Musikaliska möten i Helsingfors

"Den största ansamling hipsters som Helsingfors någonsin skådat", svarar jag när min finska vän frågar vad jag tänker skriva. Hon skrattar och rättar mig: "Nej, det måste varit när Arcade ...

Av: Jonatan Spejare | 22 augusti, 2010
Kulturreportage

Julius Evola - från dadaismen till traditionen

Julius Evola - från dadaismen till traditionen   Tidningen Kulturens Bo I Cavefors porträtterar Julius Evola, esoterisk författare och dadaavantgardist, fortfarande á part i det dekadenta Europa.

Av: Bo Cavefors | 21 december, 2006
Essäer om litteratur & böcker

Vladimir Oravsky av Elena Piligrim 2015

Gasconnad i tiden  

Den 22 januari, på August Strindbergs och min födelsedag visade SVT2 filmen ”Erik Nietzsche - De unga åren”. Jag fick läsa manuset långt innan filmen spelades in och kan konstatera att ...

Av: Vladimir Oravsky | 28 januari, 2015
Gästkrönikör

Hegel. Sin och vår tids vittne

Georg Wilhelm Friedrich HegelÄr det dags att omvärdera historien? Hegels klassiker Andens Fenomenologi har under hösten kommit ut på svenska (Thales förlag) . Anna-Lena Renqvist begrundar skälen för denna bortklippta ...

Av: Anna-Lena Renqvist | 09 januari, 2009
Agora - filosofiska essäer

  • Essäer
  • Publicerad:

Tyst kunskap, platser och utveckling



 Avenyn i Göteborg med spårvagnNär jag ungefär samtidigt satt och bläddrade i Rachel Carsons Bok "Tyst vår" och Ingela Josefsons bok "Från lärling till mästare" började mina tankar kretsa kring "tyst kunskap" även om de båda tystnaderna förefaller diametralt motsatta till ton och innebörd. Därefter förde mig mina överrumplande associationer vidare till upplevelsen av vår natur (inklusive oss själva) som helig, och inte minst de olika heliga platserna som så många intressanta författare och folk tagit upp i sina texter och berättelser. Platser som - till skillnad från "orter"- talar till oss, och som vi kan fråga och få svar ifrån. Som vi kan återvända till, som minns sina historier och skänker oss visioner om en framtid. Platser som energikoncentrationer. Sådana platser nämns inte bara av exempelvis maorier och samer, utan även av företrädare (främst mystikerna, men också andra) inom de stora världsreligionerna, liksom av mer "världsliga" författare såsom bland andra Thoreau (Walden), Brøgger (Sölve), Asplund (Tid, rum, individ, kollektiv), Wikström (Långsamhetens lov), Kvalöy, Wahlström (... som om platser betydde något), Hildegard av Bingen et cetera. Men också på flera ställen i Bibeln (t.ex. 2 Mos.3:5):

Då sade Gud: "Kom inte hit! Tag av dig skorna, ty platsen där du står är helig mark."

När Mose närmade sig den brinnande busken talade Gud till honom. Gud sa att platsen var helig. Varför var den helig? Därför att Gud var närvarande där. Eftersom jag uppfattar att hon/han/det är en och densamma/densamme(ett detsamma), finner jag det självklart att betrakta det hela som giltigt för alla folk (och djur, växter, mineraler) i alla tider. Vidare kan man betrakta Gud som just den ekologiska helhet vi lever i, och alla och allt är en del av.

Diskussion

Förutom om tyst (och tystad) kunskap, skriver Sven-Eric Liedman i Ett oändligt äventyr (2001) om förtrogenhetskunskap, ett begrepp som myntades på 80-talet av Kjell S. Johannessen, professor i filosofi vid Universitetet i Bergen. Liedman skriver:

"Förtrogenheten skaffar sig en människa genom lång erfarenhet. Hon lär sig överblicka en situation och tolka den utan att för den skull helt kunna underbygga sin slutsats på ett diskursivt sätt. Det innebär att förtrogenheten i Johannessons ögon inte är teoretisk. Den teoretiska kunskapen kan enligt honom alltid uttryckas i påståenden, medan färdigheter av skilda slag utmärker både den praktiska och den teoretiska".

