66 metagram för mycket - ett oavslutat kapitel i många delar.

Del 8 Jag önskade Kasparov lycka till efter att ha läst igenom texten och infogat den i boken. Han skulle nog komma att behöva alla lyckönskningar han kunde få. Jag ...

Av: Carl Abrahamsson | 15 april, 2011
Carl Abrahamsson

Höstdag i Provence

Jag befann mig, än en gång, på resa: destination Marseille för att därifrån ta mig via flyg till London, dit jag blivit inbjuden för att hålla ett litet anförande och ...

Av: Lars Holger Holm | 25 oktober, 2012
Kulturreportage

Strindberg och Österrike

Efter svåra motsättningar i äktenskapet med tal om skilsmässa kom August Strindberg och hans österrikiska hustru Frida till den österrikiska byn Dornach i december 1893 efter en kort och olycklig ...

Av: Kurt Bäckström | 06 juli, 2012
Litteraturens porträtt

Kajsa Fraus

Den musik som lyssnar till oss

Människorna spelar och komponerar musik inte bara för att kunna lyssna på sitt eget Själv, de gör det också för att svara på ljudets vädjan.

Av: Kajsa Fraus | 25 Maj, 2017
Gästkrönikör

  • Essäer
  • Publicerad:

Att läsa in människor i sin egen värld



 

. Han hade varit ungsocialist Så marxist jag är har jag ett fortsatt starkt intresse för historiska personligheter men också hur mer vanligt folk tänker när de gör som de gör. Helt vanliga är de förstås inte, ty det är inte vem som helst som skriver memoarer eller blir föremål för biografier. Temat idag är alltså "besatt att biografi".
Jag tror det började med morfar och hans berättelser från ungdomen i Stockholm. Han hade varit ungsocialist och tagit ställning för Z Höglund när denne hotats av uteslutning ur partiet och sedan, när uteslutningen och det nya Socialdemokratiska Vänsterpartiet var ett faktum 1917, varit med och bildat en avdelning av detta parti i Örebro.

Hur och när och varför detta engagemang i revolutionär socialism tog slut fick jag aldrig veta. När jag kände Uno var han sedan länge en inbiten sosse i mitten av skalan. Möjligen var han lite mer kritisk mot partiledningen än min far, som helt okritiskt sög i sig allt vad Tage Erlander och senare Olof Palme sade och troligen mindre kritisk än min mor, som lutade mer åt vänster. Men det var gradskillnader snarare än artskillnader.

Själv gick jag med i SSU under valmånaden 1960. SSU Skolklubb hade en mycket fin klubblokal på Ågatan mitt i centrala Örebro. Det dröjde inte länge förrän jag skaffat nyckel och tillbringade trefyra kvällar i veckan där, ofta också söndagseftermiddagarna efter filmen på någon av de sju biografer som fanns i stan. Naturligtvis fanns ett litet klubbibliotek, som mest bestod av biografisk litteratur, dels små häften om arbetarrörelsens pionjärer (dock inte de som blivit kommunister 1919), dels ett tvåbands jätteverk om Hjalmar Branting, skrivet av ingen mindre än hans dödsfiende Zeth Höglund. Senare har jag förstått att det var Höglunds inträdesbiljett till SAP sedan han hoppat av det alltmer Moskvastyrda SKP. Per Albin Hansson gjorde motstånd in i det sista men fick ge med sig. Så här efteråt kan man ju undra. Tyckte Höglund verkligen att Branting var SÅ fantastisk eller överdrev han för "den goda sakens" skull? Svaret är att Höglund frikände Branting från uteslutningen av ungdomsförbundet i början av 1917 och menade att han blivit lurad av gunstlingen, friherre Erik Palmstierna och den i Höglunds ögon ständigt lömske Per Albin Hansson. Detta fick jag klart för mig när jag några år senare läste Höglunds memoarer, Minnen i fackelsken (3 delar, en fjärde fullbordad av dottern Gunhild efter Z:s död). Fortfarande håller jag Minnen i fackelsken som ett av de bästa verken i genren "självrättfärdiganden" och klart överlägset t ex Tage Erlanders försök i samma bransch. Eller Kjell-Olof Feldts.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

