Blanchot och Levinas med några vänner i Stradsbourg i slutet av 1920talet

Maurice  l'obscur

I sin intressanta artikel om surrealisten André Breton och hans tre romaner "Nadia", "Galen Kärlek" och "Arcane XVII" citerar Guido Zeccola vad Maurice Blanchot hade att säga om den första: ...

Av: Ivo Holmqvist | 03 juni, 2016
Litteraturens porträtt

En tyrann i tiden – Re Orso på Opera Comique

Det finns många sätt att börja en opera på. Det behöver inte vara med ouvertyren, även om det är det vanligaste. Ouvertyren kan man dessutom lägga i slutet av operan ...

Av: Ulf Stenberg | 26 Maj, 2012
Kulturreportage

Om Nijinskys teckningar

Bild och ande är på något sätt oskiljaktiga hos Nijinskys tecknade motiv värld. De linjer han skapar och återger med krita, kol, grafit, pastell eller olika sorters tusch och vattenfärger ...

Av: Jonas Lindman | 29 mars, 2012
Gästkrönikör

Andlighet och psykisk hälsa

Författaren Kerstin Stina Carlsson (1934-2003) berättar i sin självbiografi Transcendens eller psykos? om en sökares öde och beskriver hur hon genom svåra andliga kriser slutligen når fram till hälsa och ...

Av: Lena Månsson | 23 mars, 2009
Essäer om religionen

Essäer

Fotosyntesen och levern

ljuset påverkar livet

För fackmänniskorna är det inget nytt jag har att komma med, kanske inte heller för duktiga elever, som minns sina lektioner. Men för oss vanliga tanklösa varelser är det nog nytt. Nytt är det därför att vi tar det mesta som självklart och vaknar därför aldrig upp till undran. Och undran är det första som fordras för att upptäcka och förstå de under, som vi lever i och av och under och som vi själva är en del av. Vi tar det ju som självklart att solen strålar in den energi, som vi vet att jorden med all dess rörelse och allt dess liv behöver. Och vi vet också att befruktningen av växterna genom insekter är helt nödvändig för att de och de djur vi äter skall kunna leva. Om insekterna dör, dör vi också. Därom behövs ingen närmare utläggning.

Men har ni tänkt på att det är lång väg från solenergin till oss djur, lång och nog så invecklad? Det hade inte jag förrän ganska så nyligen. För det är ingalunda självklart, att solenergin kan omsättas till växterna och deras liv och att den här materien, som vi stoppar i oss, kan bli till kraft och rörelse och andligt liv hos oss själva, till Mona Lisa, Beethovens nia och rentav den här lilla artikeln. Förutsättningen är växlingar av former av energi och materia, som är föga mindre än under.

En bricka i det stora spelet eller John Landquist en kristallisationspunkt i svensk humaniora

John Landquist Litteraturvetenskap hette tidigare litteraturhistoria. Men ingenting har ändrats utöver just namnet. Det är alltfort en vetenskap om litteraturen och dess historia.

Och därmed skulle saken vara klar, kan man tycka. Så trodde i alla fall jag, när jag började studera ämnet och sedan fortsatte fram till disputation. Jag började i Lund för Staffan Björck och fick högsta betyget i fil. kand. och fortsatte i Stockholm fram till disputation 1958. Det senare berodde på att jag bodde i Smedslätten till 7 års ålder och lärde mig älska Stockholm och dess natur och ville tillbaka.

Men det gick inte lika bra. Den ”gamla” professorn Henry Olsson gillade mig nog eller i varje fall mitt ämnesval: ”Landskap och natur i Gösta Berlings saga och Nils Holgersson”. Gösta Berlings saga - ”det är väl vår märkligaste roman?”, sade han, och det tyckte jag också. Men 1956 hade professuren dubblerats, och innehavare av den nya tjänsten hade blivit E N Tigerstedt, som kom från Finland och hade varit professor i Helsingfors. Han ogillade i hög grad avhandlingen och hotade att sätta betyget Ba. Det stannade vid en kompromiss: AB utan docentkompetens.

Men på själva dagen för disputationen, den 15 november 1958, infördes i Aftonbladet en recension av John Landquist, som slutade: ”Han betraktar Selma Lagerlöfs verk som ett kollektivt epos, ett folkepos, i relation till ett landskap. Härom har han haft nya saker att säga, särdeles tillräckliga för en doktorand” (kurs. här).

