Jörn Donner Foto Bengt Oberger ccbysa4.0

Jörn Donner och Suomi Finland

Den 84-årige Jörn Donner är återigen ett samtalsämne för dagen. Den här gången med anledning av sin senaste bok ”Suomi Finland”, som recensenterna kallar en smädesskrift skriven med anledning av att ...

Av: Vladimir Oravsky | 17 januari, 2017
Gästkrönikör

"Ju mer vi är tillsammans..." Individualisternas kollektiva härdsmälta

Det är inte längre en tvistefråga utan det är fint att vara individualist. Vi har fattat "ensam är stark"-grejen, vi ser värdet i åsikt som värdet i oss själva, man ...

Av: Linda Bönström | 18 juni, 2011
Essäer om samhället

Ungern 1956 – resning mot stalinismen

Den ungerska resningen mot stalinismen och de sovjetiska trupperna var den mest omfattande proteströrelsen i östblocket. En delförklaring var den revolutionära traditionen i landet. 1919 bildades under kort tid en ...

Av: Martin Oskarsson | 17 december, 2017
Kulturreportage

"Go west young woman!" - en västernopera på Kungliga Teatern

Det var inte bara män som lystrade till uppmaningen - Go west young man! - under gudruschens bråda dagar i Kalifornien i mitten av 1800-talet, även om de dominerade kraftigt ...

Av: Ulf Stenberg | 20 december, 2011
Kulturreportage

  • Essäer
  • Publicerad:

Vampyren ett monster i tiden



altIngen har väl kunnat missa vampyrtrenden inom populärkultur och litteratur just nu? På TV har under våren Alan Balls hyllade serie "True Blood" visats och på biblioteken är Stephanie Meyers Twilight-böcker en av de mest utlånade. Under de senaste åren har också ett flertal inhemska och utländska vampyrfilmer kunnat ses på de svenska biograferna. Den mest lyckade satsningen på svenska är förstås John Ajvide Lindqvists filmatiserade roman "Låt den rätte komma in" från 2005.
Varför har intresset för de blodtörstiga monstren blivit så omfattande just nu? Och är det egentligen så "nytt"? Ett svar kan vara att vampyrernas öden nu, och även förr, faktiskt avspeglar vår egen existentiella problematik?

En vägledning i vampyrvurmens varande kan man få om man läser litteraturvetaren Anna Höglunds 388-sidiga avhandling "Vampyrer: en kulturkritisk studie av den västerländska vampyrberättelsen från 1700-talet till 2000-talet". Avhandlingen är ännu så länge unik inom den svenska litteraturvetenskapliga disciplinen då ingen tidigare på vetenskapliga grunder gett sig in på det kontroversiella ämnet vampyrgenren inom skönlitteraturen.

 

När jag som litteraturstuderande vid Stockholms universitet i början av 1980-talet ville skriva en uppsats om Viktor Rydbergs följetongsroman "Vampyren" från 1848, sågs valet av ämne med kompakt skepsis från mina lärare på institutionen. Men på de snart 30 år som gått sedan dess har inställningen till vad som är korrekt och rumsrent att forska om inom ämnet förändrats. Förutom Anna Höglunds avhandling har vi fått Mattias Fyhrs avhandling " De mörka labyrinterna: gotiken i litteratur, film och rollspel" från 2003. Även Yvonne Lefflers avhandling från 1991 "I skräckens lustgård: Skräckromantik i svenska 1800-talsromaner" bör i sammanhanget omnämnas.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Tidigare vampyrforskare var mestadels hemmahörande i skilda discipliner som folklore, filmvetenskap, religionshistoria m.m. Ofta publicerades också forskningsresultaten i form av enstaka artiklar eller essäer, längre ingående studier har saknats. Få forskare har valt att göra vampyrismen till sitt huvudsakliga studieobjekt. Men en förändrad attityd till ämnet börjar nu anas.
En orsak till vampyrernas popularitet kan enligt Höglund vara att de äger specifika egenskaper som odödlighet, intelligens och styrka, förmågor som vi väl alla skulle vilja ha, i många fall är de också charmerande och snygga till skillnad från de ganska oattraktiva varulvarna. Varulven (för att inte tala om filmens zombies) saknar dessutom vampyrens förmåga att diskret och listigt glida in i mänskligt sociala sammanhang, eller med sin ofta lätt excentriska stil göra succé och roa på en fest. Vampyrgestalten skapar genom sin flexibilitet möjlighet till både identifikation och distans bland de individer den möter.

alt Vampyrberättelserna lär ofta vara mer populära i tider av social och kulturell oro. Bram Stokers 1890-tal, en brytningstid inom moderniteten, eller F.W. Murnaus tyska 1920-tal. Vampyren följer med lätthet förändringar i tiden. John Ajvide Lindkvist förpassade henne till 1960-talets stockholmsförort Blackeberg, utan problem.
Vampyrer har alltså en fenomenal förmåga att på olika sätt låta sig tranformeras. Skulle exempelvis helyllevampyren Bill i True blood lyckas få barn med Sucky (vilket i princip är en omöjlighet, och en av de få företeelser som begränsar vampyrernas verksamhetsområden) är jag säker på att Sucky och Bill skulle dela lika på föräldraledigheten. Här råder jämlikhet. Även i Stephanie Meyers Twilightserie är de mänskliga egenskaperna hos vampyrerna centrala.