Nu verkar förtrogenhetskunskapen vara väldigt lik Polyanis tysta kunskap, men det är ändå ett begrepp som skulle kunna sorteras in under intuition, vilket Liedman kanske skulle göra om han inte tyckte att den etiketten blivit för vag. Liedman skriver att Polanyi var "en kompromisslös motståndare till den moderna positivismen (...) med dess föreställning att all kunskap värd namnet kunde göras explicit och formuleras i påståendesatser".

Polanyi ger olika exempel på vad tyst kunskap är. Hans första exempel är, skriver Liedman, förmågan att "känna igen ett ansikte fastän vi inte kan ge en entydig beskrivning av det". Det är, fortsätter han, "en elementär kunskap som inte kan översättas till en svit av påståenden (min understrykning)".

Spinoza menade att man endast genom intuition når "vetandets högsta grad". Schopenhauer påstod att "intuitionen fungerar enligt logikens lagar, men (...) är okontrollerbar, eftersom den är omedveten". Det finns insikter som vi når fram till utan att kunna prestera goda sammanhängande resonemang för hur vägen dit tillryggalades, kunskap som "föregår den som kodifieras i teorier" (Liedman, opus cit).

Som den ungersk-amerikanske och encyklopediskt lärde Michael Polanyi (1967, s.4) (alltså) skrev i "The Tacit Dimension", måste vi inse att "we can know more than we can tell". Han kallade denna förlogiska fas av kunskap för "tacit knowledge" (ung. tyst kunskap; jfr Hodgkin 1991).

Ingela Josefson, en av de mer aktiva svenskarna i den här debatten, använder i sin bok Kunskapens former (Josefson, I.: Kunskapens former. Det reflekterade kunnandet. Carlssons Bokförlag, Stockholm 1991) begreppsparet påståendekunskap (=teoretisk kunskap eller kunskap som kan uttryckas i form av påståenden) och förtrogenhetskunskap (= förtrogenhet
med olika fenomen, vilket är något som är svårare att uttrycka i form av påståenden).

Förtrogenhetskunskapen är alltså ofta "tyst". Hon betonar samtidigt att påståendekunskap och förtrogenhetskunskap inte skall ses som olika kunskapstyper, utan snarare som olika aspekter på kunskap. Undertiteln på hennes bok - Det reflekterade yrkeskunnandet - ger en vink om vad kunskapsutveckling innebär enligt detta synsätt, nämligen reflektion över den kunskap man erhåller genom det praktiska arbetet (bl.a. med hjälp av teoretisk belysning).

Hon skriver:

"/.../förtrogenhetskunskapen behöver näring för att utvecklas. Erfarenheterna i sig skapar inte automatiskt förutsättningarna för en god vård. Därför blir möjligheterna till reflektion kring händelserna i det dagliga arbetet viktiga. Det kritiska inslaget i detta arbete är av väsentlig betydelse. Man kan finna många exempel på god vård, men motsatsen finns det också gott om. I detta arbete kan teoretiska studier ge en viktig källa till insikter."(ibid, s. 103)

 Med plastkanot i Dalarna Vi uppfattar förhoppningsvis här en antydan av det som på engelska kallas "tacit ignorance", dvs. "tyst okunskap". Sådan kunskap kan illustreras med kommentaren "så här har vi alltid gjort" och den beska motkommentaren "ja, och det var hela tiden fel".

Hursomhelst har vi nu introducerat några idéer om just tyst kunskap, men också om det på olika vis näraliggande begreppet intuition. Jfr i det senare fallet gärna med resonemanget hos den berömde intuitionsfilosofen Bergson (Henri Bergson, The Creative Mind: An Introduction to Metaphysics, s.159ff) vari det görs en bodelning mellan vägen till absolut respektive relativ kunskap - där den relativa kunskapen är den vi kallat dominant, medan den absoluta istället relaterar till intuitionen.

