Holismer och reduktionismer

Holismen handlar i princip om att se all verklighet som en helhet (inte en delhet). Positivismen (som är den naturvetenskapliga förståelsens centrum och metod) handlar om att se - eller ...

Av: Carsten Palmer Schale | 13 maj, 2011
Essäer

Vårt lilla, lilla samhällsbygge

Häromdagen upplevde jag en skräckfilm. Åtminstone kändes det så när jag gick i iskylan mot kiosken för att se om den var öppen. Jag hade lånat min pojkväns mobiltelefon som ...

Av: Jessica Johansson | 10 december, 2012
Jessica Johansson

Fågelmataren, dokumentär-novell kring Svartån

  Bild: Hebriana Alainentalo En vit pickup krypkör på cykelbanan. Nedanför den snötäckta åbädden rasslar det sprött som glas när tunna flak törnar emot uddar av nyis. I klungor vid iskanten står ...

Av: Staffan Ekegren | 09 februari, 2009
Utopiska geografier

Ingen konst för taxar

 Olle Bærtlings Asamk, förslag till skulptur på Sergels torg, Stockholm, 1961. Ej genomförd. Skalenligt fotomontage av Albin Dahlström/Moderna Museet. Ingen konst för taxar – Carlsund och Baertling i storformat Det är en ...

Av: Ulf Stenberg | 27 november, 2007
Kulturreportage

  • Essäer
  • Publicerad:

Kulturförbittring



altAtt bilda kultur är att lära sig att förnimma den associativa undertexten mellan: bokstäver, ordens ideogram, text, fotografier, andra bilder, sysslor eller artefakter i detta syfte. Syfte definieras som mellanmänsklighet. Det börjar redan i småbarnsboken, jämför: Titta Max grav.

Kultur är association, inläggning av värde: känslo- och/eller monetärt; möjligen också funktion, om funktionen som sådan går att diskutera. Rolle (Roland Barthes) preciserar funktionen som sambandet mellan samhället och dess uttryck; kulturen. Funktionaliteten är utbytbar - också metaforen utbytbar. Värdet en cirkelrörelse i kulturen - utbytbart. Det vi upplever som kronologi är inte nödvändigt. Metaforen är en rörelse mellan symboler. Vi ska nu titta på motsatsförhållandets associativa kraft att skapa helhet/känsloregister/koan.
Vi ska inte heller titta på motsatsförhållandets associativa kraft att skapa helhet/känslo-register/koan.

Vi ska bara titta. Vi tittar på våldet/dynamiken/uppluckringen/blandbandets rekontextualisering/månens fylla i den skogsklädda insjön; jag talar mot en spegel. Spegelns spegling - reflexartad och projektionistisk. Förfluten är reflexen, ordnad genom dagvattnet, såsom ebb och flod enbart är den kontextförskjutning som metaforen innebär: reflexen har dock institutionaliserats; börjat välva, ingå i. Eller som det redan sagts, av Lars Gustavsson, vid Hans Larssonsällskapet i Lund den 24:e mars 2010: Metaforiska satser är inte sanna eller falska. Däremot kan de vara framgångsrika. [ ... ] [ Metaforen ] ger oss evidenskänslor. [ ... ] Förnimmelser och begrepp har ju ingenting formellt likartat med varandra. [ ... ] Eftersom de varken kan vara sanna eller falska finns det ingen sanning att betvivla. Samma tanke återfinns hos en annan tänkare, i Gun och Nils A. Bengtssons översättning från 1966 av dennes Litteraturens Nollpunkt; Rolle som i sin analys av den västerländska konsten menar att varje sanning som reproduceras, gör det med förutsättningarna, tvånget, att även reproducera företeelser som skiljer sig åt beträffande avstånd och/eller fiktion.

Kulturen som begrepp, ett gripbart gränssnitt i samhället, är denna metafor för världssamfundet; subjektet en spegling av objekt, reflexen filtrerad genom det metaforiska studiet av densamme. Även jag:et är utbytbart. Det dominanta uttrycket är samklang, städsevarande som ett medverkande minne. Minnet är en kollektiv rörelse, en metaforisk metafor, en metaför; vi, istället för, som kultur. Minnet är kultur som kulturen är en spegling i ögonvrån. Som i: Vad ska du meta för? För matens skull, såklart. Vi metar abborativ. Ur och i ett enstaka och splittrat kollektiv rinner vi.

