Goethes sommarhus i Weimar. Foto: Björn Gustavsson

Att resa till Weimar

Att befinna sig i Weimar är att befinna sig i en stad vars historia samtidigt är en väsentlig del av centraleuropeisk kulturhistoria. Sin litenhet till trots (idag 65 000 invånare) har ...

Av: Björn Gustavsson | 06 juni, 2015
Resereportage

Djur inom poesin

Djur och poesi hör absolut ihop. Konstigt vore det ju annars. Vi är själva djur, djur är poetiska i många bemärkelser, djur står oss nära. Under litteraturhistoriens gång har dock ...

Av: Carsten Palmer Schale | 21 februari, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Tomas Tranströmer med Modhir Ahmed.  Foto: Tokistar/Wikipedia

Tomas Tranströmers ögonblick av nåd

Tomas Tranströmer är död, 83 år gammal. En av vår tids stora poeter har lämnat oss. Hans dödsdag den 26 mars 2015 har blivit en sorgens dag. Både i Sverige ...

Av: Bo Gustavsson | 07 april, 2015
Litteraturens porträtt

Vem äger grönskan? – Att förvalta det gröna rummet

Runtomkring är stubbar. Buskar som skulle blommat. Träd som skulle slagit ut.Runtomkring mig är stubbar. Jag har inget lantställe. Det gröna rummet i staden Stockholm där jag bor, är min trädgård ...

Av: Syster Ehlisabel | 07 Maj, 2009
Gästkrönikör

Essäer

Bandyspel med början i Habo - en personlig bandyhistoria

Slätten Habo och bandy

 En ung man som under tonårstid växte upp i Habo under femtiotalet kunde inte undvika att delta i ett fostrande bandyspel. Att leka med ”det röda nystanet” var mer eller mindre en plikt; att införskaffa en fin ”Siriusklibba”, helst extra prima, var en stor och nödvändig händelse. Det borgade för daglig träning mot löst uppgjorda mål på en glest trafikerad grusväg.

Den företeelse, som betecknades med namnet ”ishockey”, låg mycket avsides och fanns knappast i medvetandet. Visserligen fanns en ishockeyklubba i garaget, men den fick användas smyg och under inga som helst omständigheter på den nyss spolade bandyplanen bakom Martina ladugård i Habo.

Orten Habo bar på en genuin ”bandyhistoria” sedan urminnes tider: kval till allsvenskan tre gånger: 1944, 1947 och 1948. Med andra ord: det var en ort som förvaltade bandyspelet på bästa sätt.

För unga pojkar började det med kvartersbandy, övergick till pojklag och juniorlag, för att sedan eventuellt hamna i det åtråvärda A-laget. De spelare som inte platsade i den högsta serien fick harva runt i det oansenliga B-laget. Och det skall sägas att där hamnade de flesta, som då fick spela inför en fåtalig publik.

Det var naturligtvis i A-laget, som alla villa vara – gammal såväl som ung. Men - det har under tid varit mycket svårt för en ”utomstående” att slå sig fram till denna maximala ”spelplats”. A-lagets spelare rekryterades nämligen av tradition från två av bygdens familjer dvs. bland Wulff-sönerna och Johanssons-sönerna. Någon ingift kunde dock då och då komma ifråga.

Diktaren, världen, bokindustrin

Kommer land och skogar som ligger öde åter att blomstra?Är det ekonomin som styr den skapande energin? Eller är den konstnärliga och skapande energin den sanna ekonomin?

Staten, det vill säga. regeringar i alla sina former, lägger ofta hämsko på allt fritt skapande. Den fria tanken och den fria anden krymper ihop och riskerar att bli en fossil som ingen känner igen. Underhållningen har inga gränser. Det finns underhåll och underhållning, men endast ett fåtal talar om under.

I naturen finns det gott om under. Men många gånger är det svårt att prisa en natur som människan gjort sitt bästa för att förgifta. Hon försöker reglera sin egen natur och den stora naturen, som hon är en del av. Nu är hon i tjänst hos pengarna. Hon tjänar pengar. Hon får ofta stora summor för en livsfarlig tjänstgöring. Ja, vi vet: atombomber, kärnvapen, kärnkraft, naturförstörande gruvdrift och ett otal kemiska produkter som borde kunna undvikas. Men fabrikerna måste hållas i gång, människor måste ju få arbete. De måste ju fostras, uppfostras, disciplineras … Man kan undra: Är den nutida civiliserade normalmänniskan (normopaten) en skräddarsydd historia som tillhör det förgångna?

