Giuseppe De Nittis (1846-84) – Italienskt Londonmåleri

Sedan konstmuseet Petit Palais i Paris för några år sedan öppnats efter en genomgripande renovering, har en rad intressanta, bortglömda konstnärskap fokaliserats i välgjorda utställningar, ofta i ett internationellt samarbete ...

Av: Eva-Karin Josefson | 10 augusti, 2012
Essäer om konst

Georges de la Tour,

Evighetens leende

Man kan utöka oändligheten om den inte räcker till. Och om inte oändligheten räcker till kan man dessutom skapa en ny oändlighet, så man slipper känna sig instängd. I det ...

Av: Percival | 05 oktober, 2014
Essäer om konst

Charm, sweet angels, you made me no longer afraid of death - En…

  Patti Smith och författaren Peter Lucas Erixon Foto: Ulla Montan   Charm, sweet angels, you made me no longer afraid of death - En intervju med Patti Smith Peter Lucas Erixon utkom ...

Av: Peter Lucas Erixon | 23 augusti, 2007
Litteraturens porträtt

Sado-masochistiska och androgyna vägar till Gud

Sado-masochistiska och androgyna vägar till Gud För att uppnå verklig sexuell och religiös harmoni har sado-masochistisk praxis i alla tider och i alla kulturer varit vanlig bland sensuellt sensibla människor. Detta ...

Av: Bo Cavefors | 18 januari, 2007
Essäer om religionen

  • Essäer
  • Publicerad:

Posten i Dawson City under guldrushen



altDen 16 augusti 1896 hittade guldgrävarna Skookum Jim, Dawson Charlie och George Carmack guld i bäcken i Rabbit Creek i Kanada. Enligt uppgift efter tips från en viss Robert Hendeson. Envisa rykten förtäljer att det var mrs Carmack som gjorde det första fyndet medan hon tvättade kläder i bäcken. Kvinnan bakom allt! Nåväl, guld fanns det i mängder och redan den 17 augusti mutades området in av de tre herrarna.

Rabbit Creek-bäcken, som är ett biflöde till Klondike River, döptes snabbt om till
"Bonanza Creek" ( bonanza betyder rik guldåder). I dagens penningvärde värderas inmutningen till mer än 1 miljard dollar !
Andra guldgrävare mutade snabbt in resten av Bonanza Creek.
Ett tiotal km norrut, där Klondike River förenar sig med Yukonfloden, började snart en tält- och kåkstad växa fram, guldgrävarstaden Dawson City.

Guldruschen startar.
Knappt ett år efter guldfyndet, den 16 juni 1897 anlände ångbåten Excelcior till San Fransisco. Färden hade gått från Klondike via Yukon River och sedan ner via Alaskas kust. Det var 60 lurviga, väderbitna, leende guldgrävare som klampade iland med guld till ett värde av 750 000 dollar. Ångaren Portland  kom in till Seattle några dagar senare med guld för mer än 800 000 dollar. Nyheten telegraferades ut över hela världen och snart var historiens mest uppmärk- sammade guldrush ett faktum.  
Mer än 100 000 lycksökare från hela världen begav sig ut på en lång och strapatsrik färd .

Det var butiksbiträden, läkare, sjömän, jurister, poliser, bönder, diversearbetare m.m. Många skrapade ihop sina sista slantar för att finansiera resan och lämnade hus och familj för drömmen om snabba pengar och ett bättre liv.

Den vanligaste färdvägen att nå guldfälten var med båt från USA´s västkust till Skagway uppe i Alaska, därefter med packhästar över de mycket otillgängliga
Chilkoot-och White Pass-lederna som stor del av året var helt snöklädda.Här gav 1000-tals äventyrare upp och fler än 3000 hästar förolyckades här. De som lyckades ta sig fram till Yukon River hade då klarat av halva vägen från Skagway och hade då bara ca 500 miles kvar.
För att ta sig till Dawson och rikedomarna måste de bygga båtar eller flottar och många förlorade livet i de strida forsarna.

På kort tid blev Dawson den största staden norr om San Fransisco och väster om Winnipeg trots att bara ca 35 000 nådde fram av de ca 100 000 som försökte.
För de allra flesta blev Dawson en stor besvikelse då alla de guldförande områdena redan var inmutade. Många vände hem utblottade, fattiga och knäckta,
några arbetade åt andra eller försöket försörja sig på annat sätt.

altPostens historia.
Att ca 30 000 inevånare skulle generera en viss mängd post, tänkte man inte så mycket på. Men post kom det och det i massor! Man hällde ut post på planktrottoarerna eller direkt på marken där var och en själv fick leta efter sina brev. Givitvis var detta ohållbart. Ett postkontor behövdes. Under åren 1896-1900 hade posten inrymts på inte mindre än 4 olika ställen. I början drevs  ett enkelt postkontor av Kanadas ridande polis, de s k Rödrockarna. Sommaren 1898 ökade folkmängden och därmed postmängden så lavinartat att posten måste flytta till en salon.

