Ord som fötts ur tystnaden

Lämnar åter över en handfull av mina dikter, alla burna sina egna känslostormar. Dock, ligger alla avstånd nära i en växelverkan mellan subjekt/objekt, du som jag. Men låt mig först ...

Av: Göran af Gröning | 23 oktober, 2016
Utopiska geografier

Sven André Tre dikter

Ludwig I den tronlösa tronsalens rymd ekande av svanvingslag och stillad tid på firmamentets hav av rhenguld mot kobolt en anad, osagd fruktan, ängelns dova vittring i mitt stammande ...

Av: Sven André | 04 april, 2011
Utopiska geografier

Streiftog i litteraturens verden

Den franske resepsjonen av selvpåført død i den engelske overklasse i det attende århundre Ut fra sikten min er det å snakke og skrive om singulære menneske liv å sette fram ...

Av: Thor Olav Olsen | 12 april, 2013
Agora - filosofiska essäer

Jean Cocteau på kur i Baden-Baden

I den kejserligt österrikiska kurorten Merano/Meran blandades pura seta från Bologna och Milano med bergsbönder i Lederhosen och bussfraktade turister från Mannheim med omnejd; blåögda blonda servitriser i dirndl var ...

Av: Bo I. Cavefors | 10 december, 2013
Övriga porträtt

  • Essäer
  • Publicerad:

Kulturförbittring



altAtt bilda kultur är att lära sig att förnimma den associativa undertexten mellan: bokstäver, ordens ideogram, text, fotografier, andra bilder, sysslor eller artefakter i detta syfte. Syfte definieras som mellanmänsklighet. Det börjar redan i småbarnsboken, jämför: Titta Max grav.

Kultur är association, inläggning av värde: känslo- och/eller monetärt; möjligen också funktion, om funktionen som sådan går att diskutera. Rolle (Roland Barthes) preciserar funktionen som sambandet mellan samhället och dess uttryck; kulturen. Funktionaliteten är utbytbar - också metaforen utbytbar. Värdet en cirkelrörelse i kulturen - utbytbart. Det vi upplever som kronologi är inte nödvändigt. Metaforen är en rörelse mellan symboler. Vi ska nu titta på motsatsförhållandets associativa kraft att skapa helhet/känsloregister/koan.
Vi ska inte heller titta på motsatsförhållandets associativa kraft att skapa helhet/känslo-register/koan.

Vi ska bara titta. Vi tittar på våldet/dynamiken/uppluckringen/blandbandets rekontextualisering/månens fylla i den skogsklädda insjön; jag talar mot en spegel. Spegelns spegling - reflexartad och projektionistisk. Förfluten är reflexen, ordnad genom dagvattnet, såsom ebb och flod enbart är den kontextförskjutning som metaforen innebär: reflexen har dock institutionaliserats; börjat välva, ingå i. Eller som det redan sagts, av Lars Gustavsson, vid Hans Larssonsällskapet i Lund den 24:e mars 2010: Metaforiska satser är inte sanna eller falska. Däremot kan de vara framgångsrika. [ ... ] [ Metaforen ] ger oss evidenskänslor. [ ... ] Förnimmelser och begrepp har ju ingenting formellt likartat med varandra. [ ... ] Eftersom de varken kan vara sanna eller falska finns det ingen sanning att betvivla. Samma tanke återfinns hos en annan tänkare, i Gun och Nils A. Bengtssons översättning från 1966 av dennes Litteraturens Nollpunkt; Rolle som i sin analys av den västerländska konsten menar att varje sanning som reproduceras, gör det med förutsättningarna, tvånget, att även reproducera företeelser som skiljer sig åt beträffande avstånd och/eller fiktion.

Kulturen som begrepp, ett gripbart gränssnitt i samhället, är denna metafor för världssamfundet; subjektet en spegling av objekt, reflexen filtrerad genom det metaforiska studiet av densamme. Även jag:et är utbytbart. Det dominanta uttrycket är samklang, städsevarande som ett medverkande minne. Minnet är en kollektiv rörelse, en metaforisk metafor, en metaför; vi, istället för, som kultur. Minnet är kultur som kulturen är en spegling i ögonvrån. Som i: Vad ska du meta för? För matens skull, såklart. Vi metar abborativ. Ur och i ett enstaka och splittrat kollektiv rinner vi.

