En undran om fattigdom och möjligheter

Hon har suttit där ett tag. Jag har gått förbi utan att bry mej under en längre tid. Hennes ögon döljer något samtidigt som de avslöjar något annat. Hon sitter ...

Av: Erni Bergenstråhle | 23 Maj, 2013
Gästkrönikör

Vad vill egentligen kvinnan? - om sökandet efter en "äkta man"

Det finns kvinnor som vill bli älskade på hedniskt vis. Förmodligen har de det lättare idag än på Hjalmar Söderbergs tid, men ibland undrar jag. När alla andra sexualiteter har ...

Av: Nina Frid | 01 december, 2009
Essäer om samhället

Tarkovsky, döden och jag

“Bisogna attraversare l’acqua con la candela accesa”. Så säger den sinnessjuke Domenico (förtjänstfullt gestaltad av Erland Josephson) i filmen Nostalghia (1983) av den ryske filmskaparen Andrei Tarkovsky. Repliken betyder: ”Du ...

Av: Oliver Bowers | 18 januari, 2013
Essäer om musik

Ellen Key med hunden

En vätternrunda

”Strand var en tillflykt för ledsna själar. Övralid vad det hårda höljet kring en ledsen själ.” Så läser jag i en uppsats i Svenska Turist Föreningens årsbok 1991. ”De stora sjöarna ...

Av: Annakarin Svedberg | 22 juni, 2017
Kulturreportage

Essäer

Fotosyntesen och levern

ljuset påverkar livet

För fackmänniskorna är det inget nytt jag har att komma med, kanske inte heller för duktiga elever, som minns sina lektioner. Men för oss vanliga tanklösa varelser är det nog nytt. Nytt är det därför att vi tar det mesta som självklart och vaknar därför aldrig upp till undran. Och undran är det första som fordras för att upptäcka och förstå de under, som vi lever i och av och under och som vi själva är en del av. Vi tar det ju som självklart att solen strålar in den energi, som vi vet att jorden med all dess rörelse och allt dess liv behöver. Och vi vet också att befruktningen av växterna genom insekter är helt nödvändig för att de och de djur vi äter skall kunna leva. Om insekterna dör, dör vi också. Därom behövs ingen närmare utläggning.

Men har ni tänkt på att det är lång väg från solenergin till oss djur, lång och nog så invecklad? Det hade inte jag förrän ganska så nyligen. För det är ingalunda självklart, att solenergin kan omsättas till växterna och deras liv och att den här materien, som vi stoppar i oss, kan bli till kraft och rörelse och andligt liv hos oss själva, till Mona Lisa, Beethovens nia och rentav den här lilla artikeln. Förutsättningen är växlingar av former av energi och materia, som är föga mindre än under.

En bricka i det stora spelet eller John Landquist en kristallisationspunkt i svensk humaniora

John Landquist Litteraturvetenskap hette tidigare litteraturhistoria. Men ingenting har ändrats utöver just namnet. Det är alltfort en vetenskap om litteraturen och dess historia.

Och därmed skulle saken vara klar, kan man tycka. Så trodde i alla fall jag, när jag började studera ämnet och sedan fortsatte fram till disputation. Jag började i Lund för Staffan Björck och fick högsta betyget i fil. kand. och fortsatte i Stockholm fram till disputation 1958. Det senare berodde på att jag bodde i Smedslätten till 7 års ålder och lärde mig älska Stockholm och dess natur och ville tillbaka.

Men det gick inte lika bra. Den ”gamla” professorn Henry Olsson gillade mig nog eller i varje fall mitt ämnesval: ”Landskap och natur i Gösta Berlings saga och Nils Holgersson”. Gösta Berlings saga - ”det är väl vår märkligaste roman?”, sade han, och det tyckte jag också. Men 1956 hade professuren dubblerats, och innehavare av den nya tjänsten hade blivit E N Tigerstedt, som kom från Finland och hade varit professor i Helsingfors. Han ogillade i hög grad avhandlingen och hotade att sätta betyget Ba. Det stannade vid en kompromiss: AB utan docentkompetens.

Men på själva dagen för disputationen, den 15 november 1958, infördes i Aftonbladet en recension av John Landquist, som slutade: ”Han betraktar Selma Lagerlöfs verk som ett kollektivt epos, ett folkepos, i relation till ett landskap. Härom har han haft nya saker att säga, särdeles tillräckliga för en doktorand” (kurs. här).

