Rune Depp

                                       

Av: Janne Karlsson | 06 januari, 2012
Kulturen strippar

Buddha

Frihet är inte till salu

”Visst, Indien är den enda plats i världen som ännu är medveten om att något annat än materian existerar. Andra länder har helt glömt detta: Europa, Amerika och andra platser…Därför ...

Av: Annakarin Svedberg | 21 september, 2016
Kulturreportage

Om intellektet

Innledning Artikkelen min er om relasjonen mellom det menneskelige intellektet og formålsbaserte virksomheter. Inngangsporten min er slik. I alminnelig forstand står ‘intellekt’ for ‘setet for tankevirksomhet, som er forutsetning og betingelser ...

Av: Thor Olav Olsen | 24 april, 2014
Agora - filosofiska essäer

Wien bortom turiststråken

Burgtheater. Foto: Mats OlofssonKäre läsare, följ med på en liten historisk och mycket personlig Wienbetraktelse!  Låt turistbroschyrerna informera om Schönbrunn och Belvedere, om Sachertorte och Hotel Sacher, Wiener Oper och ...

Av: Lilian O. Montmar | 26 november, 2008
Resereportage

  • Essäer
  • Publicerad:

Tillvarovävens formvärld och vävfront Torsten Hägerstrands andliga testamente



Bild: Hebriana AlainentaloSom första universitetsämne läste jag 1944-45 geografi i Lund och minns väl de sympatiska lärarna Karl Erik Bergsten, Sven Björnsson och Torsten Hägerstrand. Liksom Helge Nelson, som tillika var min hyresvärd på Kävlingevägen men som jag kom på kant med. Det gjorde nog också Torsten Hägerstrand, i varje fall sade han sig börja darra varje gång denne kom på tal. Nelson var, som det stod i en nekrolog, "en hövdinganatur".

Efter 65 år med litteraturvetenskap och "general science" (se www.lagerroth.com) har jag nu återkommit till utgångspunkten. Och det beror på Torsten Hägerstrands "testamente" (han dog 2004): den stora boken Tillvaroväven, postumt utgiven av Kajsa Ellegård och Uno Svedin 2009 (utan att den var slutligt genomarbetad av författaren). Den innehåller litteraturförteckning och bibliografi av Bo Lenntorp över Hägerstrands väldiga produktion, däremot tyvärr inget register.

Titeln lockade mig, därför att den utlovar ett helhetsgrepp om världen och tillvaron, något man inte är bortskämd med i vetenskapen. Jag har nu tillbringat åtskillig tid med boken och vill gärna introducera och diskutera den. Men på vägen har jag lärt mig att det inte duger att presentera Hägerstrands tänkande bara genom den, utan man bör också rycka in tidigare, texter, som ter sig mer genomarbetade.
Jag har också friskat upp mitt minne av en senare bekantskap på geografiska institutionen, nära lierad med Hägerstrand och hans tänkande: Anne Buttimer, som man nästan upplevde som svensk men som kom från Irland och som verkat vid olika unversitet i skilda länder som få andra. Men det var i Lund hon fann både sin lärofader och sin man (Bertram Broberg).

Tillvaroväven

Tillvaroväven är naturligtvis en bok utöver det vanliga, och det är väl därför den inte tycks ha fått några recensioner. Vad man först kan fästa sig vid är den ymniga lanseringen av nya ord, bilder och begrepp. Först är det naturligtvis boktiteln själv, som lyckligt suppleras av den anslående bilden på baksidans invikta flik: författarens fru Britt "i" sin vävstol.
"Tillvaroväven" är en väl vald titel, för den sammanfattar alla de aspekter av världen och tillvaron, som boken handlar om. Och den gör det på ett existentiellt sätt, det är fråga om den väv som vi alla lever i och med och av, inte den abstraherade materiella värld med bortseende från människan, som den renodlade naturvetenskapen sysslar med. Det hela sammanfattas i bokens inledande "Orientering", där människans byggande av sin värld genomgående jämförs med termiternas byggande av sin stack genom att till synes planlöst placera ut lerkulor. "De byggande aktörerna har i intetdera fallet vetat vad det är för bygge de gemensamt åstadkommer". Men det gäller för människan att uppföra sig så att vi håller "vår blandat biologiska och tekniska termitstack innanför levbarhetens gränser". (20) De mänskliga "'termiterna'" måste "lära sig inse på vilka nya sätt de måste placera sina 'lerkulor' för att ge den framtida 'stacken' en bovänlig form" (24).

