Tonsättaren Lucio Garau och livets stora gåvor

  Lucio Garau är en tonsättare från Sardinien i Italien som har komponerat många verk som speglar musiken och ljuden från hans hemtrakter. Inte så mycket för folkmusiken i sig, utan ...

Av: Guido Zeccola | 04 Maj, 2011
Musikens porträtt

Emmakrönika X jag tror mig existera i en blomma

vad kan mina tårar smaka, som nog hennes tårar, droppen som slutligen tidigt klarade separator, efter det min droppe jag fällde i världshav med tesil skilt, vilken hon tog upp ...

Av: Stefan Hammarén | 13 januari, 2009
Stefan Hammarén

Medvetenhet och praxis. Om Bengt Nerman

När jag i På avstånd och nära skriver om "synlägen", är de något som uppstått genom erfarenhet i specifika situationer: livserfarenhet, vari ingår det slags erfarenhet man får genom att ...

Av: Gunnar Lundin | 09 juni, 2010
Essäer om litteratur & böcker

Mats Waltre. Nya dikter

Vad är poesi? Det är lätt att tänka på produkten – dikten på pappret. Att den ska vara vacker i någon mening, gestalta djup och så vidare. Men det är ...

Av: Mats Waltre | 09 juni, 2014
Utopiska geografier

Essäer

Bandyspel med början i Habo - en personlig bandyhistoria

Slätten Habo och bandy

 En ung man som under tonårstid växte upp i Habo under femtiotalet kunde inte undvika att delta i ett fostrande bandyspel. Att leka med ”det röda nystanet” var mer eller mindre en plikt; att införskaffa en fin ”Siriusklibba”, helst extra prima, var en stor och nödvändig händelse. Det borgade för daglig träning mot löst uppgjorda mål på en glest trafikerad grusväg.

Den företeelse, som betecknades med namnet ”ishockey”, låg mycket avsides och fanns knappast i medvetandet. Visserligen fanns en ishockeyklubba i garaget, men den fick användas smyg och under inga som helst omständigheter på den nyss spolade bandyplanen bakom Martina ladugård i Habo.

Orten Habo bar på en genuin ”bandyhistoria” sedan urminnes tider: kval till allsvenskan tre gånger: 1944, 1947 och 1948. Med andra ord: det var en ort som förvaltade bandyspelet på bästa sätt.

För unga pojkar började det med kvartersbandy, övergick till pojklag och juniorlag, för att sedan eventuellt hamna i det åtråvärda A-laget. De spelare som inte platsade i den högsta serien fick harva runt i det oansenliga B-laget. Och det skall sägas att där hamnade de flesta, som då fick spela inför en fåtalig publik.

Det var naturligtvis i A-laget, som alla villa vara – gammal såväl som ung. Men - det har under tid varit mycket svårt för en ”utomstående” att slå sig fram till denna maximala ”spelplats”. A-lagets spelare rekryterades nämligen av tradition från två av bygdens familjer dvs. bland Wulff-sönerna och Johanssons-sönerna. Någon ingift kunde dock då och då komma ifråga.

Diktaren, världen, bokindustrin

Kommer land och skogar som ligger öde åter att blomstra?Är det ekonomin som styr den skapande energin? Eller är den konstnärliga och skapande energin den sanna ekonomin?

Staten, det vill säga. regeringar i alla sina former, lägger ofta hämsko på allt fritt skapande. Den fria tanken och den fria anden krymper ihop och riskerar att bli en fossil som ingen känner igen. Underhållningen har inga gränser. Det finns underhåll och underhållning, men endast ett fåtal talar om under.

I naturen finns det gott om under. Men många gånger är det svårt att prisa en natur som människan gjort sitt bästa för att förgifta. Hon försöker reglera sin egen natur och den stora naturen, som hon är en del av. Nu är hon i tjänst hos pengarna. Hon tjänar pengar. Hon får ofta stora summor för en livsfarlig tjänstgöring. Ja, vi vet: atombomber, kärnvapen, kärnkraft, naturförstörande gruvdrift och ett otal kemiska produkter som borde kunna undvikas. Men fabrikerna måste hållas i gång, människor måste ju få arbete. De måste ju fostras, uppfostras, disciplineras … Man kan undra: Är den nutida civiliserade normalmänniskan (normopaten) en skräddarsydd historia som tillhör det förgångna?