Denna splittring är den helhet som vi eftersträvar, den som tillsammans blir och alltid har varit: en enda. Gustavsson igen: Det märkvärdiga är att den metaforiska substitutionen förefaller i någon mån förändra meningen hos både modifikator och modifikand, substitut och substituend. [ ... ] Den skapar en interaktion mellan två begreppsfält vilket för vår kognitiva bild förändrar dem båda. Associationerna lägger sig osorterade i minnet, som blir den krutdurk som alla förnimmelsevågor, allt spret, hämtas ur då cirkeltexten aktiveras av ett närliggande patos; äpple leder till gran leder till vodka leder till pizza leder till utvalda och nedskrattade bibelcitat som leder till fler äpplen på sängkanten.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Vi omringas av oss själva, inte slutna utan medverkande som en del i det som omger oss - det vi kallar kultur; I extrema fall växer metaforen till system, den utvecklar sig till en modell. Ett sätt att se på lyckade metaforer är att de upprättar nya kontexter, ett slags subrutiner i det större semantiska systemet. Och dessa nya kontexter gör det möjligt att avvinna välbekanta empiriska fakta ny kunskap. förstärker Gustavsson i sin Om lyrisk evidens. Det är det som händer oss när vi exempelvis: odlar, spelar olikfärgade lagsporter, bloggar om våra sjuka mammor eller går på begravning. Vi, med vår enstaka, torftiga och mångfacetterade undertext; inuti spelets regler, det som vi skriver eller lägger som vikt i dubbningen mellan intryck och avtryck agerar vi. Historiciteten är det redskap med vilket vi tjatar oss fram. Det är med detta färskt associerat, belagt med omtolkningens metafor, återvunnet, omskrivet och i blaha som vi samlas kring; våra bräckliga gemensamma ramverk, slitna bilder och kärleken till oss själva och vår version. Varje människa är en soldat och varje soldat är sitt eget babelstorn. Underst hittar vi det undre medvetandet; av association - metafor - text - världen.

altSedan byggs på detta en tratt, hos de flesta kanske en billig från IKEA, genom vilket genom vi silar, packar och skakar ner delar eller sjok av informaterade genomlevelser; genom att minnas vänder vi på triangelns drama, vi låter lika av delar sippra eller om vi minns med tillräcklig övertygelse, rinna, forsa, spilla ut över våra hyrda, i förhand betalade - som läkarbesök - angelägenheter. Babelstratten ökar i omfång samtidigt som naglar och öron växer; hår bildas på dess könsdelar, håret grånar och multnar i marken - alternativet är en brännugn; där associationen är och förblir: människan är sten och lera att formas av konstnären. Konstnären är naturligtvis inte ett enda levande eller dött väsen, ingen orm eller tjur, ingen Picasso, inte ens en enstaka eller kollektiv sanning. Konstnären får räknas till de, alla de som i sin medverkan kring sig själva väver nät och andra trasmattor med de trådar som metaforen jag och allt och alla omkring mig innebär.

Tratten är ett slutet system. Återigen Gustafsson: Metaforer kan då betraktas som ett slags broar mellan begreppskontinenterna. De överbryggar klyftorna mellan diskurssystemen. De låter oss resonera inom ett språkskikt som om vi befann oss i ett annat. (Ett computerbegrepp, emulation, kommer i tankarna. En emulation är inte riktigt en simulation. Den är inte en process som låtsas vara en annan, den är en process som lever parasitiskt i ett annat medium.) Som ett språk inuti människan, jämförelsen med Burroughs är närliggande, som en metafor. I detta sidoargumenterar jag, även jag, för konstutövandet som en akademisk möjlighet till undersökande, som process, som resultat; en analys. Den möjligheten borde vara självklar. De skolor som anser sig ligga i spetsens hand, de borde ta tillvara på detta; omfamna. Det är levande bevis.

Metaforen är en stilla bild av något annat, som i sitt sammanhang bildar nya och/eller slitna bilder. En bild blir sliten för att den blivit förkroppsligad i vår kultur - i samklang med den, såsom när jag lyssnar på Ingersonetterna och förbluffas över rikedomen; jag kastas åt sidan, trillar av bussen, går in i en stolpe, skriver en usel essä om uttrycket Köttets presens. Det kroppsligas närvaro, dess nutid, tiden som är kött, köttet som inte kan ha någon nutid, då det precis som ebb och andra fulla månar inte kan stiga i stadga, inte kan vara mitt i något annat än förändring, parasitiskt som ett annat språk, ett andra språk, ett underkulturs- eller yrkesjargonsspråk, tiden är endast ett stilleben. Stilleben är bara en allokerad metafor, en invandrad tysk; vi behöver ett rikare språk med fler invandrare. Vi behöver fler invandrare.

