Den polska staden Toruń och den stulna klockan i Uppsala domkyrka

Tillsammans med Ukraina är Polen värdland för fotbolls-EM som drar igång den 8 juni. Under några sommarveckor kommer landet att invaderas av utländska fotbollsfans. Men de reser inte till Toruń ...

Av: Johan Werkmäster | 05 juni, 2012
Resereportage

Barn

Ensamkommande barn vad gör vi med dom                                         ensamkommande barn   Vi skapar ett nytt ord och förvarar dom i överblivna rum Ensamkommande barn får egentligen inte finnas så vad gör vi med dom

Av: Ragnwei Axellie | 30 november, 2009
Utopiska geografier

Sosialetikk. Del II

For å komme på sporet av grunnlaget for autentiske yrkesvalg, har en å tenke videre enn å oppholde seg ved de ytre sanser, for nå er det om ‘mening’. For ...

Av: Thor Olav Olsen | 08 februari, 2014
Agora - filosofiska essäer

Underkastelse och revolt: sado-masochism i Charlotte Brontës Jane Eyre

Illustratuion: Man Ray En uppenbar risk med det okritiska återgivandet av färdigtuggade kunskaper kan illustreras med de välvilliga men likväl felaktiga läsningar av som gjorts av Charlotte Brontës Jane Eyre ...

Av: Björn Kohlström | 15 augusti, 2008
Essäer om litteratur & böcker

  • Essäer
  • Publicerad:

Den elisabetanska teatern enfantes terrible



ImageLondon var under drottning Elisabeth I:s tid en ytterst livlig och farlig stad fullt av krogar, prostituerade och äventyrare som kom från Europas alla hörn.

Det stora folknöjet, förutom att duellera eller att ha sex, var teatern vilken trots det starka och högljudda motståndet från puritanerna var den enda stora samlingsplats där de hårda klassgränserna var uppluckrade. En av de lysande stjärnorna som tyvärr har bleknat, som molnen i jämförelse med solen, var Christopher Marlowe född i februari 1564.

Födelsestaden var Canterbury och trots att Christofer endast var son till en skomakare fick han en mycket gedigen utbildning bland anat vid ett jesuit universitet i Reimes i Frankrike. Då han förmodligen spionerade på några engelska blivande jesuiter. Katoliker utgjorde inte enbart en religiös fara för drottningen utan även en politisk fara eftersom (som filmen Elisabeth the Golden Age påminner till oss om) Philip II av Spanien rustade sig för att invadera England och katoliker uppfattades som farliga omstörtade spansk allierade, precis som man i samtida Sverige uppfattade dem som påvens lakejer.

Marlowes första pjäs är tragedin Dido Queen of Cartago som framför första gången före Marlowes tänkta prästvigning. Förutom det sexuella eller snarare det homosexuella i undertexten, (alla kvinnoroller spelades som bekant av unga tonårspojkar vars sängar Marlowe besökte flitigt) pjäsen var en tragedi fast mellan akterna förekom spel med en extra busig cupio som uppfattades mycket stöttande. Marlowe älskade uppenbarligen att chockera och hade mycket lite gemensamt med den någorlunda tama person, som vi ser i Shakespeare in Love (annars en underbar film).

Hans liv slutade hösten 1592 efter en middag på ett värdshus i Deptord en av Sir Raleigh livvakter var mer eller mindre tvungen att stöta sin värja i Marlowe eftersom han dragit sin dolk i en dispyt om notan. Hans död, som Gunnar Sjögren påminner om i Shakespeare samtida och dess dramatik, var mycket suspekt eftersom den professionella angivaren och regeringsspion Richard Baines har hävdad följande:

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Det är en lång förteckning över blasfemiska uttalande som Marlowe skulle ha gjort, ett ganska osorterat urval av olika farlighetsgrad, som t.ex. att Moses var en taskspelare och att en av Raleighs män kunde göra svårare trollkonster än han, att om judarna korsfäste Kristus så berodde det på att de kände honom bättre än vi, att nya testamentet var skrivet på dålig grekiska, att alla protestanter var skenheliga åsnor, att de som inte älskade tobak och pojkar var dumbommar, att Jesus stod i ett särskilt intimt förhållande till sin älsklingslärjunge, och - som lök på laxen - att han, Marlowe, hade samma rätt att mynta guld som drottningen och att han visste hur det till. Skrivelsen slutade med uppmaning att täppa till munnen på en farlig person.

Marlowe presenterar i sina pjäser en del intriganta skurkar, som Barabas The Jews of Malta och malteserriddarnas stormästare Farnese samt den stora skurken Tamberlaine  (den berömda erövraren av Indien från central Asien) till vilken Marlowe dedicerade två blodfulla pjäser. Under en föreställning den 16 november 1587 sköt man skarpt mot publiken och dödade flera åskådare.

I The Massacre at Paris blev den katolska religionen och dess förkämpe hertigen av Guise angripen och förlöjligad. Marlowes sista pjäsen var den magnifika Doctor Faustus, som är mycket mer våldsamt än Wolfgang von Goethes berömda poem. Jag kommer i andra delen  av artikeln, med anledning av den enligt mig lyckade iscensättning av Susanne Osten, att koncerntera mig på Edward II. Om man kommer ihåg filmen Brave hart fanns där en ung femminin prins gift med en fransk prinsessa. Den är just Edward II och hans 23 år vid makten från 1307 till 1330, som slutar med ett extremt grymt mord, som i Unga Klaras uppsättning presenteras med en våldsam realism.

Kungen är i Marlowes text en världsfrämmande estet, som på grund av sin kärlek till två maktlystna och ambitionsfulla unga män, Gaveston en dandy av enkelt ursprung insyltad med fräckhet och vulgaritet och den unge våldsamma Spencer (den mycket duktiga Albin Flinkas påminner om att Spencer var förfader till prinssessan Diana). Dessa relationer orsakar Edward II problem med feodala herrar och med den mäktiga kyrkan som leder till hans undergång.

Språket är enkelt realistiskt och precis som den centrala konflikten är den mänsklig precis som förvandlingen av de olika karaktärerna, vilka skiftar i olika lägen så vida att de blir komplexa rent av mänskliga nästan skulpterade. Susanne Osten blandar olika tekniker från cirkus till Antonin Artaud grymma teater, som ständigt bryter illusion och bland annat ger de ofta förekommande brottningsscenerna alltid ett uppvaknande åt publiken och en påminnelse om att kungen blir avrättad eftersom han är homosexuell och inte passar in i en norm.

Kungen är mycket väl gestaltad av Richard Wolff, som gör en parad föreställning. Simon Norrthon i sina två roller den ambitiösa Gaveston och mördaren som påminner om Boris Karlofs Frankestein är klockren precis som alla andra inte minst den enda riktiga kvinnorollen drottning Isabella gestaltad av Pia Dafne Baeckström, som verkligen verkar sliten mellan två kärlkar den till kungen och till den manlige Mortimer. Tilda Swinton hade presterat lika bra i en annars tama och intetsägande filmatisering.

Av Derek Jarman från 1991. Susanne Osten ger oss känslan av tiden, men refererar även till vår samtid i sin tolkning av klassiker, som jag har sällan skådat i Sverige eller Frankrike. Jag hoppas att denna uppsättning kommer att gå för en lång tid och även att filmatiseras.

Sofia Kangur

Ur arkivet

view_module reorder

Valentin och Caligula

Varje år när det är Alla hjärtans dag tänker jag på Valentin. Det var en pojke i min klass som hette så i andranamn, något som vår lärare hurtfriskt påminde ...

Av: Marja Beckman | Gästkrönikör | 14 februari, 2014

Ensamheten är inskriven i en social väv. Intervju med Tova Gerge

Tova Gerge är författare, scenkonstnär och aktivist. Hon har nyligen släppt boken Rakel delat med tio, en text som jag skulle beteckna som en kortroman. Boken är släppt på två ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 20 mars, 2013

Europa och den monumentala väggen – Del 2

Det svenska monumentalmåleriet influerades av artonhundratalets rådande estetiska idéströmningar ute i Europa. Hur det uppstod och kom att blomstra runt om i Sverige kan tecknas i tre delar. Perioden som ...

Av: Allan Persson | Essäer om konst | 17 januari, 2013

Speldjävulen eller underklassens Las Vegas

Enligt Statens Folkhälsoinstituts siffror spelade sjuttio procent av Sveriges befolkning om pengar under år 2008. Crister Enander om spelfeber, bingo, nätpoker och lotter. Nu har det hunnit gå rätt många år ...

Av: Crister Enander | Essäer om samhället | 28 september, 2012

Könets mystiker

Illustration av Guido Zeccola efter Beato AngelicoHermann Kesten, Joseph Roth och Albert Camus, med korridorförbindelse till André Gide, häckade en gång i tiden i en lägenhet på sjätte våningen i ...

Av: Bo I. Cavefors | Essäer om litteratur & böcker | 27 november, 2008

Göran Sonnevi

Den unge Göran Sonnevi och språket

1961 skriver Göran Sonnevi: Nästan ingenting – Varsamhet. Dess klang. Också frågor är möjliga. Det är ur dessa fyra korta rader som Göran Sonnevis diktning tar form. Kortfraserna visar upp en trevande början. En ...

Av: Hans-Evert Renérius | Litteraturens porträtt | 17 september, 2017

Veckan från hyllan. Vecka 23-2013

Värmen har slagit till här uppe i norr, och det var varmare i Norrbotten än i Spanien. Det kanske vore en tanke, de ger oss sitt klimat, och vi sköter ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 01 juni, 2013

En dikt

borrar schaktar borrar så djupt att jag träffar djävulen och lars törnman

Av: Peo Rask | Utopiska geografier | 22 mars, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.