Benjamin 28

Av: Håkan Eklund | 25 februari, 2012
Kulturen strippar

Bigert & Bergström

Isklockan klämtar för klimatet

Tidningen Kulturens Mathias Jansson om klimatet och konsten.

Av: Mathias Jansson | 31 januari, 2016
Essäer om konst

Samurajestetiken

När Moses, Jesaja och andra Bibelns Profeter talar om ljud och oro från kroppens inre överensstämmer detta med japanernas gamla tro att själen har sin boning i människans mage. Det ...

Av: Bo I. Cavefors | 03 februari, 2013
Essäer om religionen

E.L. Doctorow. Foto: Mark Sobczak. Wikipedia

E. L. Doctorows Amerika. Del 2

Andra delen av Ivo Holmqvists essä-porträtt om E. L. Doctorows.

Av: Ivo Holmqvist | 02 augusti, 2015
Litteraturens porträtt

  • Essäer
  • Publicerad:

Frågan är inte varför utan varför inte



altJag hade förberett mig på att hänge mig åt panopticism, Benthams design och utvecklingen av antagligen den av Foucaults sociala teorier som alltid fascinerat mig mest. Många av Er är bekanta med tanken om vårt beteende som mycket lättmanipulerat utifrån om vi tror att någon ser oss eller ej. Så krockade en tragedi med teori och fredag den 26 mars 2010 deklarerade Metros löp att "hela Sverige rasar". Som statsvetare och skribent blir det knappt inte bättre. Som människa är det något helt annat.

 

Alla tyckare hamnar i det lilla samhället Bjästa, strax utanför Örnsköldsvik, efter att SVT:s "Uppdrag granskning" under tisdagskvällen sänt reportaget "Den andra våldtäkten". Vi har (med fingerade namn) Linnea, Jennifer och Oskar. Offer och förövare. Vi har både tings- och hovrättsdom som fastställt att Oskar våldtagit Linnea vid en skoltoalett. Vi har en förvirrad präst och en inkompetent rektor, jämngamla ungdomar och vuxna bybor som helt släppt verkligheten. Vi har ett Internet som blev sadist och den indignerade chocken - hos alla andra.  Och där menar jag att frågan som uppehåller många just nu, varför och hur kunde det bli så här, är fel ställd. Frågan är mer än varför femtonåriga Oskar våldtog två unga flickor; frågan är varför skulle han inte ha gjort det? Och jag vet att min formulering kan te sig provocerande i en känslig tid, jag vet att vissa anstränger sig för att inte läsa till poängen, och slutligen, jag vet att det är en obehaglig och ansträngande innebörd. Så medan "Uppdrag gransknings" redaktion intar ett par flaskor skumpa eller så, och absolut inte oförtjänt med tanke på den lavinartade vågen som svept med sig folket, tänkte jag dela några funderingar. Nåväl, låt oss kalla dem vid sitt namn; åsikter ingen bett om.

Jag kan tyvärr inte jubla åt den, en aning sena men ändock, uppslutningen för Linnea av den cyniskt enkla men lika sanna erfarenhet att vinden som nu blåser, virvlar och hetsar kommer att lägga sig och gruskornen kommer knappt ha flyttas. Jag tänker på mina arkiv proppfulla med material om sexualiserat våld, jag tänker på allt jag själv skrivit och debatterat genom åren om normer, rättssäkerhet, ungdomar, identitet och sexualitet. Om Bjästa var ett någorlunda enskilt fall så kanske, möjligen vi kunnat komma undan med att hänvisa till den allt så berömda efterklokheten. Men nu är det tyvärr inte så.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Många forskare och debattörer försöker desperat slå igenom mediebruset och flytta fokus till att vi lever i ett samhälle med ett djupt systematiskt problem att hantera gällande ungas sexualbrott och synsätt på den kränkningsbara människan. Problemet tycks delvis vara att vi befinner oss i en situation där man predikar för de redan frälsta. Vi som kommer i kontakt med den här samhällsproblematiken identifierar och har i hög utsträckning ett samförstånd från en mycket bred verklighet av våld, kränkningar och bristande samhällsinstanser. Och här kommer Foucault tillbaka, om vi ser enbart till den enkla formen av panopticism kan vi fråga oss om våldtäktsdömde Oskar bedömde att antingen var hans gärningar sanktionerade eller så fanns det ingen som såg hans handling. Tog Oskar en chansning, eller var han under intrycket att det var acceptabelt beteende utan negativa konsekvenser? Och under mycket lång tid återföddes denna rättighet hos en ung pojke i ett samhälle som tydligt valt sida mellan påstått offer och lika påstådd förövare. Så varför skulle han inte våldta även sjuttonåriga Jennifer?