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

I denna inledning gör Hägerstrand också ett ställningstagande, som blir avgörande för fortsättningen av boken. Han konstaterar att föreställningen om kretslopp i dag har blivit allmängods och att "den systemiskhet som nu identifierats framför allt betonar flödena". Själv hävdar han däremot att "den tingliga sidan av kretsloppen blivit underrepresenterad" och att människans "deltagande i kretsloppen förmedlas i allmänhet av ting [...]. Att avverka träd, att odla, fiska och elda med ved, kol eller olja betyder i människans hand att flytta ting" (25).
I konsekvens därav lanserar han på den följande sidan ett överraskande betraktelsesätt. "En påfallande egenskap hos den tingliga lagerhållningen är [...] vad man [...] kunde kalla dess 'paketstruktur'. Det är ett av de mest framträdande dragen i vår värld, att vi möter så stor del av den i form av avgränsade paket." Och sådana "paket" är solen och planeterna, människor och andra organismer, celler och molekyler

Torsten HägerstrandTing och paket - det är, såvitt jag förstår, ett fenomenologiskt betraktelsesätt (jfr nedan om lärdomar från Buttimer) och som sådant naturligtvis legitimt. Men det är överraskande att möta detta statiska synsätt hos skaparen av tidsgeografin och talesmannen för "förloppslandskap" (268). Resultatet blir en värld möblerad (39, 158) med ting i form av paket, alltså just så som den oreflekterade människan tenderar att se sin omgivning.
Visst möter vi vår värld i hög grad som ting, men naturens processer i form av vädrets, dygnets och årets växlingar, luftens, vattnens och jordens rörlighet, fysiska förlopp och kemiska reaktioner, klimat och ljusets växlingar betingar ständigt vår existens. Och det är ju det storartade i vår tids tänkande, att tingen har fått liv. "Paketeringen" döljer ju vad som finns i paketen, ungefär som burkan döljer kvinnan därbakom. Om man packar upp paketen skall man finna att de innehåller helheter, system, processer, organismer av olika slag, rörliga system, som i stora och små kretslopp skapar den värld vi lever i.

Detta är den stora vinsten med det tänkande som för mig är förknippat med Ilya Prigogine, som fick Nobelpriset i kemi 1977 för sin teori om "dissipativa strukturer", självorganiserande system, system som fortgående skapar den värld vi lever i. Om hans och hans efterföljares Erich Jantschs tankar skrev jag redan 1994 min bok Världen och vetandet sjunger på nytt (fri översättning av "The reenchantment of science and the world"). Ting och paket i all ära, men självorganiserande system säger väl långt mer om hur världen fungerar och ger på så sätt en mer rättvisande bild av världen vi lever i än de många paketen.

Tidsgeografi
Sedan detta skrivits har jag sökt orientera mig vidare i Hägerstrands tänkande genom den stora samling texter av honom, som under namnet Om tidens vidd och tingens ordning utgivits av Gösta Carlestam och Barbro Sollbe (1991), och jag måste säga att hans storhet och originalitet framgår långt bättre här. Med hans eftertänksamma, precisa och "mänskliga" stil upplever jag honom som en av de främsta tänkare jag någonsin gjort bekantskap med.
Och det blir tydligt att Hägerstrand just var kulturgeograf. Det är människan och hennes skapelser, som står i centrum, och bilden blir då en annan än i naturvetenskapen. Men han är också i stånd att relatera det ena till det andra. Föreställningen i tidsgeografin om ett nätverk eller en väv "har stora likheter med biologiska ekosystemmodeller", konstaterar han.

