Europa och den monumentala väggen – Del 1

Det finns en gemensam tradition vad gäller det europeiska väggmåleriet i den mån att länder har influerat varandra, och detta möjliggör att man kan diskutera fenomenet ur en bred och ...

Av: Allan Persson | 12 januari, 2013
Essäer om konst

Fragment av surrogatpyret III

Fragment av surrogatpyret III Vi satt i biln vid Kusmarkstjyrkan å stirra på den upplysta tuppjäveln på krönet av va Nitschä kalla den ekumeniska synagogan.     – De där, pyret, va ursprungligen ingen ...

Av: Nikanor Teratologen | 16 oktober, 2007
Teratologisk sondering

Brott och straff 5 Mordets estetik- strafflagens retorik

Sommartidens intåg medförde varje år en ny spektakulär mördare, presenterad mellan årstidens första mördarsnigel och en hotande asiatisk dödsinfluensa, eller om denne kom insprängd mellan den galna kosjukans efterdyningar och ...

Av: Benny Holmberg | 26 november, 2009
Essäer om konst

Unterwegs zur Musik. Om Anton Webern

Anton Webern var den mest radikala bland Schönbergs lärjungar och en portalfigur för alla musikpionjärer under andra hälften av nittonhundratalet. Teoretiker av en integral serialism och, framför allt, grundaren av ett ...

Av: Guido Zeccola | 06 november, 2013
Musikens porträtt

Litteratur:Barbro Alving, Personligt. Dagböcker & brev



"...är halvgången, hälften flicka, hälften pojke. Vad blir det ur sånt?!

Barbro Alving
Personligt.  Dagböcker & brev
Band 1: 1927-1939 Band 2: 1940-1959
Gidlunds förlag

Hon var en journalist av den anrika murvelsorten där blodet var trycksvärta och hjärtat ständigt tickade mot nästa deadline. Vad som var viktigt i livet beskrev hon i en notis i dagboken: "Och sen hade jag en sån där fin tidningsnatt som jag aldrig kommer att kunna beskriva men som är som Luft och Mat och Dryck för mig. Skrev så maskinen glödde och vaktmästarna fick springa med manus allteftersom och sprang sen till sätteriet till halv 3 och bevakade ombrytningen."

Barbro Alving (1909-1987) betecknas som en av de främsta journalister vi haft där hennes yrkesmässiga bredd och kunnighet, humor och språkliga våghalsighet satte särskilda sigill och kännetecken i hennes texter.

 

Hon var DN-journalist och utrikes- och krigskorrespondent och också välbekant radioröst som skildrade Berlinolympiaden, finska vinterkriget och inbördeskriget i Spanien och flera av hennes samtids stora händelser som Eichmannprocessen, Agadir och Vietnam och motståndet mot Atombomben och hon gjorde det som ingen annan i minnesvärda reportage. Under andra världskriget satt hon till sin stora besvikelse fast i Sverige: "Man ville ut ur råttfällan".  Hon lämnade senare DN i protest mot chefredaktör Herbert Tingstens ställningstagande för atombomben. Hon skrev också uppmärksammade kåserier i Veckojournalen under signaturen Kärringen mot strömmen.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

 

Bokförlaget Gidlunds har tagit fasta på det stora intresse som visade sig vid förra årets utgivning av "Bang om Bang" och "Bangs bästa" där bland annat hennes klassiska reportage publicerades till hundraårsminnet av denna vassa skribent. Förlaget ger nu ut hennes privata dagböcker i två band redigerade av Barbro Alvings dotter Ruffa Alving Olin som skriver i förordet till band I(1927-1939):"...Här krävs en liten brasklapp. Jag tror mamma skulle velat det. Hennes tre första ungdomsböcker, som inleder boken, 'bör tas med en nya salt' som hon antecknade i kanten när hon sommaren 1979 började skriva rent dem. I ett inlägg i Femina förklarade hon: 'Det finns en tendens framför allt hos mycket unga människor att i dagböcker mest hugfästa dystra tankar, olyckligheter.'"

Det är tillfredsställande att läsa dagböcker av en sådan virtuos skribent som Barbro Alving, och ta del av hennes egensinniga dagsprosa som i dag ter sig överraskande modern till språk och innehåll och är både rolig och uppfinningsrik med vildsinta liknelserna som skapar djup och rum i texterna:"Världen är ond och heden. Jag tror inte man kan köpa röda handskar på Arsenalsgatan mer. Men man kan sitta på en bänk på Johannes kyrkogård och titta på en ekorre vars farfar säkert en gång fångade Hjalmar Söderbergs melankoliska blick".

Barbro Alving skrev redan i ungdomen en sjungande intelligent prosa saltad med tidstypiskt slang och med en vass analytisk touch där man redan kunde skönja den blivande stjärnjournalisten och ordekvilibristen. Men i band I finns också en svart ton av främlingskap inför den egna identiteten  som bitvis går rakt in i hjärtat på läsaren. Dels i sken av en klassisk ungdomlig rotlöshet men också sprungen ur det specifikt Alvingska.

Trots förordets brasklapp om att den ungdomliga svärtan i dagboken bör tas med en nypa salt är det oundvikligt att man tar vid sig när man läser detta. Det är en på samma gång brådmogen och uppriktig, sorglig och gripande upptakt där den senare så kända journalisten och utlandskorrespondenten Barbro Alving gör en prosaisk bedömning av sig själv om huruvida hon är pojke eller flicka: "Om Gud ändå kunde bestämma sig. Vad ska han med mig?". "Vad är det för mening med att jag blivit som jag är!".