Slutligen vill jag knyta an till begreppen "känsla" och förnuft". Var kommer dessa in? Jag inbillar mig att läsaren intuitivt (!) förbinder känslan med intuition och tyst kunskap medan hon omvänt förbinder förnuftet (som det vanligtvis definieras) med positivistisk metod och påståendekunskap. Jag hävdar nu frankt följande två saker: (1) vi behöver mer av känsla, intuition och tyst kunskap (och mindre av motsatsen) (2) det är i hög utsträckning bristen på känsla, intuition och tyst kunskap som resulterat i den flerdimensionella ekologiska krisen - eller "utvecklingen" - vi just nu befinner oss i.

Med detta menar jag dock inte att vi skall slänga ut det positivistiska barnet med det moderna badvattnet; snarare menar jag att vi gått för långt i en viss riktning.  Med bland andra försokratikerna, Spinoza, Campanella, Bergson, Buber, Gandhi, Schumacher, Naess, Kvalöy, Bennet, Plumwood, många förment primitiva folk osv. bör vi alltså kunna påstå, att de steg vi tagit från åtminstone industrialismens gryning till och med idag inneburit en överbetoning av en viss typ av kunskap, vetenskaplig och politisk objektivitet (likgiltighet), cyniskt förnuft (som är oförnuftigt), sensationalism, konkurrens, skyndsamhet, hjärnkapacitet, utvecklingssyn och historielöshet som sammantaget just kunde ha fått överrubriken "utveckling" (men vars innebörd i vissa, och avgörande, delar i så fall inte skulle ha täckning). Utveckling är något som är bra, känns behagligt, håller och förankrar, gemensamgör och fördjupar.  

Alltså: tyst kunskap, intuition, känsla, verklig och hållbar utveckling underbetonas kraftigt till förmån för positivistisk påståendekunskap, förment rationalism och effektivitet, kliniskt förnuft, sociala och miljörelaterade katastrofer och ohållbar "utveckling". Allt dessutom understött av ekonomismen, massmedialismen, ytligheten, ojämlikheten, ojämställdheten et cetera (i all oändlighet).

***

En positiv tolkning av den s.k. "posthumanismen" (det finns fler tolkningar) tar sitt avstamp (Jfr tidskriften Arena, nr 1, 2010) i de senaste decenniernas landvinningar inom bioteknik, informationsteknologi och genetik och avfärdar sedan fantasierna om skiljelinjer mellan kollektiv och individ, kropp och själ, natur och kultur och mellan djur och människor. Två huvudfrågor anmäler sig därmed genast. Den ena handlar om djurens rätt; den andra om klimatkrisen. Vi står i båda fallen inför ett och samma etiska dilemma: antropocentrismens.   

Hur löser vi detta? En kallhamrad eko-fascist skulle kanske svara att en gigantisk svältkatastrof vore en vinst för moder jord eftersom dagens överbefolkning är synnerligen bekymmersam. En djupekolog skulle snarare se insikten som en potential för en fredlig omställning av våra samhällen med omsorg om allt levande. Mitt bidrag skulle bli: satsa på den tysta kunskapen (inklusive dess kusiner intuitionen och känslan) för att i sann mening utveckla oss och vår livsstil. För vi kan väl inte på allvar mena att antropocentrismen ingår som väsentlig del i vårt tysta bagage? Eller?

Att vår inverkan på planeten nu jämförs med jättemeteorer och andra globala katastrofer är en omskakande tanke. Inför den kan man förtvivla. Men jag föredrar att hoppas på den samlade mänsklighetens kraft. Kanske kan ett vetenskapligt utropande av att vi geologiskt nu lever i den antropocena eran (uttrycket myntat av bland andra Nobelpristagaren Paul Crutzen) bidra till att höja medvetandet över exempelvis konsumismens nivå. Eller: satsa på den tysta kunskapen och den magkänsla som är dess ledsagare, och som jag hävdar är såväl anti-antropocen och anti-konsumtionistisk.  

