Med smak av Madeleinekaka i strukturellt komplex roman

År 2010 gavs den skönlitterära boken Un roman estonien, skriven av Katrina Kalda, ut i Frankrike. Med sin historia om en karaktär, August, som delvis av slumpen blir en följetongsförfattare ...

Av: Anna Nyman | 26 oktober, 2011
Litteraturens porträtt

Also sprach Martin Heidegger

Under 1950-talet genomkorsas Martin Heideggers filosofi av det som den tyske tänkaren kallade Kehre, en vändpunkt. Den mest betydande i hans filosofi blir då konsten. I ”Sein und Zeit” (1927) ...

Av: Guido Zeccola | 24 maj, 2012
Agora - filosofiska essäer

vladimir Oravsky

Vad kommer jag att fråga Sting när han kommer till Sverige för att…

Den följande historien har jag berättat tidigare och vid andra sammanhang. Att den nu återigen gör sig påmind är på grund av att dess förmodade huvudperson tilldelades ett av de ...

Av: Vladimir Oravsky | 09 februari, 2017
Gästkrönikör

Unterwegs zur Musik. Om Anton Webern

Anton Webern var den mest radikala bland Schönbergs lärjungar och en portalfigur för alla musikpionjärer under andra hälften av nittonhundratalet. Teoretiker av en integral serialism och framför allt, grundaren av ett ...

Av: Guido Zeccola | 01 juli, 2010
Musikens porträtt

Vad är samlarsjälen för något?



altVet jag naturligtvis inte, men en aning hemsökts i tanke på vad som fångar den. Förra året läste jag Fredrik Sjöbergs essäartade roman Flugfällan, av orsak att jag själv skrivit den närmast oläsliga novellsamlingen Fluga diversé, nog är man ju alltid nyfiken kring närbesläktat som ändå var hisnande annat. Sjöberg funderar återkommet kring samlarsjälen eller samlarmentalitet, men framför allt är hans roman underhållande ur perspektivet att han har idel goda exempel på samlarbestyr och betraktande av samlarintresset. Det handlar delvis till en början mer om flugor och insekter, sett från samlaren, berättarrösten, kryp som förr var ett stort givet samlarområde bland skolpojkar och hos entomologer, sedan generaliserar sig boken överhuvudtaget, blir mer och mer en rannsakan och av härlig god självvunnen ironi över samlaren, mynnar ut även i ett betraktande om man har en samling när det inbegriper ett enda exemplar av något (som i sitt unika endast är existerande om ett), t.ex. ett tänkbart förvärvat urgammalt specifikt utedass som tillhört en viss stor entomolog. Svaret verkar vara ja, orsak det föder samlaren och ger livstörst, hela upphetsningen, begärets hela linje. Kulmen i boken nås emellertid när plötsligt tidskriften Samlar-Nytt dyker upp, som för övrigt fyller 70 år i vår, och där berättaren  i boken finner årgångsvis av den på ett antikvariat och låter sig häpnas vida idel över spännvidden och exemplen, exemplar relateras som full behållning i sig, med utropstecken. Jag tipsade naturligtvis redaktör Inga-lill Crass om boken. Och vad mer att opptäcka i boken, min vän och sakkunnige rådgivare entomologen, surrealisten Mattias Forshage finns i boken, han som hjälpt mig med mina egna insektsromaner, som även handlar delvis om att göra och stryka kring montrar med unika föremål, dels inom medicinens område.
Nu går det en dokumentärserie på TV här i Finland, med titeln 4D: Himohamstraajat (4D: Hoarders), i översättning från finska passionssamlarna, och dess presentation och enligt TV-hallåan sägs det handla om personer, eller original vars (samlar)intresse gått över styr, enär de har husen och lidren till bristningsgränsen av allt möjligt. Av en tillfällighet råkade jag sticka mig in hos en i byn, inte som han bott många år i sitt stora hus (det som ingår för övrigt i min roman "Tredje generation skarabéerbok" som ett residens) men det var redan så gott som proppat igen av precis allting. Han hamstrar, han samlar på sig. Är dessa samlare, tar samlarsjälen över? Det skiljer kanske blott, dessa sparar allt som det verkar, även på soptunnans extra, inget slängs aldrig, nämligen, men de har ju ingen fri rörelseyta mer, finner inget i röran fastän allt förklaras handla om känsla för och minnen om föremålet. De i TV-programmet är olyckliga och får terapi och röjningshjälp. De får kämpa på för att bli av med sitt, ibland vanmäktiga, stundom om ett ursinne att slänga hela samlingar. Den genuine samlaren däremot, kanske gallrar, kan byta, sälja, förbättra föremålen, höja klassen på sin samling, ställa ut den och t.o.med skriva om den publicerad i Samlar-Nytt, vad helst, får prestationsbehov exhibitionistiskt t.&.med emedan de i programmet närmast skäms över att dragit på sig allt. altBerättaren i Sjöbergs flugbok däremot som slutligen funderae på om det ultimata vore ett enda föremål att omhulda, sitt samlarMecka gestaltat. Men många samlare vill ändå ofta ha mycket, överflödet, det &:så som eg. drar ner samlingen, utfyllnaden, reserven, fastän siktar på det unika avstår inte gärna från basen eller massan, han har än sin passion i antal och mängd, men de i programmet kan knappt inte särskilja som det verkar, ekorrskomplex heter det visst ibland. Men är det i grunden samma drag, bara mer rått och ostrukturerat?
Samlandet kan dock ge något givet, i sin rätta mening ett livsinnehåll, men det är också något som går ut på att koncentrera tanke, fjärma sig lite från en annan verklighet, förvärva kunskap (något som man kan dela av sig men ofta i det begränsade), känna en utveckling med, likaväl avstår man från mycket annat, sin tid som vore kanské mer i något livfullt, livet i sig. Samlandet, är lite som en bokföring, det är något som har hänt tidigare för någon, som används, levt ut sin tid men kvarhålls nu genom samlaren, som skänker tid för något som varit. Det kan vara givet ur ett historieperspektiv också. Ingen nutid utan förflutet, kan det sägas. Medelst just samlare, bevaras många exempel från tidigare tid, eller från nutiden &:så. Utan filatelister, vore vi t.ex. inte ha många märken och inte alls lika många brev bevarade, och en mycket stor del av den postala dokumentationen vore aldrig finnas, liksom en massa om människors kontakter.
Hur är jag själv som samlare? Eg. har jag ganska lite av det omtalade kunskapsbehovet i mitt samlande, mer habegär på fler och bättre exemplar. Är det illa? Kunskapsbiten som sägs vara en nyttig sak med samlandet? Jag kan t.&.med känna av stress att behöva lära mig en massa om frimärkens specialområden eller om annat. Jag får mitt kunskapsbehov ganska fullt mättat med mitt författarskap, jag behöver inte hävda mig med samlingar, orkar inte ens. Ändå samlar på en massa, gjort det alltid sedan mamma förde mig till ett ödehus när jag var sju år gammal och pekade på en slaskhög med gamla flaskor och där flera mycket vackra från 1800-svaret, tändes det något, plötsligt samlade stundom helt galet jag på gamla flaskor vilket tar utrymme inte minst, och kunde tvätta flaskor i flera dygn i ett kör, som det om olika i iver under olika livsskeden, liksom gamla verktyg kom till, och frimärken. Och när jag hade tre brevvågar blev jag glad över en fjärde och jag undrar därmed om jag även samlar på brevvågar trots detta ringa antal, fastän tror inte det. Och oljepiparna är tre till antalet, men harmar mig över att en fjärde är försvunnen, så samlar jag även på gamla oljepipar? Det är nog också skillnad på att ha ett antal liknande föremål och att ändå inte samla, något i hängivenheten trots allt, eller beror allt på samma samlarsjäl i grunden?
Sedan kan man rentav samla på något man inte har. Jag är envetet säker på att jag samlar på gamla antika kirurgiska och medicinska instrument, exempelvis, fastän jag knappt har ett enda bra, enbart av nyare datum vill sig. Man är således samlare redan innan. Jag vet inte ändå varför man blir samlare, är det ett omen och en välsignelse från stenåldersmänniskan, något kulturarv inne i hjärnan. Eller vad gör den lilla hegemonien i sammanhanget ändå, vill man ha mer och mer av något med (samlar) värde på sitt sätt åtråvärt? Och höjer dessutom fler föremål det gemensamma värdet ibland. Samtidigt får jag stundom dåligt samvete, att ägnar tid åt samlandet istället för att inte ännu mer skriva oläsliga romaner istället. De flesta av mina författarvänner samlar dock inte på något alls, vad må vara anledningen. Motverkar prestations- och skapelsehävdan samlarsjälen?
Vad som nu än är samlarsjälen?

