Kan teatern dra nytta av höstens filmdebatt? Teatersåret 2009

I samband med Stockholms Filmfestival i november anno 2009 vaknade för en gång skull ett debattsuget Sverige till liv. Kanske minns ingen lika tydligt festivalfilmerna som den debatt med fokus ...

Av: Anna Nyman | 25 december, 2009
Kulturreportage

Tibet - en dröm i väst

Om "Prisoners of Shangri-La" av Donald S. Lopez jr. Utgiven på The University of Chicago Press i Chicago 1998 Boken kan ses som en lång och faktaspäckad berättelse om hur ...

Av: Annakarin Svedberg | 23 februari, 2011
Essäer om religionen

Teater Sláva visar Inannas mod

Katabasis. Foto: Daniel Rudholm Den 7 november är det urpremiär för Katabasis - The Best of Hell i Teater Slávas uppförande. Spelet handlar om och kretsar runt Inannas nedstigning i underjorden. Inanna ...

Av: János Deák | 03 november, 2008
Scenkonstens porträtt

Primo Levi. Så faller det oanade över oss

Två poeter för mig okända i den egenskapen, Primo Levi så känd för sitt öde, delvis av politiska skäl, att det överskuggat hans diktning, Chlebnikov okänd för han språk för ...

Av: Oliver Parland | 27 januari, 2012
Essäer om litteratur & böcker

  • Essäer
  • Publicerad:

Frågan är inte varför utan varför inte



altJag hade förberett mig på att hänge mig åt panopticism, Benthams design och utvecklingen av antagligen den av Foucaults sociala teorier som alltid fascinerat mig mest. Många av Er är bekanta med tanken om vårt beteende som mycket lättmanipulerat utifrån om vi tror att någon ser oss eller ej. Så krockade en tragedi med teori och fredag den 26 mars 2010 deklarerade Metros löp att "hela Sverige rasar". Som statsvetare och skribent blir det knappt inte bättre. Som människa är det något helt annat.

 

Alla tyckare hamnar i det lilla samhället Bjästa, strax utanför Örnsköldsvik, efter att SVT:s "Uppdrag granskning" under tisdagskvällen sänt reportaget "Den andra våldtäkten". Vi har (med fingerade namn) Linnea, Jennifer och Oskar. Offer och förövare. Vi har både tings- och hovrättsdom som fastställt att Oskar våldtagit Linnea vid en skoltoalett. Vi har en förvirrad präst och en inkompetent rektor, jämngamla ungdomar och vuxna bybor som helt släppt verkligheten. Vi har ett Internet som blev sadist och den indignerade chocken - hos alla andra.  Och där menar jag att frågan som uppehåller många just nu, varför och hur kunde det bli så här, är fel ställd. Frågan är mer än varför femtonåriga Oskar våldtog två unga flickor; frågan är varför skulle han inte ha gjort det? Och jag vet att min formulering kan te sig provocerande i en känslig tid, jag vet att vissa anstränger sig för att inte läsa till poängen, och slutligen, jag vet att det är en obehaglig och ansträngande innebörd. Så medan "Uppdrag gransknings" redaktion intar ett par flaskor skumpa eller så, och absolut inte oförtjänt med tanke på den lavinartade vågen som svept med sig folket, tänkte jag dela några funderingar. Nåväl, låt oss kalla dem vid sitt namn; åsikter ingen bett om.