Om Röda korsets arbetsförhållanden och språkförbistringen i Första världskrigets Ryssland

vykortKärt barn har många namn. Sankt Petersburg, Petrograd, Leningrad, och nu Sankt Petersburg igen… St. Petersburg är en vacker stad med breda gator, öppna platser. I skymningsljuset mot broarnas blånande valv förväntas man se Gogol och Dostojevskijs fotsteg. I Peter-Pauls-fästningens torn satt Sofia Perovskaja och väntade på sin dödsdom, där satt Vera Figner fängslad i tjugo år. På andra Nevastranden breder Vinterpalatset ut sin barockfasad. Före kriget var fasaden smultronröd, numera är det ljust lindgrönt mellan de vita pelarna. Amiralitetspalatsets tunna spira och Isaakkatedralens bukiga kupol… Sankt Petersburg kom att bli skådeplatsen för en revolution som inte kan mätas med europeiska mått. I Elsa Brändströms födelsestad låg också Röda korsets kommission.

I början av 1900-talet var det ett omtyckt societetsnöje att åka släde ut till öarna och se solen gå ned i Finska viken. Ju tjockare kusken var desto finare var han. Det visade att husbonden hade råd att föda och klä honom. Kuskarna vadderade sig och satte på sig tjocka ytterrockar för att bli ännu förnämare. Djupt nedpackade i slädarnas fårskinnsfällar satt finfolket och pyste i sina tjocka pälsar. Hemma hos adelsmännen bjöds det flott på opera och balettkvällar, man företog utfärder till Eremitaget, arrangerade danstillställningar och tebjudningar, spelade bridge.

Niccolò Vulcano och jesuiternas retoriklära

Ignatius av LoyolaSenmedeltidens latin, i sak ett modernt latin, användes ej enbart i 1500- och 1600-talens kärleksdiktning, utan även i religiös och allmän litteratur innan man under 1600-talet börjar dikta på folkspråk. I jesuiternas retorikläror och i jesuitpedagogiken förenades klassiskt latin med de förändringar som skedde under sen medeltid och som bibehölls fram mot slutet av 1800-talet. På så sätt räddade man sig undan de uttalsvidrigheter som än idag alltför ofta praktiseras vid kyrklig liturgi.

På bokmarknaden, sommaren 1984, i den norditalienska staden Como, fann professorn vid Heidelbergs universitet, Michael von Albrecht, en handskrift omfattande drygt 500 sidor i oktavformat. Det visade sig vara en tidigare okänd lärobok i retorik, från 1600-talet, författad av jesuiten, pedagogen och retorikern, det vill säga predikaren, Niccolò Vulcano, född i Neapel den 6 november 1663, död den 21 januari 1735.

Manuskriptet, Sagata Pallas sive pugnatrix eloquentia, omfattar tre delar, Liber I: De inventione; Liber II: De dispositione; Liber III: De elocutione. Därtill ett icke fullbordat manuskript på sex sidor, Brevis texendae orationis Methodus. Hur manuskriptet hamnat på bokmarknaden i Como, är ovisst, men den nästan trehundraåriga irrfärden har säkerligen inte skett med Jesu Sällskaps vetskap. Troligen har Vulcanos manuskript kommit på avvägar under någon av de perioder jesuiterna förföljts och förhindrats verka inom Kyrkans ramar, trots att de försökt rädda arkiv och bibliotek, när deras universitet, skolor, kollegier och kyrkor, av världsliga och/eller kyrkliga makter, stängts, profanerats och sekulariserats.

Vem var Pontius Pilatus?

Giotto. Pontius Pilate Roman Procurator of Judea under Tiberius 26-36 A.DDet glada budskapets tid är nu. Det börjar med förväntan och glädje, men allt tar en ände med förskräckelse, anklagelser om terrorism och förräderi, förakt och hat, rädsla och plågsam död. Ingen vet någonting om uppståndelsen, dramats tredje och sista akt, inte när det glada budskapet föds och inte vid korsfästelsen.

Processen mot Kristus Jesus pågår fortfarande. Hatet mellan kristna och judar består. Varför har det blivit så? Kanske därför att det inte fanns objektiva jurister närvarande vid processen. Men historiker kan i viss mån rekapitulera delar av det romerska rättsförfarandet och alla teologer är ej skuldfixerade. Den katolske teologen och kardinalen Hans Urs von Balthazar (1905 – 1988) och den judiske religionsfilosofen och professorn Pinchas Lapide (1922 – 1997) har överensstämmande beskrivningar av skeendet.

Det finns inga bevarade rättegångsprotokoll eller nedskrivna och bevarade autentiska vittnesmål från Pontius Pilatus process mot medborgaren Jesus. Vi är hänvisade till evangelisterna, men de var inte ögonvittnen och det de skrev ned är vad de fått höra i andra och tredje hand fyrtio-sextio år efter korsfästelsen.