Denna splittring är den helhet som vi eftersträvar, den som tillsammans blir och alltid har varit: en enda. Gustavsson igen: Det märkvärdiga är att den metaforiska substitutionen förefaller i någon mån förändra meningen hos både modifikator och modifikand, substitut och substituend. [ ... ] Den skapar en interaktion mellan två begreppsfält vilket för vår kognitiva bild förändrar dem båda. Associationerna lägger sig osorterade i minnet, som blir den krutdurk som alla förnimmelsevågor, allt spret, hämtas ur då cirkeltexten aktiveras av ett närliggande patos; äpple leder till gran leder till vodka leder till pizza leder till utvalda och nedskrattade bibelcitat som leder till fler äpplen på sängkanten.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Vi omringas av oss själva, inte slutna utan medverkande som en del i det som omger oss - det vi kallar kultur; I extrema fall växer metaforen till system, den utvecklar sig till en modell. Ett sätt att se på lyckade metaforer är att de upprättar nya kontexter, ett slags subrutiner i det större semantiska systemet. Och dessa nya kontexter gör det möjligt att avvinna välbekanta empiriska fakta ny kunskap. förstärker Gustavsson i sin Om lyrisk evidens. Det är det som händer oss när vi exempelvis: odlar, spelar olikfärgade lagsporter, bloggar om våra sjuka mammor eller går på begravning. Vi, med vår enstaka, torftiga och mångfacetterade undertext; inuti spelets regler, det som vi skriver eller lägger som vikt i dubbningen mellan intryck och avtryck agerar vi. Historiciteten är det redskap med vilket vi tjatar oss fram. Det är med detta färskt associerat, belagt med omtolkningens metafor, återvunnet, omskrivet och i blaha som vi samlas kring; våra bräckliga gemensamma ramverk, slitna bilder och kärleken till oss själva och vår version. Varje människa är en soldat och varje soldat är sitt eget babelstorn. Underst hittar vi det undre medvetandet; av association - metafor - text - världen.

altSedan byggs på detta en tratt, hos de flesta kanske en billig från IKEA, genom vilket genom vi silar, packar och skakar ner delar eller sjok av informaterade genomlevelser; genom att minnas vänder vi på triangelns drama, vi låter lika av delar sippra eller om vi minns med tillräcklig övertygelse, rinna, forsa, spilla ut över våra hyrda, i förhand betalade - som läkarbesök - angelägenheter. Babelstratten ökar i omfång samtidigt som naglar och öron växer; hår bildas på dess könsdelar, håret grånar och multnar i marken - alternativet är en brännugn; där associationen är och förblir: människan är sten och lera att formas av konstnären. Konstnären är naturligtvis inte ett enda levande eller dött väsen, ingen orm eller tjur, ingen Picasso, inte ens en enstaka eller kollektiv sanning. Konstnären får räknas till de, alla de som i sin medverkan kring sig själva väver nät och andra trasmattor med de trådar som metaforen jag och allt och alla omkring mig innebär.

Tratten är ett slutet system. Återigen Gustafsson: Metaforer kan då betraktas som ett slags broar mellan begreppskontinenterna. De överbryggar klyftorna mellan diskurssystemen. De låter oss resonera inom ett språkskikt som om vi befann oss i ett annat. (Ett computerbegrepp, emulation, kommer i tankarna. En emulation är inte riktigt en simulation. Den är inte en process som låtsas vara en annan, den är en process som lever parasitiskt i ett annat medium.) Som ett språk inuti människan, jämförelsen med Burroughs är närliggande, som en metafor. I detta sidoargumenterar jag, även jag, för konstutövandet som en akademisk möjlighet till undersökande, som process, som resultat; en analys. Den möjligheten borde vara självklar. De skolor som anser sig ligga i spetsens hand, de borde ta tillvara på detta; omfamna. Det är levande bevis.

Metaforen är en stilla bild av något annat, som i sitt sammanhang bildar nya och/eller slitna bilder. En bild blir sliten för att den blivit förkroppsligad i vår kultur - i samklang med den, såsom när jag lyssnar på Ingersonetterna och förbluffas över rikedomen; jag kastas åt sidan, trillar av bussen, går in i en stolpe, skriver en usel essä om uttrycket Köttets presens. Det kroppsligas närvaro, dess nutid, tiden som är kött, köttet som inte kan ha någon nutid, då det precis som ebb och andra fulla månar inte kan stiga i stadga, inte kan vara mitt i något annat än förändring, parasitiskt som ett annat språk, ett andra språk, ett underkulturs- eller yrkesjargonsspråk, tiden är endast ett stilleben. Stilleben är bara en allokerad metafor, en invandrad tysk; vi behöver ett rikare språk med fler invandrare. Vi behöver fler invandrare.