Samma sommar blev det flyttning igen till en annan byggnad, men den brann ner samma år. Återigen fick en salon fungera som postkontor. Verksamheten sköttes i privat regi och även posttransporten som stor del av året gjordes med hundslädar och med båtar under den korta tid floden var farbar på sommaren.

altRegeringen i Ottawa trodde att guldruschen snart skulle dö ut och ville därför inte att Postverket skulle blanda sig i. Man ansåg Yukon som den värsta obygd och ville inte slösa bort Postverkets pengar. De styrande i Dawson tyckte givitvis tvärtom. Postmästaren  Haper var därför inte postanställd.

Bristfällig och usel postservice var alltför vanlig för guldgrävarna och stans övriga innevånare. Att få sin post, om man någonsin fick den, kunde betyda att köa i timmar eller dagar. Månaders väntan på brev hemifrån   var vardagsmat.
Till slut ombads Kanadensiska Postverket att ta över Yukons postservice.
I. J Hartman, den förste riktiga postmästaren, försökte förbättra servicen utan extra kostnader men misslyckades grundligt och missnöjet fortsatte.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

I januari 1899 budgeterade postens ledning ett bygge av ett nytt postkontor. En tomt uppköptes och förhandlingar med lokala bygg- och entreprenadfirmor startade. Anbuden var höga. Tack vare guldruschen hade Dawson inflation. Priserna var skyhöga, bara ett ägg kunde kosta en dollar. Dessa kostnader ville inte regeringen dra på sig. Problemen var många t.ex. den djupa tjälen i marken året om (permafrost) och svårigheten att få tag på billig arbetskraft och material.
Men i november år 1900 var byggnationen klar. Lokalpressen hyllade byggnaden som "En skönhet och ett monument över arkitektens skicklighet".
År 1899 var de flesta byggnaderna i Dawson timmerhus och posthuset var det elegantaste i Dawsons kåkstad.

Den första våningen blev postkontor med många moderniteter. Ett kassavalv och 1775 st postboxar och förvaringsfack för post. Våningsplanet innehåll också postmästarens kontor samt ett telegrafrum. Det andra våningsplanet bestod av 10 st kontor och även en hiss för brev och paket hade installerats mellan våningsplanen. Ett annex vid sidan om innehöll byggmästarn Fullers kontor som sedemera blev telegrafstation i Dawson. Posthuset från 1900 är idag ett av de få hus som har motstått de hundra åren i Dawson. Av saloner, bordeller och andra byggnader från guldgrävertiden finns idag knappast något kvar utom det gamla posthuset. 

altPostbefordran  till och från guldfälten kring Dawson City sköttes av privata företag men med tillsyn av kanadensiska ridande polisen. Postsäckarna transporterades med hundslädar under en stor del av året eller med packhästar längs floderna mellan Dawson i Kanada och Dyea eller Skagway i Alaska, USA.
Post sändes i båda riktningarna mellan ett antal poststationer längs färdvägen. På detta sätt kunde transportörerna vila sig vid stoppen, byta hundar och lämna av postsäckarna .

altDen södergående rutten lämnade Dawsons postkontor och följde Yukonfloden. Första anhalten var vanligen där Yukon och Indian River delade sig och det andra stoppet där Sixty Mile River och Yukon River möttes.

Där, i Fort Selkirk, fanns ett postkontor där ett nytt ekipage tog över och förde posten vidare till Little Salmon, Big Salmon, Hootalinka Lake Laberge. Nästa anhalt var de fruktade forsarna vid White Horse Rapids, där många guldletare hade omkommit.
Posttransportörer fortsatte till McClintock River, lämnade av post vid Tagish House och fortsatte till Bennett Lake där nästa poststation låg.Här hade man att välja väg, antingen över White Pass eller via Chilikoot Pass och ner till Skagway,  Alaska.
I dessa pass hade många lycksökare och hästar förolyckats.
Från Skagway transporterades posten sedan med ångare till Victoria, Vancouver eller till Seattle.

Breven frankerades inte av de privata postdistributörerna men stämplades i allmänhet på avsändningstället då avgiften betalades.
till en salon. Samma sommar blev det flyttning igen till en annan byggnad, men den brann ner samma år. Återigen fick en salon fungera som postkontor. Verksamheten sköttes i privat regi och även posttransporten som stor del av året gjordes med hundslädar och med båtar under den korta tid floden var farbar på sommaren.

altSvenska guldsökare.

Ett antal svenskar kan identifieras från passagerarlistor på ångare till  Seattle
från Skagway. En Nils Andersson ankom den 17 juli 1897 med 45 000 US $  i guld och var en av de som startade guldrushen 1898.