Inget är så rött som färskt blod i snö

Snövits trilogi från FinlandDetta är början på en trilogi - Röd som blod, Vit som snö,Svart som ebenholts. Alla som kan sin Snövit känner igen ramsan--- den gravida sagodrottningen önskade sig ett barn med läppar röda som blod, hy vit som snö och hår svart som ebenholts. Resultatet blev det vackra barnet Snövit, som sedermera blev så hatad av sin elaka styvmor för sin stora skönhets skull.

Den första delen har ett flickansikte på omslaget, den andra delen en spegel och den tredje delen ett svart äpple. Som ser mycket giftigt ut.

Lumikkis hela tillvaro har blivit förgiftad. Och hon har ett större hot att oroa sig för än en elak styvmor.

Nu var Snövit alldeles ensam i den stora skogen. Hon var mycket rädd och såg sig förskräckt omkring. Träden skrämde henne och hon gav sig till att springa. Hon sprang över vassa stenar och genom taggiga snår. Hon såg många djur, men de gjorde henne ingenting. Hon sprang så fort benen bar henne tills det började skymma.

Varför har majoritetsbefolkningarna behandlat urfolken illa? En interkulturell och djuppsykologisk analys

Norrsken i Sameland

Orsaker till varför urfolk (indigenous peoples) som samer och indianer överallt i världen har blivit illa behandlade är ett tabubelagt tema (definition av begreppet urfolk: Se *). Medierna informerar om att vissa folk har blivit illa behandlade men orsakerna till detta nämns vanligen inte. Oftast sägs som motivering att ekonomiska faktorer spelar en avgörande roll - sedan rycker man på axlarna som om detta vore en förklaring som inte kan ifrågasättas. Det talas alltså endast om ”yttre faktorer”. Detta är säkert en väsentlig del av sanningen men jag anser att det även finns viktiga ”inre faktorer” som påverkar processen. Dessa inre faktorer förklarar dessutom de grymma metoder som används för att underkuva eller förstöra och utrota dessa folk.

Kolonisationen av Sameland började på allvar på 1600- och 1700-talen av evangelisk- lutherska kyrkan och de nordiska staterna. Nybyggarna ägnade sig åt jordbruk, något som stod i stark kontrast till de traditionella samiska näringarna. Urfolkens situation förändrades radikalt genom införandet av de sociala teorierna av Charles Darwin omkring 1850. Darwins läror tolkades rasistiskt och urfolk sågs som lägre stående folk som inte klarade sig själva. Det finns fortfarande negativa och nedlåtande attityder bland majoritetsbefolkningen vilka bottnar i seglivade, gamla föreställningar.

En dansk möbelklassiker: Hans J Wegner

Hans J WegnerAlldeles nyss råkade jag komma över en trevlig kompakt bok i en serie om designklassiker. Den här handlar om hundra stolar från 1900-talet, med ett uppslag åt varje: de slitstarka kaféstolarna i böjträ från firman Thonet, Gerrit Rietvelds färglatt geometriska länsstol, rakryggade matsalsmöbler av Joseph Hoffman och Charles Rennie Macintosh, Marcel Breuers i stålrör, Mies van der Rohes Barcelona-stol, Charles Eames i plywood och läder, och så vidare i en väldig mångfald. Av de hundra stolarna är en tredjedel ritade av nordiska möbelarkitekter, ett svårslagbart rekord. Flera finländare finns med (inte bara Alvar Aalto) och svenskar (Bruno Mathsson och andra) men mest danskar. En av dem skulle ha fyllt hundra för några månader sedan. Här något om honom (och hans kolleger):

Lunningpriset till framstående formgivare i Norden fick en flygande start när det instiftades 1951, tack vare de båda första pristagarna. Den ene var glaskonstnären Tapio Wirkkala, den andre Hans J. Wegner, redan då berömd för sina stolar. Hans far hade varit skomakare i Sønderjyllands gränstrakter, och respekten för hantverket satt i hos sonen som sattes i snickarlära redan som fjortonåring. Yrkeskickligheten förenades med en livslång kärlek till trä hos Wegner, den siste i raden av Danmarks stora möbelarkitekter.

Under och efter kriget samarbetade han med Arne Jacobsen som såg till att Wegner inreddehans Rådhus i Århus, och på femtiotalet med Børge Mogensen i det kooperativa FDB – de båda blev vänner redan på Kunsthåndværkerskolen i Köpenhamn. Av Wegners över femhundra möbelritningar kom ett hundratal i produktion, och många blev snabbt klassiker som var både stilrena och påfallande bekväma. Påfågelstolen varierar de klassiska engelska Windsor-stolarna, medan Thonets böjträ och traditionell kinesisk formgivning kan anas i Y-stolen och "den runde stol" som blev hans genombrott i USA. CBS köpte in åtta av dem för tv-studion där Kennedy valspurtade mot Nixon 1960 – den blev sedan känd som "The Chair".

Postapokalypsens symboliska murar

Attack on TitanNär jag var i Tokyo i maj visade min kompis upp en mangabok med en gigantisk, flådd jätte på framsidan. Ovanför jätten svävade en liten mansfigur med två dragna, sylvassa svärd i högsta hugg.

  – Den här mangan är riktig stor i Japan just nu. Det finns en animerad serie också, sa min vän, som pratar japanska och har bra koll på vilka kulturella trender som finns i landet.

Jag tittade en del på japansk Animé när jag var yngre, men på senare år har det mest varit Hayao Miyazakis trolska filmer jag sett, och kanske inte så mycket av den mainstream-manga som finns i omlopp och som främst konsumeras av barn och tonåringar. Men när jag såg framsidan till Attack on Titan väcktes ett behov av att se just den serien hos mig. Det var någonting enskilt makabert med omslagsbilden som fick mig att både känna olust och längtan. Den känslan följde mig sedan genom hela den animerade seriens tjugofem avsnitt. Attack on Titan handlar om en framtid, närmare bestämt 2000 år framåt, där människan för en tynande existens i kolonier bakom höga murar. I den värld som en gång styrdes av människan härskar nu gigantiska, människoliknande titaner. Dessa titaner äter i sin tur de människor de lyckas komma åt. Tittaren får följa Eren Yeager och hans adoptivsyster Mikasa Ackerman, som lever i Shiganshina. Staden ligger innanför den första ringmuren, Wall Maria, som en dag attackeras av en enorm, skinflådd titan. Jätten slår in murens port och i dess följe kommer mindre titaner som väller in i staden och sätter i sig de ont anande invånarna. Serien är förvisso tecknad, men det bidrar föga till att minska det äckel som uppstår när detaljerade scener i vilka titanerna sätter sig både män och kvinnor rullas upp för tittaren. Vad som skapar olusten är själva det faktum att seriens antagonister, titanerna, är så människolika. Men samtidigt som de liknar oss saknar de helt empati; de äter inte heller för näringens skull, utan tycks ha helt andra drivkrafter. En av de mest obehagliga scenerna i hela serien är när grupp människor hittar en slemmig boll fylld med mänskliga kvarlevor: titanspya. Titanerna är till råga på allt nästan omöjliga att ha ihjäl; något som Eren Yeager och Mikasa kommer upptäcka när de tar värvning i ett militärt elitregemente med uppgift att bekämpa mänsklighetens plågoandar.

Werner Schwab och lidandet

Foto Spieltriebe 32 Abfall Bergland Cäsar - Eine Menschensammlung von Werner Schwab1997 spelades Werner Schwabs pjäs Folkmord eller min lever är meningslös, på Intiman i Malmö. Fick fin kritik. Svarta rosor ströddes. Samtidigt med detta skådespel publicerade Bokförlaget Symposion Schwabs Himlen min kärlek eller mitt döende byte (översättning av Ulf Peter Hallberg), kompletterat med några Schwabreflektioner kring teaterns väsen och språk, med boktiteln En världslig totalsmädelse.

1992 utkom på tyska Schwabs Abfall, Bergland, Cäsar. Eine Menschensammlung (Residenz Verlag, Salzburg), där författarens expressionistiska brutalprosa kommer till sin rätt även i tryckt form.

Likt tyskspråkiga författare som Norbert Gstrein, Josef Winkler och Peter Weber, ägnade sig Schwab (konstnär och författare) åt civilisationskritik. Författarnas texter uppträder som fallna änglar i de tysk/österrikisk/schweiziska kulturlandskapen. Alkoholism, incest, aktiv sexualitet, mord och kannibalism är visserligen företeelser folk i allmänhet inte är obekanta med - det skulle i så fall vara kannibalism, å andra sidan finns det ju även verbal kannibalism - men att tala om detta så som Schwab talade om det gör man definitivt inte på moraliserande kulturredaktioner.