I dessa betonar man flödena av material, energi och information [...]. Man talar om biokemiska flöden. Och man börjar få klarhet i hur dessa bildar en hierarki av cirkulationssystem, av vilka de största har globala dimensioner. - Betraktelsesättet ligger på en fundamental - men låg - organisationsnivå vad gäller materiens, energins och informationens uppträdande. Det representerar ett alltigenom fysikaliskt och kemiskt sätt att se på världen. De högre organisationsnivåerna representeras sedan av organismerna, samhällena och vad de Chardin kallar noosfären, det vill säga mänsklig kunskap och självreflexion. (a a 1991, s 139 f).

Materien och energin är alltså fundamentet, men "populationerna" styr "i viss utsträckning [...] de fysiska och kemiska flödena geografiskt och tidsmässigt, både de flöden som är bundna till biomassan och de som cirkulerar utanför". Med hjälp av sina kunskaper och sin teknologi har människan "intervenerat kraftigt, långt ner bland de biogeokemiska skeendena". (a a 1991, s 140) Prigogines teori gäller, visar det sig, inte bara den oorganiska världen utan också livet, men onekligen har Hägerstrand här nått längre och gett en mer rättvisande bild av "tillvaroväven". Det är han som fått sista ordet - ett tankens kraftprov.

Klargörande är också ett citat från en annan text av Hägerstrand om vad han lärt av Anne Buttimer (a a 1991, s 215). Som forskare hade han alltid uppträtt mer som observatör och än som deltagare. Därmed hade han, medger han, negligerat "den viktigare delen av mänsklig existens: de interna områdena av upplevelse och mening. Jag måste medge att jag försökte gå på bara ett ben." Av Anne Buttimer har han nu lärt bättre (jfr skuldförskrivning och litteraturhänvisning på s 110 och s 183).

Hägerstrands Logarithmic

De många vetenskaperna och den enda världen
Därmed åter till Tillvaroväven. Hägerstrand anför titeln på en uppsats från 1980: "De många vetenskaperna och den enda världen" (53), och begrundar denna motsättning. Vetenskapens framsteg under de senaste 350 åren har ju nåtts genom att den har splittrats upp i ett allt större antal specialiteter. "Det är ofrånkomligt, att en vetenskaplig struktur, som bygger på principen att ta isär och lägga i fack, får svårigheter att hantera sådana kedjande sammanhang som sträcker sig från fack till fack inom den valda kategoriseringen eller berör fenomen helt utanför denna", konstaterar han (55 f) och tillägger: "Därför är det faktiskt en fundamental fråga hur ett terränginnehåll formas och omformas som sammanhängande totalitet." "hur ordnar sig alla element inbördes i en med innehåll av blandad natur fylld del av världen?" (61, 66) Hägerstrand är en förespråkare för "kunskap om totaliteten, om hur fenomen faktiskt hänger samman där de försiggår i den materiella världen", heter det i utgivarnas förord till Tillvaroväven (10). Det är uppbyggligt.

En annan fördel med titeln "Tillvaroväven" är att den kan uppfattas på två sätt, antingen statiskt, som en formvärld: den färdiga väven ligger där redo att betraktas och begrundas. Eller också dynamiskt, när man nämligen i stället fokuserar vävfronten: väven är kanske inte färdigknuten utan det vävs vidare på den hela tiden (101 ff, 129, 140 f, 269). Och just så är det ju med den väv som bilden avser: världen och dess fortgång. (De kursiverade orden är Hägerstrands egna, som han återkommer till. Återkommer gör också jag i fortsättningen, nämligen till spelet mellan dessa båda aspekter.)