Jag kan tyvärr inte jubla åt den, en aning sena men ändock, uppslutningen för Linnea av den cyniskt enkla men lika sanna erfarenhet att vinden som nu blåser, virvlar och hetsar kommer att lägga sig och gruskornen kommer knappt ha flyttas. Jag tänker på mina arkiv proppfulla med material om sexualiserat våld, jag tänker på allt jag själv skrivit och debatterat genom åren om normer, rättssäkerhet, ungdomar, identitet och sexualitet. Om Bjästa var ett någorlunda enskilt fall så kanske, möjligen vi kunnat komma undan med att hänvisa till den allt så berömda efterklokheten. Men nu är det tyvärr inte så.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Många forskare och debattörer försöker desperat slå igenom mediebruset och flytta fokus till att vi lever i ett samhälle med ett djupt systematiskt problem att hantera gällande ungas sexualbrott och synsätt på den kränkningsbara människan. Problemet tycks delvis vara att vi befinner oss i en situation där man predikar för de redan frälsta. Vi som kommer i kontakt med den här samhällsproblematiken identifierar och har i hög utsträckning ett samförstånd från en mycket bred verklighet av våld, kränkningar och bristande samhällsinstanser. Och här kommer Foucault tillbaka, om vi ser enbart till den enkla formen av panopticism kan vi fråga oss om våldtäktsdömde Oskar bedömde att antingen var hans gärningar sanktionerade eller så fanns det ingen som såg hans handling. Tog Oskar en chansning, eller var han under intrycket att det var acceptabelt beteende utan negativa konsekvenser? Och under mycket lång tid återföddes denna rättighet hos en ung pojke i ett samhälle som tydligt valt sida mellan påstått offer och lika påstådd förövare. Så varför skulle han inte våldta även sjuttonåriga Jennifer?

Men ännu mer förvirrande blir det när domarna om Oskars skuld ramlar in, och Oskar faktiskt är epitet våldtäktsman. I "Den andra våldtäkten" ser vi, ursäkta sarkasmen, det ena geniet efter det andra uttala sig. Och jag har i alla fall inga problem med att peka ut några "fångvaktare" som fördärvat hela syftet, och jag vill vara väldigt tydlig med att jag tycker att vi måste separerar barn från vuxna en stund i diskussionen. I det här fallet har vi fått lyssna på unga tonåringar som är förvirrade och har teorier om det ena och det andra, och på ett vis kan jag tycka det vara lite lågt att låta dem delta - trots att de ger en bild av hur andra ungdomar kan tänka om saken. Vi mognar olika som individer och vi blir olika slags människor, men här måste vi minnas att vi talar om barn. Det är ingen frisedel men vi måste samtidigt ha i åtanke att människans hjärna inte har utvecklat konsekvenstänkandet fullt ut förrän tjugofemårsåldern. Och därför, när jag hör vissa röster, säger jag återigen; varför inte?

Egentligen är det ett mirakel att inte fler unga gör Oskar sällskap. Och jag är en av dem som inte tror att filmer och dataspel förstör en hjärna som inte redan är skadad, en socialisation som inte redan avvikit. Internet med dess sociala forum har skapat stora skälvan i just det här fallet. Nätmobbing känner vi till - trodde jag åtminstone men får känslan av att det kanske inte var så. Linnea, en fjortonårig flicka utsatt för våldtäkt, utsattes för vidriga ord utan röster. Vuxenvärlden förstod inte datorer helt plötsligt och inte heller den otroliga skam flickan påtvingats genom att vara utvald till detta grymma utanförskap.

Jag är mycket förtjust i dessa sociala medier och är en hängiven Facebook brukare, det finns fantastiska möjligheter till möten och utbyten här men jag skulle också vilja att vi i en mer Foucault-aktig anda också diskuterade att all denna frihet har konsekvenser. Att ju mer öppet vi gör vårt samhälle innebär det paradoxalt också att vår frihet krymper. Synligare innebär till viss del ökad kontroll från andra, om du vet att det du skriver blir läst och kopplat till dig är sannolikheten stor att du överväger vad som sänds ut från din dator. Därför kunde Linnea, och många andra, trakasseras av anonyma avsändare som kalkylerat att risken för att bli påkommen och socialt utdömd varit extremt liten. Självklart har detta inte varit trevligt, men vi kan inte heller skylla på tekniken; vi måste fråga oss vad som driver brukaren av tekniken. Och egentligen är det inte så svårt som en del vill få det att låta; enda skillnaden på verbalt skvaller och digitalt är omfattning. Det blir såvida en fråga om gränser, gränser i vårt uttryck. Enkelt nog vad man inte säger om eller till sina medmänniskor.

