Pentti Saarikoski på Tjörn

The Poet of Finland

I samband med sin egen 50-års dag påbörjade journalisten Saska Saarikoski (f. 1963) ”en resa” till sin känslomässigt okända pappa Pentti Saarikoski. Detta litterära geni som levde mellan 1937 och ...

Av: Rolf Karlman | 15 januari, 2017
Litteraturens porträtt

Karen Blixen i Afrika

Jolo (den legendariske reportern Jan Olof Olsson) som beundrade allt danskt och kände sig hemma både i ”Kungens Köpenhamn” och i ”Fritt Nyhavn” hävdade att man i Danmark inte är ...

Av: Ivo Holmqvist | 21 april, 2013
Litteraturens porträtt

Oktoberdikter

Nya dikter av Carsten Palmer Schale

Av: Carsten Palmer Schale | 11 oktober, 2017
Utopiska geografier

Magasin 3 – Fem verk. En berättelse

Fem konstverk som alla bestrider omedelbara och intuitiva tolkningar. Den nyöppnade utställningen ”Otherworldly” på Magasin 3 i Stockholm består av fem verk som plockats ur konsthallens egen samling och placerats ...

Av: Henrik Örnlind | 12 oktober, 2013
Essäer om konst

Litteratur: Julius Evola, The Path of Cinnabar: An Intellectual Autobiography



Om Evola må ni inte berätta

alt

Julius Evola
The Path of Cinnabar: An Intellectual Autobiography
Översättning: Sergio Knipe.
Traditio/Integral Tradition Publishing 2009 - Arktos

I det samtida Sverige, i de senaste decenniernas tanketomma och viljesvaga medlöpar-Sverige, i en kvasi-självständig angloamerikaniserad nation där erbarmlig kulturutarmning och småskuren åsiktsintolerans betraktas som det normala, det självskrivna, det eftersträvansvärda, är det naturligtvis inte underligt om Julius Evolas stora skriftställargärning i det stora hela har förblivit ett undergroundfenomen, något som ett litet antal tryggt marginaliserade "suspekta subjekt" måhända ägnar sig åt, långt från de obotligt mediokra "kulturella finrummen", sanktionerade och finansierade av Bonnier, Hjörne, Schibsted et al.

Jag har läst Evola rätt många år i olika utgåvor och på senare år även på nätet, och tänkte nu när Arktos sänt mig ett antal av hans viktigaste verk recensera dem. Il cammino del cinabro publicerades ursprungligen 1963, när Evola var 65 år. Det är en utmärkt introduktion till hans liv, författarskap och tänkande. Han beskådar de förflutna levnadssegmenten från ett mognat och genomreflekterat perspektiv, begrundar de strävanden efter ljus, insikt, andlig makt, förädlande inflytande som präglade honom som yngre man, beskriver sina ofta besvikelseframkallande mellanhavanden med de som vimlar kring oss, och lärorika kontroverser med diverse fascistiska fårskallar i besittning av lite trivial kulturbyråkratmakt.

 Om hans privata liv berättas inte mycket, det var inte hans sak att utgjuta sig om det jordiska och kroppsliga. Jag vet nästan inget om den aspekten av hans liv, som de s.k. kritiska författarbiografierna så grymt detaljerat brukar spåra upp.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Men den svalt självdistanserade och vad gäller det alltförmänskliga strikt återhållsamma historia om ett intellektuellt och visionärt dissidentliv i ett Europa försmäktande i Kali-Yuga som Evola berättar har en inneboende suggestivitet. Han har givetvis ett egenintresse i det han skriver. Han vill försvara sina vägval och positioner. Han är eller skulle vilja vara Den Absoluta Individen, som han i ett skede av livet teoretiserade om. Samtidigt är han inte alls självupptagen i någon banal mening. Han ser sig förmodligen som ett slags språkrör för den tidlösa, bortommänskliga, transcendenta Traditionen, som i vår epok av "de mindervärdigas herravälde" och de mycket-för-mångas festligt-fasansfulla stojande och stimmande nästan helt glömts bort och övergivits.