Inget är så rött som färskt blod i snö

Snövits trilogi från FinlandDetta är början på en trilogi - Röd som blod, Vit som snö,Svart som ebenholts. Alla som kan sin Snövit känner igen ramsan--- den gravida sagodrottningen önskade sig ett barn med läppar röda som blod, hy vit som snö och hår svart som ebenholts. Resultatet blev det vackra barnet Snövit, som sedermera blev så hatad av sin elaka styvmor för sin stora skönhets skull.

Den första delen har ett flickansikte på omslaget, den andra delen en spegel och den tredje delen ett svart äpple. Som ser mycket giftigt ut.

Lumikkis hela tillvaro har blivit förgiftad. Och hon har ett större hot att oroa sig för än en elak styvmor.

Nu var Snövit alldeles ensam i den stora skogen. Hon var mycket rädd och såg sig förskräckt omkring. Träden skrämde henne och hon gav sig till att springa. Hon sprang över vassa stenar och genom taggiga snår. Hon såg många djur, men de gjorde henne ingenting. Hon sprang så fort benen bar henne tills det började skymma.

Varför har majoritetsbefolkningarna behandlat urfolken illa? En interkulturell och djuppsykologisk analys

Norrsken i Sameland

Orsaker till varför urfolk (indigenous peoples) som samer och indianer överallt i världen har blivit illa behandlade är ett tabubelagt tema (definition av begreppet urfolk: Se *). Medierna informerar om att vissa folk har blivit illa behandlade men orsakerna till detta nämns vanligen inte. Oftast sägs som motivering att ekonomiska faktorer spelar en avgörande roll - sedan rycker man på axlarna som om detta vore en förklaring som inte kan ifrågasättas. Det talas alltså endast om ”yttre faktorer”. Detta är säkert en väsentlig del av sanningen men jag anser att det även finns viktiga ”inre faktorer” som påverkar processen. Dessa inre faktorer förklarar dessutom de grymma metoder som används för att underkuva eller förstöra och utrota dessa folk.

Kolonisationen av Sameland började på allvar på 1600- och 1700-talen av evangelisk- lutherska kyrkan och de nordiska staterna. Nybyggarna ägnade sig åt jordbruk, något som stod i stark kontrast till de traditionella samiska näringarna. Urfolkens situation förändrades radikalt genom införandet av de sociala teorierna av Charles Darwin omkring 1850. Darwins läror tolkades rasistiskt och urfolk sågs som lägre stående folk som inte klarade sig själva. Det finns fortfarande negativa och nedlåtande attityder bland majoritetsbefolkningen vilka bottnar i seglivade, gamla föreställningar.

En dansk möbelklassiker: Hans J Wegner

Hans J WegnerAlldeles nyss råkade jag komma över en trevlig kompakt bok i en serie om designklassiker. Den här handlar om hundra stolar från 1900-talet, med ett uppslag åt varje: de slitstarka kaféstolarna i böjträ från firman Thonet, Gerrit Rietvelds färglatt geometriska länsstol, rakryggade matsalsmöbler av Joseph Hoffman och Charles Rennie Macintosh, Marcel Breuers i stålrör, Mies van der Rohes Barcelona-stol, Charles Eames i plywood och läder, och så vidare i en väldig mångfald. Av de hundra stolarna är en tredjedel ritade av nordiska möbelarkitekter, ett svårslagbart rekord. Flera finländare finns med (inte bara Alvar Aalto) och svenskar (Bruno Mathsson och andra) men mest danskar. En av dem skulle ha fyllt hundra för några månader sedan. Här något om honom (och hans kolleger):

Lunningpriset till framstående formgivare i Norden fick en flygande start när det instiftades 1951, tack vare de båda första pristagarna. Den ene var glaskonstnären Tapio Wirkkala, den andre Hans J. Wegner, redan då berömd för sina stolar. Hans far hade varit skomakare i Sønderjyllands gränstrakter, och respekten för hantverket satt i hos sonen som sattes i snickarlära redan som fjortonåring. Yrkeskickligheten förenades med en livslång kärlek till trä hos Wegner, den siste i raden av Danmarks stora möbelarkitekter.

Under och efter kriget samarbetade han med Arne Jacobsen som såg till att Wegner inreddehans Rådhus i Århus, och på femtiotalet med Børge Mogensen i det kooperativa FDB – de båda blev vänner redan på Kunsthåndværkerskolen i Köpenhamn. Av Wegners över femhundra möbelritningar kom ett hundratal i produktion, och många blev snabbt klassiker som var både stilrena och påfallande bekväma. Påfågelstolen varierar de klassiska engelska Windsor-stolarna, medan Thonets böjträ och traditionell kinesisk formgivning kan anas i Y-stolen och "den runde stol" som blev hans genombrott i USA. CBS köpte in åtta av dem för tv-studion där Kennedy valspurtade mot Nixon 1960 – den blev sedan känd som "The Chair".