Anna Höglund delar i sin avhandling upp vampyrerna i två grupper - humanvampyrer och monstervampyrer. Den förstnämnda har mer mänskliga egenskaper och vill egentligen inte göra offren illa. Humanvampyren kan därför som i "True Blood" livnära sig på syntetiskt blod istället för människoblod. Monstervampyren, som tillhör den andra gruppen, är däremot skoningslös, ond och blodtörstig och dricker förstås människoblod så fort den kommer åt. Moral och etik är totalt utraderade egenskaper hos denna grupp. Ibland händer det också att de olika vampyrtyperna skoningslöst kämpar mot varandra.

Enligt Höglund lockar humanvampyrerna flest unga läsare, särskilt tonårsflickor. Vampyren besitter också ett icke föraktligt "erotiskt kapital" för att tala med Bourdieu. Här kan man se en tydlig förändring i vampyrgenren, det gäller i första hand inte att skrämmas som i äldre tiders tysk skräckfilm, utan istället söka efter spänning och identifikation. Själva bettet med huggtänder som tränger in i offrets kropp ger naturligtvis erotiska associationer till samlag. Men för humanvampyrerna är det också viktigt att kunna kontrollera sina lustar.

Problematiken kring de sexuella undertonerna i vampyrmotivet har förstås äldre kopplingar än till dagens vampyrromaner och TV-serier. Det var en ingrediens redan från början. I Bram Stokers "Dracula" som utkom 1897 har den sexuella undertexten en central position. Berättelsen är samtida med Freuds och lite senare Jungs tankegångar kring psykoanalys och utforskning av det undermedvetna. Intentionen att analysera det mänskliga psyket gav utrymme för fantasieggande spekulationer kring förbjuden lust med flerbottnade symboliska associationer. Här passade vampyrmotivet väl in och med vår egen tids facit kan man se att Stokers roman är ett Freudianskt barn av sin tid.

Under den viktorianska epoken i England, med hämmad syn på lust och sexualitet, kunde vampyrens kamouflerade sexualitet ge utlopp för förbjudna känslor. I Draculas person fanns utrymme för både spänning och erotik, personifierad kanske främst i Christopher Lees många Dracularoller på film från 1958 och framåt. Inte konstigt att Dracula snabbt blev den brittiska publikens favoritmonster.

alt Men Bram Stoker var inte först ut med att göra vampyrerna eleganta och rumsrena (Stokers vampyr har mer av Christopher Lees tuxedo-elegans, än Murnaus råttandsmonster från 1922). 1819 publicerades i England novellen "The Vampyre" av läkaren John William Polidori. Den unge Polidori ingick i den grupp som fått benämningen "Den berömda spökhistoriepakten". Förutom Polidori bestod gruppen av poeten Percy Shelley och hans blivande fru Mary samt den berömde poeten och författaren Lord Byron. 1816 tillbringade dessa personer en sommar tillsammans i Byrons villa vid Genèvesjön i Schweiz. Enligt sägnen skall just denna sommar varit mycket regnig och de fyra lär därför ha fördrivit tiden med att berätta spökhistorier för varandra.

Mary Shelleys historia om doktor Frankensteins monster är den berättelse som överlevt från sommarvistelsen i Schweiz och vunnit mest berömmelse. Mindre känd är Polidoris novell "The Vampyre" som handlar om den blodtörstige vampyren Lord Ruthven. När novellen publicerades 1819 i London väckte den genast uppmärksamhet och i den första utgåvan angavs Lord Byron vara författaren. Men snart uppdagades att det var hans läkare som stod bakom berättelsen, inspirerad av "Byrons demoniska personlighet", välkänd för den brittiska samtiden, när han skapade huvudpersonen Ruthven.
Följaktligen står alltså Lord Byrons dandystil som prototyp för den moderna vampyrens karaktär. Polidoris berättelse skulle bli banbrytande för den vampyrlitteratur som senare kom att publiceras. Tyvärr hann Polidori själv inte med att se frukten av sin litterära skapelse eftersom den på allvar vann popularitet först efter hans alltför tidiga död.

alt Den mytologiska och folkloristiska vampyren från Östeuropa, som F.W. Murnau inspirerades av, vanligtvis beskriven som en illaluktande zombie i maläten liksvepning, blir efter att Polidoris novell publicerats definitivt omodern. Lord Ruthven med all sin finess klassar snabbt ut sina tidigare vampyrkollegor. Novellen " The Vampyre" spred emellertid snabbt ringar på vattnet. Redan 1824 översattes den till svenska och inspirerad av denna berättelse debuterade den unge Viktor Rydberg med följetongsromanen "Vampyren" 1848 i Jönköpingsbladet. Höglund går tyvärr inte närmare in på Rydbergs roman utan nämner den endast med en not i sin avhandling.