Men mitt gycklande sarkastiska svarthumoristiskt misantropiska och ytterst jordnära skaplynne har inte sällan fått mig att le åt Evolas resonemang medan jag genom åren läst honom. Ibland för mycket abstraktioner, för mycket metafysik, för mycket önskedrömmar, för mycket eskapistiskt infantil ockultistisk obskurantism, framför allt kanske för lite medvetenhet om eller åtminstone erkännande av den krassa historiska verkligheten, formad av blod, jord, stål, lidelser, som genom vetenskaplig metodik kan utforskas...Ändå högaktar jag honom och återvänder gärna till hans verk, beredd att åtminstone tillfälligt koppla bort mitt kanske överdrivet biologistisk-naturvetenskapliga och kyniskt-vanvördiga synsätt.

alt Han var en stor solitär och en obarmhärtigt skarpsynt civilisationskritiker. Revolt mot den moderna världen (1934) och Människor bland ruinerna (1953) är och förblir magnifika vittnesbörd om ett radikalt traditionalistiskt sätt att betrakta den sorgliga nittonhundratalsverkligheten i Europa. Mer om detta i kommande recensioner.
I Cinnoberns stig har Evola, som likt Eric Hermelin var baron, inte ett konkret ord att säga om sina föräldrar och sin släkt. Jo, han medger att han föddes in i en katolsk familj, och att det kristliga och påvliga alltid varit honom likgiltigt och väsensfrämmande, och att Rom var hans hemstad. Via andra källor kan man se att hans far var en sicilianskättad adelsman. Evolas egna ord är en ömtålig och egensinnig människas: "I owe very little to the milieu in which I was born, to the education which I received, and to my own blood."

Han var en intellektuellt brådmogen och sunt anti-konformistisk yngling, som vid 65 års ålder retrospektivt analyserar sin karaktär och finner att den så länge han kan minnas präglats av två i grunden gentemot varandra stridande tendenser, som han existentiellt så småningom lyckats samstämma på ett fruktbart sätt - å ena sidan strävan efter transcendens, avsägelse, frigörelse från vad de klassiska persiska sufierna, Stagnelius och Hermelin kallade "ångesthjulets svängningar" och "stjärnevärldens förtryck", och å den andra sidan en böjelse för ett kshatriya-liv, en handlingsinriktad, självbejakande och stridsberedd krigarväg. Han nämner de tänkare som gjorde starkast intryck på honom som ung: givetvis Nietzsche, även Stirner, samt de två vid 23 års ålder självmördade judiska begåvningarna Weininger och Michelstaedter. Giovanni Papini betydde en tid mycket för den purunge Evola, som betraktar Papini och hans dåvarande krets som den Sturm und Drang-rörelse italienarna förunnats, ett friskt uppbrytande av vad han uppfattade som sterilt, provinsiellt, kälkborgerligt, fjantakademiskt nonsens i den moribunda "liberaldemokratiska" italienska förkrigsvärlden -

Papinis självbiografiska roman Un uomo finito gjorde i svensk översättning ett bestående intryck även på mig som alienerad Kågespoling, erinrar jag mig. Evola tjänstgjorde i både artilleri-och kavalleridivisioner i Dolomiterna under första världskriget, men upplevde enligt vad han säger inga större strider. Redan då ansåg han för övrigt att det var befängt av Italien att föra krig mot Tyskland och Österrike, och överhuvudtaget hade han inte mycket till övers för chauvinistiska brölanden.

Efter kriget genomlevde han i Rom några personligt besvärliga år, vantrivdes i den dekadenta och bolsjevikhotade pöbelcivilisationen, var nära självmordet och räddades från det genom sin läsning av Majjhima Nikaya (en palibuddhistisk text. För övrigt är min absoluta favoritbok av Evola nog Läran om uppvaknandet, La dottrina del risveglio (1943), en suveränt genomförd undersökning av den tidiga buddhismens praktiska, solära, aristokratiska visdom).

Han experimenterade en del med hallucinogener och kom att via futurismen gå vidare till en tids verksamhet inom den dadaistiska revoltrörelsen, både som abstrakt konstnär och poet. Hans reflektioner om Tristan Tzara och detta skede i sitt liv är mycket intressanta, och visar vilken rigorös, radikal konsekvens som kännetecknade hans sökande efter livsmening, i alla perioder av levnaden. Han går lugnt och avklarnat vidare i sin redogörelse för livsgatloppet, och boken erbjuder en unik inblick i kulturkretsar av stort idéhistoriskt allmänintresse.