Den stora förtjänsten med bilden är att den tar ett helhetsgrepp om den verklighet som vetenskapen annars brukar handskas med styckevis och delt. I detta sekunderas den av andra mer eller mindre nyskapade begrepp (vilket hade gjort det angeläget med ett register) som allrum, mellanrum eller komplementrymd (den rymd som finns mellan "tingen" och som möjliggör förflyttningar och förändringar, 90), kontinuant, trajektoria, koreografi, bredvidvartannathet, räckhåll, påplatsvaro, elementarhändelse, påträffande, beröring, friktion, relation etc. Hägerstrand har en klar bild av språkets otillräcklighet (188, 244, 267 m fl), som han alltså i Heideggers efterföljd försöker övervinna på detta sätt.

Därmed går han också emot den härskande analytiska, reduktionistiska, atomistiska, deterministiska huvudlinjen i vetenskapen alltsedan Francis Bacon och Descartes. "Det är rätt uppenbart, att tiden är inne att komplettera ett länge dominerande analytiskt perspektiv med ett annat och syntetiserande". Den i grunden ganska naiva förutsättningen för det förra är att "det hela är lika med summan av sina delar". (a a 1991, s 194, vidare 196) Jag ser detta som bokens största förtjänst, men det är kanske därför den inte getts ut på engelska.

Formvärlden

Jag tycker dock inte Hägerstrand balanserar riktigt väl mellan de två aspekterna av tillvaroväven. På sidan 102 möter vi rubriken "Vävens innehåll", och på sidan 140 är han färdig att formulera bokens syfte som "att teckna [...] huvuddragen av tillvarovävens sammansättning" Det är rent statiska formuleringar, liksom namnen på det första avsnittet i kapitel 6, "Tillvarovävens beståndsdelar" och på kapitel 16 "Tillvarovävens mönstring". Denna hållning tenderar att färga av sig på senare formuleringar som "målet är ett grepp om hur tillvaroväven 'vävs' i hela sin vidd" (193) och "det egentliga ärendet: att söka få grepp om tillvaroväven som rumtidsligt 'mönstrad' och föränderlig totalitet" (225).

alt

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Denna slagsida har naturligtvis att göra med Hägerstrands val av 'ting' och 'paket' som grundläggande begrepp. Allt inramas och bromsas ofta, heter det, "av sin inpackning i en [...] ständigt närvarande uppsättning av ting vid ting" (61) Det talas om "den vetenskapligt tunga tradition, som tar de fysiska tingen och organismerna för givna och utan skada löstagbara ur sitt grannskap [...]. I själva verket har tingliga föreställningar [...] varit vägledande också för [...] formuleringen av naturlagar" (68).
På detta ställe kan man kanske känna ett visst avståndstagande från författaren, men det hindrar inte att ett avsnitt i den närmaste fortsättningen heter "'Tingen'och allrummet" (76-92).

Där suppleras begreppet ting med begreppet påträffande, som ges rang av "elementarhändelse" i "komplementrymden". "Materien tycks ordna sig", heter det, "till en genomgående [...] tingstruktur", där tingen hela tiden påträffar varandra. (76 f) På sidan 125 är Hägerstrand färdig att ersätta det nyskapade begreppet "bredvidvartannathet" med "en större omgivning av ting vid ting" (jfr 25).
Slutstenen i resonemanget är att "Ting äger rum" - alltså med en bokstavlig betydelse: tingen "äger" det rum de fyller (84). Och existens innebär en kamp om utrymmet.
Genom denna inriktning hamnar vävfronten och vad som sker där i varje fall långt under horisonten. Det gör den inte, när författaren senare lanserar "kristallisering som urtypen för tillblivelse genom konvertering av insatsmaterial" (148). Men därmed har han låst processen vid vävfronten, för kristallen är urtypen för något statiskt och oföränderligt, ett tredje sådant begrepp bredvid ting och paket. Han tycks inte känna eller i varje fall acceptera någon annan teori för vad som sker vid denna "front". Därför vill jag supplera med några sådana.

