Veckan från hyllan. Vecka 13, 2012

Han var mannen som gav opportunismen i världshistorien ett ansikte. Hånad av Tom Lehrer i de oförglömliga sångraderna ”Once the rockets are up, who cares where they come down? /That's ...

Av: Gregor Flakierski | 24 mars, 2012
Veckans titt i hyllan

Claude Simon - ordorgiernas mästare

Intrigen är inget och berättandet allt i Claude Simons vindlande textmassor. Det är textsjok som befinner sig bortom de gängse intrigvestibulerna och det vanliga a till ö harvandet i den ...

Av: Benny Holmberg | 19 april, 2010
Essäer om litteratur & böcker

Böcker som har påverkat mig av Robert Louis Stevenson

Tidskriften British Weekly gjorde 1887 en rundfråga till ett antal kända brittiska författare, bland dem William Gladstone, John Ruskin, H. Rider Haggard och Robert Louis Stevenson. Frågan var vilka böcker ...

Av: Robert Louis Stevenson | 21 april, 2013
Kulturreportage

Farväl

Resbloss forsande medDet köttliknande Kärleksspåret på sidan av(Aldrig deklineras en ny himmelJorden har ett blott ännu brandblåttsår)Du där duÄggulaglad bakom gallretDär du bakar ökenbrödAv coniugalis idiomVid varmastoften korgas ...

Av: Guido Zeccola | 04 oktober, 2010
Utopiska geografier

  • Essäer
  • Publicerad:

Liv, dekadens och misär av Elisabeth Förster-Nietzsche



altWeimar ligger såsom nersänkt i en gryta. På ena sidan reser sig Ettersberg med koncentrationslägret Buchenwald och på den andra sidan ligger högt och långt upp en större villa. Den kallas Villa Silberblick. Det är hit som Elisabeth Förster kommer släpande på sin ovillige och i grunden ovetande bror. Han är helt viljelös. Omvärlden är förlorad för honom. Blicken tom, ögonen orörliga och utan förmåga att längre registrera eller medvetet ta in omgivningen.

Friedrich Nietzsche har blivit tokig.

Ingen vet varför eller hur det gick till. Själv är han livet igenom rädd för att förlora förståndet, precis som hans far gjorde när Nietzsche var bara barnet. Om fadern skriver läkarna efter hans förtidiga död att hjärnan "var uppmjukad".

Men nu är Nietzsche i Turin, där trivs han mycket bra. Han går långa promenader, skriver och lever ett friskt och sunt liv. Euforin är stark, mäktig som en flod om våren. Det är ett leverne som passar honom. Han känner sig för ovanligheten skull frisk och stark; ingen migrän, inga kräkattacker eller magkramper - dessa sjukdomstillstånd som annars präglat och plågat honom ända sedan de tidiga tonåren. Nu leker livet och orden bara rinner ur honom. Han är osedvanligt produktiv.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Till Turin kommer Friedrich Nietzsche i april år 1888, efter en kortare sejour i Nizza. Han hyr ett rum mittemot Palazzo Carignano. Hans nya adress är Piazza via Carlo Alberto 6. "Gatorna rena och allvarliga", skriver han i brev, "allt mycket värdigare än jag väntat mig! De finaste kaféer jag någonsin sett." Nietzsche har levt sitt kringflackande och asketiska vandrarliv under många år. Ofta är det hans bristande hälsa som får honom att bryta upp, i förhoppningen att han ska må bättre och fina ro för sina oroliga nerver på nästa plats. Att luften ska vara hälsosammare, kosten mer anpassad till hans känsliga mage, att ljuset inte ska plåga hans svaga ögon och att hans kraftiga migrän ska vika undan.

I Turin förändras något radikalt. Maten smakar honom plötsligt. Han hyllar i brev det goda kalvköttet - han som nästan varit helvegetarian huvuddelen av sitt liv. Druvorna är sötare än någon annanstans. Han tycker att människorna behandlar honom med vederbörlig och tillgiven respekt, att alla är vänliga och tillmötesgående. Han befinner sig i ett kraftigt euforiskt tillstånd. Hans promenader är jublande marscher till hans egen ära, hans egen betydelse som tänkare. Med varje steg han tar vet Nietzsche att hans tänkande och livsfilosofi är den rätta och att den växer, blir större och alltmer sann.