Mer om Rydbergs debutverk kan man däremot läsa i Yvonne Lefflers avhandling från 1991. Vad det gäller vampyrmotivet menar hon att det är tydligare i Rydbergs romantiska berättelse "Singoalla" som publicerades första gången 1858 i "Toilette-Kalendern" Aurora. Men Rydbergs debutroman ger trots allt intressanta reflektioner kring själva valet av motiv. Tankeväckande är att Rydbergs "Vampyren" visar på hur han influerades och tjusades av en monstergestalt med förlaga i en för tiden populär sensationsroman. En annan tidig populärgenre som hade färgade Rydbergs författarskap var förstås den samtida "rövarromanen".

Eftersom vampyren varken folkloristiskt eller litterärt har särskilt stark förankring i den svenska berättartraditionen kan det vara spännande att se på Rydbergs alster som ren kuriosa. Samstämmigt har den avfärdats av Rydbergsforskare som "ungdomssynder". Men den säger onekligen en hel del om den miljö han verkade i, och här spelade pressen med sina följetongsberättelser en viktig roll. Vad som också är intressant att spekulera kring är varför den blott nittonårige journalisten på Jönköpingsbladet just blev så fascinerad av vampyren lord Ruthven?

Kanske var det till viss del samma saker som imponerar på dagens unga publik? Farlig elegans, makt över kvinnor samt mystik och sensualism. Att Rydbergs vampyr, som även han fått namnet Ruthven, i själva verket är en person som drabbats av en djup psykos och därför tror sig vara vampyr har nog en mer sekundär betydelse. Det var trots allt vampyrmotivet som Rydberg inspirerades av när han skapade sin första berättelse.

En helt ny sida av Greve Dracula möter vi i Elizabeth Kostovas roman "Historikern". Handlingen utspelar sig under tre tidsperioder av 1900-talet och inte minst geografiskt återknyter Kostova till Balkan och Rumänen. Berättelsen bygger till viss del på historiska fakta och legenderna kring den rumänske fursten Vlad Tepes (Vlad Pålspetsaren) vilken också stått modell för Stokers Dracula. I Historikern får läsaren möta en bildad Dracula som kidnappar en lärd historiker från Oxford för att denne skall katalogisera hans enorma slottsbibliotek.

Som kuriosa kan noteras att den förste personen som på vetenskaplig grund skrev ett arbete om vampyrer var en bibliotekarie och läkare vid namn Leo Allatius, verksam i Vatikanbiblioteket under 1600-talet. Bland annat lär Allatius på uppdrag av Maximilian I av Bayern ha fraktat det på sin tid omfattande pfalziska biblioteket över Alperna i en karavan bestående av 200 mulor till Rom.

Även i Bram Stokers roman Dracula beskrivs vampyrgreven från Transsylvanien som en bildningstörstande, litterär och lärd person, han talar exempelvis mycket bra engelska och visar en välgrundad medvetenhet inför västeuropeiska moderniteter. Hans lärdom kan till viss del förklaras med att han trots allt haft några hundra år på sig att inskaffa kunskap om sakernas tillstånd.

När den unge advokaten Jonathan Harker från London kommer till Draculas avlägsna slott, gör det enorma biblioteket ett djupt intryckt. Genom att läsa böcker och tidskrifter skaffar sig Greve Dracula systematiskt den information han tror sig behöva inför sin planerade resa till London. "Lamporna i arbetsrummet eller biblioteket var också tända och jag fann greven liggande på soffan medan han läste . I sin ensamhet betraktar till och med Greve Dracula böckerna som goda vänner som "skänkt mig många, många timmars glädje under de år som gått sedan jag beslöt mig för att resa till London".
Ett farligt monster med ett välförsett bibliotek som dessutom ligger i en bekväm soffa för att förkovra sig, urskiljer sig onekligen från flertalet av sina kollegor i monstervärlden. Lord Byron-inspirationen lyser igenom.

alt En viktig utveckling som skedde under den epok som danade den moderna vampyren är pressens och litteraturens allt mer omfattande spridning och betydelse i olika sociala grupperingar. Hög som låg hade nu möjlighet att bilda sig och geografiska avstånd får under denna tid en allt mer underordnad betydelse. Till och med på ett ödsligt slott i Transsylvanien görs informationen tillgänglig för en kunskapstörstande vampyr. Och läsekretsen i Västeuropa charmerades, fascinerades, och skräckslogs. Vi kan ana en kommande medial explosion som gynnar den litterära vampyren.