"Nacka duvan" sa han, när duvan var uppenbart skadad. Uttalandet är talande eftersom det rör något vi tar för givet. För det handlar, skulle man kunna säga, om en etisk intuition vars poäng är att det bästa för ett skadat djur (oftast) är att bli avlivat. Samma etiska intuition får, när det gäller oss själva, en helt annan innebörd; hur skadad eller lidande en människa än är, skall hon till nästan varje pris hållas vid liv. Varje annan inställning skulle kännas motbjudande, kontraintuitiv och vedervärdig. Varför så? Och hur med växter, landskap, platser? Vi behöver våra etiska intuitioner för att orientera oss. De underlättar livet och får oss att inte ständigt tveka utan ta saker och ting för givna. Vilket inte hindrar att vi nog tar mycket för givet som vi inte borde. Lyssna och begrunda din inre röst. Säger jag. Lita på den tysta kunskapen reflekterad genom ett förnuftigt förnuft (Jfr Habermas, Benhabib och Jesudasan).

***

Det är kattnosar, hundnosar och fågelnäbbar.
Det är trynen, mular, näsor, nosar, snyten och snablar...

Det är våldtäkter på skogar och marker och berg
Det är påvar och patriarker och djurtransporter...


Professor Anderssons trilemma

Den Finlandsvenske professorn i nationalekonomi (!) vid Åbo akademi, Jan Otto Andersson, har formulerat ett "trilemma", som har stark bäring på vad som här diskuteras.

Kort handlar detta om tre framtidsscenarier:

1.    Att vi satsar på hög och högre levnadsstandard och jämlikhet.
2.    Att vi satsar på hög och högre levnadsstandard och eko-effektiv kapitalism.
3.    Att vi satsar på hållbar utveckling och jämlikhet.

Professorn själv benämner alternativen: (1) Den globala socialdemokratin (2) Den miljömedvetna kapitalismen och (3) Den gröna planetarismen.

Själv ansluter sig Andersson till den tredje linjen, vilken innebär sänkt levnadsstandard i åtminstone våra euroamerikanska enklaver. Den andra linjen är alltså eko-effektiv, men befäster och utökar välfärdsglappen mellan människor och länder, regioner. Det första alternativet leder, enligt Andersson, till definitiv katastrof - cross-over - på sikt.

Exkurs om platsen som modern vistelseort och som metafor för magisk närvaro

 Mörkt Hälleviksstrand Personligen bor jag sedan ca 20 år i ett gammalt skutskepparsamhälle - Hälleviksstrand - på västra delen av ön Orust i Bohusläns havsband. Men jag har bott ungefär lika länge i vardera Stockholm och Göteborg. Jag vill då påstå, att Hälleviksstrand fortfarande är en plats i en mer kvalificerad mening än Stockholm och Göteborg är det, även om jag känner mig särskilt hemma i vissa delar av de båda städerna. Och "hemma" är som laddat begrepp besläktat med begreppet "plats".

Från kommunalt, regionalt och statligt håll, inte minst bland planerande tjänstemän, är dock ingen av de tre livsmiljöerna egentliga platser. Inte heller Hälleviksstrand, eller "Strana", som det heter på det lokala bygdemålet. Hälleviksstrand är en ort i ett system av orter. En ort beskrivs ofta i termer av antal hushåll, infrastruktur, VA-system, transportlogistik, bredbandstäckning, elförsörjning osv. Systemet av orter, länkade till varandra över hela vårt land, bildar "ortsystemet Sverige". Alla ortsystem som flätats samman runt hela vårt jordklot utgör, med denna vokabulär, ett globalt nätverk av funktioner och förbindelser i en teknisk och ekonomisk mega-struktur (jfr von Wright).

Orter, ortsystem och tekniskt-ekonomiska megastrukturer saknar liv. De är snarare objekt, på olika nivåer, avsedda att mätas och manipuleras på ett eller annat, företrädesvis ekonomistiskt, sätt. Platser, däremot, är levande organismer med minne och själ, som bara kan fattas och förstås i och genom dialoger mellan människor, natur och kultur. I platsen finns en slumrande eld av kunskaper och känslor som kan bryta fram ur tystnaden bara i kraft av aktiva och lyhörda deltagare bland deltagare.

