Carsten Palmer Schale – Jag föddes som tillhörighet

Jag, Carsten Palmer Schale, är i huvudsak sociolog och socialpsykolog, men har också grundläggande kompetens inom naturvetenskap och humaniora. Jag har vidare varit forskare i ett 10-tal länder, bl. a ...

Av: Carsten Palmer Schale | 04 mars, 2013
Utopiska geografier

Eyvind Johnson

Hellre nytta än nöje

”Den amerikanska demokratin bryts ner i den mån den finns, tidningarna och det fria ordet undertrycks, alla vallöften (…) bryts, och en våg av förräderi, korruption, angivelser och personliga hämndeakter ...

Av: Ivo Holmqvist | 26 juni, 2016
Essäer om litteratur & böcker

Dostojevskij i fängelse. Foto: Wkipedia

Fjodor Dostojevskij - den karnevaliska formens mästare

Jag är tillbaka med min femte essä om Dostojevskijs litterära universum och denna gång med utgångspunkt på det framväxande polyfona – genom den ”sokratiska dialogen” – i Dostojevskijs poetik och ...

Av: Göran af Gröning | 27 november, 2015
Essäer om litteratur & böcker

Drömmen är tingets isolering

Spiegel: noch nie hat man wissend beschrieben, was ihr in euerem Wesen seid. (Rilke)

Av: Gilda Melodia | 10 maj, 2017
Gilda Melodia

  • Essäer
  • Publicerad:

Kris som möjlighet. Har människan en framtid på Jorden?



revolution i världsbildDet finns en förening i England som heter Scientific and Medical Network (SMN). Det är en världsomspännande organisation som begrundar och söker förbättra vår världsbild och vårt tänkande, så att vi skall kunna leva kvar på den jord, som vi håller på att förstöra. I nr 100 av SMN:s tidskrift Network Review publicerades 2009 ett upprop: ”Crisis as Opportunity: Seizing the Moment for a New Renaissace”. Resultatet blev året därpå en stor samlingsvolym betitladA New Renaissance. Transforming Science, Spirit and Society.

Boken är indelad i fyra delar om världsbild, respektive medvetande, andlighet och samhälle. Här finns 25 artiklar av några av vår tids främsta tänkare (åtskilliga av dem har jag själv introducerat i tidigare skrifter). Det är en rik bok, så rik att man bara kan presentera de delar som särskilt tilltalar en. Jag skall till att börja med stanna inför den första av de fyra delarna, som kallas ”Worldviews in Transition” eller ”The context and manifestation of the crisis” (12).

Det gäller dels orsakerna till världens tillstånd i dag, dels eventuella botemedel, lösningar eller utvägar. Alltså det största och viktigaste av alla problem. Den främsta orsaken är naturligtvis vårt sätt leva i världen i dag, ett levnadssätt som dock har sina rötter i historien, långt tillbaka i historien. Den som klargör detta är Richard Tarnas1), och han gör det under rubriken ”The Greater Copernican Revolution and the Crisis of the Modern World View”. Vi måste alltså enligt honom gå tillbaka till Kopernikus, för det var med denne som det svängde, som medeltiden blev den moderna tiden.

Vi är vana vid att se Kopernikus’ revolution i världsbild och tänkande som alltigenom ljus och upplyftande, men den kastade också en skugga över tiderna efter honom. Det nya universum som trädde fram var ”en andligt tom vidsträckthet, opersonlig, neutral, likgiltig för mänskliga angelägenheter, styrd av slumpprocesser tomma på syfte och mening. /…/ Inte bara den följande utvecklingen av den moderna kosmologin, från Newton och Laplace till Einstein och Hubble, utan faktiskt hela den moderna intellektuella arvsföljden har bestyrkt och förstorat den primära kopernikanska insikten: Descartes, Locke, Hume, Kant, Schopenhauer, Darwin /…/, Russell, Heidegger, Sartre, Camus.” (51)

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

1. Om Tarnas, se min Sökandet är vårt största äventyr, s 115-134.

Så har själen inget hemvist i detta kosmos. Människans ställning blir problematisk. Eller med Primo Levi: ”Inte bara är vi inte i centrum för kosmos, utan vi är främmande för det: vi är en singularitet. Universum är främmande för oss, vi är främmande i universum” (52 f).

TarnasDärmed är det också utsagt att det här handlar om moderniteten, det uppfattningssätt som vi från barnsben kommit att uppfatta som något positivt, som framsteget självt. Om den och dess överskridande skriver Oliver Robinson, en av volymens två redaktörer, men det tycks mig som om prinsen av Wales, prins Charles, här hade mer väsentliga saker att säga. (Artikeln, s 82-90) är en förkortad version av ett tal han höll vid Foreign Press Association i London 2008.) Det har blivit ”svårare och svårare att dölja de mindre glamorösa sidoeffekterna av allt vi har uppnått”, skriver han, väl medveten om att han genom att sålunda ifrågasätta den vetenskapliga modernismens status drar på sig beskjutning från alla håll. Vi har nu att handskas inte bara med en finanskrasch utan också med en klimatkrasch.