Metaforen, kulturen, just nu i denna essä, är alltså sanning/lögn. Vi gör en övning, att göra är att förstå och förstå gör du när du är precis i närheten av den nivå, om begreppet skulle vara relevant, som problematiken framställer, att nivellera dessa nivåer vore önskvärt, vi gör det nu: metaforen är en ädel sten, metaforen är också kolet den pressas av, under all tänkbar tids gång, med tänkbar menar jag återberättad - historieomskrivning, kolet är vad den liderliga konstnären skissar med - i riktning mot tavlan, för att få ligga med sina modeller, jämför Skissernas museum: en rund vattenslipad kula, i rullning eller ej. En kula infattad i loppet, i den krutfyllda hylsan; jämför kanon. Kanon. Även kanoniserad, som Ekelöf. Ekelöf är alltså som metafor, bara ett uttryck för samband - växelverkan, i ögat/örat/handen; sanning/ falskhet. Gör en metafor i detta ögonblick. Bra. Dess motsats? Bra! Deras sammanbildning är gud/Ekelöf/falukorv; helst av sojabönan, men man kan inte få allt.

Varför agerar vi därför associativt, varför bearbetas då minne och sam-, fram- och dåtid i allt kulturutövande? Jag och snart du, tänker mig att ingen ju uppskattar det från trädgården nyplockade och solvarma plommonet för dess kärnas skull, även om kärnan mycket väl kan göras likör på; tag en glasburk med kärnor och överhäll dessa med billig cognac - dyr cognac är bara slöseri - låt stå i en till tre månader, sila sedan vätskan genom ett kaffefilter och söta med något mått rårörsocker eller efter hur söt din tunga nu kan vara. Plommonet är mycket gott, jag åt ett precis, ute på trappan, i den höstvarma dagen, innan jag gick in till ordbehandlaren och korrekturläste denna text. Det är noga med hur det enskilda utövandet ter sig, åtminstone för den som har tid att reflektera. Jag är ensam hemma, klockan är runt lunch i Sverige och jag uppbär lån från vår gemensamma mamma: den Svenska staten.

Freke Räihä, text och bilder

Ur arkivet

view_module reorder

Livsforståelse og etikk

Forord Hva har livsforståelse å gjøre med etikk? Det er jo slik at etikk er om prinsipper og regler, intensjoner, verdier og normer, mens all regulering av livet synes å bidra ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 25 augusti, 2014

49. Asad

De tog mig tidigt en måndagmorgon. Jag hade precis ätit frukost och återvänt till cellen. Jag ansträngde mig för att äta ordentligt trots att maten växte i min mun. Jag ...

Av: Asad | Lund har allt utom vatten | 30 november, 2012

Hur Grå var min Mur: nostalgi för en berlinsk estetik

På min sida av den transatlantiska ”dammen”, så har den popkulturella fascinationen vid Berlin ofta resulterat i ett porträtt av staden som i klorna på en kollektiv 'dödsdrift': i denna ...

Av: Thomas Bailey | Kulturreportage | 19 december, 2011

Prins Eugen – Ett levande konstnärskap

Det allmänna fenomenet svenskt monumentalmåleri blir partikulärt genom en orientering av prins Eugens konstnärliga praktik. Likt många andra svenska konstnärer kring förra sekelskiftet var prins Eugen en konstnär som ägnade ...

Av: Allan Persson | Konstens porträtt | 22 januari, 2013

Foto: Björn Gustavsson.

Shanghai: ett shoppingparadis

Man stiger på ett plan i Stockholm – och 12 timmar senare – efter att ha blickat ner över “ändlösa” sibiriska skogar och Mongoliets enorma ökenområden – stiger man av ...

Av: Björn Gustavsson | Resereportage | 11 september, 2016

Exorcism – nyfunnet O’Neill drama

1920 uppförde Provincetown Playhouse i New York den självbiografiska enaktaren Exorcism av Eugen O’Neill (1888-1953). Föreställningen gavs bara några gånger och efteråt förstörde O’Neill alla – som han trodde – ...

Av: Bertil Falk | Reportage om scenkonst | 28 mars, 2012

Eugenio Carmi – den pythagoreiske målaren

I dagarna öppnades en utställning med den italienske målaren Eugenio Carmi i Stockholm. Verk av den genuesiske målaren visas på Nobis Hotel vid Norrmalmstorg, och en mindre del på Italienska Kulturinstitutet ...

Av: Guido Zeccola | Konstens porträtt | 29 maj, 2012

Asger Jorn: I begynnelsen var bilden. Foto: Thomas Notini

Cobra – nittonhundratalets sista avantgarde

Thomas Notini om COBRA som inte är en antydan om något farligt och skräckinjagande utan ett akrostikon bildat av början av (de franska) namnen på de tre städer varifrån gruppens ...

Av: Thomas Notini | Essäer om konst | 17 augusti, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.