Hans esoteriskt-initiatoriska arbete med den s.k. Urgruppen under 1920-talet, hans försök med tidskriften La Torre under tidigt 30-tal, hans fortsatta publicistiska verksamhet i samarbete med Giovanni Preziosi och Roberto Farinacci, två av få partianslutna fascister han anser var män av verklig heder, framväxten av hans största verk och kontakterna med Ahnenerbe, hans syn på ras och krig, och inte minst livet efter kriget, rullstolsbunden i sviterna av ett bombanfall (eller, som han själv sade, i sviterna av en kundaliniyogasession som slog fel), att i sitt ädelt syftande inre komma till rätta med en civilisation i svårt förfall - allt detta måste rimligen kunna läsas av varje vaken ande med stor behållning. Boken har även ett appendix bestående av ett antal intervjuer med Evola mellan 1964 och 1972, som ytterligare klargör hans ståndpunkter i vissa avgörande frågor.

Evola bör vara en given referenspunkt i vår tid. Att vägra ta till sig och storsint utvärdera vad han skriver är ett säkert tecken på att man är ett flockmedlöpande tschandalahjon, som bör hålla sig långt från den levande kulturen och människotankens obändiga strävan efter frihet, kunskap, ljus och försoning.

Nikanor Teratologen

Ur arkivet

view_module reorder

Myteriet på Batavia

Mer än sjuttonhundra böcker har skrivits om myteriet på Bounty, skrev Nalle Valtiala i en intressant understreckare i Svenska Dagbladet häromveckan i samband med att ännu en lagts till den ...

Av: Ivo Holmqvist | Kulturreportage | 06 september, 2014

Psykotexten, del 3

Innan jag somnar har det åtskilliga gånger drabbat mig. Klotblixtar lägger sig som en mullrande hinna och börjar viska minnen; ofta när vi besökte honom på rummet i den slutna avdelningen ...

Av: Johann von Fritz | Essäer | 16 oktober, 2013

Jorden - vår himmel

I min bok Humanist bland naturvetare har jag (s 169-194) introducerat en tidigare bok av David Abram: The Spell of the Sensuous från 1996. Nu föreligger en ännu större och ...

Av: Erland Lagerroth | Litteraturens porträtt | 07 juni, 2012

Angående melodin

Alla färger syns tydligt, för idag röd bok och sol - varmt mot huden och solskyddsfaktor bör läggas på. Ta hand om fotsulor och andra ytor, och om mjuka-mjuka rösten ...

Av: Ida Thunström | Essäer om konst | 22 november, 2013

Häxors flyg till Blåkulla. Myter och fakta om själsresor

I Vasabladet 11.2.2012 skrev jag i en artikel att den evangelisk luterska kyrkan i Finland har bett samerna om förlåtelse för 400 års ytterst nedvärderande behandling men att shamaner dömdes ...

Av: Nina Michael | Essäer | 27 mars, 2013

Guido Zeccola. Foto Ida Thunström

Guido och Orden

Ett långvarigt arbete med orden i Tidningen Kulturen är nedlagt Guido Zeccola lämnar chefredaktörsstolen i morgon. Det övergripande ordansvaret har han burit sedan tidningens start Nu önskar han mer tid åt att sortera ...

Av: Benny Holmberg | Media, porträtt | 27 februari, 2017

Monika Sidén – Jätten Lajban

Om mig: Jag skriver. På papper, tangentbordet, i mobilen. Och i tankarna. Drivs av sammanhangen, människorna, bilderna, känslorna, musiken. Bor, lever och jobbar i Stockholm men drömmer mig ofta bort ...

Av: Monika Sidén | Utopiska geografier | 19 mars, 2012

Veckan från hyllan, vecka 48, 2012

Så har det varit ett litet krig i Gaza igen. Ockupationsmakten blockerar den lilla överbefolkade landsremsan, med stort lidande för befolkningen där, för att slå vakt om sin säkerhet. Det ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 24 november, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.