Själv är jag så oerhört trött på att vi i Sverige spottar ut ordet "värdegrund" så fort något gått käpprätt åt helvete. Ursäkta mitt språk men den här jävla värdegrunden är så urvattnad och tagglös att själva ordet, som annars egentligen är ett bra sådant, inte kan tolkas annat än ett misslyckande och ett hån. Men ska man snacka värdegrund så tycker jag personligen att det är svårt när vi har mycket märkliga rättsnormer. För är ändå inte vår gemensamma lagbok den yttersta värdegrunden, där vi som folksamling formulerat vilka handlingar som inte är acceptabla i vårt samhälle? Och fram till hit är de flesta av oss med, men tillämpningen av våra lagar kräver straffsatser och här blir det problematiskt åtminstone för mig. Brottsbalken är inte lätt att utforska för den oinvigde men jag skulle våga mig på att tolka våldtäktsdomar med innebörden fängelsestraff mellan två till sex år, beroende på olika faktorer i det enskilda fallet. Statistiskt sett visar vår värdegrund att exempelvis ekobrottslighet tenderar att få ett högre utslag på straffskalan gällande fängelsetid. Jag dräneras av förtroende att ge till den korrumperade människan vi alla faktiskt är lite till mans.

Skvaller tror jag är ett mänskligt fenomen och är oftast tämligen harmlöst. Gränser däremot tror jag behöver ses i ögon av generationsskifte. Spontant skulle jag gissa på att sociala förändringar under sextio - och sjuttiotalet kom att innebära att vi födda från åttiotalet och framåt blev kanske så pass generöst överösta med frihet att vi aldrig behövt reflektera kring den. Vår personliga autonomi var aldrig ifrågasatt.

Jag har nu en fyraårig dotter som är medveten om världen men ovetandes om dess möjligheter och faror. Kan en mor som själv inte uppfostrat en tonåring än moralisera? Måste man ens ha barn för att ta ett ansvar? Det är så lätt att tycka, enkelt att hänvisa till vett, anständighet och ansvar. Jag vet inte hur min flicka kommer hitta sin plats i den här världen eller vilken slags människa hon kommer välja att vara. Men jag är fullt på det klara med att jag inte kan vänta med att positionera mig till dess att hon är säg fjorton år gammal. Jag pratar ofta om skolan, hur jag ser den allt mer isolera sig från verkligheten - såväl psykosocialt som akademiskt. I en ideal situation skulle jag naturligtvis kräva mer än säkerhet men bistert nog har jag en känsla av att skolan inte kommer att vara lösningen vi söker. Förhoppningsvis en del av den men inte heller här kan vi dumpa allt obehagligt ansvar. Och frankt uttryckt kan jag säga att efter intervjun med Bjästaskolans rektor på "Uppdrag granskning" har jag nog aldrig känt ett så starkt sug efter att hemskola min dotter. Jodå, såväl kyrka som stat representerade i ovannämnda program fick väl förmodan om dessas skydd av de svaga och utsatta många att vackla i tron.

Relationer kräver förtroende. Vi kan inte kräva av samhällets barn att vända sig till oss när de inte vet vilka vi är, vad vi står för. Hur kan vi förvänta oss förtroende från barn som dagligen lever klart och tydligt med budskapet om att vuxna är handlingsförlamade, utan makt eller vilja. Barn är inte dumma - de vet att vi varken förtjänat eller kan förvalta deras ömtåliga förtroende.