Chaplin och hans skugga

Charlie ChaplinDet händer inte ofta att en bok håller mig fången timmar i sträck tills jag läst ut den. Men Charles Chaplins My Autobiography gjorde det när den just hade kommit. På ett halvt sekels avstånd minns jag bättre platsen där jag läste den – en villa i en lummig förstad till Plainfield i New Jersey, en av de första dagarna i september 1964 – än vad som stod i boken. Jag kommer i alla fall ihåg att jag tyckte att den första hälften var bäst, den som handlar om hans tidiga svåra år i Londons slum. Fadern försvann tidigt, och han och den några år äldre brodern Sidney fick klara sig själva medan deras mor Hannah i omgångar var intagen på mentalsjukhus.

De senare avsnitten i självbiografin är mera tillrättalagda när de förtiger en hel del pinsamheter. Det framgår av David Robinsons encyklopediskt innehållsrika Chaplin: His life and Art som är den hittills mest omfattande levnadsteckningen – det finns ett par hundra andra. En annan bok som stått sig bra är Lars Forssell Chaplin, ett kort inkännande porträtt av en besläktad själ. Lagom till hundraårsminnet av Chaplins debut som filmregissör har Peter Ackroyd nu skrivit en fascinerande bok om honom, mycket längre än Forssells men mycket kortare än Robinsons: Charlie Chaplin (Chatto & Windus, London 2014).

1914 kom Chaplins första egna film, och sedan gick det raskt. Bara under det året hann han med ytterligare 35 stycken, visserligen korta. Hans berömmelse spred sig blixtsnabbt över världen. Nästa år var han redan världens mest berömda människa, påstår Ackroyd, en 25-åring som var fylld av lika delar hävdelsebehov och självöverskattning: ”Jag är känd i delar av världen där man aldrig hört talas om Kristus.” Lenin hörde till hans beundrare, och Debussy upptäckte redan före filmtiden Chaplins fenomenala känsla för rytm och hans musikalitet – han komponerade alla melodier till sina spelfilmer.

Ur arkivet

view_module reorder

Stig in i dimman

På något sätt har mitt liv gått i baklås och jag förstår inte, hur jag skulle kunna öppna det igen. Jag kan ingenting längre, inte skriva, inte skratta, inte tala ...

Av: Jonas Wessel | Övriga porträtt | 01 Maj, 2013

Från diktsamlingen: Efterdyningar

Lilla Liv Moderslyckan, pur och matt, spirar, fortplantar sig i den späda, mätta vars leende sprider sig i mig. Efter lång natts vaka somnar du till slut ...

Av: Anne Kähärä | Utopiska geografier | 13 april, 2009

Kultur är ett ord med gränslöst många betydelser och innebörder

Elin, Sebastian och Leo Kultur är ett ord med gränslöst många betydelser och innebörder Svag musik blandas med valrapporter från tv:n i ena hörnet. Från väggen ovanför ler Marilyn Monroe förföriskt ner ...

Av: Johanna Wilkens | Kulturreportage | 15 september, 2010

Foto: Björn Gustavsson.

Shanghai: ett shoppingparadis

Man stiger på ett plan i Stockholm – och 12 timmar senare – efter att ha blickat ner över “ändlösa” sibiriska skogar och Mongoliets enorma ökenområden – stiger man av ...

Av: Björn Gustavsson | Resereportage | 11 september, 2016

Om Kazuo Ishiguro

Sitt namn till trots hör Kazuo Ishiguro till den nu drygt medelålders generationen av engelska författare där många för övrigt kommer från länder och städer långt bortom det förenade kungadömet ...

Av: Ivo Holmqvist | Litteraturens porträtt | 05 oktober, 2017

Jesper Nordström

Och plötsligt sticker det språkligt avvikande i ögonen

I trappen där jag bor finns ett genuint svensk namn. Mitt eget. Men eftersom mina föräldrar lider av svår Danmarkofilia kan vi spåra det till landet som gav oss fet ...

Av: Jesper Nordström | Gästkrönikör | 23 november, 2015

En essä om det Goda

  Ombedd att, om jag vill, skriva om det goda bestämde jag mig efter det obligatoriska hyckleriet rätt snabbt för att göra ett försök trots att som jag sade" det kan ...

Av: Oliver Parland | Agora - filosofiska essäer | 21 februari, 2011

Anisur Rahman Foto Cato Lein

Anisur Rahman . Tre noveller i översättning av Kristian Carlsson

Anisur Rahman är  poet, dramatiker, översättare och journalist med "ena benet här i Sverige och det andra i Bangladesh". Hans skrivande är språkligt, geografiskt och genremässigt gränsöverskridande och speglar exilen ...

Av: Anisur Rahman | Utopiska geografier | 09 Maj, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.