Detta relaterar han till att vårt beroende av teknologin förändrat vårt samband med naturen och dess mönster. Vår uppfattning av naturen har blivit farligt inskränkt, så att vi kan komma att se både oss själva och världen omkring oss som delar av någon enorm mekanisk process. Och sättet vi ser världen på är, menar han, ”vitalt för den här hotade planetens framtid”.

För att visa på farorna med att obegränsat tillfredsställa sina materiella lustar, d.v.s. konsumism, citerar han dels Gandhi om den västerländska civilisation, som inte var tillfinnandes: ”Det skulle vara en mycket bra idé”, dels Robert Kennedy om att bruttonationalprodukten ”mäter allt utom det som gör livet värt att leva”. Vi sätter människan i centrum och ger oss därmed rätt att plundra jordens skatter. Det är förvisso en mycket farlig väg. (82 ff)

Och prinsen frågar: är detta rationella, teknologiskt drivna och sekulära uppfattningssätt det bästa för 2000-talet, är det en ”approach fit for purpose?” Många har säkert inte insett att vi har förlorat något mycket dyrbart, nämligen ”den intuitiva känslan av vår förbundenhet med naturen – vilket inkluderar världen bortom det materiella”. Och ansvarig för detta är den rörelse från 1900-talets början, som ”ofta kallas ’Modernism’”. Men då menar talaren inte alla sociala, ekonomiska och politiska framsteg från den tidiga modernismen utan ”en obeveklig betoning av en materiell och mekanistisk världsåskådning”. Modernismen ”inriktade sin uppmärksamhet på delar och inte helheten – ända fram till att dekonstruera världen omkring oss – och avfärdade som overkligt allt som inte kunde mätas och testas objektivt”. (84 f)

prinsen av WalesVid modernismens ankomst hade Väst varit behärskat av ett mekaniskt sätt att tänka i över två hundra år, alltifrån Descartes. Därmed var marken beredd för ”modernismens strävan att förenkla och standardisera världen och därmed göra saker och ting så  effektiva och komfortabla som möjligt”.

En sådan standardisering finner prins Charles i arkitekturen med dessa nutida huskomplex med lägenheter på högkant, ”splitter nya, bekväma återvändsgränder av betong i luften”. Och ser man på: när nyhetens behag snart nog försvann, förföll dessa områden till våldsamma och själsförstörande getton. Och efter fyrtio år följde Indien och Kina som vanligt exemplet från Väst, och folk som tvingats bort från sina gårdar och byar slutade som fabriksuppfödda kycklingar i samma själlösa, mekaniska lådor på högkant.

Felet är att rikedomen i en komplex miljö har reducerats till förenklad och tom geometri, utan att man förstått eller tagit hänsyn till att komplexitet, mångfald är avgörande för hälsan, ja nyckeln till livet. Så ser vi nu överallt slit-och-släng-samhällen – just vad Gandhi mest av allt fruktade och förutsåg. (85 f)

Allt detta, menar prinsen, kommer sig av två ”seismiska” förändringar i vårt uppfattningssätt. För det första eldade modernismen på åsikten om en grundläggande åtskillnad från naturen – ”från den organiska ordning som naturen uppenbarar, från naturens struktur och cykliska process och från de lagar som pålägger de naturliga begränsningar, som Gandhi var så angelägen att vi skulle iaktta”.

Genom att positionera oss utanför naturen ”har vi abstraherat hela livet i så hög grad att den urbaniserade mentaliteten nu är främmande för nyckelprinciperna under varje ekonomi och hela livet på jorden”. Härmed avses vad som är känt som harmoni, balans. Dessförutan blir organismen sjuk, den lider av ”dis-ease”. (86 f)

Den andra förändringen innebär att vi inte bara avskiljer oss från den yttre naturen utan också från vår egen inre natur; från den visdom som samlats under gångna sekel, den som i dag av många kan ses som vidskepelse.  Prinsen åberopar Werner Heisenberg och Pythagoras, antika och indiska tempel och gotiska katedraler som nycklar för att förstå medvetandets subtila struktur. Men han är inte ute efter någon reaktionär återgång till äldre tider, säger han, bara till insikten att vi inte kan komma till rätta med den globala miljökrisen genom tekniskt ”fixande”. Det är, som miljökämpen Aldo Leopold har formulerat det, som att fixa pumpen utan att fixa brunnen. ”Vi måste ändra vårt perspektiv på världen och börja inse att modernismen ensam i själva verket är oduglig för sitt ändamål (unfit for purpose) på 2000-talet.” (88 f)

Prinsen berättar att han vid ett besök på Sri Lanka efter en ödeläggande tsunami hade fått veta, att stamfolken på Andamanerna och Nikobarerna hade klarat sig mycket bättre än andra, beroende på att deras folklore hade lärt dem att iaktta förändringar i djurens beteende. ”Sådana folk observerar inte världen från utsidan. De betraktar sig själva som deltagare i den (…) och de gör något, om de känner att balansen börjar falla sönder.