alt Fast när jag tänker efter så hade jag läst en massa minibiografier över idrottsmän i Rekordmagasinet och All-Sport och därtill Nacka Skoglunds "En miljon för en klackspark". Härlig bok som jag ska läsa om jag kan få tag på den nånstans. Ingmar Johansson träffade jag en gång när han skulle inviga en klädaffär i Örebro med samma namn. Minns bara att jag blev förvånad över att han var så kort. I övrigt tyckte jag nog att jag visste allt om honom, följetong som han var i Rekordmagasinet och Allsport som ägdes av hans manager Edwin Ahlqvist. Andra hjältar som Orvar Bergmark kunde man se live på Eyravallen när de spelade fotboll och/eller bandy. Jag har t o m sett Gunnar Nordahl när han varvade ner som spelande tränare i Karlstad BIK och hans bror Bertil som spelade i Degerfors. Men den bästa BOK om fotboll som jag har läst är Eva Af Geijerstams Grenoli. Hennes perspektiv gör att man verkligen tycker sig lära känna och förstå trion Gunnar Gren, Gunnar Nordahl och Nils Liedholm.

Men från 1962 och framåt slukade jag minibiografier och memoarer om och av sossar och kommunister. Jag hittade en vän med samma intressen, Klas Ek, och sommaren -63 satt vi i flera veckor i SSU:s sommarstuga vid sjön Lången (där f ö min morbror Åke haft stuga och jag tillbringat många av min barndoms sommardagar i början av 50-talet) och läste allt vi kommit över och tagit med oss från Örebro. Vi engagerade oss så djupt att han började kalla mig Zäta Höglund och jag honom Fredrik Ström. Då förstår alla var våra sympatier låg. Också Fredrik Ström, partisekreterare i både SAP och SVP och författare till "Folket i Simlångsdalen" hade nämligen också skrivit läsvärda memoarer. Senare gjorde Ernst Wigforss intryck på oss med sina Minnen. Vad jag minns bäst var dock vår gemensamma förvåning över att en som var så gammal kunde vara så radikal. Det var lite annat än den "tröghet" vi uppfattade hos paret Erlander-sträng. Löntagarfonderna skulle ha varit någonting i Wigforss anda, men de blev som bekant aldrig verklighet.

alt Men projektet att "skriva om" den svenska arbetarrörelsens historia blev heller aldrig verklighet. Minns inte om det var vi som tappade orken eller om projektet dog med att KNUT BÄCKSTRÖM skrev sina två band med samma titel. Tanken dök upp igen närmare 20 år senare i samband med att jag och kompisen Åke Madelid kände behov att göra upp med stalinismen för att kunna göra upp med maoismen eller tvärtom. En uppenbarelse var den ledande finske kommunisten Arvo Tuominen som flytt till Stockholm 1939 i stället för att ansluta sig till Kuusinens landsförrädiska Terijoki-regering. Försöket blev kortvarigt, mest beroende på att jag för försörjningens skull än en gång måste flytta från Örebro, till Eskilstuna den här gången. Där använde jag för övrigt lärarens första lediga sommar till att sitta på stadsbiblioteket och läsa Esaias Tegnérs underbara brev och alla årgångar av Lärdomshistoriska samfundets tidskrift Lychnos.

I den vevan hade jag också debuterat som litteraturrecensent i Nerikes Allehanda och Folket och fick skriva om Jan Myrdal, Kjell Johansson, Håkan Nesser, Toni Morrison, Yassar Kemal och massor av biografier och memoarer, t ex Foucault, Jacek Kuron, Wendela Hebbe, Ivan Bratt, Sandemose, Yassir Arafat, Hedenius, Sartre, von Wright, Nietzsche... Tre år senare, i Lund, tillkom Kvällsposten och namn som Kaganovitj, Gorbatjov, Dagerman, Patricia Tudor Sandahl...
Och så dessa ständiga omläsningar av giganternas memoarer: Ivar Lo, som påbörjade sina andra serier, Harry Martinson, Gorkij, Deutsches Trotskij-biografi i tre band, Chaplin, Koestler och så småningom Jan Myrdal, Sun Axelsson, Kerstin Thorvall och Anderz Harning.

alt Två stora överraskningar på den långa vägen: Sven Stolpe och Herbert Tingsten. Båda genuint borgerliga. Stolpe för hans bitska humor när han ger det snobbiga akademiska Uppsala (Norra Ulva härad) eller lättviktiga "rödskägg" på pälsen. Tingsten för hans öppna sårbarhet; memoarer med nerverna utanpå. Sedan är det en annan femma att hans "illegitima" dotter härom året gav en helt annan bild av Herbert som en självupptagen och ängslig filister. Men det ödet har många storheter och/eller kändisar råkat ut för. Jag behöver bara nämna Stig Claessons son, Fred Åkerströms dotter Cajsa-Stina (hennes bok om pappan är både rörande och mycket skrämmande: hon älskar fortfarande det självupptagna svinet!), Tuss Hylands bok om sig själv och maken Lennart (ännu en självupptagen alkoholist!), Hans Falk om modern Kerstin Thorvall (inte alkoholist men det mesta annat på -ist). Man kanske kunde kalla den sorten "contramemoarer". Det skulle man kunna kalla Jan Myrdals tre böcker också om det inte nu vore så att Gunnar och Alva Myrdal INTE skrivit memoarer.