Postapokalypsens symboliska murar

Attack on TitanNär jag var i Tokyo i maj visade min kompis upp en mangabok med en gigantisk, flådd jätte på framsidan. Ovanför jätten svävade en liten mansfigur med två dragna, sylvassa svärd i högsta hugg.

  – Den här mangan är riktig stor i Japan just nu. Det finns en animerad serie också, sa min vän, som pratar japanska och har bra koll på vilka kulturella trender som finns i landet.

Jag tittade en del på japansk Animé när jag var yngre, men på senare år har det mest varit Hayao Miyazakis trolska filmer jag sett, och kanske inte så mycket av den mainstream-manga som finns i omlopp och som främst konsumeras av barn och tonåringar. Men när jag såg framsidan till Attack on Titan väcktes ett behov av att se just den serien hos mig. Det var någonting enskilt makabert med omslagsbilden som fick mig att både känna olust och längtan. Den känslan följde mig sedan genom hela den animerade seriens tjugofem avsnitt. Attack on Titan handlar om en framtid, närmare bestämt 2000 år framåt, där människan för en tynande existens i kolonier bakom höga murar. I den värld som en gång styrdes av människan härskar nu gigantiska, människoliknande titaner. Dessa titaner äter i sin tur de människor de lyckas komma åt. Tittaren får följa Eren Yeager och hans adoptivsyster Mikasa Ackerman, som lever i Shiganshina. Staden ligger innanför den första ringmuren, Wall Maria, som en dag attackeras av en enorm, skinflådd titan. Jätten slår in murens port och i dess följe kommer mindre titaner som väller in i staden och sätter i sig de ont anande invånarna. Serien är förvisso tecknad, men det bidrar föga till att minska det äckel som uppstår när detaljerade scener i vilka titanerna sätter sig både män och kvinnor rullas upp för tittaren. Vad som skapar olusten är själva det faktum att seriens antagonister, titanerna, är så människolika. Men samtidigt som de liknar oss saknar de helt empati; de äter inte heller för näringens skull, utan tycks ha helt andra drivkrafter. En av de mest obehagliga scenerna i hela serien är när grupp människor hittar en slemmig boll fylld med mänskliga kvarlevor: titanspya. Titanerna är till råga på allt nästan omöjliga att ha ihjäl; något som Eren Yeager och Mikasa kommer upptäcka när de tar värvning i ett militärt elitregemente med uppgift att bekämpa mänsklighetens plågoandar.

Werner Schwab och lidandet

Foto Spieltriebe 32 Abfall Bergland Cäsar - Eine Menschensammlung von Werner Schwab1997 spelades Werner Schwabs pjäs Folkmord eller min lever är meningslös, på Intiman i Malmö. Fick fin kritik. Svarta rosor ströddes. Samtidigt med detta skådespel publicerade Bokförlaget Symposion Schwabs Himlen min kärlek eller mitt döende byte (översättning av Ulf Peter Hallberg), kompletterat med några Schwabreflektioner kring teaterns väsen och språk, med boktiteln En världslig totalsmädelse.

1992 utkom på tyska Schwabs Abfall, Bergland, Cäsar. Eine Menschensammlung (Residenz Verlag, Salzburg), där författarens expressionistiska brutalprosa kommer till sin rätt även i tryckt form.

Likt tyskspråkiga författare som Norbert Gstrein, Josef Winkler och Peter Weber, ägnade sig Schwab (konstnär och författare) åt civilisationskritik. Författarnas texter uppträder som fallna änglar i de tysk/österrikisk/schweiziska kulturlandskapen. Alkoholism, incest, aktiv sexualitet, mord och kannibalism är visserligen företeelser folk i allmänhet inte är obekanta med - det skulle i så fall vara kannibalism, å andra sidan finns det ju även verbal kannibalism - men att tala om detta så som Schwab talade om det gör man definitivt inte på moraliserande kulturredaktioner.

Chaplin och hans skugga

Charlie ChaplinDet händer inte ofta att en bok håller mig fången timmar i sträck tills jag läst ut den. Men Charles Chaplins My Autobiography gjorde det när den just hade kommit. På ett halvt sekels avstånd minns jag bättre platsen där jag läste den – en villa i en lummig förstad till Plainfield i New Jersey, en av de första dagarna i september 1964 – än vad som stod i boken. Jag kommer i alla fall ihåg att jag tyckte att den första hälften var bäst, den som handlar om hans tidiga svåra år i Londons slum. Fadern försvann tidigt, och han och den några år äldre brodern Sidney fick klara sig själva medan deras mor Hannah i omgångar var intagen på mentalsjukhus.