Så kanske finns det lektioner för oss här: först, att ignorera alla av Gud givna sinnen, utom det rationella, kan vara den snabbaste vägen för mänskligheten mot utplåning; och, för det andra, att vi också borde begrunda vart vår moderna ’folklore’ för oss.”

Så vi borde ta ett steg tillbaka och se att vi inte är åtskilda från naturen utan tvärtom fullständigt nedsänkta i den som fisken i vattnet. ”Men det kan vi bara göra genom att till huvudlinjen återställa essensen i den förlorade andliga dimensionen.” (89 f)

Kungliga brukar inte uppträda som nytänkare och revolutionärer. Heder åt H R H prinsen av Wales för att  han inte bara kommit fram till sådana här tankar utan också har modet att öppet stå för dem, fastän han vet att han för detta kommer att bli attackerad från olika håll. Det blir nu förståeligt, att den andre redaktören för samlingsvolymen och tillika redaktören för SMN:s tidskrift Network Review David Lorimer, har skrivit en bok om honom, liksom också att prinsen erbjudits lämna bidrag till den här samlingsvolymen.

Iain McGilchristEtt helt annat men väl så övertygande perspektiv på dagens kris anlägger Iain McGilchrist i sitt bidrag: ”Recapturing the Whole: Brain Hemispheres and the Renewal of Culture”. Från sin bok The Master and his Emissary2) lyfter han sina tankar om våra båda hjärnhalvor. Hjärnan är ett organ som helt är inriktat på att upprätta förbindelser. Ändå har evolutionen omsorgsfullt bevarat uppdelningen av hjärnan i två hemisfärer. Förklaringen är, menar författaren, att ”liksom våra släktingar, fåglar och djur, behöver vi kunna anlägga två olika slag av uppmärksamhet gentemot världen: en noggrant fokuserad, precist inriktad uppmärksamhet mot det som vi redan har beslutat är av betydelse för oss, och på samma gång den bredast möjliga öppna uppmärksamhet gentemot vadhelst som må finnas, utan förutfattade meningar. Dessa två slag av uppmärksamhet är så skilda åt till sin natur, att de inte kan rymmas i samma ’hjärna’ vid samma tidpunkt – därav uppdelningen” (61 f).

Hos fåglar och djur gör detta det möjligt att både äta och bli vid liv: de koncentrerar sig på maten eller bytet men håller samtidigt ett öga på omgivningen, så att de inte själva blir byte. En sådan dubbel uppmärksamhet är väsentlig också för vår överlevnad. (62)

Relationen mellan de båda hjärnhalvorna är inte symmetrisk. ”Högra hemisfären både lägger grunden till upplevelsen på den lägsta nivån och gör den meningsfull på den högsta, medan den vänstra upprättar en mellannivå, där det implicita behandlas och packas upp, innan det återgår till den högra för integration i allt annat vi vet. Bekymret är att den vänstra

2) Se min Mellan atomer och universum, s 51-54.

hjärnhalvans mycket enklare värld är sluten och sammanhållen i sig själv (self-consistent), därför att all komplexitet har skalats bort – och det gör den benägen att tro att den vet allt, när den (…) förblir okunnig om allt det viktigaste.”

Denna utredning tycks mig sällsynt övertygande och betydelsefull. Många individer och instanser talar just vänster hjärnhalvas språk, och bara det, och har sin lust i att utpeka andra som förvillare. I själva verket är de alltså mindre vetande.

På denna basis kan nu Ian McGilchrist se både kulturhistorien och vårt predikament i dag i nytt ljus. I det antika Grekland rådde det på försokraternas tid jämvikt mellan de båda perspektiven, men med Platons analytiska filosofi, teoretisk slagsida i vetenskapen och systematisering av kunskapen glider tyngdpunkten över mot vänster sida. Samma utveckling ägde rum i romarriket.

Med renässansen börjar båda hjärnhalvorna åter arbeta i tandem – ”det optimala, i själva verket nödvändiga tillståndet”. Detta ger tyngd åt bokens titel: ”A New Renaissance”. Men med reformationen och upplysningen förloras denna harmoni, och ”vi rör oss in i en era av dominans för vänster hjärnhalva”. Med undantag för romantiken har denna dominans varit med oss alltsedan dess. Modernism och postmodernism har inte varit en utmaning för denna obalans utan i stället ett uttryck för den. (65)

Vad kan vi då göra i dagens läge? Ian McGilchrist har tyvärr ingen patentlösning. Första steget är att bli medveten om sakernas tillstånd – utan en sådan kan vi inte göra mycket. Han tror inte mycket på direkta föreskrifter. Vad som fordras är ”en fullständig förändring av hjärtat, ett nytt sätt att se saker och ting”. Det gäller att nå fram till den visdom, som kommer från en förening av båda hjärnhalvorna. Bara den kan få oss att förstå. (68 f) Eller med två citat från andra ställen i boken. Först William Blake: ”May God us keep from the single vision andNewton’s sleep” (167). Och sedan E F Schumacher: ”Man is now far too clever to be able to survive without wisdom” (12).