Vår värld styrs, på ytan, i avgörande grad av ett dominant och okänsligt tillväxtparadigm. Det som är givet i detta paradigm är målsättningen om en ekonomisk och materiell tillväxt till snart sagt vilket pris som helst - såvida inte priset är för högt utifrån någon renodlad ekonomisk måttstock. Det som är givet i ett platsparadigm, skriver kulturgeografen Lage Wahlström (1984), "är platsen, där den bakomliggande värdepremissen innebär, att platser, länder och regioner skall utvecklas utifrån sina respektive geografiska förutsättningar (s. 35). I platsparadigmet dominerar platsens betydelse för de människor som lever och verkar där.

Wahlströms utgångspunkt är en humanistisk människosyn - låt vara som sådan främst, men inte bara, antropocentrisk - vilket innebär att människan och hennes behov hamnar i centrum. Detta innebär rimligtvis också, att hänsyn måste tas till kommande generationer. "Generationsimperialism", som exempelvis tar sig uttryck i miljöförstöring och förbrukning av icke-förnyelsebara resurser, för att möjliggöra en konsumtionsupptrappning för ett begränsat antal rika, hör med andra ord inte hemma här. Det är vidare väsentligt, att syntetisera känslor och förnuft, på det att platsen själv förmås framträda med egen röst. Wahlström hänvisar här (se s. 39ff) till såväl Schumachers (1975) kritik av storskaliga lösningar och Kropotkins (genom Breitbart, 1981) betoning av den andliga dimensionens betydelse i alla relationer mellan människor och deras omgivningar. Låt oss stanna här. Detta skrevs för snart 30 år sedan - och senare blev både Breitbart och Wahlström (om de inte redan var det) märkbart eko-filosofiskt sinnade.

Thoreau bodde under några år på 1840-talet (Walden, 1855; senare i flera svenska översättningar, bl.a. av Frans G. Bengtsson) i en stuga utanför Concorde, som ligger ca 30 kilometer nordväst om Boston. Han levde där i den natur som han såg som sin familj. Han lyssnade på fåglarna, odlade sin djupa klassiska bildning, utvecklade en betydande skicklighet i allehanda hantverksgöromål. Thoreau är alltid konkret och detaljerad. Han var med andra ord något så ovanligt som en utomordentligt praktisk filosof och författare och en djupt fundersam praktiker. Djuren såg han, förövrigt, som bärare av våra tankar.

Thoreau var i övrigt skattemotståndare och utvecklingskritiker och skrev, bland mycket annat, den inte minst idag stilbildande essän "Civil Disobedience" (1849) som argumenterar för individuellt motstånd mot regeringen i moralisk opposition mot en orättvis stat. Bland hans sista bidrag var hans skrifter om naturhistoria och filosofi, där han förutsåg ekologin och miljöhistorien, två källor för dagens ekologism. Platsen/naturrummet, det enkla livet, fördjupningen och den tysta kunskapen (som finns i varje fågelvinge), hantverket, visdomen och olika former av politisk aktivism (han var t.ex. en ledande abolitionist) är ledmotiv hos Thoreau.

Alan Weisman (2008) har skrivit en bok som på svenska går under titeln "Vad händer med världen UTAN OSS?". Boken, med sitt breda, djupa och samtidigt poetiska anslag, är enormt intressant. Läs den! Här skall bara nämnas Puszca Bialowieza. Denna polsk-vitryska skog är idag Europas största (och ännu relativt orörda) vildmark. En Edens kvardröjande vrå på två tusen kvadratkilometer som - genom politiska nycker - förblivit sig själv i tusentals år. Så är också denna skog den artrikaste naturmiljön av alla i vår del av världen. Och, påpekar Weisman: i er alla på norra halvklotet finns det något som minns den. Men även andra liknande platser på jorden, levande eller döda, minns vi som de minns oss.