"Jag är så tillvida en pojke, jag hälsar som en pojke, har en pojkes gester, försöker utan att tänka på det, stryka mig över håret som en pojke, att hälla läpparna fast slutna, att sitta som en pojke. Allt detta skulle jag inte säga någonting om, jag skulle kunna bli obegränsat lycklig på den vägen, om inte ja, där kommer den stora orättvisan.

Gud fader har inte rättighet att göra mig sådan, att jag plågas av att inte vara någon riktig kvinna, att göra mig medveten om att jag är halvfärdig, inte pojke, inte flicka. Varför har han givit mig längtan efter kärlek?...."
Barbro Alving funderar kring sin person, kring sitt kön, att allt hon gör liknar en pojkes handlingar och detta dominerar vid den här tiden hennes tänkande: "...tror du inte jag vet att jag som människa är ett monstrum, är halvgången, hälften flicka, hälften pojke. Vad blir det ur sånt?!"

Men det är också roligt. Självironin dryper över sidorna. Hon är så svidande hård mot sig själv och samtidigt så rolig att skrattet vandrar rundgång mitt i det bittra:" Livet är ingen melodi på en blå violin och jag blir tjockare för var dag och fetare och latare och ynkligare och ensammare"

I del II (1940-1959) är det fullt ut journalistiken som behandlas, de dagsaktuella göromålen på tidningen med deadlines, yttervärld och resor till krigsskådeplatser. Och här blir dagbokstonen mera rapsodisk och telegrammatiskt rapporterande nästan lite tråkig bitvis. Men det handlar i del II också om kärleken till den blivande livskamraten Loyce Sjöcrona och till dottern Ruffa vars far var tecknare på DN.

Här finns breven hem till den kära Loyce från resorna som hela tiden andas en försäkran och ett löfte om att dessa långa resor endast görs med älskade Loyce och dottern Ruffas bästa för ögonen. Och spriten som hon försökte bemästra. Den 1 november 1940 skriver hon:"Upp tidigt och skrev artikel om Lindvalls herrmoder. För första gången på en månad inte bakfull". Och Gud som hon finner med hjälp av vännen Gunnel Vallqvist. Barbro Alving blir katolik 1959. Till dottern Ruffa skriver hon: "Jag har kommit hem efter 30 års sökande". "Barbro Alving. Personligt" är en mycket läsvärd dagbokssamling av en våra största journalister genom tiderna.

Benny Holmberg

 

Ur arkivet

view_module reorder

Könsbestämda ord

Härmed anmäler jag påbudet att ordet kvinniska skall ersätta ordet människa. Möjligen är ordet kvinniska inte direkt könsneutralt, men det kommer att mildra den tyranni med vilken millionårigt manligt språkbruk ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 09 november, 2013

Bali: mystik, andlighet och exotism

Kan en liten ö mitt i oceanen dölja mer än det uppenbara paradisiska trädgårdslandskapet med prunkande grönska, cikador, hibiskusblommor och fjärilar stora som småfåglar? Jag gav mig av, från Paris till ...

Av: Anne Edelstam | Resereportage | 02 juli, 2010

Robotens sporadiska dans tillbaka mot framtiden

Moderna museets konstår 2014 i Stockholm inleds med utställningen ”Dansmaskiner – från Léger till Kraftwerk”, som visas 22 januari - 27 april 2014. Vid sekelskiftet 1800/1900 hade moderniseringen av västvärlden inletts ...

Av: Carsten Lindström | Essäer om konst | 31 januari, 2014

Magnus Göransson

Idioten parkerar sin bil

Inget utökat forskningsstöd till den idiot som misslyckas med att parkera sin bil.

Av: Magnus Göransson | Gästkrönikör | 16 april, 2016

Mellan högtryck och lågtryck

Lund. Högtryck och försommarvärme. Under pingsthelgen blommade i de prunkande parkerna hägg och syren. Genom Lundagård strömmade ett antal svartklädda personer i höga hattar. Det hade blivit dags för promovering ...

Av: Anna Nyman | Reportage om scenkonst | 02 juni, 2012

Surya or the Sun God, Konark Foto Raveesh Vyas

Surya. En kvinna i solen och hennes skugga

Ett förlag i Bombay har givit ut indiska legender, sagor och mytologi i tunna häften med enkla bilder och lättillgänglig engelsk text. Jag fann denna berättelse bland annat, till hälften ...

Av: Annakarin Svedberg | Essäer om religionen | 24 mars, 2017

Humanismens historia

Illustration: Joakim Ceder Humanismen och den kristna etiken lyfts ofta fram som grunden för det västerländska samhället. Religionshistorikern Christer Hedin ser närmare på dessa traditioner och deras betydelse för dagens samhälle.I ...

Av: Christer Hedin | Essäer om religionen | 08 januari, 2011

Domenico Losurdo - samtidsintellektuell kritiker i marginalen

Europeiska intellektuella med genomslag i vårt land tenderar att på ett eller annat sätt ha försänkningar i den postmoderna traditionen. Inte sällan har de sin hemvist i Frankrike. Men det ...

Av: David Brolin | Övriga porträtt | 06 december, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.