 Ett scenario som möjligen skulle kunna rädda människan kvar på Jorden. För det står Elisabet Sahtouris3). Hon är biolog och ser det hela från biologisk synvinkel. Men först begrundar hon vad ekonomi är för något. Det är, menar hon, ”de samband som ingår i förvärvandet av råmaterial, deras omvandling till användbara produkter, deras distribution och användning eller konsumtion samt deras kasserande och/eller återvinnande av vad som inte konsumeras. Den definitionen /…/ är tillämpbar på vår mänskliga ekonomi liksom på ekosystemen i naturen likaväl som på de häpnadsväckande komplexa ekonomier, som

3. Se min Sökandet är vårt största äventyr, s 79-112.

opererar inom våra egna kroppar” (35)

”Jorden har fyra miljarder års erfarenhet av ekonomi”, fortsätter hon, ”och kan mycket väl ha något att lära oss. Till en början återvinner (recycles) naturen allt som inte konsumeras, och det är därför den med samma uppsättning råmaterial i alla tider har lyckats skapa oändlig mångsidighet och elasticitet med allt större komplexitet. Vidare kommer hon troligtvis att fortsätta att göra så, så länge som den välvilliga solen skiner på henne trots – eller kanske därför att – hon lider av periodiska kriser, som driver hennes kreativitet. Låt oss se närmare på hur Jorden oförskräckt möter dessa kriser.” (34 ff)

Avsnittet kallas ”Crisis as opportunity in nature”, och det demonstrerar hur de första levande varelserna, ”ärkebakterierna”, handskades med sina kriser. Den första krisen infann sig, när dessa var på väg att äta upp all mat som fanns på Jorden. Det häpnadsväckande svaret på krisen var att de ändrade sin egen metabolism, matsmältning, så att de kunde tillgodogöra sig energin i solljuset för att producera mat i den process, som kom att kallas fotosyntes.

Därvid kom de emellertid att avge syre som avfallsgas, och det ledde så småningom till kris nr 2. Än en gång svarade livet med en häpnadsväckande uppfinning – ett  helt nytt sätt att leva. Nämligen genom att använda syret självt till att slå sönder matmolekylerna så som vi fortfarande gör och kallar ”att andas”. Bakterier som sålunda andades in syre avgav i stället koldioxid, vilket behövdes för dem som levde genom fotosyntes – ett underbart växelbruk som fortgår alltjämt mellan bakteriernas arvtagare, växter och djur.

I denna tidiga värld uppstod naturligtvis många konflikter om mat och utrymme, som ledde till våld och förstörelse men som samtidigt också drev fram förnyelse. Man lärde sig att samarbete kan vara bättre än konkurrens: ”att föda sin fiende är mer energieffektivt (…) än att döda dem” (38). Den krönande finalen på detta var ”utvecklingen av väldiga kollektiv med högt sofistikerad arbetsfördelning  (…): celler med kärna, sådana som vi själva är sammansatta av”. Och i dessa celler tog arvtagare till ärkebakterierna plats i form av mitokondrier och kloroplast. Till sist mognade samarbetslinjen i form av varelser med många celler, och där är vi än gång framme vid oss själva.

Elisabet Sahtouris pekar också på långt senare kriser: värmetiden kambrium, som ledde till en explosion av liv i havet, krisen som utplånade dinosaurierna men gav däggdjuren deras chans. ”Kris för somliga var möjlighet för andra på naturens rådiga sätt” (36). Och människosläktet har mött och överlevt åtminstone ett dussin istider.

Här finns förvisso mycket att lära! Fråga är bara hur. För dilemmat är att att vi har stor valfrihet jämfört med andra djur. Vi har stor förmåga att förutse kriser – och ändå tar vi inte rättelse. I stället har vi försatt oss i den svåraste kris. Men, försäkrar Sahtouris: ”Det tog oss lite mer än  en mänsklig livstid eller två för att försätta oss i de djupa svårigheter vi är i nu. Om vi uppriktigt söker efter vad som gick fel och utnyttjar vad som blev rätt, kan vi på ytterligare en sådan livstid upphäva skadan och skapa en lyckligare livsstil för alla människor och andra överlevande arter” (45).

Det låter bra, kanske alltför bra. Från sin höga evolutionsbiologiska position bortser Sahtouris från alla praktiska, politiska, ekonomiska, tekniska, psykologiska problem. Och från att människan, i motsats till andra varelser, är ett medvetet,  rationellt djur. Men det är kanske just meningen, avsikten.

Kanske gäller det att bortse från allt detta och gå in i något helt nytt. För i de stora omsvängningar, som hon redovisar – fotosyntesen, syreandningen, cellen med kärna, det flercelliga djuret – är  det inte människan och än mindre individen som varit uppfinnare eller subjekt, utan LIVET. Det är livets förmåga att finna på något nytt, att växla spår, som har räddat dess fortvaro – och som är grunden till Sahtouris optimism. Måtte hon ha rätt! Men det tar nog då bra mycket mer än en livstid eller två.