Om Röda korsets arbetsförhållanden och språkförbistringen i Första världskrigets Ryssland

vykortKärt barn har många namn. Sankt Petersburg, Petrograd, Leningrad, och nu Sankt Petersburg igen… St. Petersburg är en vacker stad med breda gator, öppna platser. I skymningsljuset mot broarnas blånande valv förväntas man se Gogol och Dostojevskijs fotsteg. I Peter-Pauls-fästningens torn satt Sofia Perovskaja och väntade på sin dödsdom, där satt Vera Figner fängslad i tjugo år. På andra Nevastranden breder Vinterpalatset ut sin barockfasad. Före kriget var fasaden smultronröd, numera är det ljust lindgrönt mellan de vita pelarna. Amiralitetspalatsets tunna spira och Isaakkatedralens bukiga kupol… Sankt Petersburg kom att bli skådeplatsen för en revolution som inte kan mätas med europeiska mått. I Elsa Brändströms födelsestad låg också Röda korsets kommission.

I början av 1900-talet var det ett omtyckt societetsnöje att åka släde ut till öarna och se solen gå ned i Finska viken. Ju tjockare kusken var desto finare var han. Det visade att husbonden hade råd att föda och klä honom. Kuskarna vadderade sig och satte på sig tjocka ytterrockar för att bli ännu förnämare. Djupt nedpackade i slädarnas fårskinnsfällar satt finfolket och pyste i sina tjocka pälsar. Hemma hos adelsmännen bjöds det flott på opera och balettkvällar, man företog utfärder till Eremitaget, arrangerade danstillställningar och tebjudningar, spelade bridge.

Niccolò Vulcano och jesuiternas retoriklära

Ignatius av LoyolaSenmedeltidens latin, i sak ett modernt latin, användes ej enbart i 1500- och 1600-talens kärleksdiktning, utan även i religiös och allmän litteratur innan man under 1600-talet börjar dikta på folkspråk. I jesuiternas retorikläror och i jesuitpedagogiken förenades klassiskt latin med de förändringar som skedde under sen medeltid och som bibehölls fram mot slutet av 1800-talet. På så sätt räddade man sig undan de uttalsvidrigheter som än idag alltför ofta praktiseras vid kyrklig liturgi.

På bokmarknaden, sommaren 1984, i den norditalienska staden Como, fann professorn vid Heidelbergs universitet, Michael von Albrecht, en handskrift omfattande drygt 500 sidor i oktavformat. Det visade sig vara en tidigare okänd lärobok i retorik, från 1600-talet, författad av jesuiten, pedagogen och retorikern, det vill säga predikaren, Niccolò Vulcano, född i Neapel den 6 november 1663, död den 21 januari 1735.

Manuskriptet, Sagata Pallas sive pugnatrix eloquentia, omfattar tre delar, Liber I: De inventione; Liber II: De dispositione; Liber III: De elocutione. Därtill ett icke fullbordat manuskript på sex sidor, Brevis texendae orationis Methodus. Hur manuskriptet hamnat på bokmarknaden i Como, är ovisst, men den nästan trehundraåriga irrfärden har säkerligen inte skett med Jesu Sällskaps vetskap. Troligen har Vulcanos manuskript kommit på avvägar under någon av de perioder jesuiterna förföljts och förhindrats verka inom Kyrkans ramar, trots att de försökt rädda arkiv och bibliotek, när deras universitet, skolor, kollegier och kyrkor, av världsliga och/eller kyrkliga makter, stängts, profanerats och sekulariserats.

Vem var Pontius Pilatus?

Giotto. Pontius Pilate Roman Procurator of Judea under Tiberius 26-36 A.DDet glada budskapets tid är nu. Det börjar med förväntan och glädje, men allt tar en ände med förskräckelse, anklagelser om terrorism och förräderi, förakt och hat, rädsla och plågsam död. Ingen vet någonting om uppståndelsen, dramats tredje och sista akt, inte när det glada budskapet föds och inte vid korsfästelsen.

Processen mot Kristus Jesus pågår fortfarande. Hatet mellan kristna och judar består. Varför har det blivit så? Kanske därför att det inte fanns objektiva jurister närvarande vid processen. Men historiker kan i viss mån rekapitulera delar av det romerska rättsförfarandet och alla teologer är ej skuldfixerade. Den katolske teologen och kardinalen Hans Urs von Balthazar (1905 – 1988) och den judiske religionsfilosofen och professorn Pinchas Lapide (1922 – 1997) har överensstämmande beskrivningar av skeendet.

Det finns inga bevarade rättegångsprotokoll eller nedskrivna och bevarade autentiska vittnesmål från Pontius Pilatus process mot medborgaren Jesus. Vi är hänvisade till evangelisterna, men de var inte ögonvittnen och det de skrev ned är vad de fått höra i andra och tredje hand fyrtio-sextio år efter korsfästelsen.