Den danska romanförfattaren och filosofen Suzanne Brøgger bor sedan tre-fyra decennier I en skola i byn Löve på Västra Sjaelland. Där hennes skolhus numera står fanns tidigare en gård som hette Sölve - som också är huvudtiteln på en av hennes senare böcker. Det är Sölve som återberättar 5000 år av sin historia genom sitt språkrör Suzanne i Löve. Bokens undertitel är: En plats I Danmark. Brøgger påstår att hon läser denna plats som en bok (som platsen troligen läser henne). Under denna läsning talar tystnaden. Tidigare fanns dock många livaktiga berättare med sina berättelser om denna plats. Denna muntliga traditionsförmedling upphörde emellertid sommaren 1936, då Berlin-OS gjorde att människor flockades runt radion, och på sätt och vis både förstummades och blev döva. Under, säg, 1960-talet blev man därtill blind. Men för Brøgger, som givetvis för andra, existerar fortfarande platsen Sölve. Och mer än så: platsens alla historiska stråk existerar samtidigt. Alla tider sjunger så att säga i kör. Plats och tid.  (Vi skulle här kunna relatera till intressanta partier hos både Joyce och Proust).

Professorn i religionspsykologi vid Uppsala Universitet, Owe Wikström, har skrivit en tankebok som heter "Långsamhetens lov" (2001). Här förenas tid och plats och meditation I en och samma ringdans. Och givetvis tystnaden, och dess slumrande kunskap, som vi alla är gravida med, och som på sokratiskt vis kan förlossas eller förlösas om så krävs och möjligheterna ges. Wikström beklagar sig över vår tids brist på allvar. Vår tids jäkt. Bruset. Ytan. Bristen på tålamod. Han kritiserar konsumismen, fragmenteringen, "upplevelsenarkomanin" osv. Tjuren Ferdinand hyllas istället som ideal! Caféet lyfts fram som vilo-plats och platsen för begrundan och insikt. Även vikten av att släntra, kunna vara ensam, dröja, samtala, bara vara och läsa apostroferas. Det ofattbara - men i djupare mening upplevda - betraktar han som en synonym till Gud. Och Wikström skriver (s. 59):

"Människan måste ibland säga till sig själv: 'Jag vill gå åt ett annat håll!'. Och sedan göra det. Det hektiska jagandet kan ersättas av en träning i att några minuter varje dag, kanske någon halvtimme varje vecka, vara absolut närvarande och mottagande. /.../ Förmågan att göra ingenting, att ta dagen som den kommer, har snart försvunnit i västvärlden. Kravet på att bli lycklig, kulturell, rik, intelligent, göra karriär eller finna sig själv skymmer både uppskattningen av tingen och naturen, liksom av människorna i ens närhet. Livsnjutningen bygger på att man övar sig i att nu och då distansera sig från det vanliga, att man intar den utkikspunkt som i antiken kallades evighetens synvinkel, Sub specie aeternitatis. Kineserna kallade detta ta kuan: en upphöjd position. Det är ett perspektiv som hjälper människan att se allt i ett större sammanhang där man varken frestas av rikedom eller makt utan låter det som ske som sker."

Morten Skriver är en dansk, som bl.a. ägnar dig åt estetisk ekologi. Han skriver: "Platsens betydelse har försvunnit mer och mer (min kurs), liksom betydelsen hos dygnets rytm och årstidernas ändringar" (del av kaptel 18 i boken "Skönhedens befrielse", 2008, återgivit på sidan 5 i Vera Billings tidskrift Fri Jord, nr 1/10. Billing har för övrigt översatt hela Skrivers bok).

Men Skriver betonar inte bara platsen, rytmen, årstidsväxlingarna - utan fastmer, och allmänt: begränsningen. Såsom inom nästan all konst leder begränsningen till förhöjd intensitet och koncentrerad mening. På samma sätt med platser: utspädning och hets leder till förskingring av laddning. Den begränsade platsen, dikten, civilisationen framtvingar skönhet, känslor, djup, kraft och precision. Vi får en mot-entropisk rörelse både ur energisynpunkt och i ett utvecklingsperspektiv: ande, materia, allvar, närvaro, reflektion, kontakt ersätter sina nu dominanta motsatser. Erfarenhetskunskapen, den tysta kunskapen, får både tid och utrymme att sippra fram och erinra oss om vad vi varit, vad vi är, vad vi bör vara; vad vi kan göra.

Epilog

Platser talar, men talar tystlåtet. Om orter "talar" är det med larm och dån. Den tysta kunskapen tenderar att försvinna i bruset och känslokylan.

