Ögonblickets Frihet

Georges Bataille skrev många artiklar om surrealismen i tidningar som Troisième Convoi, Combat, Critique, Deucalion, etc. Dessa artiklar är samlade i en antologi i engelsk översättning kallad The Absence of ...

Av: Hugo Kuhlin | 16 augusti, 2017
Litteraturens porträtt

Kain Tapper, in memoriam

   Foto: Kiasma museet i Finland Kain Tapper, in memoriam För ett par år sedan avled den finske skulptören Kain Tapper. Han var tveklöst en av sitt lands, och Nordens, mest framstående konstnärer ...

Av: Mats Åberg | 20 oktober, 2006
Konstens porträtt

Hamnen i Hamburg med nya konserthuset i bakgrunden. Foto: Björn Gustavsson

Hansaförbundet

Det tyska Hansaförbundet, som var i kraft från 1100-talet till 1600-talet, betydde oerhört mycket för utvecklingen av den nordeuropeiska handeln och utvecklandet av ett slags kulturell samhörighet länderna emellan. Ytterst ...

Av: Björn Gustavsson | 20 oktober, 2015
Resereportage

Omöjliga intervjuer – Johan von Fritz antar Aleister Crowley, en del av 666

De omöjliga intervjuerna är en artikelserie där huvudrollen spelas av de döda. Döda författare, bildkonstnärer, filosofer, poeter, regissörer, musiker, tonsättare, skådespelare, men också historiska personligheter, mytomspunna gestalter, gudar och släktingar ...

Av: Johan von Fritz | 24 december, 2012
Essäer

Konst: Stipendiater 2010: Maria Bonnier Dahlins Stiftelse



Två sidor av samtidskonsten

Jenny Yurshansky, This is only a test, 2009. Foto: Mattias GivellStipendiater 2010: Maria Bonnier Dahlins Stiftelse
Bonniers Konsthall, Stockholm
till och med  9 januari, 2011

När jag kommer ut från Bonniers Konsthall har jag texten "forever yours" tryckt i svart på min handled. Den som lovat mig evig trohet är Jenny Yurshansky, en av de två konstnärer som tilldelats Maria Bonnier Dahlins Stiftelses stipendium 2010. Stiftelsen, som också står bakom Bonniers Konsthall, delar varje år ut ett stipendium till två eller tre konstnärer som alla är i början av sin bana. Under sina tjugofem år har de lyckats förutse många stjärnskott på den svenska konsthimlen och bland tidigare stipendiater finns namn som Karin Mamma Andersson, Cecilia Edefalk, Jacob Dahlgren och Linn Fernström. I år går stipendiet till redan nämnda Jenny Yurshansky och till Paul Fägerskiöld.

 

Det är två tämligen olika konstnärskap som nu ställs ut på Bonniers Konsthall, både tematiskt och uttrycksmässigt. Där Yurshanskys konst är konceptuellt närgången och utlevande är Fägerskiölds avståndstagande och introvert. Där Yurshansky ser framåt och utåt, ser Fägerskiöld bakåt och inåt. Tillsammans visar de två helt olika sidor av samtidskonsten, som kräver två olika betraktelsesätt.
Jenny Yurshansky är den första stipendiaten som inte är född och uppvuxen i Sverige. Hon är född 1979 i Rom, men bor och verkar i Los Angeles och i Stockholm. Hon har studerat vid University of California Irvine och Konsthögskolan i Malmö. Hennes konst är konceptuell, och består av skulpturer, installationer och platsspecifika interventioner. Hon har medverkat i ett flertal utställningar i både USA och Sverige, senast i en egen utställning på Galleri Rostrum i Malmö i år.

