Syrebrist och galenskap är genialitetens livsluft. Om Odysseus - James Joyce´s verbala…

Klockan är 8,00 den 6 juni 1904. Buck Mulligan stiger upp på bröstvärnet och ser ut över den vackra Dublinbukten. Hans ljust ekfärgade hår rörs en smula av vinden. "Herregud ...

Av: Benny Holmberg | 05 juli, 2010
Essäer om litteratur & böcker

Sista brevet, och intermezzot i gipsparadiset

detta är nu mitt ett absolut sista brev och text till dig, så sant, det är avsked nu för gott, eller ofrånkomligt. Så måste det nog bli tyvärr säkert, eftersom ...

Av: Stefan Hammarén | 15 juli, 2010
Stefan Hammarén

66 metagram för mycket - ett oavslutat kapitel i många delar. Del 5

Drömfilter 1: Den svarta vågen - pessimism Vi valde att lämna storstaden, liksom många före oss. Kvar fanns inget av det som en gång gjort barndomsstaden till en magisk plats av ...

Av: Carl Abrahamsson | 11 februari, 2011
Carl Abrahamsson

Siegfried Lenz 1926-2014

Jämte Heinrich Böll från Köln och Günter Grass från Danzig var Siegfried Lenz den kanske mest betydande tyska efterkrigsförfattaren. Han var född i Lyck i dåvarande Ostpreussen. Fadern som dog ...

Av: Ivo Holmqvist | 11 oktober, 2014
Litteraturens porträtt

  • Essäer
  • Publicerad:

Om tro och vetande och behovet att ett gemensamt samtalsrum



altEn sentida hypotes hävdar att det finns en gen som styr individens spiritualitet. Den så kallade gudsgenen.

Denna hypotes framlades i modern tid av den amerikanska genetikern Dean Hamer, och har givit upphov till en del kontroverser och kritisk respons från både den vetenskapliga och religiösa världen. Hypotesen föreslår i korthet att spiritualitet till viss del är ärftligt och under evolutionens gång har kommit att favoriseras och därmed öka i förekomst och utsträckning i den mänskliga populationen. Den ärftliga funktionen tillskriver Hamer VMAT2-genen (The Vesicular Monoamin Transporter 2).

Han själv är noggrann med att påpeka att mycket forskning kvarstår innan hypotesen uppnår tillfredställande klarhet genom utgallring av existerande frågetecken såsom varför spiritualitet har kommit att favoriseras ur ett evolutionärt perspektiv .

Historiskt sett har naturvetenskapens försök att på ett vetenskapligt sätt hantera trosfrågor ofta mötts av skepsis från teologers håll; en skepsis som nuförtiden är aningen mer återhållsam. En allmän atttityd att tro och vetande är ikommensurabla är dock fortfarande förekommande i den religiösa och teologiska diskursen. Detta har dock inte hindrat flertalet forskare inom olika natur- och humanvetenskapliga discipliner, däribland Hamer, att applicera att använda sina respektive vetenskapliga mätmetoder på religiositet och spiritualitet.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

 

Hamers hypotes utgör bara en bråkdel av natur- och humanvetenskapens inträde på religionsvetenskapens och teologins scen. Ett annat exempel som kan anges är den amerikanska psykologen Paul Blooms påstående att människan är medfött disponerad att vara kreationist. Huruvida Hamers hypotes och Blooms påstående stämmer eller inte är säkerligen inte av så stor vikt för den övertygat troende. Han eller hon kommer med största säkerhet att ignorera dylika påståendens sanningshalt och bibehålla sin övertygelse. Det faktum att dessa påståenden överhuvudtaget existerar är dock en nagel i ögat för den religiösa diskursens förutvarande ensamrätt att uttala sig om trosfrågor.

En urholkning av denna ensamrätt är enbart en naturlig och positiv utveckling. Naturlig i den bemärkelse att vetande är en ständig rörelse framåt, och att en fusion mellan olika sorters vetande slutligen är oundvikligt. Positiv i den bemärkelse att ett utökande av -låt oss kalla det- plausibelt vetande erhåller ett värde i sig. Samt positiv i den bemärkelsen att natur- och humanvetenskapliga hypoteser till förekomsten av religiositet och spiritualitet helt enkelt erbjuder alternativa förklaringar och därmed med stor sannolikhet äger potentialen att tillfredställa och/eller tilltala en bredare demografi.

altNaturvetenskapen demokratiserar så att säga religionen.