Metaforen, kulturen, just nu i denna essä, är alltså sanning/lögn. Vi gör en övning, att göra är att förstå och förstå gör du när du är precis i närheten av den nivå, om begreppet skulle vara relevant, som problematiken framställer, att nivellera dessa nivåer vore önskvärt, vi gör det nu: metaforen är en ädel sten, metaforen är också kolet den pressas av, under all tänkbar tids gång, med tänkbar menar jag återberättad - historieomskrivning, kolet är vad den liderliga konstnären skissar med - i riktning mot tavlan, för att få ligga med sina modeller, jämför Skissernas museum: en rund vattenslipad kula, i rullning eller ej. En kula infattad i loppet, i den krutfyllda hylsan; jämför kanon. Kanon. Även kanoniserad, som Ekelöf. Ekelöf är alltså som metafor, bara ett uttryck för samband - växelverkan, i ögat/örat/handen; sanning/ falskhet. Gör en metafor i detta ögonblick. Bra. Dess motsats? Bra! Deras sammanbildning är gud/Ekelöf/falukorv; helst av sojabönan, men man kan inte få allt.

Varför agerar vi därför associativt, varför bearbetas då minne och sam-, fram- och dåtid i allt kulturutövande? Jag och snart du, tänker mig att ingen ju uppskattar det från trädgården nyplockade och solvarma plommonet för dess kärnas skull, även om kärnan mycket väl kan göras likör på; tag en glasburk med kärnor och överhäll dessa med billig cognac - dyr cognac är bara slöseri - låt stå i en till tre månader, sila sedan vätskan genom ett kaffefilter och söta med något mått rårörsocker eller efter hur söt din tunga nu kan vara. Plommonet är mycket gott, jag åt ett precis, ute på trappan, i den höstvarma dagen, innan jag gick in till ordbehandlaren och korrekturläste denna text. Det är noga med hur det enskilda utövandet ter sig, åtminstone för den som har tid att reflektera. Jag är ensam hemma, klockan är runt lunch i Sverige och jag uppbär lån från vår gemensamma mamma: den Svenska staten.

Freke Räihä, text och bilder

Ur arkivet

view_module reorder

Från Spider till ARCIV

TEMA VÄSTERBOTTEN Sedan snart tio år tillbaka finns det i Västerbotten ett spännande projekt vars huvudsakliga syfte kan sägas vara att göra det möjligt för kulturarbetare att försörja sig på ...

Av: Gregor Flakierski | Kulturreportage | 07 februari, 2008

Birgitta Trotzig

Birgitta Trotzig: Sveriges Dostojevskij

Det finns inte många svenska författare som på en och samma gång förmått tränga in i människans vitaste vita och svartaste svarta; i hennes djupaste ljusdunkla skikt; i hennes levande ...

Av: Carsten Palmer Schale | Litteraturens porträtt | 08 mars, 2017

Beatrice Månsdotter

Glödande skymningsljus

”Jag har sett det här förut.” Han kisar med ögonen. ”Tusentals gånger i mina drömmar. Det är som om jag redan har varit här.” ”Mmm.” Hon nickar och följer med ...

Av: Beatrice Månsdotter | Gästkrönikör | 28 december, 2016

Fragment av surrogatpyret VIII

Fragment av surrogatpyret VIII Å då tänkte ja så här, lite lomrut, mens ja skwompande tjasa upp på bron i den sjuka stanken från dom nyflådda hudarna å pissrååtan å ja ...

Av: Nikanor Teratologen | Teratologisk sondering | 20 november, 2007

Universum

Då Oden mötte Mefistofeles

Jag upplever i den norröna mytologin en enorm melankoli. Den norröna mytologin är ett drama, en pågående kris, en gudomlig tragedi. För gudarna är otillräckliga, men det är inte bara ...

Av: Eirik Storesund | Agora - filosofiska essäer | 07 oktober, 2015

Hans Evert René.Tre dikter från Majorca

SOLEN VÄRMER SJÄLENS TRASOR     Solen värmer själens trasor.   De vänder sig om i inre kyla, för att återfå en andning: näring av tång och aska.   Sol bländar avsiktligt snett.   Havet lägger ändå stranden tillrätta med gyllenbruna trådar, helt ...

Av: Hans Evert Renerius | Utopiska geografier | 09 december, 2013

Melker Garay. Foto: Niclas Kindahl

Litterära artefakter

Hur lätt är det inte att betrakta sina litterära artefakter med en viss misströstan? Hur lätt är det inte att känna missmod ögonblicket efter att man har lagt ner sin ...

Av: Melker Garay | Melker Garay : Reflektioner | 13 april, 2015

Utopia

Utopier, drömmar om idealsamhällen, finns beskrivna alltsedan Platons Staten och Thomas Moores Utopia. Genom tiderna har också många försökt översätta drömmarna till verklighet. Radikala kristna har baserat utopiska samhällsbyggen på urkristendomens ...

Av: Björn Gustavsson | Gästkrönikör | 13 juli, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.