Människans livsvärld
Men först vill jag framhålla vad jag uppfattar som ett antal förtjänster i Hägerstrands originella bok. För det första är han klar över att den värld han sysslar med är människans "livsvärld" (Buttimers nyckelord). Forskningen har strävat efter "att tränga allt djupare in i mikrokosmos eller allt längre bort i rymden" (59), men Hägerstrand är varken atomfysiker eller astronom. Och han har också ett namn för denna dimension, som man sällan ser: det är fråga om jordens mesokosmiska fenomen, organismens mesoskala (mesos är grekiska för "belägen i mitten"; 51, 71, 175).

Sammanhängande med detta är också Hägerstrands känsla för att allt mänskligt, allt liv, är förankrat i det konkret jordiska. Från Alf Nyman citerar han konstaterandet att vi människor är "rumsliga, synbara och gripbara" och hänvisar till att Husserl betecknade människan som "jag-kropp". Vi människor "tillhör den naturliga världen genom vår ständiga och ofrånkomliga beröring med den" (81 ff). "Inget socialt eller kulturellt kan kasta loss från sina fysiska bärare". Vår föreställningsvärld och vårt språk "har sina djupaste rötter i det tingliga". (138 f) Och Hägerstrand tänker sig, att "de strukturella likheter, som finns mellan olika språk, ligger i att den materiella världens former och händelser måste representeras på ungefär samma sätt överallt, ifall verbal representation alls skall bli användbar" (139; vidare 141 ff, 146, 158).
För den vuxne hör den totala formvärlden "till det förgivettagna och i allmänhet förbisedda". Barnet däremot befinner sig "närmare djurens förhållande till lockelser, flyktvägar och gömställen. Det skadar inte att försöka erinra sig barndomens en gång färska erfarenheter [...]" (91). "Lärande kräver också kroppsligt deltagande i tillvarovävens materiella påträffanden. Natur och kultur går in i varandra" (125 f)

altTill detta hör att levande och icke-levande genom begreppet kontinuant likställs i Hägerstrands värld: det är fråga om det som fortgår i denna värld, oberoende av om det är levande eller dött (95 ff). Därtill kommer att vi själva ingår i landskapet lika ofrånkomligt som djur och växter. "Därför borde vi egentligen inte tala om omgivning, utan om 'givning', och därmed avse allt som är närvarande på jordytan, inklusive vi själva och våra pinaler" (a a 1991 s 197).
Likställs görs också människor, djur och växter, nämligen vad gäller avsiktlighet: "Det är inte uteslutande mänskligt att ha mål, som ligger bortom det omedelbart närvarande. Det finns också hos växter och djur om än i form av inbyggda beteendeprogram" (132). Hägerstrand tänker ofta sympatiserande på djur och växter (141 ff, 148-157, 246). Därmed överskrider han, liksom i fråga om sitt ämnesval, vad som anses tillbörligt i ortodox naturvetenskap.

Vävfronten
Hägerstrand uppehåller sig alltså främst vid tillvarovävens formvärld och liknar däri litteraturforskaren Staffan Björck, som skrev Romanens formvärld (1953) - en bok som Hägerstrand inte refererar till. Men Staffan Björck avsåg inget annat än just vad hans titel utsade, nämligen att på ett nytt och klargörande sätt kartlägga "prosaberättarens teknik" - en systematisk uppgift. Den andra sidan av saken, att bli klar över den enskilda romanens helhet, funktion och egenart - en hermeneutisk uppgift - sökte jag själv arbeta med i den bok som jag kallade Romanen i din hand (1976). Tanken var att den individuella romanen man höll i handen, skulle man också kunna få i sin hand. Nyckelbegreppet där är den episka processen.

