bitter på livet. Vännen är ofta typecastad som skurk. Här spelar han en roll som är mångsidig och mycket svårfångad. Han fick ganska mycket frihet.

Vi upptäckte att vi tre, jag, Mangug Uki och Xu Haofeng, hade en förkärlek för den italienska filmskaparen Antonioni och hans icke-slut. När det gäller den unge fäktmästaren valde vi en ganska känd ung skådespelare, Yang Song, han är en mycket intressant tv-skådespelare i Kina. Vi var lite tveksamma om han skulle kunna lära sig svärdskonsten men han gjorde det bra och var helt övertygande. Han steg upp och tränade klockan fem varje dag. Den sista person som jag tycker är fantastiska är den enda av filmens skådespelare som aldrig hade stått framför en filmkamera, den kvinnliga hjältinnan Fujing Xu. Hon är en modell och tillhör uigurerna. Hon är den mest populära modellen i Kina och hon kontaktade oss. Hon hade lärt sig dansa och att spela tamburin av sin mormor och var mycket stolt över rollen. Nu försöker även Hollywood att få henne.

Vilka är era kommande projekt?

- Det är att åka till så många festivaler som möjligt med vår film och försöka få distribution utanför Kina. Vi har varit i Taiwan och snart skall vi bland annat till Osaka och USA. Sen är min plan att tillsammans med min fru flytta till Sverige, ett land som jag älskar. Jag träffade henne på grund av vår gemensamma passion för ABBA. Jag älskar Stockholm. ”Sjunde insegel” har varit mycket viktig för min utbildning. Jag skulle vilja arbeta med svenska regissörer och få till stånd några svensk/kinesiska samproduktioner.

Roberto Fogelberg Rota

 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

 

Ur arkivet

view_module reorder

Livets långfredagar

Är det något speciellt med långfredagar? I många länder, särskilt i Nordeuropa, är gudstjänsterna på långfredagen bland årets mest besökta. I gamla Östtyskland försökte kommunistledarna utrota långfredagen ur befolkningens medvetande ...

Av: Mikael Mogren | Essäer om religionen | 22 april, 2011

Jakobsleden – El Camino de Santiago de Compostela

Det är kväll i byn Grañón. Prästen har dödat GUD. Han har brutit sönder Kristi lekamen och han har gjort det precis vid mikrofonen så att det ekar i hela ...

Av: Viktoria Silfverdal | Resereportage | 10 augusti, 2013

Mustig berättare och musiker

TEMA VÄSTERBOTTEN Gunnar Enkvist, en trubadur med humor och distans. Foto: Frida Selander Trubaduren Gunnar Enkvist från Skellefteå har hållit på länge – 55 år som artist. Lars-Göran Selander mötte honom ...

Av: Lars-Göran Selander | Musikens porträtt | 18 februari, 2008

Karen Dalton, ”1966”. Delmore Recordings 2012.

Karen Dalton - Den vita Billie Holiday

Under tidigt 1990-tal bodde en kvinna som hette Karen Dalton på New Yorks gator. Hon hade långt svart hår från hennes mamma Evelyns sida som var Cherokee. Hon luktade illa ...

Av: Sara Forslund | Musikens porträtt | 11 april, 2016

Machiavellis republikanska ideal

Tanken om republikens överlägsenhet över furstendömet (eller för den skull monarkin) är lika aktuell idag som den var för sex århundraden sedan. Varför Machiavelli? Det finns minst två viktiga skäl. Det ...

Av: Satya Datta | Essäer | 25 augusti, 2010

Förbud Lucia och google

Det var strax före Lucia som insikten om min familjs totala brist på trendkänsla drabbade mig. Min femårige sons dagis skulle ha Luciatåg och sonen hade uttryckt önskemål om att ...

Av: Anna Hultgren | Gästkrönikör | 22 december, 2013

Three ladies in Cairo. Del VI. Dark ages

Min mormor, Hilda, växte upp i Sundsvall och berättelsen börjar där i och med Sundsvalls stora brand 1888 med hennes mor, min mormorsmor Ragnhild. Många äventyr senare, träffade Hilda den ...

Av: Anne Edelstam | Utopiska geografier | 25 juli, 2014

"Jag tycker om opolerade, smutsiga ljud."

Ett samtal med Pan Sonics Mika Vainio. Pan Sonics musik är både enkel och svår att beskriva. Schematiskt kan man väl säga att monotona rytmer och djupa basljud skapar ett ...

Av: Carl Abrahamsson | Musikens porträtt | 14 juli, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts