Way Out West 2011

Warpaint är ett band från Los Angeles som låter känslorna och minnena styra hur deras drömska, svävande musik låter. De säger att de aldrig tröttnar på att spela sina låtar ...

Av: Lena Lidén | 30 augusti, 2011
Kulturreportage

14. Kjell

Kjell öppnade locket på brödburken. Därinne låg ett allt för stort mörkt bröd som borde ätits upp för länge sedan. Det var hårt och fullt med gryn och skal som ...

Av: Kjell | 16 mars, 2012
Lund har allt utom vatten

Marginell mästare

Marginell mästare I början av 1950-talet kom en grammofonskiva till Sverige. Den var på sätt och vis hemmagjord. Pianisten, upphovsmannen hade själv producerat den. Det var en stenkaka. På ena sidan ...

Av: Bertil Falk | 18 januari, 2007
Essäer om musik

Bitterhetskänslor

Ett återkommande begrepp i min och mina vänners vokabulär när vi var runt tjugo var bittra kärringar. Dessa personer, som kan vara av både manligt och kvinnligt kön, möter man ...

Av: Marja Beckman | 12 augusti, 2010
Gästkrönikör

  • Essäer
  • Publicerad:

Posten i Dawson City under guldrushen



altDen 16 augusti 1896 hittade guldgrävarna Skookum Jim, Dawson Charlie och George Carmack guld i bäcken i Rabbit Creek i Kanada. Enligt uppgift efter tips från en viss Robert Hendeson. Envisa rykten förtäljer att det var mrs Carmack som gjorde det första fyndet medan hon tvättade kläder i bäcken. Kvinnan bakom allt! Nåväl, guld fanns det i mängder och redan den 17 augusti mutades området in av de tre herrarna.

Rabbit Creek-bäcken, som är ett biflöde till Klondike River, döptes snabbt om till
"Bonanza Creek" ( bonanza betyder rik guldåder). I dagens penningvärde värderas inmutningen till mer än 1 miljard dollar !
Andra guldgrävare mutade snabbt in resten av Bonanza Creek.
Ett tiotal km norrut, där Klondike River förenar sig med Yukonfloden, började snart en tält- och kåkstad växa fram, guldgrävarstaden Dawson City.

Guldruschen startar.
Knappt ett år efter guldfyndet, den 16 juni 1897 anlände ångbåten Excelcior till San Fransisco. Färden hade gått från Klondike via Yukon River och sedan ner via Alaskas kust. Det var 60 lurviga, väderbitna, leende guldgrävare som klampade iland med guld till ett värde av 750 000 dollar. Ångaren Portland  kom in till Seattle några dagar senare med guld för mer än 800 000 dollar. Nyheten telegraferades ut över hela världen och snart var historiens mest uppmärk- sammade guldrush ett faktum.  
Mer än 100 000 lycksökare från hela världen begav sig ut på en lång och strapatsrik färd .

Det var butiksbiträden, läkare, sjömän, jurister, poliser, bönder, diversearbetare m.m. Många skrapade ihop sina sista slantar för att finansiera resan och lämnade hus och familj för drömmen om snabba pengar och ett bättre liv.

Den vanligaste färdvägen att nå guldfälten var med båt från USA´s västkust till Skagway uppe i Alaska, därefter med packhästar över de mycket otillgängliga
Chilkoot-och White Pass-lederna som stor del av året var helt snöklädda.Här gav 1000-tals äventyrare upp och fler än 3000 hästar förolyckades här. De som lyckades ta sig fram till Yukon River hade då klarat av halva vägen från Skagway och hade då bara ca 500 miles kvar.
För att ta sig till Dawson och rikedomarna måste de bygga båtar eller flottar och många förlorade livet i de strida forsarna.

På kort tid blev Dawson den största staden norr om San Fransisco och väster om Winnipeg trots att bara ca 35 000 nådde fram av de ca 100 000 som försökte.
För de allra flesta blev Dawson en stor besvikelse då alla de guldförande områdena redan var inmutade. Många vände hem utblottade, fattiga och knäckta,
några arbetade åt andra eller försöket försörja sig på annat sätt.

altPostens historia.
Att ca 30 000 inevånare skulle generera en viss mängd post, tänkte man inte så mycket på. Men post kom det och det i massor! Man hällde ut post på planktrottoarerna eller direkt på marken där var och en själv fick leta efter sina brev. Givitvis var detta ohållbart. Ett postkontor behövdes. Under åren 1896-1900 hade posten inrymts på inte mindre än 4 olika ställen. I början drevs  ett enkelt postkontor av Kanadas ridande polis, de s k Rödrockarna. Sommaren 1898 ökade folkmängden och därmed postmängden så lavinartat att posten måste flytta till en salon.

Samma sommar blev det flyttning igen till en annan byggnad, men den brann ner samma år. Återigen fick en salon fungera som postkontor. Verksamheten sköttes i privat regi och även posttransporten som stor del av året gjordes med hundslädar och med båtar under den korta tid floden var farbar på sommaren.

altRegeringen i Ottawa trodde att guldruschen snart skulle dö ut och ville därför inte att Postverket skulle blanda sig i. Man ansåg Yukon som den värsta obygd och ville inte slösa bort Postverkets pengar. De styrande i Dawson tyckte givitvis tvärtom. Postmästaren  Haper var därför inte postanställd.

Bristfällig och usel postservice var alltför vanlig för guldgrävarna och stans övriga innevånare. Att få sin post, om man någonsin fick den, kunde betyda att köa i timmar eller dagar. Månaders väntan på brev hemifrån   var vardagsmat.
Till slut ombads Kanadensiska Postverket att ta över Yukons postservice.
I. J Hartman, den förste riktiga postmästaren, försökte förbättra servicen utan extra kostnader men misslyckades grundligt och missnöjet fortsatte.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

I januari 1899 budgeterade postens ledning ett bygge av ett nytt postkontor. En tomt uppköptes och förhandlingar med lokala bygg- och entreprenadfirmor startade. Anbuden var höga. Tack vare guldruschen hade Dawson inflation. Priserna var skyhöga, bara ett ägg kunde kosta en dollar. Dessa kostnader ville inte regeringen dra på sig. Problemen var många t.ex. den djupa tjälen i marken året om (permafrost) och svårigheten att få tag på billig arbetskraft och material.
Men i november år 1900 var byggnationen klar. Lokalpressen hyllade byggnaden som "En skönhet och ett monument över arkitektens skicklighet".
År 1899 var de flesta byggnaderna i Dawson timmerhus och posthuset var det elegantaste i Dawsons kåkstad.

Den första våningen blev postkontor med många moderniteter. Ett kassavalv och 1775 st postboxar och förvaringsfack för post. Våningsplanet innehåll också postmästarens kontor samt ett telegrafrum. Det andra våningsplanet bestod av 10 st kontor och även en hiss för brev och paket hade installerats mellan våningsplanen. Ett annex vid sidan om innehöll byggmästarn Fullers kontor som sedemera blev telegrafstation i Dawson. Posthuset från 1900 är idag ett av de få hus som har motstått de hundra åren i Dawson. Av saloner, bordeller och andra byggnader från guldgrävertiden finns idag knappast något kvar utom det gamla posthuset. 

altPostbefordran  till och från guldfälten kring Dawson City sköttes av privata företag men med tillsyn av kanadensiska ridande polisen. Postsäckarna transporterades med hundslädar under en stor del av året eller med packhästar längs floderna mellan Dawson i Kanada och Dyea eller Skagway i Alaska, USA.
Post sändes i båda riktningarna mellan ett antal poststationer längs färdvägen. På detta sätt kunde transportörerna vila sig vid stoppen, byta hundar och lämna av postsäckarna .

altDen södergående rutten lämnade Dawsons postkontor och följde Yukonfloden. Första anhalten var vanligen där Yukon och Indian River delade sig och det andra stoppet där Sixty Mile River och Yukon River möttes.

Där, i Fort Selkirk, fanns ett postkontor där ett nytt ekipage tog över och förde posten vidare till Little Salmon, Big Salmon, Hootalinka Lake Laberge. Nästa anhalt var de fruktade forsarna vid White Horse Rapids, där många guldletare hade omkommit.
Posttransportörer fortsatte till McClintock River, lämnade av post vid Tagish House och fortsatte till Bennett Lake där nästa poststation låg.Här hade man att välja väg, antingen över White Pass eller via Chilikoot Pass och ner till Skagway,  Alaska.
I dessa pass hade många lycksökare och hästar förolyckats.
Från Skagway transporterades posten sedan med ångare till Victoria, Vancouver eller till Seattle.

Breven frankerades inte av de privata postdistributörerna men stämplades i allmänhet på avsändningstället då avgiften betalades.
till en salon. Samma sommar blev det flyttning igen till en annan byggnad, men den brann ner samma år. Återigen fick en salon fungera som postkontor. Verksamheten sköttes i privat regi och även posttransporten som stor del av året gjordes med hundslädar och med båtar under den korta tid floden var farbar på sommaren.

altSvenska guldsökare.

Ett antal svenskar kan identifieras från passagerarlistor på ångare till  Seattle
från Skagway. En Nils Andersson ankom den 17 juli 1897 med 45 000 US $  i guld och var en av de som startade guldrushen 1898.

Den mest beryktade var nog Carl Johan Andersson, kallad Lucky Swede. Han var statarson från Tingstad intill Norrköping. Han lär ha arbetat på Reijmyre
Glasbruk före utvandringen till USA 1893. Ryktet om guld förde honom till Alaska 1893. Sommaren 1896 hade Charlie Anderson pannat ihop några tusen dollar, som han grävde ner under golvet i sitt timmerhus. Ryktena om guld i bäckarna runt floden Klondike lockade honom till guldgrävarstaden Dawson City. Tre amerikaner lyckades "lura" Anderson att köpa inmutningen Eldorado nr 29, som ansågs steril som en sinad ko. Han insåg dock att amerikanerna inte hade grävt tillräckligt djupt.

altPå julafton tog Andersen inmutningen i besittning och började tina upp tjälen på gruvschaktets botten. På Trettondagen hade han kommit ner till guldförande lager. Första vaskpannan på Tjugondag Knut var värd ca 1 200 dollar. Nu blev Anderson "Lucky swede". Han var en av de första i Klondike som utnyttjade ånga i gruvdriften. Ångan leddes i slangar med munstycken som fick fräsa sig ned genom tjälen. Med hacka och spade gick de lejda karlarna loss på det upptinade gruset, som sedan vinschades upp med ångmaskin. Charlie blev en celibritet som hela Dawson lyfte på hatten för.

alt Lucky Swede skapade sig en enorm förmögenhet som sedan smälte som is när han i Kalifornien gifte sig med danshallsflickan Grace Drummond och flyttade till San Fransisco. I "Klondike Nugget" kunde dawsonborna år 1901 läsa att:
"Han gav sin hustru diamanter för 6 000 $, en guldklimp för 1 000 $, en hästsadel för 1 500..." o.s.v. Men efter skilsmässan reste han till guldfälten i Nome där han vaskade fram guld för hundatusentals dollar, som han sedan investerade i hus i San Fransisco, men allt grusades vid jordbävningen där år 1906. Han svor att han inte skulle raka sig förrän han hade blivit rik igen.
Han dog 80 år gammal 1939 med ett stort skägg. Endast en liten bit guld från Klondikes kanske rikaste guldgruva fanns i hans kvarlåtenskap.

R. Bergendal
Efter ett utkast av Sten Bergström, Lidingö. Svenska Guldvaskarföreningen,
med stöd av anteckningar av Sten Bergström, Lidingö

Ur arkivet

view_module reorder

Människorna och språken

Två miljoner år sedan: enkla stenverktyg men ingen konst och inget språk, helt enkelt för att struphuvudets anatomi ännu inte medger det. 150 tusen år sedan: homo sapiens sapiens med ...

Av: Tomas Löthman | Essäer om samhället | 03 december, 2010

Feminism och nazism: Elin Wägner och John Landquist

Elin Wägner (1882-1949), mitten av 1920talet. Foto: okänd Det var i den lilla skånska semesterorten Arild det hela började. Vid denna tid var det idylliska Arild en mycket populär sommarort, inte ...

Av: Crister Enander | Essäer om litteratur & böcker | 15 augusti, 2008

Sandrine Piau  Foto Eva Green

Sandrine gestikulerar och lever sig in i musiken

- Att sjunga på Drottningholmsteatern är bland det roligaste jag har gjort. Och dessutom var det underbart att vara i Stockholm. Jag verkligen älskade att vara där... Jag sitter med Sandrine ...

Av: Björn Gustavsson | Musikens porträtt | 30 oktober, 2017

Poeter får inte ljuga

Jag läser en amerikansk poet som säger att poeter inte ska vänta sig pengars framgång. Det innebär förstås att poeter inte är poeter på riktigt, de gör något annat. Den här killen ...

Av: William Males | Gästkrönikör | 18 december, 2008

Berlusconismen, en politisk commedia dell'arte?

När Silvio Berlusconi framträder i italiensk tv som om han ingick i en commedia dell'arte föreställning med färgat hår, inopererade hårsäckar för att reducera håravfallet, höjda skoklackar för att bättra ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 04 oktober, 2011

Kulturens förfall, enligt Oswald Spengler

Här finns inget varaktigt och allmängiltigt Kulturens förfall, enligt Oswald Spengler Finns det plats för den fria anden i dagens samhälle? Vårt rotlösa irrande på jakt efter uppmärksamhet, status och bekräftelse - ...

Av: Mattias Indy Pettersson | Essäer om samhället | 25 april, 2010

Jesus and Yahweh

Litteraturvetaren Harold Bloom är kanske mest känd för Den västerländska kanon, och då kanske i synnerhet för dess lista på västerlandets 26 främsta författare. Stora delar av sin karriär har ...

Av: Tobias Harding | Essäer om litteratur & böcker | 11 augusti, 2011

Det kom ett brev – som var min röst. Om Pär Lagerkvist

Resan tillhör två världar, den yttre och den inre, den av lust och den av nödvändighet, främst för att den sätter fantasin i rörelse, och den här, för min del ...

Av: Göran af Gröning | Essäer om litteratur & böcker | 13 maj, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.