På samma gång som man med enkelhet kan lyfta fram det positiva häri går det inte att förneka existensen av en överskuggande problematik, vilket är det faktum att de båda fälten -natur- och humanvetenskapen samt religionen- agerar utifrån radikalt skilda spelregler; utifrån radikalt skilda epistemiska antaganden. När detta är fallet är det av vikt att parterna sinsemellan visar varandra vederbördig respekt och att denna respekt vidhålles över tid. Detta är något som båda parter -av politiska eller personliga skäl- ofta medvetet som omedvetet förbiser. Kommunikationen mellan den religiösa och vetenskapliga världen är från första början behäftad med problem. Visas inte vederbördig respekt tenderar denna problematik att blomma ut i en omaskerad och destruktiv antagonism, vilket ofta är fallet i kommunikationen mellan radikalt övertygade individer av alla de olika slag. Om man är övertygad i sin tro om något, och denna tro ligger till grund för ens allmänna hållning till livet, är det naturligt att beakta allt som urholkar denna grund som mer eller mindre fientligt. Alla försök som direkt eller indirekt leder till en urholkning av den radikalt övertygades grund är dock inte något som kan eller ska undvikas. Vad som dock kan undvikas är att de teser som den vetenskapliga eller religiösa verksamheten ger upphov till används i nedlåtande syfte gentemot motparten. Ett sådant beteende brister i respekt och i längden även trovärdighet. Ett exempel på denna sortens beteende från den sekulära världen är evolutionärbiologen Richard Dawkins privata korståg mot all organiserad religion. Tillsammans med filosofen Daniel Dennet, neuroforskaren Sam Harris och journalisten, samt författaren Christopher Hitchens för han en ofta hetsig och ateistiskt militant diskussion om religionens avskaffande. Istället för att på ett produktivt sätt propagera för den naturalistiska världshållningen strävar althan efter en sorts vetandets homogenisering. I mångt och mycket skiljer detta förhållningssätt sig inte nämnvärt från den skadliga dogmatism som är vanligt förekommande hos många religiösa rörelser. En dogmatisk ateist håller lika (osunt) hårt fast vid sina övertygelser som en dogmatiskt troende.

Om uppkomsten av ett civilt samtalsrum i trosfrågor ska vara möjlig, vilket borde vara önskvärt, måste den dogmatiska ateisten ändra sitt hetsiga tilltal medan den dogmatiskt troende inte kategoriskt förvägrar natur- och humanvetenskapen att uttala sig i frågor om religion och spiritualitet. Detta skulle dock avkräva ett avskaffande av dogmatismen hos båda parter, vilket förefaller vara en naiv förhoppning. Om de båda emellertid vore villiga att släppa sin dogmatism skulle den möjliggjorda kommunikationen sannolikt ge upphov till uppkomsten av just ett sådant civilt samtalsrum. Ett samtalsrum som skulle kunna fungera som både frirum för båda parter och som en kreativ källa. I detta sammanhang, som ett inlägg till ett sådant öppet forum, ser jag Hamers hypotes som uteslutande positiv. Om det visar sig att genen finns eller inte är i förhållande till detta - enligt mig- mindre viktigt.

Aje Björkman

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Är detta en människa? - en reflektion om ondska

Är detta en människa?, frågar sig Primo Levi i hans text med samma namn. Hans litterära beskrivning av de fasor som han genomlevt i förintelselägret Buna i Monowitz nära Auschwitz ...

Av: Marie Hållander | Essäer om litteratur & böcker | 15 juni, 2009

Cavefors om Cavefors

Bo Cavefors var under decennier Sveriges överlägset mest aktive alternative bokförläggare. Som förläggare präglades han av nyfikenhet, radikalitet och oräddhet, vilket blev tydligt i utgivningen där Mao, Nietzsche, Jünger, Dali ...

Av: Johannes Flink | Litteraturens porträtt | 28 september, 2009

Arbeta älska tro

Äta sova dö ställer två klassiska miljöer i kontrast mot varandra i de två första scenerna. Den allra första, festen, visar hur musiken luckrar upp och sätter individerna i en ...

Av: Axel Andersson | Essäer om film | 28 april, 2013

Double Standards – En uppgörelse med den tvådimensionella ytan

Under hösten har Göteborgs konsthall varit en del av Göteborgs internationella konstbiennal (GIBCA). Konsthallen blev en skådeplats för den alternativa karnevalen, ett slags antiarkiv för dem som inte riktigt fick ...

Av: Fredrika Almqvist | Konstens porträtt | 15 januari, 2014

De döda författarnas skog

Jag slår av motorn, stiger ur bilen och lyssnar till den stora stillheten i de döda författarnas skog, hör vinden prassla i cedrar och kastanjer, ser den svepa vidare i ...

Av: Johan Werkmäster | Essäer om litteratur & böcker | 21 april, 2010

Sorg och korruption. En text om den onämnbara boken

” Fyra spår har Gud lämnat kvar av Paradiset. Stjärnorna, djuren, blommorna och barnen.”(Dante Alighieri) I många år har jag undrat varför Bagatelles pour un massacre av Louis Ferdinand Céline var ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om litteratur & böcker | 23 juli, 2012

Kalevipoeg, den estniska självkänsla

  Estland utgör ett litet språkområde, men har trots det ett alldeles eget, synnerligen märkligt epos. Det har sin grund i mycket gamla sånger och prosaberättelser. Diktverket heter Kalevipoeg, dvs Kalevsonen ...

Av: Birgitta Milits | Essäer om religionen | 19 januari, 2011

Jante och hans vänner utanför Istedgades kyrka

Jante och hans vänner utanför Istedgades kyrka Det är ungefär ett år sedan som jag i en krönika åt Tidningen Kulturen beskrev den medelåldersmannen Jante och hans vänner, som på en ...

Av: Fredrik Rubin | Gästkrönikör | 05 juli, 2008

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.