Här på Bonniers Konsthall visas tre av hennes verk i ett halvt nedsläckt rum, innanför ett svart sammetsdraperi. Innan man träder in bakom draperiet får man själv bli en del av hennes konst, bli märkt av den. Det är stämpeln med texten "forever yours", den som sitter kvar på min handled när jag lämnar utställningen. Många ser något konfunderade ut när en av konsthallens medarbetare snällt frågar om man vill ha en stämpel. Men när han förklarar att det är en del av konstverket sträcker de villigt fram sin hand. Det intima budskapet om evig trohet blir genom stämpeln till några standardiserade, uttryckslösa bokstäver. Men samtidigt som den egentliga innebörden tappar sin betydelse genom det anonyma mångfaldigandet skapar Yurshansky en samhörighet, både med henne själv och med de andra besökarna, som liksom jag blivit en del av hennes konstverk.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Inne i det dunkla rummet står en overheadapparat i grå plast som projicerar ett färgstarkt psykedeliskt mönster på väggen mittemot. Det finns något bekant i mönstret, men det är inte förrän jag läser beskrivningen av det som jag förstår varför. I verket, som kallas This Is Only a Test, har Yurshansky använt sig av tretton olika färgtester som egentligen används för att ställa in dator- och tv-skärmar enligt standard, och projicerat dem ovanpå varandra. De strikt justerade testbilderna har helt förlorat sitt syfte och reducerats till ett dekorativt mönster, långt ifrån sitt egentliga ursprung.

I Yurshanskys tredje verk, Projection (I Have A Dream), har hon i tryck återgett Martin Luther Kings berömda tal men tagit bort allt utom skiljetecknen, punkterna och prickarna. I en hög på golvet ligger det vita affischer där det, förutom titeln I Have A Dream, bara finns en lång rad med punkter och kommatecken. Den som vill kan ta med sig ett exemplar hem och, som Yurshansky själv sagt, skapa sin egen dröm. Än en gång integrerar hon betraktaren i sin konst, men istället för att låta oss bli en del av konstverket får vi själva skapa det. Med sitt minimalistiska formspråk låter hon oss bokstavligen fylla i mellanslagen och själva skapa oss konstens slutgiltiga mening.

Jenny Yurshanskys konst är både utåtagerande och inkluderande. Att smälta samman konsten med betraktaren ger en helt ny dimension till verken, även om det bara är ett vitt papper med punkter på. Jag kan känna en nästintill barnslig upphetsning av att själva få bli en del av konsten, även om det är på konstnärens egna, begränsade villkor.   

Paul Fägerskiöld. Målningar ur serierna White Flag 2010, Liberated Colour, 2010, Framed Colour, 2010, Untitled, 2010, Stolen Messages, 2010. Foto: Mattias GivellÄven Paul Fägerskiöld engagerar betraktaren, men på ett helt annat sätt. Fägerskiöld är målare, på ett historiskt traditionellt sätt, med färg på duk.
Fägerskiöld är född 1982 i Stockholm, där han idag bor och är verksam. Han är utbildad vid både Kungliga Konsthögskolan i Stockholm och konsthögskolan i Wien.

I utställningen visas målningar ur fem serier; Stolen Messages, White Flag, Liberated Colour, Framed Colour och Untitled. Fägerskiölds målningar är enkla i sitt uttryck, med en avskalad färgskala och naturfärgade dukar som skymtar bakom motiven. Hans konst är full av politiska och konstnärliga referenser, både till samtiden och till historien. Här finns religiösa symboler, graffiti, Yves Klein, flaggor, popkonst och Mark Rothko. Tavlorna hänger tätt, utan inbördes ordning, något som gör att man måste ta sig tid för att tränga ner i Fägerskiölds budskap som ligger dolt mellan de rena färgfälten och strikta utformningarna.

"Jag arbetar med måleri som med ett språk, mina målningar är både separata verk och del i en föränderlig helhet" har konstnären själv sagt, och det är en essentiell ingång till Fägerskiölds konst. Det är lätt att gå vilse bland hans målningar, men betraktar man dem både var för sig och tillsammans växer de sakta men säkert till en intressant och tänkvärd helhet.  
I serien White Flag har Fägerskiöld målat flaggor från länder som inte längre finns, som Sovjetunionen och Hitlers Tredje Rike, strikt målade i vit färg. De blir som en konkret, om än spöklik, erinran om delar av mänsklighetens historia som många idag försöker förtränga.