Den mest beryktade var nog Carl Johan Andersson, kallad Lucky Swede. Han var statarson från Tingstad intill Norrköping. Han lär ha arbetat på Reijmyre
Glasbruk före utvandringen till USA 1893. Ryktet om guld förde honom till Alaska 1893. Sommaren 1896 hade Charlie Anderson pannat ihop några tusen dollar, som han grävde ner under golvet i sitt timmerhus. Ryktena om guld i bäckarna runt floden Klondike lockade honom till guldgrävarstaden Dawson City. Tre amerikaner lyckades "lura" Anderson att köpa inmutningen Eldorado nr 29, som ansågs steril som en sinad ko. Han insåg dock att amerikanerna inte hade grävt tillräckligt djupt.

altPå julafton tog Andersen inmutningen i besittning och började tina upp tjälen på gruvschaktets botten. På Trettondagen hade han kommit ner till guldförande lager. Första vaskpannan på Tjugondag Knut var värd ca 1 200 dollar. Nu blev Anderson "Lucky swede". Han var en av de första i Klondike som utnyttjade ånga i gruvdriften. Ångan leddes i slangar med munstycken som fick fräsa sig ned genom tjälen. Med hacka och spade gick de lejda karlarna loss på det upptinade gruset, som sedan vinschades upp med ångmaskin. Charlie blev en celibritet som hela Dawson lyfte på hatten för.

alt Lucky Swede skapade sig en enorm förmögenhet som sedan smälte som is när han i Kalifornien gifte sig med danshallsflickan Grace Drummond och flyttade till San Fransisco. I "Klondike Nugget" kunde dawsonborna år 1901 läsa att:
"Han gav sin hustru diamanter för 6 000 $, en guldklimp för 1 000 $, en hästsadel för 1 500..." o.s.v. Men efter skilsmässan reste han till guldfälten i Nome där han vaskade fram guld för hundatusentals dollar, som han sedan investerade i hus i San Fransisco, men allt grusades vid jordbävningen där år 1906. Han svor att han inte skulle raka sig förrän han hade blivit rik igen.
Han dog 80 år gammal 1939 med ett stort skägg. Endast en liten bit guld från Klondikes kanske rikaste guldgruva fanns i hans kvarlåtenskap.

R. Bergendal
Efter ett utkast av Sten Bergström, Lidingö. Svenska Guldvaskarföreningen,
med stöd av anteckningar av Sten Bergström, Lidingö

Ur arkivet

view_module reorder

Impressionisternas resa från Frankrike till Sverige

Sommarens möte med impressionismen började med en resa till Rouen i Normandie och till dess impressionistutställningar - som varar till i höst - för att fortsätta till Zornjubileet i Dalarna ...

Av: Anne Edelstam | Kulturreportage | 10 september, 2010

Leila Aboulela  Foto CC BY SA 3.0 Wikipedia

En afrikansk röst att lyssna till

Den afrikanska litteraturen har äntligen börjat få sitt rätta värde. Visst har det funnits en rad afrikanska författare, framförallt från senare halvan av förra seklet, som nått erkännande och berömmelse ...

Av: Carsten Palmer Schale | Essäer om litteratur & böcker | 27 april, 2016

Nazister i B-filmskräckträsket och högerextremismens framväxt i Europa

Efter andra världskriget inleddes en människojakt på de skyldiga nazisterna som stått bakom några av historiens värsta krigsbrott mot mänskligheten. Några fångades direkt, andra tog livet av sig innan rättvisan ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om film | 13 oktober, 2014

Niklas Aurgrunn Date med Björk

Dagens ljus intill en liten sjö i Alperna 62, ett par tultande svartvita år där och nåt cowboyhattsår år i Husqvarna på det, ett rum i ett hus utanför Trollhättan ...

Av: Niklas Aurgrunn | Utopiska geografier | 28 oktober, 2013

Hegel, Chesterton eller surrealismens oneirism

Vortex. Bild: Guido Zeccola Kunde G.K. Chesterton (1874-1936) sin Friedrich Hegel? Hur skulle han annars ha kunnat strukturera en roman på basis av en vanlig, men som det påstås av ...

Av: Bertil Falk | Essäer om litteratur & böcker | 10 december, 2008

Den självbiografiska fiktionen

Litteraturens uppdrag är att spegla illusionen om verklighet. Den ska kränga och väsnas, smekas och reta till svartsjukescener. Den ska vara ett möte mellan läsare och författare, i tystnad, långt ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 01 april, 2013

Hölderlin

Polyfona kontexter – cirkulära texter

Fortsätter så min växelverkande resa med korta prosastycken, reflexioner, egna och andras dikter: allt för att visa hur det osökta, tillsynes slumpartade och kontextfria, ändå hänger ihop, måste hänga ihop ...

Av: Göran af Gröning | Utopiska geografier | 27 april, 2017

Ett kärleksmöte genom filmkonsten

Ett kärleksmöte genom filmkonsten Roberto Rossellinis och Ingrid Bergmans möte är mer kärlekshistoria än filmhistoria. Åtminstone deras möte. Filmerna de gjorde tillsammans är i själva verket som ett långt kärleksbrev (eller ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om film | 02 september, 2006

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.