Hägerstrand säger sig alltså vilja arbeta både med tillvarovävens formvärld och dess vävfront. Men i det senare fallet blir det inte stort mer än ansatser, därför att han mer eller mindre låst sig vid betraktelsesätten 'ting' och 'paket'. Det är också möjligt att ordet "väv" har varit hämmande; det upplevs nog i första hand som ett statiskt begrepp. Jag har redan nämnt hans fokusering av "kristallisering som urtypen för tillblivelse genom konvertering av insatsmaterial". I övrigt tycks han fixerad vid tanken att "ting äger rum": "Hypotesen här är att sätten att förvärva, behålla och bruka utrymme är nyckeln till hur tillvarovävens mönster formas framåt i tiden" (135) - en alltför enkel eller lättköpt nyckel, kan man tycka.

Två gånger snuddar Hägerstrand vid tanken på självorganisation: "På senare tid har så kallade självorganiserande system tilldragit sig särskilt intresse (Luhmann, 1985, 1986)" (134, liknande på s 172. Jfr s 25, där det sägs att den nutida forskning som identifierat "systemiskhet" "framför allt betonar flödena"). Men Hägerstrand, som var född 1916, tycks inte ha varit beredd att ta emot denna "nutida forskning". (Jag har tidigare mött samma begränsning hos en annan framstående tänkare, Rolf Edberg, född 1912. Se min Sökandet är vårt största äventyr, 2003, s 17 ff).
Den tycks alltså inte ha tilldragit sig Hägerstrands intresse, så mycket mer däremot mitt. Så mycket att jag skrivit en hel bok om saken, den tidigare nämnda Världen och vetandet sjunger på nytt. Från en mekanisk värld till ett kreativt universum (1994) (Fri översättning av "The reenchantment of science and the world). Och ständigt återkommit därtill, senast i Vetenskapssocietetens i Lund Årsbok 2010.

Här finns, tror jag, Ilya Prigogines tidigare nämnda teori om "dissipativa strukturer", som säger mest om vad som sker vid "vävfronten". Världen är ett hav av sådana "strukturer", av självorganiserande system från virvlar i luft och vatten och eldslågor av alla slag till väder, klimat och ekologiska system, till liv och levande varelser och alla deras organ ner till den enskilda cellen. Här finns nyckeln till vad som sker vid "vävfronten", mer än någon annanstans. Här organiseras ständigt världen, på nytt och på nytt.

Men, som tidigare sagts, detta gäller nog mer naturen än den mänskliga kultur, som är Hägerstrands främsta forskningsobjekt. Och vars situation i dag han diagnosticerar suveränt i uppsatsen "Att skapa sammanhang i människans värld - problemet" (a a 1991, s 184-190). I anslutning till Heidenstams djupt kända och upplevda ord på sin gravsten - Tacksam prisade han det ofattliga att det förunnades honom att genomleva ett liv på jorden som människa - karakteriserar han här människan som "naturens mest komplexa och mästerligt formade företeelse" och hennes medvetande som "det märkvärdigaste av alla naturfenomen".

Javisst, och fråga är om inte lösningen på människans problem i dag ligger i att inse att människan just är ett under. Och världen runtom henne likaså. Men hur åstadkommer man det, när vi alla har fötts in i denna värld och därför uppfattar den som given och självklar - och oss själva desslikes?
På sätt och vis bejakas dock tanken på vävfrontens totalitet av ett utmärkt begrepp som Hägerstrand hämtat från Norbert Elias, nämligen "den stora evolutionen", den som inte bara omfattar den biologiska dimensionen utan all utveckling från världens begynnelse (127, 163). "Vi är själva 'nästkusiner' till träden och dessa i sin tur till mineralerna i marken" (127).