Ervin Laszlo Den mångfrestande Ervin Laszlo (54 böcker, om också delvis med andra!) har emellertid ett mer konkret förslag till lösning. ”Lyckligtvis”, ”skriver han, är det medvetande som dominerat världen under de senaste hundra åren inte ett permanent drag hos människosläktet. Under de flesta av de tjugo eller femtio tusen år, som mänskligheten ägt en högre form av kultur och medvetande, tänkte människorna inte på sig själva som skiljaktiga från världen omkring dem. De levde i övertygelsen att världen är en och att vi ingår i den.” (31; samma tanke hos David Lorimer i bokens inledning, 10)

Mänsklighetens medvetande skulle kunna skifta igen, och det finns indikationer på att detta redan har börjat, menar Laszlo. De nya kulturer, som växer fram i samhällets kreativa utkanter, har en mycket skiljaktig inriktning: ”integrerat medvetande”, ”utsträckt medvetande”, ”icke-lokalt medvetande” etc. Detta nya medvetande bekräftar förutsägelser av ett litet antal särpräglade tänkare: den visse indiern Sri Aurobindo, den schweiziske filosofen Jean Gebser, den amerikanske mystikern Richard Bucke och samhällsvetarna Chris Cowan och Don Beck.

Också i många andliga traditioner talar man om ett nytt medvetande, menar Laszlo, som gärna vågar sig lite långt ut åt det här hållet. Så dagens talemän för Maya-kulturen och för den indiska filosofi som urskiljer Akasha som ett femte element innehållande de andra fyra och förbindande allt inom sig. Det är ett sådant ”transpersonellt medvetande” som fordras ”för att hela vår allvarligt skadade men inte obotligt sjuka planet.” (32 f)

Den redan apostroferade Richard Tarnas rör sig i sitt bidrag åt ett liknande håll, men nu med en logik, som han menar inte kan motbevisas (59). Med starka och oemotsägliga ord målar han upp en skrämmande bild av det nakna, avsjälade (disenchanted) kosmos, som vårt analytiska, objektiverande, ”vetenskapliga” tänkande jar åstadkommit. Utan att se det har vi själva åstadkommit den värld som vi anser vara den odiskutabelt objektiva. (56 ff)

Men, frågar nu Tarnas, är detta inte i själva verket höjdpunkten av den antropomorfism som vi genom detta tänkande sökt undvika? ”Är det inte en utomordentlig akt av mänsklig hybris (…) att anta att den enda källan för all mening och allt syfte i universum ytterst finns i människans sinne, som därför är absolut unikt och speciellt och på detta sätt överlägset hela kosmos. Att anta att universum fullständigt saknar vad vi mänskliga varelser, universums avkomma och uttryck, påtagligt äger? Att anta att delen på något sätt radikalt skiljer sig från och överskrider helheten?” Vi har överskattat vår egen förmåga, betydelse, auktoritet och därmed våldfört oss på universum – en ny, ohållbar antropomorfism.

Kanske underskattar och missförstår vi drastiskt detta kosmos – och därmed oss själva. Kanske är den stora kopernikanska revolutionen alltjämt inte fullbordad. ”Kanske kan en länge gömd form av antropocentrism […] nu till sist bli erkänd och på så sätt öppna upp möjligheten till ett rikare, mer komplext, mer autentiskt förhållande mellan människan och kosmos.” (59 f)

Tre bidrag i avdelningen om andlighet och det heliga är särskilt värda att stanna inför. Satish Kumar har varit jain-munk i Indien och gick därifrån till Europa, där han bland annat grundade det förnämliga Schumacher College i England. Han är alltså från Indien, och tankarna i hans bidrag härrör i stor utsträckning från jain-religionen och från Mahatma Gandhi. Men det kan ju vara nyttigt att ta del av dem i en tid då vårt eget tänkande och levnadssätt tycks leda i avgrunden.

Satish Kumar”Materia och ande är två sidor av samma mynt”, konstaterar han enkelt. Det speciella med oss är att vi har en mänsklig kropp och en mänsklig ande på samma gång. Ett träd har också kropp och ande; t o m klippor har det. ”Det finns ingen dikotomi, ingen dualism, ingen åtskillnad mellan materia och ande.” (177) ”Ande” kan låta lite flummigt på svenska, men det betyder ju något utöver materia. Och det finns förvisso något sådant, såsom till exempel de många slagen av strålning, som har upptäckts under sen tid (188), visar.