Innan jag satte mig ner med den här texten blev jag medlem i en så kallad Facebook-grupp, en namninsamling för offren i Bjästad. Sedan gjorde jag något jag aldrig gjort, trots mitt flitiga användande, jag bjöd in tvåhundra personer till samma grupp. Jag kan bara förklara det så här; situationen för framför allt de två unga flickorna kräver konkreta åtgärder och grundaren av denna grupp hade några. Likaså påtalades vikten av att även förövaren och hans familj också måste få hjälp och stöd, att ingen ny lynchmobb drar genom samhället. Hade Oskar, som han nu blivit känd som över hela Sveriges land, varit vuxen hade jag önskat honom fruktansvärda konsekvenser för sina avskyvärda brott. Men nu är han inte det. Vare sig vi vill eller inte var den här förövaren en femtonårig tonårspojke som kommer få leva resten av sitt liv med att vara just alias Oskar.

Det ursäktar inte.
Det förlåter inte.
Det gör inte offren till mindre offer för vad han utsatte dem för.

Och det får aldrig betyda att vi glömt och det får aldrig överskugga sanningen vi vägrade att se.

I textmakeriets okynnes tid måste mitt avslut statuera följande; offer kallas så genom att deras vilja fysiskt och psykiskt inte respekterats. De har ingen skuld och ingen skam skall vara deras skugga. Jag vill inte kalla dem offer. Jag kallar dem hellre överlevare.

L/ vuxen förälder på Internet.

Linda Bönström

Ur arkivet

view_module reorder

Guido Zeccola

  denna aladåb tillredd av spastiskt kött och plågarsås denna deliriumbuljong och smärtsamma cream fresch denna outhärdliga näring av jäsande pasta och frätande sprit som går på och går på oavbrutet dag ...

Av: Tidningen Kulturen | Utopiska geografier | 26 januari, 2009

Det mångkulturella Storbrittannien

   Tarquin Hill. www.tarquinhall.com Det mångkulturella StorbrittannienBok- och biblioteksmässan i Göteborg har varje år många intressanta utländska gäster. Förutom att ge oss värdefulla insikter om världen utanför vår lilla svenska ankdamm, kan ...

Av: Tidningen Kulturen | Litteraturens porträtt | 28 september, 2006

Mathias Jansson

Mathias Jansson. En dikt

Indimmiga loci. En dikt av Mathias Jansson , konstvetare och konstskribent med mera

Av: Mathias Jansson | Utopiska geografier | 18 juli, 2016

Angående balansgång och att kunna flyga med verkligheten

Henrik Eklundh Paglert, redaktör, formgivare och förläggare, uttrycker sig mycket insiktsfullt i bokens inledningstext: ’…vi låter titeln vara osagd och bilderna fria för var och ens tolkning.’ ’Elskåp på malmöitiska alltså’ ...

Av: Ida Thunström | Essäer | 26 januari, 2013

Anna Larsson om kulturföretagande i dagens Sverige. Intervju

Anna Larsson började som gymnast och märkte efterhand att hon var duktig på att dansa. Då började hon ta lektioner i streetjazz och hiphop på en dansskola i Lund, för ...

Av: Anna Nyman | Reportage om scenkonst | 27 augusti, 2013

Döden är den stora illusionen

Den tibetanska dödsboken och det som aldrig dör

”Total närvaro är väsentligt då någon dör. Det är av yttersta vikt och mycket kraftfullt om vi kan relatera i nuet, eftersom det just då finns en osäkerhet mellan kropp ...

Av: Annakarin Svedberg | Essäer om religionen | 01 december, 2015

En martyr är dödad...

Budskapet kommer som ett brev på posten: oväntat, opaketerat och sårbart. Det centrala temat denna Annandag jul är martyrens. Det är ett nytt budskap, som talar om lidande, försakelse, sorg ...

Av: Hans-Evert Renérius | Gästkrönikör | 26 december, 2014

Guido Zeccola. Foto: Ida Thunström

Innan festen tar slut

Chefredaktören Guido Zeccola lämnar i februari Tidningen Kulturen. Ida (som även hon lämnar sitt uppdrag -som konstredaktör- på tidningen) och Guido har träffats för att tala om Tidningen Kulturens liv ...

Av: Ida Thunström | Media, porträtt | 28 februari, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.