På senare år har ju genren exploderat samtidigt som mina möjligheter att få böcker gratis har minskat drastiskt. Engagemanget i Kvällsposten upphörde när tidningens kulturredaktion slogs ihop med GT:s under Inger Elams regim. Folket konkade och hamnade i händerna på några reklambladsmakare från Södertälje med noll intresse för den sortens material som jag kunde leverera, och den möjliga övergången till konkurrenten Eskilstuna-Kuriren var stängd av min gamle vän Boris Benulic som nu skrev om allt och därtill gjorde det mycket bra. I slutet av 90-talet, då Dixie Eriksson hade efterträtt Gunnar Lindén som kulturredaktör på NA och jag förklarades oduglig att skriva något annat än om deckare och thrillers. Enda fördelen med det var att jag numera betraktar mig som något av expert på kriminallitteratur. Den stora nackdelen kunde delvis överbryggas av att jag äntligen hade fått råd att KÖPA de böcker jag ville ha. Och då blev det mycket biografier, "semimemoarer", memoarer, historiska romaner. Om biografierna hoppas jag få skriva en annan gång. Bland rena memoarer sticker Herbert Tingstens ut som utropstecken - som en gång i tiden Sven Stolpes memoarer gjorde. Eftersom jag har tillgång till båda uppsättningarna kan jag skriva en särskild artikel om de två, Tingsten och Stolpe, någon annan gång, liksom jag sparar Ivar Lo till en särskild essä om "Ivar Lo-Johansson och kärleken" (arbetsnamn). Så åter till de skönlitterära memoarerna eller "kanskenästanmemoarerna" där man blandar sant och påhittat, verklighet och självupplevt med andrahandsberättelser och rena skrönor; Håkan Nesser och Mikael Niemi typiska exempel på det senare, kanske också Torgny Lindgren som nyligen kommit ut med något "memoarliknande". Och så har vi "maskerade memoarer" som t ex Kjell Johanssons "Huset vid Flon" (som jag faktiskt fick recensera i två tidningar och en tidskrift) och Hans Falks "Uppväxt" (som jag ganska nyligen recenserade här).

alt Nu begränsar jag mig medvetet till svenskar i den här uppsatsen. Bara en utvidgning till Norden skulle innebära dubbelt så mycket text och en ytterligare till den engelsk. och/eller tyskspråkiga världen (ungefär vad jag möjligen skulle kunna svepa över) skulle kräva en halv bok. Ett långt stycke om Churchill, ett långt stycke om diverse brittiska skådespelare, ett kortare stycke om Stephen King, Wolf Biermann, bröderna Mann, Hesse... Får alltså anstå.

Jag ska avsluta den här lilla essän med att tala lite om senare års memoarförfattande och här också ta med Erik Wijks underbara "Allt vi här drömma om" som kanske "handlar" om släkten och speciellt den mystiske fadern Olof men som också berättar väldigt mycket om vem Erik (f ö också en gammal vän) är.

Tre Malmö pågar först, varav ingen heter Kristian Lundberg men väl Jacques Werup, Torbjörn Flygt och Björn Ranelid. Ranelids "Till alla människor på jorden och i himlen" är en barndomsskildring från ett folkhems-Sverige som jag kan känna igen från min uppväxt i Borås och Örebro. Enkelt och avskalat, lite naivt, som livet tedde sig i lite finare arbetarklass i slutet av 50- och början av 60-talet. Det är förövrigt den enda bok av Ranelid som jag kunnat läsa med behållning. Flygt däremot, som är nästan en generation yngre än jag, har skrivit flera böcker som jag gillat men mest ändå har jag uppskattat hans barndomsminnen i "Underdog". Den väckte stor uppmärksamhet på sin tid men glömdes sedan bort förvånansvärt snabbt. Idag lär Flygt mest skriva barnböcker. Dom lär vara bra. Vad geniet Werup sysslar med nu för tiden vet jag inte, men på 80- och 90-talen skrev han både prosa och lyrik med referenser till och speglingar av uppväxten i 50-talets Malmö. Som alltid med Werup: delikat.