Problemet är inte materia utan materialism, inte ande utan spiritualism, fortsätter Kumar. Så snart vi utkristalliserar en tanke till en ’ism’, lägger vi grunden till ett dualistiskt tänkande. Den dualismen har också gett upphov till tanken på en åtskillnad mellan människans värld och naturens. Följd av idén att människan är den överlägsna parten, den som kontrollerar och manipulerar naturen för egen vinning. Och den naturliga världen berövas sin ande. Om en sådan storhet som ”ande” finns, är den begränsad till människan, tänks det. Men till sist blir även det tvivelaktigt. Och så blir människan bara en anhopning av materia, molekyler, gener, element.

Så får vi en religion av materialism och en kultur av konsumism, som blockerar flödet av glädje och skönhet, menar Kumar. Gandhi tillfrågades en gång vad han tyckte om den västerländska civilisationen, och han svarade: ”Det skulle vara en god idé”. Därmed lät han förstå att tecknet på en civilisation är att den upprätthåller en balans mellan materiella framsteg och andlig integritet, något västerlandet ännu inte uppnått. (179)

Andlighet och religion blir ibland sammanblandade. Men religio betyder binda samman, medan spirit hör ihop med andning och luft. Vi kan alla vara fria andar och andas fritt.  Det finns många goda religioner, som möter behov hos olika folk vid olika tider, på olika platser och i olika sammanhang och gör det med generositet och erkännande. Men om de andliga kvaliteterna förloras, blir religionen bara en sekt som försvarar sina investerade intressen.

Också andlighet kan dock lätt vändas till sekteristisk och självisk strävan., ”Jag var munk i nio år sökande min egen rening och frälsning”, skriver Kumar, ”Jag såg världen som en fälla och andlighet som en väg till befrielse från världen.” Men sedan kom han att läsa Gandhi som sade, att det inte finns någon sådan dualism. Andlighet finns i vardagen, från att odla mat till att koka den och äta den och diska och sopa golvet etc. Vi måste föra med oss andlighet till alla delar av livet. ”/…/ jag beslutade att lämna klosterorden och återvända till vardagslivet.” (180 ff)

Kumar ger sedan tre praktiska råd för att uppnå andlighet (182-186). Det första är att undanröja fruktan och odla tillit. ”Förtrösta på dig själv. Du är bra som du är. Du har i dig den gudomliga gnistan, den skapande impulsen, fantasins makt (---) Förtrösta sedan på processen i universum. Solen är där för att nära allt liv. Vatten är där för att släcka törsten: jorden är där för att odla mat. /…/ lejon, elefanter, ormar, fjärilar, alla föds, får vatten och skydd och tas om hand av universums mystiska process – förtrösta på den, ”

För den som råkat illa ut kan allt detta te sig lättköpt. Och ändå är det inte det. För denna elementära grund till förtröstan finns alltid, men vi betänker det sällan. En man som betänkte det ofta var Verner von Heidenstam, och han prövade flera formuleringar, t.ex. inskriften på hans egen gravsten:

Tacksam prisade han

det ofattliga att

det förunnades honom

genomleva ett liv

på jorden

som människa.

”Den andra andliga kvaliteten är deltagande, poängterar Kumar. Att delta i livets magiska process. Livet är ett mirakel, vi kan inte förklara det, inte heller kan vi lära känna det fullt ut, men vi kan aktivt och medvetet deltaga i det utan att söka kontrollera det, manipulera det och underkuva det.” Att delta genom att arbeta med jorden, baka bröd, koka mat, dela måltiden med familjen, vänner och gäster. Men då inte i industriell skala och inte snabbmat.

”Den tredje andliga kvaliteten är en känsla av tacksamhet. I vår västerländska kultur klagar vi över allting.” Det regnar eller det är för varmt eller för kallt. Men sällan betänker vi vilket underbart Gaia-system vi är del av. Vi bör tacka kocken och trädgårdsmästaren men också jorden och regnet och solskenet. Ja, även masken som hållit jorden lucker och utan vilken det inte blivit någon skörd och mat.

En man som tackade daggmasken var Harry Martinson:

Vem vördar daggmasken,

odlaren djupt under gräsen i jordens mull.

Han håller jorden i förvandling. /…/

Han är den undre, den nedre bonden

där åkrarna klädas till skörd.

Vem vördar honom,

den djupe, den lugne odlaren,

den evige grå lille bonden i jordens mull.

Elisabet SahtourisFrån tacksamheten flyter ödmjukhet, liksom arrogans kommer från klagan och kritik, konstaterar Kumar (185 f). Fordomdags var anden alltid implicit i materien. Människor vallfärdade till heliga berg och floder, och var medvetna om trädens metafysiska dimension. ”Det talande trädet, kunskapens träd och livets träd /…/. Att återvinna denna eviga visdom är livets största utmaning” (187)

En man som trots en naturvetenskaplig bakgrund gärna rör sig ”bortom det materiella ” är den distinkte filosofen Max Payne. Den fasta materien lämnar vi redan när det blir fråga om strålning, inte bara det synliga ljuset utan också infrarött och ultraviolett ljus,radiovågor och röntgenstrålar, Så blir det synliga ljuset bara ett liten skiva av ett mycket större omfång av vibrationer. ”På samma sätt kan 2000-talet komma att inse”, tänker sig Max Payne, ”att vanligt mänskligt medvetande bara är en smal skiva tvärs över den inre verkligheten” (188).