Själv har jag känt en viss tveksamhet inför alla de relationer, samband, förbindelser av olika slag som förutsätts äga rum. Men den tveksamheten har skingrats med vinden, när jag just har läst boken Wetware från 2009 av Dennis Bray, professor emeritus i Cambridge. Han visar att det tvärtom är så det går till i naturen från atomer och uppåt: oupphörligt och oemotståndligt upprättas band och förbindelser av alla slag.
Detta är helt enkelt naturens sätt att existera. Det är som visan om flickan som går i dansen med rödan gullband och knyter den om sin kärastes arm. Atomer och molekyler och alla enheter därutöver går också i dansen med rödan gullband och knyter det om den de vill ha. Men visan har också en fortsättning: flickan lossar på bandet och kärasten rymmer sin kos. Så är det också i naturen: så småningom lossas banden och då upphör förbindelsen - vilket för oss levande varelser innebär döden. Döden är ingen fasansfull lieman utan bara ett lossande av banden. Till fromma för andra förbindelser i framtiden. För omsättning, återanvändning, kretslopp, är naturens lag och evangelium.

Tillvaroväven är en originell och nyskapande bok, en bok i rättan tid. Och den är skriven av en klok, kunnig och högst sympatisk författare. Men den hann kanske inte bli helt genomarbetad; vissa av Hägerstrands tidigare texter tycks mig ännu bättre. I varje fall har tonvikten kommit att ligga annorlunda än i tidsgeografin och humanekologin.

Erland Lagerroth

 

Ur arkivet

view_module reorder

Litterär liklogistik

Monsunregnet hade upphört och himmelens slussar var stängda. Morgonen var het och stilla. Vattnet hade sjunkit ner i markerna och en kväljande lukt steg ur landskapet. Avdunstningar från djurkadaver, hushållssopor ...

Av: Benny Holmberg | Essäer | 28 oktober, 2012

DrKrabba 7

Janne Karlsson, född 1973 och bosatt i Linköping med mina två söner. Har arbetat inom vården i 20 år, men sade upp mig 2010 för att satsa helhjärtat på tecknandet. Då ...

Av: Janne Karlsson | Kulturen strippar | 18 november, 2011

På teatern talas meänkieli

För Tornedalsteatern är det viktigt att verka i närkulturen och ta fasta på den unika norrbottniska historien. Sarah Degerhammar har intervjuat Ulf Fembro, teaterchef för en av Norrlands främsta teatergrupper: ...

Av: Sarah Degerhammar | Kulturreportage | 04 december, 2007

Ulf Lundell

Litteraturkrönika i februari

Visst är det överraskande: författaren Ulf Lundell, en av få författare som fortsatt att skriva böcker på en gammaldags skrivmaskin, har nu gett sig ut i cybervärlden och börjat blogga ...

Av: Björn Gustavsson | Björn Gustavsson | 09 februari, 2015

Tidsandan och poesin hos Malte Persson

Tidsandan och poesin hos Malte Persson     Malte Persson. foto Sara Mac Key Malte Persson är kanske den mest uppburne poeten i sin generation. En exponent för den rena tidsandans utvecklingslinje som lämnat ...

Av: Olav Pjotr Lugudek | Essäer om litteratur & böcker | 25 maj, 2007

Perspektiv på stoicismen

Ärkeängeln MikaelLars-Göran Söderberg om det stoiska arvet från det gamla Greklands filosofer till kristendomens helgon, från Spinoza till de indianska krigarna och nutida självdestruktivitet Indianerna ... det är redan tillräckligt ...

Av: Lars-Göran Söderberg | Essäer om litteratur & böcker | 28 september, 2008

Sceniska rum. Kunst og religion del 2

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi ...

Av: Liv Kristin Holmberg | Reportage om scenkonst | 12 april, 2013

Joel Peter Witkins, Feast of Fools (1990).

Kannibaler, antropofager och köttätande konstnärer

Redan de gamla grekerna var intresserade av kannibalism. I den grekiska mytologin hittar vi Kronos, son till himlen, dotter till jorden och en av de ursprungliga Titanerna. Kronos hade som ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 15 januari, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.