Fenomenet Kristian Lundberg är ett kapitel för sig och för mig så pass nytt att jag känner att jag inte riktigt förmår sätta in honom i rätt perspektiv. Men jag är helt övertygad om att Yarden har skrivit in sig i litteraturhistorien för de närmaste generationernas studenter. Precis som Åsa Linderborgs hittills enda skönlitterära verk "Mig äger ingen", som borde ha fått men inte fick Augustpriset för två år sedan. Eller Kjell Johanssons "semisjälvbiografi" Huset vid Flon, som inte heller fick det Augustpris som jag trodde var givet (det gick till den kanske lika värdiga Majgull Axelsson).

alt Erik Wijk då, varför ska han med? Allt vi här drömma om är väl ingen självbiografi? Nej kanske inte. Men det är en berättelse om att söka sina rötter genom att försöka lära känna en far som varit frånvarande i många år, som har haft något slags sammanbrott och dragit sig tillbaka i en omodern stuga i djupaste skogen fast han har tillgångar för miljoner. I det kärleksarbetet lär man också känna den sökande, den verklige Erik Wijk som hamnat långt borta ifrån sina fina släkt av göteborgska potentater med efternamnen Broström och Wijk.

Men hur bra allt detta än är så höjer sig Ivar Lo-Johansson över allihop och alltihop. Inte ens den briljante Jan Myrdal når riktigt upp, ej heller P O Enquist fast hans "Ett annat liv" är en fantastisk bok. Jag är övertygad om att jag kommer att återkomma med reflektioner kring Enquists författarskap som är vår tids största svenska. Och Ivar Lo-Johansson ska jag ägna en hel essä, det har jag lovat både mig själv och redaktören. Arbetsnamnet är "Ivar och kärleken".

Christer B Johansson

Ur arkivet

view_module reorder

Postemmakrönika 8 Maskrosbarnet

Gick likt ett av livsfrö inlevelsehärdad som den säregna maskrosen vilken som fröat av sig från växtplats på höghustaket tillbaka till landet bredvid vildrosen och tusenårsalmen emellan, sa här ändå ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 03 juni, 2010

Hopper och Baertling som konstgrepp

Oljemålningar och textiltavlor ‒ vad har de gemensamt egentligen? Ofta hamnar oljefärgen på en målarduk och är ingenting annat än oljefärg på duk. Färgade dukar som sys samman är ingenting ...

Av: Carsten Lindström | Essäer om konst | 13 april, 2012

På dekonstruktionens rand - Nanok och Geist brevväxlar

Sedan några månader tillbaka arbetar författaren och filosofen Nanok på boken Tinget och Stjärnan. Den tar sin början i frågan om skillnaden mellan en hand och en kopp och tänker ...

Av: Nanok & Geist | Kulturreportage | 22 februari, 2010

Sickan Carlsson i Filmstaden

Sickan Carlsson och kvinnorollens klassresa i svensk film

Sickan Carlsson personifierar andemeningen av ordet “folkkär”. Hennes filmkarriär stäckte sig över 69 år. När hon gick bort 96 år gammal var hon fortfarande en högt aktad kulturpersonlighet. Sickan Carlssons ...

Av: Belinda Graham | Filmens porträtt | 18 oktober, 2016

muretto. foto Hebriana Alainentalo

Där – därute

Denna text bygger på tankar och reflektioner kring poesi, där även ett urval av min egen lyrik tagit plats i ett försök att sammankoppla dem med texten och kan, som ...

Av: Göran af Gröning | Utopiska geografier | 18 november, 2017

”Konst är ingen diet” Stina Otterberg problematiserar läsningens nyttoaspekt

”Jag lyssnar inte på Mozart för att blir smartare. Jag lyssnar på Mozart för att möta en mästare”. Så säger Stina Otterberg, kritiker, författare och lektor i litteraturvetenskap, mot slutet i ...

Av: Hedvig Ljungar | Litteraturens porträtt | 08 oktober, 2014

The God of Carnage med SEST

SEST - The Stockholm English Speaking Theatre är en teatergrupp som spelar bara på engelska. Regissören Samuele Caldognetto och skådespelarna Cheryl Murphy, Kristina Leon och Ingela Lundh driver gruppen sedan flera ...

Av: Guido Zeccola | Reportage om scenkonst | 23 februari, 2013

Arkitektur som reklam

Michelin-byggnaden som den framställdes i begynnelsen. Arkitektur som reklam En byggnad har många olika funktioner. En kan vara att förmedla budskap. Våra kyrkor har denna uppgift, som inte bara manifesteras av ...

Av: Bertil Falk | Essäer om konst | 13 mars, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.