Stort genombrott, inte minst i USA, fick Anne Radcliffes böcker om den gamle New Orleans-vampyren Lestat, kreerad på film av den farlige eleganten Tom Cruise. För de ännu yngre flickorna blev hjältinnan Buffy snart på allas läppar. Hon löser varje vecka nya populära, och outsinliga vampyrmysterier i både tecknade serietidningar och på kabel-TV.

Men är vampyren bara ett monster för kärlekstörstande tonårsflickor? Nej, filmversionen av John Ajvide Lindkvists bok ger det motsatta perspektivet. Här är vampyren just en tonårsflicka, och hennes motståndare är ett pojkgäng på skolan som terroriserar och mobbar filmens ensamma pojke. Könsrollerna är omkastade.

Kanske personifierar i botten den blodtörstiga och främmande vampyren just några av våra mest förbjudna sidor? Lusten till makt, inte minst sexuellt. Styrkan, farligheten. Ja till och med odödligheten? Och samtidigt blottlägger han skoningslöst vårt janusansiktes baksida: ensamheten, missförståelsen, olyckan i att vara född, ja även i ett lagomland som Sverige att bli betraktad som udda, speciell och utanförstående?

Att vampyrerna kommer att leva vidare i populärkulturen är det nog ingen tvekan om - inom skräckgenren, på film, i serieform eller på nätet. Vampyren har alltid haft en osannolik förmåga att följa med den moderna tiden, allt från Polidoris och Rydbergs tidiga 1800-tal till dagens TV- och bokserier. Med sin vilja att alltid lära sig mer om oss människor kommer vampyrerna i framtiden säkert att hacka sig in i våra datorer utan problem, befolka nätet och skapa inbjudande facebookprofiler. Inte illa av en långtandad gengångare med anor från Vlad Pålspetsarens tid i 1400-talets fjärran Transsylvanien.

Annsofi Lindberg

Ur arkivet

view_module reorder

Medvetenhet och praxis. Om Bengt Nerman

När jag i På avstånd och nära skriver om "synlägen", är de något som uppstått genom erfarenhet i specifika situationer: livserfarenhet, vari ingår det slags erfarenhet man får genom att ...

Av: Gunnar Lundin | Essäer om litteratur & böcker | 09 juni, 2010

J.D. Salinger - Gåtan som inte var någon gåta

Sveriges Television visade nyligen dokumentären Gåtan Salinger. Den var visst intressant men samtidigt framgick det ganska tydligt att den mystik som omgett J.D. Salinger (1919-2010) inte alls var särdeles mystisk ...

Av: Bertil Falk | Övriga porträtt | 30 juli, 2014

Oravský hrad, Foto  CC BY SA 3.0

Man ska leva för varandra…

Samtliga förutsättningar var gynnsamma, jag skulle inte kunna misslyckas med min kupp.

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 02 augusti, 2016

Ernfrid Lindqvist, ungdomsporträtt innan han gifte sig med sin Selma (Foto privat).

Finland 100 år

Det har sagts att sedan Sverige förlorade Finland i 1808–1909 års krig har Sverige inte haft någon historia. Jag har genom åren grubblat över påståendet. Men när går jag igenom ...

Av: Thomas Wihlman | Reportage om politik & samhälle | 06 december, 2017

Andra sidor av Alphonse Daudet

Det Malmöbaserade förlaget Alastor press gladde läsare med intresse för fransk litteratur, och då i synnerhet fransk 1800-talslitteratur. Efter att tidigare ha gett ut bl.a. den första fullständiga versionen på ...

Av: Hans Färnlöf | Essäer om litteratur & böcker | 01 mars, 2013

Dikten – enskilt geni eller kollektiv kraft?

Hur har synen på diktandet och konsten förändrats från romantikens dagar fram till nu? Med denna essä vill jag genom tre lyriska författarskap från skilda tidsepoker jämföra tre olika diktverk: ...

Av: Gustav Borsgård | Essäer om litteratur & böcker | 01 oktober, 2012

Johan Jönson

Johan Jönson; poet, född 1966 – har gett ut böcker på Displaced press (i översättning av Johannes Göransson), OEI editör, Maskinen och Albert Bonniers förlag men är även verksam som ...

Av: Johan Jönson | Utopiska geografier | 26 september, 2011

Arabiska kvinnor på modet i Paris

Institut du Monde Arabe visar nu marockanskan Leïla Mencharis dekorer för Hermès; i Victor Hugos hus pågår en orientalisk utställning och på bio går en film om Kvinnor i Kairo. Hermès ...

Av: Anne Edelstam | Kulturreportage | 05 juni, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.