Hur såg Romerska Riket ut 70-95 e.Kr? Jerusalem hade plundrats, det judiska folket besegrats och därefter spritts för världens alla vindar. Under vår tideräknings första århundrade var det förenat med livsfara att överhuvudtaget nämna namnet på den judiske man som uppgavs vara Messias. Att juden Jesus, terrorist och upprorsman, dött den skändliga döden på korset blev länge att avgörande hinder för den nya religionens missionsverksamhet. Evangelisterna tvingades av taktiska skäl tala tyst om romarnas skuld vid korsfästelsen; man tvingades fokusera intresset på judarnas skuld. Nero (37-68) skärpte kampen mot den nya religionen. Kyrkoledarna tvingades kompromissa med Roms makthavare. Efter judarnas katastrofala nederlag i krigen mot romarna, var de helt utan inflytande.

Intresset för Ibsen fortfarande högst levande i Frankrike. Hur väcktes det?

André AntoineEn vårdag 1887 släpade den unge amatörskådespelaren André Antoine i kraftigt motlut sin mors matsalsmöblemang på en dragkärra uppför de kullerstensbelagda gatorna i Montmartre för att slutligen sätta ner sin börda utanför ett kafé högst upp på den smala gatan l’Elysée-des-Beaux-Arts. Inför premiären av pjäsen Jacques Damour, baserad på en novell av Emile Zola och skriven i pjäsversion av Léon Hennique, insåg han att han skulle få svårt att förverkliga den naturalistiska teaterns grundtanke - att gestalta ett hörn av verkligheten - utan att fylla ”scenen”, ett utrymme i kaféet, med en rekvisita som skisserade en bild av denna verklighet. Problemet var bara att han inte hade ett öre på fickan - utan moderns välvilja skulle scenen förblivit tom.

 Antoine drevs av en stark vilja att förändra det franska teaterlivet som han ansåg hamnat i en total stagnation genom boulevardteaterns dominans och den franska teatertraditionens stelbenthet. Han lyckades på kort tid förverkliga sina ambitioner. Premiären väckte Zolas stora gillande och den tillbakadragne Antoine var plötsligt ett namn att räkna med i franskt teaterliv. Fram till att den fick stängas 1894 drog hans ”Théâtre libre” till sig Montmartres radikala intellektuella och konstnärer, liksom skådepelare, som också de ville ha en förändring. En av dessa var Aurélien Lugné-Poe, den blivande grundaren av experimentteatern ”Le Théâtre de l’Œuvre”, som genom att under en period spela i Antoines teatertrupp fick sin verkliga skolning som skådespelare och regissör. Séverine, en av Frankrikes första kvinnliga journalister, som lämnat en trygg tillvaro för att rapportera om missförhållanden i det franska samhället, gav Antoine sitt uttalade stöd, medan föreställningarna ofta förlöjligades av den fruktade teaterkritikern Francisque Sarcey, som dock såg till att aldrig missa en enda av dem.

Carl von Clausewitz och kriget

Carl von Clausewitz I Sverige publiceras sällan intressanta krigshistoriska och krigsteoretiska studier, men en sådan undantagsbok är Europas krig. Militärt tänkande, strategi och politik från Napoleontiden till andra världskrigets slut av Alf W. Johansson, docent vid Stockholms universitet och tillika medarbetare vid Militärhögskolan.

Carl von Clausewitz (1780 – 1831) krigsteorier så som de formulerades i Vom Kriege är det stabila fundament till Alf W. Johanssons bok. Författaren redogör för den historiska bakgrunden till Clausewitz teser, hur de förvaltats respektive förvanskats av politiker och befälhavare.

I bokens andra hälft redovisar Johansson det militärstrategiska tänkandet vid 1900-talets båda världskrig samt Clausewitz betydelse för generalen Hans von Seeckts uppbyggnad av det tyska Riksvärnet under Weimarrepubliken. Johansson förhåller sig relativt oprofilerad gentemot den traditionella historieskrivningen men ansluter sig i omdiskuterade fall till den historikergrupp som vid bedömningen av de moderna krigens förutsättningar och verkställighet utgår ifrån krigstaktiske, ekonomiska och geopolitiska omständigheter och skjuter de politiskt-ideologiska motiven åt sidan.

Bed och arbeta. Om religion, diskriminering och mänskliga rättigheter

Angelusringning av Jean François MilletBed och arbeta” av Professor emeritus vid Lunds universitet Reinhold Fahlbeck är en mycket välskriven bok om svåra och brännande frågor (Liber förlag).