De senare avsnitten i självbiografin är mera tillrättalagda när de förtiger en hel del pinsamheter. Det framgår av David Robinsons encyklopediskt innehållsrika Chaplin: His life and Art som är den hittills mest omfattande levnadsteckningen – det finns ett par hundra andra. En annan bok som stått sig bra är Lars Forssell Chaplin, ett kort inkännande porträtt av en besläktad själ. Lagom till hundraårsminnet av Chaplins debut som filmregissör har Peter Ackroyd nu skrivit en fascinerande bok om honom, mycket längre än Forssells men mycket kortare än Robinsons: Charlie Chaplin (Chatto & Windus, London 2014).

1914 kom Chaplins första egna film, och sedan gick det raskt. Bara under det året hann han med ytterligare 35 stycken, visserligen korta. Hans berömmelse spred sig blixtsnabbt över världen. Nästa år var han redan världens mest berömda människa, påstår Ackroyd, en 25-åring som var fylld av lika delar hävdelsebehov och självöverskattning: ”Jag är känd i delar av världen där man aldrig hört talas om Kristus.” Lenin hörde till hans beundrare, och Debussy upptäckte redan före filmtiden Chaplins fenomenala känsla för rytm och hans musikalitet – han komponerade alla melodier till sina spelfilmer.

Ur arkivet

view_module reorder

Jesuskostymering och Janusförklädnad. Om julens omöjliga val

Vårt nuvarande julfirande är en mosaik av kladdig kristuskitsch och gigantisk monetär rullning dränerat i hednisk blodstank. Själva ätandet blir till en klaustrofobisk fest där mättnaden till slut tränger upp ...

Av: Benny Holmberg | Övriga porträtt | 24 december, 2010

Emmakrönika XXV Nu vill jag vara lycklig utan dig

plyschtistel ty ihop påöknens till sång sig för näckrosornaen månblommans kronblad för tolvslagspoet dag röst sakfruktdräpans dämpa droppar för croppsknopp knäppskräddarros ity vakttorns fot autofytfilialmurranka för litet spetsigt koppartorn upp ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 21 januari, 2010

 Maijishans grottor

En sommardikt av Percival

Dikten "De nya Mästarna" är en text som inom sig bär en vision av en kommande tids musikskapare. Här avses de människor (jordiska och ojordiska) som inser att hela mänskligheten ...

Av: Percival | Utopiska geografier | 28 Maj, 2017

Han tänker med kroppen

Samtal med dansaren Kjell Nilsson TEMA VÄSTERBOTTEN  Den syltsöta katalanbakelsen på Mekkas konditori i Umeå försvinner raskt och inte alls med den zenminimalistiska långsamhet som jag förknippar Kjell Nilsson med efter ...

Av: Annika Burholm | Konstens porträtt | 18 februari, 2008

Vad är ett Riksmuseum mot Yttrandefrihet?

Den svenska frimärksutgivningen 2016 är fylld med diverse försumbarheter. Det enda jubileumsfrimärket är tillägnat 100-årsminnet av Naturhistoriska riksmuséet, men det allt överskuggande jubiléet som borde ha firats med frimärken är ...

Av: Bertil Falk | Gästkrönikör | 04 juli, 2017

Vladimir Oravsky

Journalister som går i koppel

Följande rader handlar om journalister som jag ger hållbara prov på att de går i koppel. Det är Jönköpings-Postens journalister, men inte vilka som helst, utan de som jobbar och ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 06 december, 2016

Bildens sång

Alla färger syns tydligt, för idag röd bok och sol - varmt mot huden och solskyddsfaktor bör läggas på. Ta hand om fotsulor och andra ytor, och om mjuka-mjuka rösten ...

Av: Ida Thunström, text och bild | Essäer om konst | 27 december, 2017

Bruno Kreisky 1983 foto Wkipedia

Bruno Kreisky och Sverige

Vad har Arne Carlsson med Wien att göra? Den frågan ställde jag mig hösten 1978 när jag var gästlärare i Österrike; uppdraget innefattade skolbesök och deltagande i fortbildningskurser för österrikiska ...

Av: Kurt Bäckström | Porträtt om politik & samhälle | 26 februari, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.