Vi som lever i den rika delen av världen har utvecklat en livsstil som äter upp vår jord. Man räknar idag med att 16 % av jordens befolkning står för 80 % av resursförbrukningen. Svenskens ekologiska fotavtryck är idag så stort att om alla levde som vi skulle vi behöva uppskattningsvis 3,4 jordklot. Ändå är vårt mål fortsatt tillväxt och helst tillväxande tillväxt. Sådan "utveckling" och livsstil vilar dock på mycket speciella förutsättningar. Att vi med tillväxt menar ekonomisk tillväxt, att vi med utveckling menar materiell utveckling, att vi med  
liv menar något i stil med stress och jäkt, pussel och pyssel, mer av allt (helst nu), ytlighet, rationalitet och effektivitet, positivistiskt manipulerade sociala mönster, bigger-and-best - ja, någon sorts allmän megalomani. Som mer än ofta strider mot ett inre motstånd som vi allt mer sällan förmår artikulera. Vad vi behöver är istället ett nytt samhälle, en ny utveckling, andra synsätt och andra värden. Men kanske föreställer sig många - flertalet i vår del av världen? - att ett ekologiskt och socialt anständigt samhälle är dystert, kärvt och fantasilöst. Inget kan vara mer fel. Vi lever i ett sönderstressat samhälle där fri tid är en bristvara, där platser saknar betydelse, där meditationen inte får syre och där ångestkonsumtionen driver oss alla till den globala katastrofens brant. Vi måste komma bort från de normer som är köpandets och ägandets. Vi måste gå i riktning mot levandets och varandets principer.

Carsten Palmer Schale

Fullständig referenslista kan fås av författaren






Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Ett finskt trauma

”Kvinnogardisterna står i stadshusets fönster och skjuter mot de överlägsna vita styrkorna. Männen vill ge upp, men kvinnorna vägrar. Likhögarna på gatorna växer och Tammerfors står i brand. Det är ...

Av: Rolf Karlman | Essäer om politiken | 02 februari, 2017

Julen är inte vad den alltid har varit

Det är lätt att tänka sig att julen är vad den är och att den alltid har varit vad den är idag.  Den klassiska sagan En julsaga av Charles Dickens beskriver ...

Av: Belinda Graham | Essäer om litteratur & böcker | 01 november, 2013

Philip K Dick

De androida drömmarna av Philip K. Dick

Året är 2021 och invånarna på jorden lever i svallvågorna efter det tredje världskriget. Som en följd av kriget och människans industriella utveckling i allmänhet har jorden gjorts mer eller ...

Av: Marcus Myrbäck | Essäer om litteratur & böcker | 24 november, 2017

”Underrepresenterad” och ”Spegla samhället”

Det ideologiska sammanhanget

Av: Leif V Erixell | Agora - filosofiska essäer | 10 mars, 2017

Bilens dag

I dag, söndagen den 28 oktober är utnämnd till ”Bilens dag”. Yes meine Damen und Herren, i dag firas, eller vad man nu gör, ”Bilens dag”. Här kommer mitt bidrag till ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 28 oktober, 2012

Dödsengeln Jeffrey Weise

  ”Trots allt är jag inte vem som helst,jag vill visa er det,jag hämnas på min familj och skolan som såg att jag mådde dåligt,men inte hjälpte mig ...och världen gör ...

Av: Nina Michael | Essäer | 05 september, 2013

Historien om Jobs grav i Sultanatet Oman och andra länder

I år är vi inne på den nionde säsongen där möjligheten finns att åka charterflyg från Sverige till Oman. Fast jag inte besökt landet tidigare, förstår jag att inte mycket ...

Av: Tarja Salmi-Jacobson | Resereportage | 14 maj, 2014

Patagonia

Sommartid av Calle Flognman

Sommaren är vattnets tid. Som klirrande svalka i glas, som spegel för kvällens kitschiga pasteller eller, för en småbarnsförälder, som badtur till stranden. Sjövattnet mot handen som likt lindblomsté för ...

Av: Calle Flognman | Utopiska geografier | 13 juli, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.