Fahlbeck är föredömligt klartänkt och ett helt livs kunskap och erfarenhet av juridiska spörsmål präglar bokens resonemang och gör den till ett stråk av ljus i ett annars dystert skymningslandskap där halvsmälta ”sanningar” om vad som egentligen konstituerar religiös diskriminering och vad religionsfrihet egentligen innebär på arbetsmarknaden florerar med samma intellektuella pregnans och eftertanke som ett twitterdrev.

Om man bara lyssnar till vad media rapporterar om diskrimineringsombudsmannens (DO) förehavanden i dessa frågor samt hur de själva artikulerar sig är det lätt att få intrycket att så fort någon säger att man blivit diskriminerad på grund av sin tro, så rycker myndigheten i fråga ut med hela sin arsenal innefattande allt från hot om offentlig uthängning till att dra den anklagade inför domstol. I förstnämnda fallet leder det inte sällan till att panikslagna organisationer snabbt ingår förlikning varefter man pungar ut med mer eller mindre absurda belopp till den påstått förorättade. Om dessa utpekade personer och organisationer istället först noga hade studerat Fahlbecks bok, hade man inte behövt vara så impulsstyrda utan istället tagit strid för etablerade och helt rimliga sekulära frihets- och jämlikhetsvärden.

Ett av de tydligaste exemplen på nämnda onödigt ängsliga beteendet är det uppmärksammade ”handskakningsfallet” där en muslimsk man vägrade ta en kvinnlig chef vid Trollhättans kommun i handen, vid start av en praktikperiod. Detta, tillsammans med en samlad bedömning av mannen i övrigt, ledde till att anvisningen till den aktuella platsen återkallades. Den hälsningsvägrande kopplade då in DO vilket skrämde upp de ansvariga kommunledarna så starkt att de genast pungade ut med SEK 30 000 till den påstått förfördelade mannen. Kvinnan som vägrats en sedvanlig hälsning från mannen fick dessutom en reprimand från sin arbetsgivare!

Ur arkivet

view_module reorder
Stan kan emellanåt verkligen påminna om Amsterdam...

En helg i Göteborg

En weekendresa till Göteborg är alltid lika trevlig. Själv provade jag MTR:s nya expresståg Stockholm—Göteborg; en linje som har mycket bättre punktlighet än SJ-tågen och som dessutom, i 1 klass ...

Av: Björn Gustavsson | Resereportage | 13 april, 2017

Diktanalys av Solveig von Schoultz Födelsen

 FÖDELSEN   Maskrosornas drömbollar grät hela natten, på morgonen stod de ruggiga som döda fågelungar. Men gräset svällde med styva blad, Väpplingen samlade sötma med slutna ögon, Tyst skratt droppade från spireornas våta kransar.   Någon putsade vattnets ...

Av: Lejla Fazlic | Litteraturens porträtt | 07 december, 2013

Den svårartade godheten

Spirits Fixt av Hebriana Alainentalo Åren klyver tiden i oberäkneliga ytor. Klyver gamla ekar med sorgsens iver. Små och stora vresiga staplar av ord glimmar till och lägger sig ner för att driva fram över ...

Av: Hans-Evert Renérius | Utopiska geografier | 14 augusti, 2008

Alfred, Lord Tennyson Lätta Brigadens attack

En av poesins huvuduppgifter var länge att propagera för krigiska dygder som hjältemod, lydnad och självuppoffring. Poesin stod i militarismens tjänst. Ett svenskt paradexempel är Viktor Rydbergs Athenarnes sång, som börjar  Härlig ...

Av: Alfred, Lord Tennyson | Kulturreportage | 18 mars, 2014

Henri de Monfried

   Henri de Monfried Henri de Monfried - från pirat till poet Här uppstår poesin av sig självt, allt du behöver göra för att frammana den i konsten är att ge upp inför drömmarna. - ...

Av: Mohamed Omar | Essäer om litteratur & böcker | 11 januari, 2007

Laokoon och hans söner. Källa Wikipedia

I Laokoongruppens grepp

Laokoon och hans söner i kamp med en jätteorm är en av konstens mest levande och dramatiska skulpturer. Det har funnits många som försökt efterlikna motivet med få har kommit ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 26 oktober, 2017

Erotiskkrönika 01

Den nakne spricker kroppen som spänt ut sina diktsandsfötterna i bortgåendets märkta yta. Ett tungt steg tidgenomfor skikningens glossistor, lagom den bakom steget fanns, denna kamrats som såg efter sig ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 17 juni, 2010

Biografiskt lexikon för Finland nu på nätet

Numren 710:1-4 i serien Skrifter utgivna av Svenska Litteratursällskapet i Finland är ett imponerande storverk: de fyra mycket bastanta delarna av Biografiskt lexikon för Finland, utgivna 2008-2011 med understöd av ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 09 december, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.