I Stolen Messages har han med graffitiliknande stil klottrat meddelanden direkt på duken. De flesta svårbegripliga, med kryptiska siffror och bokstäver, men en av dem talar direkt och skoningslöst. Två ord - WHITE GUILT - står hastigt skrivet i stora bokstäver, det första ordet i vitt, det andra i svart. Med två ord och två färger har Fägerskiöld sammanfattat ett av samtidens stora dilemman - postkolonialismen och västvärldens dåliga samvete. Det är inte utan en bismak av obehag som jag betraktar målningen, så anspråkslös och ändå så slagkraftig. Med sin klottrade karaktär är det lätt att missta för ett politiskt slagord, vilket det i en mening också är.
Bland Fägerskiölds målningar är det den som talar starkast på egen hand. Det finns ett fåtal andra som också skulle kunna klara sig själva, men många känns inte som något mer än just kulturella blinkningar. Som helhet fungerar hans konst någorlunda, men jag skulle helst ha sett mer av hans samtida motiv och mindre av de konsthistoriska.  

Det är ändå med stora förhoppningar jag lämnar Bonniers Konsthall med min affisch och min stämpel. Det är två olika konstnärskap som belönats med årets stipendier, men två konstnärer som jag båda vill se mer av i framtiden, inte minst Jenny Yurshansky.

Sonja Nettelbladt

Ur arkivet

view_module reorder

30. Kjell

Kjell sjönk så djupt ner i sätet som bilbältet tillät. Vad var det som hände? Han såg på sin klocka utan att förstå vad tiden ville visa. Han blev plötsligt ...

Av: Kjell | Lund har allt utom vatten | 13 juli, 2012

Tagore performing the title role inValmiki Pratibha (1881) with his niece Indira Devi as the goddess

Geniet från Bengalen

Undertecknad kom i kontakt med Rabindranath Tagore (1861-1941) redan i 20-årsåldern (Den skapande enheten) – och läste hans poetiska storverk "Gitanjali" ungefär 10 år senare. Nu har han legat på ...

Av: Carsten Palmer Schale | Litteraturens porträtt | 21 juli, 2017

Jag vill göra mitt hjärta till en revolt ibland de puderrosa idealen

Nu är det över. Nu måste det få vara slut. Bara tanken av vår humanitära likgiltighet idag är bröstkorgsbristande smärtsam. Tanken av att jag lever i en generation där var ...

Av: Julia Thoresson Berkquist | Gästkrönikör | 24 april, 2012

Sven Stolpe omkring 1960. Foto Public Domain Wikipedia

”Eder förbundne tacksamme Sven Stolpe”

Från debuten 1929 med ”Två generationer” och drygt femtio år framåt stod Sven Stolpe nästan ständigt i centrum för den svenska kulturdebatten, en man som syntes och märktes. Efter hans ...

Av: Ivo Holmqvist | Litteraturens porträtt | 22 mars, 2016

Ur Kierkegaards eget tidsskrift Øieblikket og andre tidsskrifter. Foto Ukendt

Kierkegaard och tiden

Kierkegaards förståelse av verkligheten inhyser både judiska och grekiska element. Dess grund förefaller vila på idén att verkligheten är uppdelad i två sfärer. Skaparens sfär är Evighetens sfär; en sfär ...

Av: Carsten Palmer Schale | Agora - filosofiska essäer | 26 september, 2016

Flykten från de långhåriga skripten

När jag för en tid sedan, efter en längre tids uppehåll, bestämde mig för att börja spela gitarr igen var det inte utan en viss tvekan jag besökte en av ...

Av: Daniel Ericsson | Essäer om musik | 12 november, 2009

Mikael Enchell. Foto Cata Portin

Filosemiten Mikael Enckell

”Vad du icke vill att din nästa skall göra dig, det skall du icke göra honom. Det är hela Toran, allt annat är tillämpningar. Gack och studera!” ”Om icke ...

Av: Gunnar Lundin | Agora - filosofiska essäer | 02 oktober, 2016

Realiteten. Fra det absolutte til det relative

Innledning Tidene skifter. Et eksempel på at det er slik, er ‘at alt som er, er immanent og relativt, og at utenfor stoffet og stoffligheten, som er i bevegelse, finnes det ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 01 mars, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.