Stefan Hammarén

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Brittisk litteratur - En passage till Indien

Att upptäcka brittisk litteratur är att samtidigt upptäcka Indien. Banden mellan Indien och Storbritannien har genom historien varit hårt knutna vilket har kommit att avspeglas inom litteraturen. Några av ...

Av: Therese Ekstrand | Essäer om litteratur & böcker | 19 augusti, 2010

Konceptfilm som söker det nordiska uttrycket

Filmen Vilsen handlar om att släppa taget om det förgångna, därav titeln. Projektetstartades av Göran Sjögren för flera år sen och utgick från ett koncept som skulle berättas. Manusförfattaren Omar ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 25 juli, 2013

Min kreativitet håller mig vid liv

Inom mig klämtar en ständig geografisk samt själslig längtan till några platser. Känslan förstärks, vidgas med tid och avstånd. Detta har legat latent som ett virus under lång tid, först ...

Av: Jenny Markström | Gästkrönikör | 12 december, 2013

Bruno Franzon

Ni måste lära er ord!

Hur ska man skriva för att alla läsare ska bli nöjda? Det går inte, det kan vi glömma. Tydlighet är viktigt. Jag har sett skräckexempel på akademisk ...

Av: Bruno Franzon | Gästkrönikör | 15 september, 2017

Till slut, en början

A. Jag har glömt bort hur man skapar. Jag vet inte ens vad det är. Jag väntar på idén, det tankefenomen ur vilket saker sägs börja. ”Idé: 1. Föreställning, tanke ...

Av: Kajsa Eriksson | Essäer om litteratur & böcker | 15 november, 2011

Sjukt och friskt - Om kolerans uppkomst och inverkan

Koleran, som främst under 1800-talet – och med pandemisk magnitud – kom att kräva mer än 100 miljoner människoliv (och som fortfarande kräver över 100 000 människoliv om året), kan med ...

Av: Karwan Osmani | Kulturreportage | 27 december, 2013

Varför gnäller männen?

– Det är svårt att tala om män som offer, sade Jens Liljestrand. – Jamen vad beror det på, frågade Belinda Ohlsson. Och längre kom de inte, trots att de drog över ...

Av: Håkan Lindgren | Kulturreportage | 28 september, 2011

Kvinna, 1969. Foto: Anne Edelstam

Det sprakar av färger på Waldemarsudde

Vardagslivets poesi kallas utställningen (t.o.m 4 juni 2017) med verk av den spanske surrealisten Joan Miró - en av 1900-talets mest uppmärksammade konstnärer. Besökaren möter skulpturer, tavlor och affischer med ...

Av: Anne Edelstam | Kulturreportage | 03 mars, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts