Med novellen som sitt format … intervju med Éilís Ni Dhuibhne

Novellpriset. Om det fanns ett internationellt sådant skulle Éilís Ni Dhuibhne ligga bra till ... hon har redan vunnit flera priser för sina noveller och novellsamlingar på Irland, både på ...

Av: Belinda Graham | 02 januari, 2013
Litteraturens porträtt

 Marie Tonkin

Om förlåtelse som motståndshandling

En ny brinnande aktuell krönika av Marie Tonkin

Av: Marie Tonkin | 24 mars, 2017
Gästkrönikör

Serbiska Vinča var Europas första "stad"

Det som gör Vinča i Belgrads trakt till en sådan spännande och fascinerande plats är de faktum att boplatsen uppvisar många av de karaktäristika som vi idag anser synonymt med ...

Av: Jeremija Isakovič | 07 augusti, 2011
Kulturreportage

Benjamin 4

  Om Om

Av: Håkan Eklund | 03 september, 2011
Kulturen strippar

  • Essäer
  • Publicerad:

Den elisabetanska teatern enfantes terrible



ImageLondon var under drottning Elisabeth I:s tid en ytterst livlig och farlig stad fullt av krogar, prostituerade och äventyrare som kom från Europas alla hörn.

Det stora folknöjet, förutom att duellera eller att ha sex, var teatern vilken trots det starka och högljudda motståndet från puritanerna var den enda stora samlingsplats där de hårda klassgränserna var uppluckrade. En av de lysande stjärnorna som tyvärr har bleknat, som molnen i jämförelse med solen, var Christopher Marlowe född i februari 1564.

Födelsestaden var Canterbury och trots att Christofer endast var son till en skomakare fick han en mycket gedigen utbildning bland anat vid ett jesuit universitet i Reimes i Frankrike. Då han förmodligen spionerade på några engelska blivande jesuiter. Katoliker utgjorde inte enbart en religiös fara för drottningen utan även en politisk fara eftersom (som filmen Elisabeth the Golden Age påminner till oss om) Philip II av Spanien rustade sig för att invadera England och katoliker uppfattades som farliga omstörtade spansk allierade, precis som man i samtida Sverige uppfattade dem som påvens lakejer.

Marlowes första pjäs är tragedin Dido Queen of Cartago som framför första gången före Marlowes tänkta prästvigning. Förutom det sexuella eller snarare det homosexuella i undertexten, (alla kvinnoroller spelades som bekant av unga tonårspojkar vars sängar Marlowe besökte flitigt) pjäsen var en tragedi fast mellan akterna förekom spel med en extra busig cupio som uppfattades mycket stöttande. Marlowe älskade uppenbarligen att chockera och hade mycket lite gemensamt med den någorlunda tama person, som vi ser i Shakespeare in Love (annars en underbar film).

Hans liv slutade hösten 1592 efter en middag på ett värdshus i Deptord en av Sir Raleigh livvakter var mer eller mindre tvungen att stöta sin värja i Marlowe eftersom han dragit sin dolk i en dispyt om notan. Hans död, som Gunnar Sjögren påminner om i Shakespeare samtida och dess dramatik, var mycket suspekt eftersom den professionella angivaren och regeringsspion Richard Baines har hävdad följande:

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Det är en lång förteckning över blasfemiska uttalande som Marlowe skulle ha gjort, ett ganska osorterat urval av olika farlighetsgrad, som t.ex. att Moses var en taskspelare och att en av Raleighs män kunde göra svårare trollkonster än han, att om judarna korsfäste Kristus så berodde det på att de kände honom bättre än vi, att nya testamentet var skrivet på dålig grekiska, att alla protestanter var skenheliga åsnor, att de som inte älskade tobak och pojkar var dumbommar, att Jesus stod i ett särskilt intimt förhållande till sin älsklingslärjunge, och - som lök på laxen - att han, Marlowe, hade samma rätt att mynta guld som drottningen och att han visste hur det till. Skrivelsen slutade med uppmaning att täppa till munnen på en farlig person.

Marlowe presenterar i sina pjäser en del intriganta skurkar, som Barabas The Jews of Malta och malteserriddarnas stormästare Farnese samt den stora skurken Tamberlaine  (den berömda erövraren av Indien från central Asien) till vilken Marlowe dedicerade två blodfulla pjäser. Under en föreställning den 16 november 1587 sköt man skarpt mot publiken och dödade flera åskådare.

I The Massacre at Paris blev den katolska religionen och dess förkämpe hertigen av Guise angripen och förlöjligad. Marlowes sista pjäsen var den magnifika Doctor Faustus, som är mycket mer våldsamt än Wolfgang von Goethes berömda poem. Jag kommer i andra delen  av artikeln, med anledning av den enligt mig lyckade iscensättning av Susanne Osten, att koncerntera mig på Edward II. Om man kommer ihåg filmen Brave hart fanns där en ung femminin prins gift med en fransk prinsessa. Den är just Edward II och hans 23 år vid makten från 1307 till 1330, som slutar med ett extremt grymt mord, som i Unga Klaras uppsättning presenteras med en våldsam realism.

Kungen är i Marlowes text en världsfrämmande estet, som på grund av sin kärlek till två maktlystna och ambitionsfulla unga män, Gaveston en dandy av enkelt ursprung insyltad med fräckhet och vulgaritet och den unge våldsamma Spencer (den mycket duktiga Albin Flinkas påminner om att Spencer var förfader till prinssessan Diana). Dessa relationer orsakar Edward II problem med feodala herrar och med den mäktiga kyrkan som leder till hans undergång.

Språket är enkelt realistiskt och precis som den centrala konflikten är den mänsklig precis som förvandlingen av de olika karaktärerna, vilka skiftar i olika lägen så vida att de blir komplexa rent av mänskliga nästan skulpterade. Susanne Osten blandar olika tekniker från cirkus till Antonin Artaud grymma teater, som ständigt bryter illusion och bland annat ger de ofta förekommande brottningsscenerna alltid ett uppvaknande åt publiken och en påminnelse om att kungen blir avrättad eftersom han är homosexuell och inte passar in i en norm.

Kungen är mycket väl gestaltad av Richard Wolff, som gör en parad föreställning. Simon Norrthon i sina två roller den ambitiösa Gaveston och mördaren som påminner om Boris Karlofs Frankestein är klockren precis som alla andra inte minst den enda riktiga kvinnorollen drottning Isabella gestaltad av Pia Dafne Baeckström, som verkligen verkar sliten mellan två kärlkar den till kungen och till den manlige Mortimer. Tilda Swinton hade presterat lika bra i en annars tama och intetsägande filmatisering.

Av Derek Jarman från 1991. Susanne Osten ger oss känslan av tiden, men refererar även till vår samtid i sin tolkning av klassiker, som jag har sällan skådat i Sverige eller Frankrike. Jag hoppas att denna uppsättning kommer att gå för en lång tid och även att filmatiseras.

Sofia Kangur

Ur arkivet

view_module reorder

Percy Bysshe Shelley - en glömd poet

I Anthony Burgess roman A Clockwork Orange har den mest korkade av ultravåldsligisten Alexs kumpaner, Dim, en mask som föreställer "a poet veck called Peebee Shelley".

Av: Björn Kohlström | Essäer om litteratur & böcker | 05 juli, 2008

Visionära rum

Vi behöver alla våra visionära rum. En förening hyr en lokal och verksamheten frodas. Ett företag bygger, växer och producerar. En församling lånar ett rum och samlar de troende. Ibland ...

Av: Per-Inge Planefors | Gästkrönikör | 06 augusti, 2012

Cyborger och diskurser

Vilken roll kommer cyborgens identitet spela i framtida kontexter när det inte längre finns något diskursivt kön som upprätthåller sociala och mellanmänskliga relationer? Eller snarare, vilka problem uppstår i människans ...

Av: Lejla Fazlic | Agora - filosofiska essäer | 01 juni, 2013

Sandra Bengtsson Stiskalo, Dikter

Sandra Bengtsson Stiskalo. Skriver sedan länge dikt men numera även prosa, processen är maklig men kontinuerlig och hon välkomnar dess krav om större utrymme. På hemsidan www.stiskalo.com skriver hon om ...

Av: Sandra Bengtsson Stiskalo | Utopiska geografier | 26 december, 2011

Staffan Hellstrand och Roger Karlsson, foto Linda Berg

Dundersuccé på musikaliskt jubileum

Roger Karlsson är en sympatisk artist, som skriver fina texter med bra melodier. Roger Karlsson är en punkare med massor med energi

Av: Thomas Wihlman | Musikens porträtt | 03 oktober, 2016

Drömmen är tingets isolering

Spiegel: noch nie hat man wissend beschrieben, was ihr in euerem Wesen seid. (Rilke)

Av: Gilda Melodia | Gilda Melodia | 10 maj, 2017

Nina Ahlzén. Gårdsten

Nina Ahlzén bor i Göteborg. Skriver regelbundet för Dagensbok.com och medverkat i diverse antologier. Har tidigare utkommit med två diktsamlingar "Man kan inte mota en gryning", Pupill Förlag och "Och ...

Av: Nina Ahlzén | Utopiska geografier | 24 mars, 2014

lunanuova. Foto: Gilda Melodia

Bortom det tänkta i en tankes poetik

”… men förhållandet kvarstod: han blev aldrig sig själv, aldrig frigjord, aldrig en avslutad individ. Han förblev en mistel, som icke kunde växa utan att bäras upp av ett träd; ...

Av: Göran af Gröning | Utopiska geografier | 05 november, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.