Men ännu mer förvirrande blir det när domarna om Oskars skuld ramlar in, och Oskar faktiskt är epitet våldtäktsman. I "Den andra våldtäkten" ser vi, ursäkta sarkasmen, det ena geniet efter det andra uttala sig. Och jag har i alla fall inga problem med att peka ut några "fångvaktare" som fördärvat hela syftet, och jag vill vara väldigt tydlig med att jag tycker att vi måste separerar barn från vuxna en stund i diskussionen. I det här fallet har vi fått lyssna på unga tonåringar som är förvirrade och har teorier om det ena och det andra, och på ett vis kan jag tycka det vara lite lågt att låta dem delta - trots att de ger en bild av hur andra ungdomar kan tänka om saken. Vi mognar olika som individer och vi blir olika slags människor, men här måste vi minnas att vi talar om barn. Det är ingen frisedel men vi måste samtidigt ha i åtanke att människans hjärna inte har utvecklat konsekvenstänkandet fullt ut förrän tjugofemårsåldern. Och därför, när jag hör vissa röster, säger jag återigen; varför inte?

Egentligen är det ett mirakel att inte fler unga gör Oskar sällskap. Och jag är en av dem som inte tror att filmer och dataspel förstör en hjärna som inte redan är skadad, en socialisation som inte redan avvikit. Internet med dess sociala forum har skapat stora skälvan i just det här fallet. Nätmobbing känner vi till - trodde jag åtminstone men får känslan av att det kanske inte var så. Linnea, en fjortonårig flicka utsatt för våldtäkt, utsattes för vidriga ord utan röster. Vuxenvärlden förstod inte datorer helt plötsligt och inte heller den otroliga skam flickan påtvingats genom att vara utvald till detta grymma utanförskap.

Jag är mycket förtjust i dessa sociala medier och är en hängiven Facebook brukare, det finns fantastiska möjligheter till möten och utbyten här men jag skulle också vilja att vi i en mer Foucault-aktig anda också diskuterade att all denna frihet har konsekvenser. Att ju mer öppet vi gör vårt samhälle innebär det paradoxalt också att vår frihet krymper. Synligare innebär till viss del ökad kontroll från andra, om du vet att det du skriver blir läst och kopplat till dig är sannolikheten stor att du överväger vad som sänds ut från din dator. Därför kunde Linnea, och många andra, trakasseras av anonyma avsändare som kalkylerat att risken för att bli påkommen och socialt utdömd varit extremt liten. Självklart har detta inte varit trevligt, men vi kan inte heller skylla på tekniken; vi måste fråga oss vad som driver brukaren av tekniken. Och egentligen är det inte så svårt som en del vill få det att låta; enda skillnaden på verbalt skvaller och digitalt är omfattning. Det blir såvida en fråga om gränser, gränser i vårt uttryck. Enkelt nog vad man inte säger om eller till sina medmänniskor.

Själv är jag så oerhört trött på att vi i Sverige spottar ut ordet "värdegrund" så fort något gått käpprätt åt helvete. Ursäkta mitt språk men den här jävla värdegrunden är så urvattnad och tagglös att själva ordet, som annars egentligen är ett bra sådant, inte kan tolkas annat än ett misslyckande och ett hån. Men ska man snacka värdegrund så tycker jag personligen att det är svårt när vi har mycket märkliga rättsnormer. För är ändå inte vår gemensamma lagbok den yttersta värdegrunden, där vi som folksamling formulerat vilka handlingar som inte är acceptabla i vårt samhälle? Och fram till hit är de flesta av oss med, men tillämpningen av våra lagar kräver straffsatser och här blir det problematiskt åtminstone för mig. Brottsbalken är inte lätt att utforska för den oinvigde men jag skulle våga mig på att tolka våldtäktsdomar med innebörden fängelsestraff mellan två till sex år, beroende på olika faktorer i det enskilda fallet. Statistiskt sett visar vår värdegrund att exempelvis ekobrottslighet tenderar att få ett högre utslag på straffskalan gällande fängelsetid. Jag dräneras av förtroende att ge till den korrumperade människan vi alla faktiskt är lite till mans.

Skvaller tror jag är ett mänskligt fenomen och är oftast tämligen harmlöst. Gränser däremot tror jag behöver ses i ögon av generationsskifte. Spontant skulle jag gissa på att sociala förändringar under sextio - och sjuttiotalet kom att innebära att vi födda från åttiotalet och framåt blev kanske så pass generöst överösta med frihet att vi aldrig behövt reflektera kring den. Vår personliga autonomi var aldrig ifrågasatt.

Jag har nu en fyraårig dotter som är medveten om världen men ovetandes om dess möjligheter och faror. Kan en mor som själv inte uppfostrat en tonåring än moralisera? Måste man ens ha barn för att ta ett ansvar? Det är så lätt att tycka, enkelt att hänvisa till vett, anständighet och ansvar. Jag vet inte hur min flicka kommer hitta sin plats i den här världen eller vilken slags människa hon kommer välja att vara. Men jag är fullt på det klara med att jag inte kan vänta med att positionera mig till dess att hon är säg fjorton år gammal. Jag pratar ofta om skolan, hur jag ser den allt mer isolera sig från verkligheten - såväl psykosocialt som akademiskt. I en ideal situation skulle jag naturligtvis kräva mer än säkerhet men bistert nog har jag en känsla av att skolan inte kommer att vara lösningen vi söker. Förhoppningsvis en del av den men inte heller här kan vi dumpa allt obehagligt ansvar. Och frankt uttryckt kan jag säga att efter intervjun med Bjästaskolans rektor på "Uppdrag granskning" har jag nog aldrig känt ett så starkt sug efter att hemskola min dotter. Jodå, såväl kyrka som stat representerade i ovannämnda program fick väl förmodan om dessas skydd av de svaga och utsatta många att vackla i tron.

Relationer kräver förtroende. Vi kan inte kräva av samhällets barn att vända sig till oss när de inte vet vilka vi är, vad vi står för. Hur kan vi förvänta oss förtroende från barn som dagligen lever klart och tydligt med budskapet om att vuxna är handlingsförlamade, utan makt eller vilja. Barn är inte dumma - de vet att vi varken förtjänat eller kan förvalta deras ömtåliga förtroende.

Innan jag satte mig ner med den här texten blev jag medlem i en så kallad Facebook-grupp, en namninsamling för offren i Bjästad. Sedan gjorde jag något jag aldrig gjort, trots mitt flitiga användande, jag bjöd in tvåhundra personer till samma grupp. Jag kan bara förklara det så här; situationen för framför allt de två unga flickorna kräver konkreta åtgärder och grundaren av denna grupp hade några. Likaså påtalades vikten av att även förövaren och hans familj också måste få hjälp och stöd, att ingen ny lynchmobb drar genom samhället. Hade Oskar, som han nu blivit känd som över hela Sveriges land, varit vuxen hade jag önskat honom fruktansvärda konsekvenser för sina avskyvärda brott. Men nu är han inte det. Vare sig vi vill eller inte var den här förövaren en femtonårig tonårspojke som kommer få leva resten av sitt liv med att vara just alias Oskar.

Det ursäktar inte.
Det förlåter inte.
Det gör inte offren till mindre offer för vad han utsatte dem för.

Och det får aldrig betyda att vi glömt och det får aldrig överskugga sanningen vi vägrade att se.

I textmakeriets okynnes tid måste mitt avslut statuera följande; offer kallas så genom att deras vilja fysiskt och psykiskt inte respekterats. De har ingen skuld och ingen skam skall vara deras skugga. Jag vill inte kalla dem offer. Jag kallar dem hellre överlevare.

L/ vuxen förälder på Internet.

Linda Bönström

Ur arkivet

view_module reorder

Erland Lagerroth - sökandet är vårt största äventyr

Trots sina åttiosju år är Erland Lagerroth en av våra mest entusiastiska sökare efter nya sätt att se på människan och hennes plats i kosmos. Man tänker sig att människor ...

Av: Antoon Geels | Essäer | 25 mars, 2011

”Jag tycker, det är alldeles ljust omkring mig”

Stockholmsutställningen 1930 var, som en av romanfigurerna i Eyvind Johnsons Krilon-serie uttrycker det, ”den tydliga, klara början till en ny och finare värld.” En paviljong på utställningen hette Svea Rike ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 26 november, 2017

Ingela Lind  Foto Bengt Oberger

Den övermodiga Ingela Lind

Man kan kanske tycka att Ingela Lind valt en onödigt defensiv undertitel till sin senaste essäsamling ”Övermod” som just kommit på Atlantis: ”utsvävningar och lätta stycken”. Visserligen förekommer det en ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 21 augusti, 2016

Måndagarna med Maria

Det är sent på dagen. Ändå lyser solen skarpt, obarmhärtigt. Dess strålar sticker vasst i ögonen. Maria Wines mörka och omisskännliga glasögon, aningen kattlika, skyddade som alltid denna poesins och ...

Av: Crister Enander | Essäer om litteratur & böcker | 27 december, 2010

Statue of Buddha, Polonnaruwa, Sri Lanka

Moder Jord, Tibet och alla papporna

Det heter Fädernesland. Det heter Moder Jord. Modern är en och fäderna många. La ma betyder stor moder. I Tibetansk tradition är lama en andlig lärare – oftast munk, oftast ...

Av: Annakarin Svedberg | Kulturreportage | 18 juli, 2016

Musikkrönika i maj

”Vad gäller kulturturism är Tyskland ledande i Europa”, sa Petra Hedorfer, chef för det tyska turistrådet, när hon talade vid årets tyska turistmässa, som hölls i anrika kulturstaden Weimar – ...

Av: Björn Gustavsson | Gästkrönikör | 27 maj, 2015

Inge Schiöler – Den västsvenske färglyrikern

Stränderna stiger i evig renhet ner pärlemorsvala av sandsom i var skiftande minsta skärva serspeglat himmelens land. Mångfald, enhet är stigen ingen går,ljus som bretts ut av en handsom allt att tyda ...

Av: Thomas Notini | Konstens porträtt | 09 januari, 2013

Den italienska tragikomedin. Intervju med Giorgio Vasta

Giorgio Vasta föddes i Palermo för 42 år sedan. Han har bott och arbetat i Turin i 16 år och efter flera vistelser utomlands, bl.a. i Finland och på Island ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 15 mars, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.