Hur såg Romerska Riket ut 70-95 e.Kr? Jerusalem hade plundrats, det judiska folket besegrats och därefter spritts för världens alla vindar. Under vår tideräknings första århundrade var det förenat med livsfara att överhuvudtaget nämna namnet på den judiske man som uppgavs vara Messias. Att juden Jesus, terrorist och upprorsman, dött den skändliga döden på korset blev länge att avgörande hinder för den nya religionens missionsverksamhet. Evangelisterna tvingades av taktiska skäl tala tyst om romarnas skuld vid korsfästelsen; man tvingades fokusera intresset på judarnas skuld. Nero (37-68) skärpte kampen mot den nya religionen. Kyrkoledarna tvingades kompromissa med Roms makthavare. Efter judarnas katastrofala nederlag i krigen mot romarna, var de helt utan inflytande.

Intresset för Ibsen fortfarande högst levande i Frankrike. Hur väcktes det?

André AntoineEn vårdag 1887 släpade den unge amatörskådespelaren André Antoine i kraftigt motlut sin mors matsalsmöblemang på en dragkärra uppför de kullerstensbelagda gatorna i Montmartre för att slutligen sätta ner sin börda utanför ett kafé högst upp på den smala gatan l’Elysée-des-Beaux-Arts. Inför premiären av pjäsen Jacques Damour, baserad på en novell av Emile Zola och skriven i pjäsversion av Léon Hennique, insåg han att han skulle få svårt att förverkliga den naturalistiska teaterns grundtanke - att gestalta ett hörn av verkligheten - utan att fylla ”scenen”, ett utrymme i kaféet, med en rekvisita som skisserade en bild av denna verklighet. Problemet var bara att han inte hade ett öre på fickan - utan moderns välvilja skulle scenen förblivit tom.

 Antoine drevs av en stark vilja att förändra det franska teaterlivet som han ansåg hamnat i en total stagnation genom boulevardteaterns dominans och den franska teatertraditionens stelbenthet. Han lyckades på kort tid förverkliga sina ambitioner. Premiären väckte Zolas stora gillande och den tillbakadragne Antoine var plötsligt ett namn att räkna med i franskt teaterliv. Fram till att den fick stängas 1894 drog hans ”Théâtre libre” till sig Montmartres radikala intellektuella och konstnärer, liksom skådepelare, som också de ville ha en förändring. En av dessa var Aurélien Lugné-Poe, den blivande grundaren av experimentteatern ”Le Théâtre de l’Œuvre”, som genom att under en period spela i Antoines teatertrupp fick sin verkliga skolning som skådespelare och regissör. Séverine, en av Frankrikes första kvinnliga journalister, som lämnat en trygg tillvaro för att rapportera om missförhållanden i det franska samhället, gav Antoine sitt uttalade stöd, medan föreställningarna ofta förlöjligades av den fruktade teaterkritikern Francisque Sarcey, som dock såg till att aldrig missa en enda av dem.

Carl von Clausewitz och kriget

Carl von Clausewitz I Sverige publiceras sällan intressanta krigshistoriska och krigsteoretiska studier, men en sådan undantagsbok är Europas krig. Militärt tänkande, strategi och politik från Napoleontiden till andra världskrigets slut av Alf W. Johansson, docent vid Stockholms universitet och tillika medarbetare vid Militärhögskolan.

Carl von Clausewitz (1780 – 1831) krigsteorier så som de formulerades i Vom Kriege är det stabila fundament till Alf W. Johanssons bok. Författaren redogör för den historiska bakgrunden till Clausewitz teser, hur de förvaltats respektive förvanskats av politiker och befälhavare.

I bokens andra hälft redovisar Johansson det militärstrategiska tänkandet vid 1900-talets båda världskrig samt Clausewitz betydelse för generalen Hans von Seeckts uppbyggnad av det tyska Riksvärnet under Weimarrepubliken. Johansson förhåller sig relativt oprofilerad gentemot den traditionella historieskrivningen men ansluter sig i omdiskuterade fall till den historikergrupp som vid bedömningen av de moderna krigens förutsättningar och verkställighet utgår ifrån krigstaktiske, ekonomiska och geopolitiska omständigheter och skjuter de politiskt-ideologiska motiven åt sidan.

Bed och arbeta. Om religion, diskriminering och mänskliga rättigheter

Angelusringning av Jean François MilletBed och arbeta” av Professor emeritus vid Lunds universitet Reinhold Fahlbeck är en mycket välskriven bok om svåra och brännande frågor (Liber förlag).