Men Max Payne är på intet sätt främmande för de makalösa framstegen i vetenskapligt tänkande. ”Vetenskapens och teknologins triumf på 1900-talet är en av de största bedrifterna av mänskligheten i hela dess historia” (197). Denna framgång har emellertid haft den oundvikliga konsekvensen att den materialistiska världsbilden har triumferat. ”Men ingenting går så fel som framgång, och den materialistiska världsbilden gör antaganden som inte bara är dubiösa utan grundligt och farligt felaktiga. Den antar att vetenskapen kan förklara allt och att den moderna vetenskapens nuvarande materiella världsbild är hela den verklighet som finns” (189).

Majoriteten av människorna i världen har visserligen varit materialistiska på så sätt att de, förståeligt nog, har ägnat sig åt att finna mat, skydd och säkerhet för sig själva och sin familj. Men de har också känt att deras liv hade en mening därutöver, en mening som vanligen har formulerats av någon åldrig religion. Så är det fortfarande för de flesta människor på jorden. Den sekulära postkristna världsbilden i västra Europa är unik både i tid och plats. Även i USA finns det en stor minoritet som förnekar Darwin på religiösa grunder. Tanken på en ny renässans hör därför hemma bara i en liten elit. Men det var också en liten elit som skapade den moderna världen.

Max Payne citerar en brutal definition av reduktionistisk materialism från DNA-upptäckaren Francis Crick. All glädje och sorg, alla minnen och ambitioner och ”känslan av personlig identitet och fri vilja är i själva verket inte mer än beteendet hos en väldig samling nervceller och tillhörande molekyler”. Detta utger sig för att vara ett vetenskapligt ställningstagande, kommenterar Payne sarkastigt, men är i själva verket ”en dogmatisk trosförklaring, som är praktiskt obevisbar, teoretiskt omöjlig och logiskt motsägande”. Det är klart att det finns en förbindelse mellan tankar och hjärna, men resultaten av den bästa skanning av hjärnan är många gånger grövre än de subtila tankar som styr mätningen. Man kan inte reducera ”mind to matter”, varken nu eller i framtiden (Heisenbergs obestämdhetspricip).

SkolimowskiSå är materialismen ohållbar och ”full av hål”, där det finns plats för intuition, geni, mystik och paranormala fenomen, fenomen som motsäger hela den moderna vetenskapen. Men det alternativ Max Payne erbjuder är inte någon gammaldags religion utan ”agnostisk andlighet”, d v s en andlighet utan Gud(stro). ”Termen ’Gud’ är alldeles för antropomorfistisk för att vara användbar vid beskrivning av vad som finns bortom. Det enda svaret är agnostisk ödmjukhet” (192 ff).

Så är, menar Payne, agnostisk spiritualitet den nya renässansens spjutspets. I efterföljd av Henri Bergson, Sri Aurobindo och Teilhard de Chardin vill han, något överraskande, ana en gudomlig (divine) aktivitet bakom världsförloppet, men vad som gäller är i grunden andlig upplysning och praktisk handling för det goda. Dessförutan är resten av 2000-talets kultur en tröstlös återvändsgränd. Men: ”Agnostisk andlighet fordrar ödmjukhet och erbjuder hopp” (196 f).

Under rubriken ”Från helig ekologi till helig hälsa” levererar den polske ekofilosofen, förre professorn vid University of Michigan Henryk Skolimowski4) en fullständig predikan – men även han utan Gud. Orden är så väl valda, att de bäst återges, som de står. ”Ekologi inbjuder inte till ett lätt liv men till ett tankfullt och enkelt.” Och enkelhet (frugality) är en förutsättning för inre skönhet, ”grace whithout waste”.

”Det finns ingen återvändo till vårt bekväma liv /…/, till att se världen genom en slöja.” Klockan klämtar för dig och mig. ”Kan vi nå den inre kärnan i oss själva, som vi ibland kallar andlighet och ibland altruism? /…/ Är vår inre helgedom stor och generös nog?” Det är inte fråga om abstrakta teologiska spetsfundigheter utan om andlighet i den verkliga världen. Ekologi är den form av medvetande och handling, som får oss att tänka på världen som en helgedom. ”Ekologi betyder samband, samverkan, symbios och holism. Och holismen själv är helig.” (200 f)

Även hälsan är ett holistiskt problem som omfattar alla områden ”som förbinder oss med den levande naturen och kosmos”. Platon har hävdat att hälsan är en kärleksaffär mellan kroppens olika organ. ”Det är alldeles briljant.” Men det bör alltså utsträckas till en kärleksaffär med den biologiska gemenskapen omkring oss. ”När allt kommer omkring är vi alla helgedomar” (jfr Heidenstam ovan).  Och Skolimowski är ute efter att lovsjunga mänsklighetens och världens strålande hälsa – i deras naturliga existensform. (201 f)

Vad slags mod måste vi ha för att drömma om, ja vara den nya renässansen? ”Mod och kreativitet går hand i hand. De är båda gudomliga gåvor, därför att de är så exceptionella och oväntade.” Men vi måste också ha modet att använda dem, vårt mods mod. ”Vi måste återuppfinna oss själva – med mod, djärvhet och fantasi. /…/ Vi kan försöka bygga upp vår nuvarande civilisation igen, men vad skulle det tjäna till?”