På fem månader skriver Friedrich Nietzsche sex böcker och är klar med den sjunde, "Ecce homo", i början av december 1888. Han har precis fyllt fyrtiofyra år. Strax efter nyåret blir hans brev alltmer förvirrade, fulla av egendomliga infall och omotiverade utbrott. Han tror att han är Gud, att han är Dionysos, Jesus och ibland en kejsare. Han korresponderar nu med både Georg Brandes och August Strindberg.

Mitt inne i Turin ser han en dag, den 3 januari 1889, hur en häst blir hårt slagen, blodet rinner ur hennes mun och man. Tårarna rinner ur hästens sorgsna ögon. Friedrich Nietzsche går då fram och kramar hästen, kastar sig halsen på den. Han gråter och faller till marken, avsvimmad och får bäras hem till sitt rum. Sedan den dagen är hans förstånd förlorat. Vansinnet har brutit ut och kommer aldrig att släppa sitt grepp om hans alltmer omtöcknade medvetande.

Nietzsche transporteras till Basel där vänner väntar på hans ankomst, men hans mor Franziska Nietzsche protesterar snart. Hon vill ha sin son på närmare håll. Därför förflyttas Nietzsche efter kort tid till dårhuset i Jena, tre mil från Naumburg där hans mor fortfarande bor. Han får diagnosen "progressiv paralysi". Vid intagandet på Hospitalet i Jena är Nietzsche 170 centimeter lång och väger 68 kilo. I sjukjournalen står det:

"Patienten följer med till avdelningen under mycket hövligt bugande. Med majestätisk gång och blicken riktad mot taket beträder han sitt rum och tackar för det storartade mottagandet. Han vet inte var han är." Och några månader senare: "Han ber om hjälp mot nattliga torterare och krossar ett glas för att genom glassplittret hindra tillträde till sig. Därvid gör han bocksprång och grimaserar." "Bäddar nästan alltid åt sig på golvet." I oktober 1889 står det i journalen: "Dricker sin urin, äter skit."

Ofta kryper han ihop i hörnet av sitt rum och mässar om och om igen för sig själv: "Jag är död för jag är dum, jag är dum för att jag är död. Jag är död för jag är dum, jag är dum för att jag är död." Om och om igen, samma ord.

När Nietzsche en gång i maj år 1890 under en promenad vill bada och upptäcker att det allmänna badet är stängt klär han helt sonika av sig naken och tar sig ett bad i en vattenpöl. Då ger ledningen på Hospitalet i Jena efter för hans mors påtryckningar - för att slippa fler skandaler. Nietzsche får flytta hem till modern i Naumburg. Hans mor sköter honom självuppoffrande. En av Nietzsches många biografer skriver: "Hon hade god hand med honom. Han följde henne som ett barn." Men Nietzsches apati och inåtvändhet bara tilltar. Han blir alltmer frånvarande. Oftast sitter han bara i fönstret på övervåningen i huset och leker med fem portmonnäer. Han flyttas runt i huset och utomhus i rullstol.

altNågra månader senare, strax före jul 1890, kommer Nietzsches syster Elisabeth Förster hem från Paraguay. Nietzsche står med sin mamma på järnvägsstationen i Naumburg för att ta emot. Mellan syskonen råder ett hat-kärleksförhållande, åtminstone från Friedrichs sida. Innan vansinnet slog till hade Nietzsche brutit med Elisabeth och hennes allt galnare idéer. Men nu står han där snällt och väntar på systerns hemkomst. Men hon är enbart hemma i Tyskland för att samla in mer pengar till sitt och makens stora projekt. Hon skriver snabbt samman en bok, "Dr Bernhard Försters Colonie Neu-Germania i Paraguay". Och före sin återresa hinner hon även lägga sig i utgivandet av broderns skrifter. Hon vill stoppa utgivningen av "Zarathustra IV", eftersom där finns partier hon finner anstötliga och omoraliska. Hon börjar även planera en billighetsutgåva av Nietzsches verk, hans trogne vän Peter Köselitz-Gast, en av de få som kan tolka den svåra handstilen i de många anteckningarna, blir redaktör. På sensommaren år 1892 åker Eli Förster, som hon kallar sig sedan giftermålet med Bernhard Förster, åter till Paraguay.

Men ett år senare är Elisabeth Förster återigen på väg hem, nu för alltid. Hennes man Bernhard Förster har tagit livet av sig därnere på Hotel del Lago inne i San Bernadino där han under en längre tid, uppemot sex veckor, suttit deprimerad och supit hårt. Deras förryckta och fullständigt orealistiska experiment har misslyckats. Deras stora tanke var att skapa ett rasrent och judefritt Germanien mitt inne i Paraguays djungler. Bernhard Förster var - liksom sin maka Elisabeth - antisemit av allra mest fanatiska slag. Kolonin de grundat där nere fick namnet Nueva Germania, den låg tjugo mil norr om Asunción. Ungefär fyrtio familjer, samtliga fattiga och i behov av arbete och en inkomst, fick de med sig. Misären blev snabbt stor. Jorden var svårodlad. Sjukdomarna spred sig bland de invandrade familjerna. Pengarna tar slut och ingen av finansiärerna är längre road av att skjuta till ännu mer medel. Allra helst som skandalen i Tyskland är ett faktum. En av deltagarna som återvänt hem har skrivit och tryckt en broschyr där han avslöjar parets medvetna lögner för att locka fler familjer, deras manipulerande med de pengar som skänkts till projektet. Elisabeth Förster reser hem.

Men Elisabeth - Nietzsches syster - är en mycket viljestark och okuvlig kvinna som lärt sig att utöva sin egen makt via män. Hon har övervunnit större och värre faror än vad Friedrich genomlevt. I någon mening är antagligen även Nietzsches lillasyster Elisabeth hela tiden på gränsen till vansinnet.

Nu byter hon namn och kallar sig Elisabeth Förster-Nietzsche. Hennes nya storslagna projekt - vilket hon kastar sig in i med samma sammanbitna beslutsamhet och diktatoriska maktlystnad som hon gjort med Nueva Germania - är helt enkelt hennes storebror. Friedrich Nietzsche ska under hennes styre och hårda hand förvandlas till ett litterärt och filosofiskt nationalmonument. Billighetsutgåvan av hans skrifter har under hennes frånvaro sålt med strykande åtgång.

Hon skriver nu mängder av brev till alla som kan tänkas ha brev eller manuskript som Nietzsche skrivit och begär att de ska skickas till henne. Elisabeth Förster-Nietzsche samlar dem i Naumburg. Och den 2 februari år 1894 öppnar officiellt Nietzschearkivet i huset vid Weingarten 18 i Naumburg. Givetvis under ledning av Elisabeth Förster-Nietzsche. Hon sköter och styr över broderns kvarlåtenskap medan modern Franziska får ta hand om den nu helt apatiska invalid som Nietzsche förvandlats till.

En ung Rudolf Steiner, senare grundare av Waldorfpedagogiken, får i uppdrag att förklara Nietzsches filosofi för systern. Han har nyligen skrivit en bok i ämnet. "Fru Förster-Nietzsche", skriver en resignerad Rudolf Steiner, "är en fullständig lekman i allt som rör hennes brors doktrin. Hon saknar allt sinne för fina, och till och med grova, logiska distinktioner, hennes tänkande är blottat även på den ringaste logiska konsekvens och hon saknar allt sinne för objektivitet... Hon tror i varje ögonblick det hon säger. Hon är idag övertygad om att någonting var rött i går som utan minsta tvivel var blått."

Utgivningen av Friedrich Nietzsches skrifter fortsätter. Hon sparkar den ena redaktören efter den andre. De vägrar att lyda henne. Själv skriver Elisabeth Förster-Nietzsche intensivt på en bok, en första stor monografi över broderns liv och tänkande. Den utkommer senare i två tjocka band. Där framställs inte längre Nietzsche som vare sig filosof, tänkare eller skriftställare. Systern har förvandlat honom till profet, till något övermänskligt. Hon lägger en förrädisk och förförisk dimridå kring hela hans person. Det är hon som skapar myten Nietzsche, en myt som kan få besökare att beskriva den helt apatiske och galne mannen i följande panegyriska ordalag: "Alla som såg Nietzsche tillbakalutad i sin vita, veckade dräkt, med en bramins blick i sina vidöppna, djupt liggande ögon under buskiga ögonbryn, med sitt gåtfulla, frågande ansiktes ädelhet och sitt tänkarhuvuds lejonlikt majestätiska hållning - fick en känsla av att denne man inte kunde dö, att hans öga i all evighet skulle vila på mänskligheten."

altNär Franziska Nietzsche avlider i april 1897 tar Elisabeth även kommandot över broderns lekamen. Systern Elisabeth blir formellt hans förmyndare och övertar nu även de juridiska rättigheterna till hans skrifter och litterära kvarlåtenskap. Tre månader senare i juli flyttar hon Friedrich Nietzsche till Weimar. En av hans beundrare och tidigare vänner, Meta von Salis, har efter övertalning från Elisabeth Förster-Nietzsche köpt Villa Silberblick. Dit till det klassiska Weimar ska Nietzschearkivet flyttas, liksom även brodern. Elisabeths planer är storslagna. En ny storhetstid för Weimar - Goethes och Schillers stad - ska nu inledas, givetvis under hennes ledning.

Det är svårt att värja sig mot bilden. Den tränger sig på. Natten är sen, utanför den fula men pampiga Villa Silberblick härskar mörkret. I arkivet sitter Elisabeth Förster-Nietzsche ensam i skenet av en fotogenlampa. En hög av Nietzsches gamla brev och manuskript ligger framför henne på det stora arbetsbordet. Hon läser och granskar broderns ord. De partier som inte passar henne klipper hon helt sonika bort. Hon klipper och klistrar. Hon skriver till nya rader, lägger ord i hans mun. Framför allt ändrar hon vad brodern har skrivit om henne själv. Friedrich Nietzsches ofta aggressiva utfall mot systern suddas bort, inte minst mot hennes antisemitism vilken han avskydde, och ersätts med vackra omdömen om hur viktig och betydelsefull Elisabeth varit för honom. Hittar hon ett parti där Nietzsche skriver ovanligt vänliga ord om någon annan bränner hon bort det ursprungliga namnet och skriver i stället dit sitt eget.

Elisabeth Förster-Nietzsche drar sig inte för någonting för att uppnå sina mål. Konstnären Arnold Kramer gör en staty, "Nietzsche i rullstolen". Hon låter omedelbart tillverka ministatyer i olika storlekar av statyn med brodern sittande i sin rullstol. De säljs sedan till besökare. Friedrich Nietzsche tillbringar all sin tid i ett rum på övervåningen till Villa Silberblick. Endast när särskilt prominenta gäster kommer på besök rullas Nietzsche ner till bottenvåningen i sin rullstol för att betraktas.

Hon ställer ut honom som ett djur.

Friedrich Nietzsche har hela tiden blivit sämre. Hans blick är nu död. Han ser inget; han förstår ingenting av vad som händer och sker runt omkring honom. Han är förvandlad till ett mänskligt skal utan medvetande. Högra sidan av kroppen är förlamad. "Nietzsche vilar iförd vit flanell hela dagen på övre våningen", skriver en av Nietzsches vänner, "liggande på en divan. Han ser inte dålig ut. Han har blivit mycket lugn. Han betraktar en drömmande och med undrande blick... Känner inte igen mig." Greve Henry Kessler skildrar sitt första möte med Friedrich Nietzsche på följande osentimentala sätt i sin dagbok: "Han ser oändligt trött ut. Händerna är vaxbleka, med gröna och violetta ådror, och lite svullna som på ett lik... Den kvava åskluften hade tröttat honom, och trots att hans syster smekte honom flera gånger och kärleksfullt kallade honom 'älskling, älskling', vaknade han inte. Han såg inte ut som en sjukling eller en dåre, utan snarare som en död människa."

Lördagen den 25 augusti år 1900 drabbas Nietzsche av ett slaganfall. Mitt på dagen avlider han. Två dagar senare håller systern en sorgehögtid ute i Villa Silberblick. Dagen därpå jordades Friedrich Nietzsches lekamliga kvarlevor vid Röckens kyrka.

Pengarna fortsätter att strömma in. Intresset för Nietzsche bara växer, även utomlands. Elisabeth Förster-Nietzsches förljugna biografi hjälper till att sprida ett falskt profetiskt skimmer kring den döde Nietzsche. Hon ger även ut de två gigantiska volymerna om brodern i förkortade och populära utgåvor. Elisabeth Förster-Nietzsche är minst sagt driftig och ihärdig. Men nu arbetar hon inte längre enbart på att bygga ett monument över sin bror. Nu bygger hon på sitt eget minne, sitt eget monument.

Sen berömde arkitekten Van der Velde anlitas för att bygga ut Villa Silberblick. Bottenvåningen görs om till två stora mottagningsrum. Rummen domineras av två stora byster. Den ena av Nietzsche; den andra av hennes avlidne make Bernhard Förster.

altScenen är nu - äntligen - Elisabeth Förster-Nietzsches. Hon har hamnat i centrum. Det är till henne celebriteterna, författarna, konstnärerna och - senare då även - politikerna kommer.

Inga skrupler håller henne tillbaka. Hon är beredd att gå långt för att driva igenom sina avsikter. Storebrodern Nietzsche är nu förvandlad till ett medel; ett medel för systerns mål. Längst går hon med "Viljan till makt". Ett år efter Nietzsches död ger hon ut boken. Till grund för arbetet finns endast några av Nietzsches anteckningar. Hon presenterar det osmakliga hopkoket som utgör "Viljan till makt" som Nietzsches "huvudverk", som ett storslaget försök till en "omvärdering av alla värden". Hon hävdar samvetslöst att Nietzsche skrivit boken innan han insjuknade. Den skulle, enligt hennes inledning, ha legat färdigskriven redan i december år 1888. Sanningen är att hon plockat ihop anteckningar som Nietzsche slängt och förkastat, som han hastigt skrivit ned och sedan ansett felaktiga. Därtill fogas även nyskrivna aforismer och partier som Elisabeth Förster-Nietzsche antagligen skriver helt på egen hand. Annat rycker hon ur sitt givna sammanhang och skapar på så sätt nya betydelser och samband som helt strider mot Nietzsches tänkande. Av de 1 067 numrerade styckena som utgör verket "Viljan till makt" har Nietzsche fogat samman - och sedan förkastat - 372 av honom själv numrerade partier. Resten är Elisabeth Förster-Nietzsches eget verk.

Hon framställer sig allt oftare själv som tänkare. Hon så att säga inleder en öppen konkurrens med sin bror. Hon föreslås faktiskt till Nobelpriset i litteratur - kanske genom påtryckningar från henne själv. Inte en gång, utan tre år väcks förslaget till Svenska Akademien och till hennes stora förtret går priset henne förbi.

Oscar Levy, den störste och mest framstående brittiska nietzschekännaren vid denna tid, besöker Elisabeth Förster-Nietzsche i augusti år 1908. Bilden han tecknar av den alltmer maktfullkomliga och självupptagna härskarinnan på Villa Silberblick - numera Nietzschearkivet - är inte direkt smickrande. Oscar Levy skriver: "Jag kom hit med viss bävan, eftersom jag nyligen läst hennes broschyr 'Nietzschearkivet och dess fiender', där hon på flera ställen betonar sin offervilja - så fort någon talar om 'offervilja' mår jag alltid illa... Det var ännu värre än jag hade fruktat, och jag vandrade kring på Weimars gator i en hel dag och undrade hur det var möjligt att en sådan man kunde ha en sådan syster! Fast på det hela taget tycker jag synd om kvinnan, hon betalar ett högt pris för sin 'berömmelse'. Hon är nervös, talar oupphörligt och avbryter flödet bara för att hämta en bok eller något annat för att verifiera någonting och byter sedan ändå ämne och talar om något som inte har ringaste anknytning till det föregående. Detta interpunkteras av ideliga omedvetna suckar, som skulle tyda på en inre rastlöshet om inte redan den yttre gav tillräckligt besked. Hon klagade också mycket över att hon utsattes för angrepp men sade sig tro att hennes fiender 'snart skulle få se på annat'... Men hon är inte bara fåfäng för sitt yttre, utan också - quelle horreur! - ännu mer för sina litterära prestationer." Oscar Levy summerar uppgivet: "Hon är kort sagt en av dessa kvinnor som hennes bror alltid rasade mot!"

Men i en sak fick Elisabeth Förster-Nietzsche sannerligen rätt. Hennes 'fiender' fick snart se på annat. När den politiska turbulensen blir allt större och skakigare i Tyskland, när den demokratiska och fredliga Weimarrepubliken börjar spricka i fogarna, gör Elisabeth Förster-Nietzsche omedelbart sitt val. Hon satsar - och satsar helhjärtat - på nazisterna.

Den förste hon på allvar uppvaktar bland tidens totalitära politiker är Mussolini. Il Duce hade dessutom på allvar läst Nietzsche och tagit starka intryck. Den 5 juni 1928 håller Elisabeth Förster-Nietzsche i sin egenskap av Nietzschearkivets styrelseordförande ett hyllningstal till Mussolini. Hennes kusin Max Oehler, tidigt övertygad fascist, skriver inför sammankomsten en artikel om "Nietzsche och Mussolini" som väcker stort intresse och får stor spridning. Själv kallar Elisabeth Förster-Nietzsche Mussolini för "geniet som återupptäckte den nietzscheanska andens värden. Utan överdrift kan jag säga att Nietzsche skulle ha betraktat honom som sin mest lysande lärjunge".

Nästa steg tar hon när den pjäs, "Campo di Maggio" som är en ganska banal hyllning till Napoleon, till vilken Mussolini är medförfattare sätts upp på teatern i Weimar. Det är i februari år 1932. Hon misslyckas, trots allt sitt sockrade smicker i breven hon skriver, att få dit Mussolini själv. Men in stegar Adolf Hitler, omgiven av sina SA-män. I pausen går Hitler upp till Elisabett Förster-Nietzsche i hederslogen för att betyga sin aktning. Adolf Hitler överräcker en bukett röda rosor till den nu åttiosexåriga damen.

Ett halvår senare, i juli 1942, skriver hon om det explosiva politiska läget som råder i Tyskland och tillägger: "det råder stor upphetsning här på Nietzschearkivet, eftersom alla arkivets anställda i så hög grad anslutit sig till Hitlerrörelsen, liksom jag själv".

altElisabeth Förster-Nietzsche och Adolf Hitler kom att träffas inte mindre än sju gånger. Hitler utnyttjar Nietzsche i sina kampanjer och i propagandan. Han låter sig fotograferas stående i djupa tankar framför Nietzsches byst eller i biblioteket uppe på Villa Silberblick med någon av Nietzsches böcker i handen. Elisabeth Förster-Nietzsche deltar helhjärtat i propagandaarbetet. Den 2 november 1933 skänker hon Hitler Nietzsches promenadkäpp. Propagandaavdelningen inom det nazistiska partiet utnyttjar självfallet dessa tillfällen till det yttersta. En tidningsartikel från Hitlers besök uppe på Villa Silberblick i juli 1934 inleds till exempel på följande sätt: "Statsmannen anländer till det hus som tillägnats statens ledande filosof; han kommer inte som en politiker på besök hos en filosof, utan som en gäst på personligt och vänskapligt besök hos den 'syster' som nu har nått så framskriden ålder och vars exempellösa lojalitet vi har att tacka för insikten om våra nya mål... Fru Förster-Nietzsche tog tillfället i akt att tala. Hon tackade Hitler för att med sin bevågenhet ha hedrat de båda genierna i Weimar och Bayreuth, vilka var av samma ursprung och vilkas predestinerade vänskap hade överlevt en senare, likaledes förutbestämd söndring."

Sanningen är den att Friedrich Nietzsche efter att ha brutit totalt och oåterkalleligen med Richard Wagner aldrig någonsin ville försonas med eller förlåta den forne mästaren och vännen eller överse med hans tyranni och antisemitism. En av sina sista böcker som Nietzsche - och inte systern skriver - är den kritiska och hårda uppgörelsen "Fallet Wagner".

Daltet manipulativa och fullkomligt hänsynslösa grunddraget i Elisabeth Förster-Nietzsches personlighet blir inte minst tydligt genom att hon samtidigt som hon nitiskt uppvaktar Hitler och nazistpartiet fullkomligt obekymrat fortsätter att ta emot ekonomiskt understöd av den ytterst sympatiske svenske konst- och litteraturmecenaten Ernest Thiel. Hon vänder sig till Ernest Thiel under den period då Nietzschearkivets ekonomi på allvar är hotad. Och Ernest Thiel - som är en seriös beundrare av Nietzsche och hans tänkande och själv översätter filosofen till svenska - ställer beredvilligt upp och skänker genom åren mycket stora summor. Ernest Thiel är under många år en av Nietzschearkivets största bidragsgivare, en av dess självklara och trognaste stöttepelare. Plötsligt spelar Elisabeth Förster-Nietzsches grundmurade och fanatiska antisemitism ingen roll. Hon har genom att beordra en noggrann undersökning av en privatdetektiv i Stockholm givetvis fått reda på att Ernest Thiel är jude. Men hon har även fått veta att Thiel är en av Sveriges rikaste män. Så hon tiger och tar emot pengarna. Det första bidraget från Ernest Thiel är på mäktiga 300 000 mark och betalas ut i september år 1907. Antisemitismen är annars den del av hennes åskådning hon aldrig överger eller förnekar. Utom då i sina svassande och insmickrande tiggarbrev till Ernest Thiel.

Nu när nazisterna marscherar mot makten går Elisabeth Förster-Nietzsche så långt i sin allt grundligare förfalskning av broderns tänkande att hon försöker förvandla Nietzsche till antisemit. Hon skriver den lilla boken "Var Nietzsche nationalsocialist?". Hon skriver om Nietzsches "passionerade patriotism". Genom att återigen rycka loss enskilda citat som hon fogar samman med andra uttalanden av Nietzsche försöker hon till och med framställa honom som antisemit. "Nietzsche hade alltid sett mycket klart hur främmande judarnas beteende har varit i Tyskland", skriver hon skamlöst.

Den ännu friske och medvetne Nietzsche bryter upprepade gånger med sin syster just på grund av hennes och Bernhard Försters antisemitism. Ty är det tre saker Friedrich Nietzsche grundligt och avgrundsdjupt avskyr under hela sitt liv är det nationalism, antisemitism och - kanske en aning märkligare - tyskar.

Till och med i ett av sina förvirrade brev från Turin skriver Nietzsche: "Jag låter arkebusera alla antisemiter." Och tidigare, när han ännu var frisk, skriver han: "... det vore kanske en god idé att kasta ut de antisemitiska skränfockarna ur landet."

Adolf Hitler fortsätter träget och villigt att svara på Elisabeth Förster-Nietzsches brev och uppvaktningar. Allt oftare skriver hon nu till landets Führer om sin vacklande hälsa. När hon en dag i slutet av år 1933 ramlar i trappan i Villa Silberblick och bryter högerarmen skriver hon och berättar om sin besvärande belägenhet för Hitler. Han kommer då på visit. Elisabeth Förster-Nietzsche beklagar att hon inte kan göra den rätta nazisthälsningen. I början av 1934 meddelar Hans Heinrich Lammers, Hitlers privatsekreterare, att hon tilldelats en månatlig hederslön på 300 riksmark och att Führern beordrat att 2 000 riksmark ur hans "särskilda fond" omedelbart ska överföras till Nietzschearkivet.

altElisabeth Förster-Nietzsches syn blir också allt sämre och i juni 1935 - när hon uppnått den aktningsvärda åldern av åttionio år - opereras hon för starr i Jena. Väl hemkommen till Weimar skriver hon återigen ett storvulet och underdånigt brev till sin älskade Führer. Adolf Hitler svarar med att komma på ännu ett sjukbesök, denna gång i sällskap med Albert Speer. "Vi begav oss till Nietzsches hus", skriver Albert Speer, "där hans syster fru Förster-Nietzsche väntade på Hitler. Denna ensamma excentriska kvinna kom uppenbart ingen vart med Hitler: en egendomligt ytlig konversation full av missförstånd följde. Det främsta syftet med mötet avklarades emellertid till alla parters belåtenhet; Hitler åtog sig att finansiera ett annex till det gamla Nietzschehuset och Fru Förster-Nietzsche gick med på att låta Schultze-Naumburg rita det." Hon sade också att hon var ledsen över att hennes bror inte kunde vara med och dela hennes glädje över Hitlers "enorma intresse för Nietzsches verk".

Några månader senare, i den råa och kalla novembervinden, får hon en släng av influensan som går. Hon fortsätter envist att diktera brev som vanligt, fast nu från sin säng. Snart tycker Elisabeth Förster-Nietzsche att hon äntligen börjar känna sig lite bättre och går upp ur sängen. Hon vilar en stund på eftermiddagen. När hon kvicknar till säger hon att influensan är över och att hon vill ha sin middag uppskickad. Hushållerskan, fru Blankenhahn, kommer uppför trappan till övervåningen med middagsbrickan. Hon går in till sin husmors rum. Elisabeth Förster-Nietzsche har klätt på sig och antagligen sedan lagt sig ner för att vila lite och efteråt försökt stiga upp men ramlat tillbaka i sängen. Klockan är sju på kvällen. Det är den 8 november år 1935. Elisabeth Förster-Nietzsche är död. Hon begravs under pompa och ståt med mängder av nazistiska koryféer vid graven. Adolf Hitler fotograferas på nytt. Nu med tårad blick när han betraktar Elisabeth Förster-Nietzsche liggande på lit-de-parade i sin säng.

 Crister Enander
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.
Ur: "Le Grand Tour - Vägen ner" (h:ströms)
http://forlag.hstrom.se/index.php?page=shop.product_details&flypage=
shop.flypage&product_id=163&category_id=9&option=com_virtuemart&Itemid=147

Ur arkivet

view_module reorder

En höstig kärleksförklaring

Jag och min kille är ute på promenad i en Stockholmsförort, såsom vi ofta är. Så köper vi en kaffe och sätter oss ute, i en trappa, för att dricka ...

Av: Jessica Johansson | Jessica Johansson | 30 augusti, 2011

Böcker som har påverkat mig av Robert Louis Stevenson

Tidskriften British Weekly gjorde 1887 en rundfråga till ett antal kända brittiska författare, bland dem William Gladstone, John Ruskin, H. Rider Haggard och Robert Louis Stevenson. Frågan var vilka böcker ...

Av: Robert Louis Stevenson | Kulturreportage | 21 april, 2013

Stig Larsson: Umeå var mardrömmen

TEMA VÄSTERBOTTEN Stig Larsson. Foto: Gustaf Andersson. Regissören och författaren Stig Larsson lämnade Umeå för över trettio år sedan. För Tidningen Kulturen berättar han nu sin Västerbottenshistoria. – Värstingarna på Grubbeskolan kallade ...

Av: Gustaf Andersson | Litteraturens porträtt | 04 februari, 2008

Den europeiska tomheten

”Den civiliserade människans väsen är feghet.”(Joseph Roth, Die Flucht ohne Ende)  År 1927 utgav Joseph Roth (1894–1939) sin vändpunktsroman, den som markerar brottet mellan hans mogna ungdoms vänsterradikalism och hans alltför ...

Av: Anders Björnsson | Litteraturens porträtt | 16 Maj, 2013

Åverkan på en bok

Omslaget är skogsgrönt och har vissa skavanker, som förmodligen kommer från slitage. Bokens höjd är 185 mm, bredd 100 mm och tjockleken mäts till 15 mm. Om man slår upp ...

Av: Henrik Johansson | Essäer om litteratur & böcker | 10 juni, 2012

Bortglömd diktare jubilerar

Det jubileum som tilldrar sig den kulturintresserade publikens huvudintresse detta år, måste utan vidare vara Richard Wagner-jubileet. Mer i skymundan kan man notera 200-årsminnet av det tyska befrielsekrigets store skald ...

Av: Simon O. Pettersson | Litteraturens porträtt | 17 december, 2013

Strindberg får oväntat besök

I ”Ockulta dagboken” antecknar Strindberg den 3 december 1900: ”På morgonen berättade jungfrun att ’herr Sgs son sökte i går (Söndag)’. Jag blef vettskrämd och grubblade öfver hvad som händt ...

Av: Göran Lundstedt | Essäer om litteratur & böcker | 25 juni, 2012

 Anne-Marie och Maria Jönsson, omgivna av pilkonsthantverk. Foto Belinda Graham.

Skånejul 2017 - En riktigt God Grön Jul!

Snön ligger vit på taken och endast tomten är vaken ... Julen känns aldrig mer nära och mer genuin än när man är på en riktigt bra julmässa, där det vackra ...

Av: Belinda Graham | Kulturreportage | 25 november, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.