Fahlbeck är föredömligt klartänkt och ett helt livs kunskap och erfarenhet av juridiska spörsmål präglar bokens resonemang och gör den till ett stråk av ljus i ett annars dystert skymningslandskap där halvsmälta ”sanningar” om vad som egentligen konstituerar religiös diskriminering och vad religionsfrihet egentligen innebär på arbetsmarknaden florerar med samma intellektuella pregnans och eftertanke som ett twitterdrev.

Om man bara lyssnar till vad media rapporterar om diskrimineringsombudsmannens (DO) förehavanden i dessa frågor samt hur de själva artikulerar sig är det lätt att få intrycket att så fort någon säger att man blivit diskriminerad på grund av sin tro, så rycker myndigheten i fråga ut med hela sin arsenal innefattande allt från hot om offentlig uthängning till att dra den anklagade inför domstol. I förstnämnda fallet leder det inte sällan till att panikslagna organisationer snabbt ingår förlikning varefter man pungar ut med mer eller mindre absurda belopp till den påstått förorättade. Om dessa utpekade personer och organisationer istället först noga hade studerat Fahlbecks bok, hade man inte behövt vara så impulsstyrda utan istället tagit strid för etablerade och helt rimliga sekulära frihets- och jämlikhetsvärden.

Ett av de tydligaste exemplen på nämnda onödigt ängsliga beteendet är det uppmärksammade ”handskakningsfallet” där en muslimsk man vägrade ta en kvinnlig chef vid Trollhättans kommun i handen, vid start av en praktikperiod. Detta, tillsammans med en samlad bedömning av mannen i övrigt, ledde till att anvisningen till den aktuella platsen återkallades. Den hälsningsvägrande kopplade då in DO vilket skrämde upp de ansvariga kommunledarna så starkt att de genast pungade ut med SEK 30 000 till den påstått förfördelade mannen. Kvinnan som vägrats en sedvanlig hälsning från mannen fick dessutom en reprimand från sin arbetsgivare!

Ur arkivet

view_module reorder

Bilens dag

I dag, söndagen den 28 oktober är utnämnd till ”Bilens dag”. Yes meine Damen und Herren, i dag firas, eller vad man nu gör, ”Bilens dag”. Här kommer mitt bidrag till ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 28 oktober, 2012

Goethes sommarhus i Weimar. Foto: Björn Gustavsson

Att resa till Weimar

Att befinna sig i Weimar är att befinna sig i en stad vars historia samtidigt är en väsentlig del av centraleuropeisk kulturhistoria. Sin litenhet till trots (idag 65 000 invånare) har ...

Av: Björn Gustavsson | Resereportage | 06 juni, 2015

”Sag mir wo die blumen sind” Marlene Dietrich -en blå ängel i byxor

Den gravt alkoholiserade divan sängliggande sedan åratal, tungt drogad, nu åldrande i sitt förfall, en mager kvinnan som levde i självvald ensamhet fjättrad vid sängen, plågad av njursvikt med cirkulationsproblem ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om film | 28 Maj, 2012

… Mot Bröderna Karamazov och det ”oroliga blodet.” (Del II)

Ännu en morgon med blicken sömnigt klar. Glad över att ha vaknat till ett vinterlandskap och min uppmärksamhet är ljudlös. Jag väntar på en stjärna, inte nattens utan den av ...

Av: Göran af Gröning | Essäer om litteratur & böcker | 08 februari, 2014

Strindberg, Rousseau och drömmen om kvinnan

Förhållandet mellan August Strindberg och hans "oförgätlige vän Rousseau" har av kritiken oftast behandlas utifrån de politiska och filosofiska tankar om samhället som präglade den svenske författaren. Men vad ...

Av: Fredrik Nordin | Litteraturens porträtt | 29 juni, 2011

En vänlig och hjälpsam, oppositionell skriftställare – Jan Myrdal blir 80 år den…

  Jan Myrdal. Foto: Maria Söderberg En vänlig och hjälpsam, oppositionell skriftställare – Jan Myrdal blir 80 år den 19 juli. Första gången såg jag honom bara på ryggen. Det var mitt ...

Av: Mikael Löwegren | Porträtt om politik & samhälle | 10 juli, 2007

Det moderna Japan granskas av Naomi Kawase

"An" är den japanska originaltiteln på "Under körsbärsträden". Originaltiteln betyder helt enkelt "bönpasta". Den svenska titeln må låta naturlyrisk och "typiskt japansk" för en svensk publik (körsbärsträd hör liksom ihop med ...

Av: Belinda Graham | Essäer om film | 01 januari, 2017

Innan dagen fortsätter

Jag skriver den 14 juli, min mors födelsedag. Hon skulle ha fyllt 104 år i dag. Skulle ha fyllt? Hemma finns en viktig tingest, en vacker, stilren fåtölj, vacker som sagt ...

Av: jan-ewert strömbäck | Gästkrönikör | 25 juli, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.