”Nej vår civilisation har haft sin tid. Den har levererat vad den kunde. För närvarande

4. Se min Nya tankar, nya världar 66-90.

levererar den cancer, finanskrascher /…/ och ett överteknifierat helvete på jorden. /…/ Det finns ett pris för materiell framgång. Och vi har betalt det. Nu är det nog. Tiden har nu kommit för att främja mänskliga och andliga framsteg. /…/ Tanken på den nya renässansen /…/ är inte längre en sagodröm utan ett slags tvingande inbjudan att göra vad som är nödvändigt och vackert”.

Den klassiska renässansen ”har visat oss att det är möjligt för människor att befria sig från de mest tvingande, skrämmande och förödmjukande villkor – och gå ut i frihet, värdighet och känsla av överflöd och skaparkraft. /…/ att en växling i medvetandets struktur är möjlig – från underkastelse och dogmer till frihet och skaparkraft.” Vi är mitt inne i en sådan revolution. ”Vi måste bryta det mekanistiska tänkandets tjuder och alla de munkorgar det för med sig. Vi måste övervinna konsumismens slemmiga medvetande, som så ofta  klamrar sig fast vid oss.” 

   ”Kanske lever vi i ett särskilt slags tid, en sådan som inträffar en gång på ett par århundraden.Vi lever i en tid av kriser. Utifrån de spridda bitarna framgår grunddragen av ett nytt medvetande och också grunddragen av den nya människan.” (203 f)

 Erland Lagerroth

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder
Kalkmålning i Sofiakatedralen från 1000-talet. Den visar Ingegerds och Jaroslavs döttrar.

Sveriges främmande och okända helgon – S:ta Anna av Novgorod

Den Heliga Birgitta (1303-1373) är Sveriges och Nordens mest kända helgon, helgonförklarad 1391 och även utnämnd till särskilt skyddshelgon över Europa. Under nuvarande år, 2016, kommer ännu en svensk kvinna ...

Av: Lena Månsson | Essäer om religionen | 01 april, 2017

Søren Kierkegaard 200 år den 5 maj 2013

Det är 200 år sedan Søren Kierkegaard föddes den 5 maj 1813 och hans verk är i hög grad aktuella idag. Idéerna, konflikterna och existensmöjligheterna som framträder i hans skrifter ...

Av: Ingmar Simonsson | Agora - filosofiska essäer | 05 maj, 2013

Bangladesh

Inga Olofson – försök till ett äreminne. Och en kram

En kvinna skrev till mig. Det är många år sedan nu, och det handlade om Indien. Hon hade läst mina artiklar om, bl.a., möten med Indira Gandhi, resor i landet ...

Av: Annakarin Svedberg | Kulturreportage | 21 april, 2017

Den 14 juli firar jag med pannkakstårta och Burgundsenap

Det finns vissa datum som är fastetsade i mitt minne. Jag kan inte nämna alla här, men jag antar att många av dessa överensstämmer med de flesta människors minnesdagar i ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 14 juli, 2016

Barbro Hörberg och Barbara Helsingius är veteraner bland Nordens visartister.

Var finns de kvinnliga motsvarigheterna till Bellman, Taube och Vreeswijk?

Jag var nyligen utomlands och råkade av en slump höra en svensk säga; ”de största visartisterna i Sverige genom tiderna är Bellman, Taube och Vreeswijk”. Jag funderade lite kring just ...

Av: Sara Forslund | Musikens porträtt | 13 april, 2016

66 metagram för mycket - ett oavslutat kapitel i många delar. Del 6

Avdelning, inåt marsch! Errorismen påverkar indirekt vårt sätt att interagera, hur vi beter oss mot varandra, resemönster, livsstilsval, etc. Errorismen har på en nivå medfört stora förändringar i samhället och kulturen ...

Av: Carl Abrahamsson | Carl Abrahamsson | 23 februari, 2011

Projekt Bok 19

Att leva som människa i denna värld eller Vetenskap-världsbild-sätt att tänka   Tacksam prisade han det ofattliga att det förunnades honom genomleva ett liv på jorden som människa. (Heidenstams ord på sin gravsten)  

Av: Erland Lagerroth | Essäer | 05 november, 2011

Markisens skuggor

Markisens skuggor Tidningen Kulturens Bo I Cavefors ser i markis de Sades författarskap och  "blasfemi" en illa dold bön till Gud om nåd. Sades orgier är offerceremonier för att fira Varats ...

Av: Bo I Cavefors | Essäer om religionen | 01 mars, 2007

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts