William Blake  Inferno

Djuren har ingen talan

Djuren som vi gjort till våra slavar vill vi inte tänka på som våra jämlikar. (Charles Darwin 1838)

Av: Lena Månsson | 13 oktober, 2016
Reportage om politik & samhälle

Psykotexten, del 3

Innan jag somnar har det åtskilliga gånger drabbat mig. Klotblixtar lägger sig som en mullrande hinna och börjar viska minnen; ofta när vi besökte honom på rummet i den slutna avdelningen ...

Av: Johann von Fritz | 16 oktober, 2013
Essäer

Gabi Gleichmann ”Att uppfatta en sak riktigt och missförstå samma sak utesluter inte…

Vägar går genom gräset och orter ligger här och där. Till vad nytta är dessa uppbyggda? Och liknar aldrig varandra? Och är oräkneligt många? Varför växlar skratt, gråt och bleknande? Vad gagnar allt oss detta ...

Av: Göran af Gröning | 30 september, 2014
Essäer om litteratur & böcker

Kärlek = 120kr

Han sa att han älskade mig och tog mig i hand, två gånger. Sedan tog jag min cykel och gick ut från Möllevångens lilla livsmedelsbutik. Kassörskan hade bevisligen uppmanat mig ...

Av: Fredrik Rubin | 27 januari, 2011
Gästkrönikör

  • Essäer
  • Publicerad:

Den elisabetanska teatern enfantes terrible



ImageLondon var under drottning Elisabeth I:s tid en ytterst livlig och farlig stad fullt av krogar, prostituerade och äventyrare som kom från Europas alla hörn.

Det stora folknöjet, förutom att duellera eller att ha sex, var teatern vilken trots det starka och högljudda motståndet från puritanerna var den enda stora samlingsplats där de hårda klassgränserna var uppluckrade. En av de lysande stjärnorna som tyvärr har bleknat, som molnen i jämförelse med solen, var Christopher Marlowe född i februari 1564.

Födelsestaden var Canterbury och trots att Christofer endast var son till en skomakare fick han en mycket gedigen utbildning bland anat vid ett jesuit universitet i Reimes i Frankrike. Då han förmodligen spionerade på några engelska blivande jesuiter. Katoliker utgjorde inte enbart en religiös fara för drottningen utan även en politisk fara eftersom (som filmen Elisabeth the Golden Age påminner till oss om) Philip II av Spanien rustade sig för att invadera England och katoliker uppfattades som farliga omstörtade spansk allierade, precis som man i samtida Sverige uppfattade dem som påvens lakejer.

Marlowes första pjäs är tragedin Dido Queen of Cartago som framför första gången före Marlowes tänkta prästvigning. Förutom det sexuella eller snarare det homosexuella i undertexten, (alla kvinnoroller spelades som bekant av unga tonårspojkar vars sängar Marlowe besökte flitigt) pjäsen var en tragedi fast mellan akterna förekom spel med en extra busig cupio som uppfattades mycket stöttande. Marlowe älskade uppenbarligen att chockera och hade mycket lite gemensamt med den någorlunda tama person, som vi ser i Shakespeare in Love (annars en underbar film).

Hans liv slutade hösten 1592 efter en middag på ett värdshus i Deptord en av Sir Raleigh livvakter var mer eller mindre tvungen att stöta sin värja i Marlowe eftersom han dragit sin dolk i en dispyt om notan. Hans död, som Gunnar Sjögren påminner om i Shakespeare samtida och dess dramatik, var mycket suspekt eftersom den professionella angivaren och regeringsspion Richard Baines har hävdad följande:

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Det är en lång förteckning över blasfemiska uttalande som Marlowe skulle ha gjort, ett ganska osorterat urval av olika farlighetsgrad, som t.ex. att Moses var en taskspelare och att en av Raleighs män kunde göra svårare trollkonster än han, att om judarna korsfäste Kristus så berodde det på att de kände honom bättre än vi, att nya testamentet var skrivet på dålig grekiska, att alla protestanter var skenheliga åsnor, att de som inte älskade tobak och pojkar var dumbommar, att Jesus stod i ett särskilt intimt förhållande till sin älsklingslärjunge, och - som lök på laxen - att han, Marlowe, hade samma rätt att mynta guld som drottningen och att han visste hur det till. Skrivelsen slutade med uppmaning att täppa till munnen på en farlig person.

Marlowe presenterar i sina pjäser en del intriganta skurkar, som Barabas The Jews of Malta och malteserriddarnas stormästare Farnese samt den stora skurken Tamberlaine  (den berömda erövraren av Indien från central Asien) till vilken Marlowe dedicerade två blodfulla pjäser. Under en föreställning den 16 november 1587 sköt man skarpt mot publiken och dödade flera åskådare.

I The Massacre at Paris blev den katolska religionen och dess förkämpe hertigen av Guise angripen och förlöjligad. Marlowes sista pjäsen var den magnifika Doctor Faustus, som är mycket mer våldsamt än Wolfgang von Goethes berömda poem. Jag kommer i andra delen  av artikeln, med anledning av den enligt mig lyckade iscensättning av Susanne Osten, att koncerntera mig på Edward II. Om man kommer ihåg filmen Brave hart fanns där en ung femminin prins gift med en fransk prinsessa. Den är just Edward II och hans 23 år vid makten från 1307 till 1330, som slutar med ett extremt grymt mord, som i Unga Klaras uppsättning presenteras med en våldsam realism.

Kungen är i Marlowes text en världsfrämmande estet, som på grund av sin kärlek till två maktlystna och ambitionsfulla unga män, Gaveston en dandy av enkelt ursprung insyltad med fräckhet och vulgaritet och den unge våldsamma Spencer (den mycket duktiga Albin Flinkas påminner om att Spencer var förfader till prinssessan Diana). Dessa relationer orsakar Edward II problem med feodala herrar och med den mäktiga kyrkan som leder till hans undergång.

Språket är enkelt realistiskt och precis som den centrala konflikten är den mänsklig precis som förvandlingen av de olika karaktärerna, vilka skiftar i olika lägen så vida att de blir komplexa rent av mänskliga nästan skulpterade. Susanne Osten blandar olika tekniker från cirkus till Antonin Artaud grymma teater, som ständigt bryter illusion och bland annat ger de ofta förekommande brottningsscenerna alltid ett uppvaknande åt publiken och en påminnelse om att kungen blir avrättad eftersom han är homosexuell och inte passar in i en norm.

Kungen är mycket väl gestaltad av Richard Wolff, som gör en parad föreställning. Simon Norrthon i sina två roller den ambitiösa Gaveston och mördaren som påminner om Boris Karlofs Frankestein är klockren precis som alla andra inte minst den enda riktiga kvinnorollen drottning Isabella gestaltad av Pia Dafne Baeckström, som verkligen verkar sliten mellan två kärlkar den till kungen och till den manlige Mortimer. Tilda Swinton hade presterat lika bra i en annars tama och intetsägande filmatisering.

Av Derek Jarman från 1991. Susanne Osten ger oss känslan av tiden, men refererar även till vår samtid i sin tolkning av klassiker, som jag har sällan skådat i Sverige eller Frankrike. Jag hoppas att denna uppsättning kommer att gå för en lång tid och även att filmatiseras.

Sofia Kangur

Ur arkivet

view_module reorder

Konsten är för mig extrem anti-vardag. En intervju med Martin Tistedt

Martin Tistedt är en bland de bästa av Vertigos författare. Han skiftar mellan dröm och mardröm i det han skriver. Hans senaste roman heter Vår och där har drömmen ingen ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 25 maj, 2014

Vad är det nu i mig som brister

Det fanns en tid då jag drömde, då jag vaknade upp mitt i natten med häftigt bultande hjärta kall av svett och ångest, uppfylld av märkliga drömlika bilder känslan av att inte veta och ...

Av: Susann Wilhelmsson | Utopiska geografier | 12 oktober, 2009

Peyote-scenen, foto Gençer Yurttaş

Istanbuls viktigaste klubb

När man talar om Istanbuls oberoende musikscen måste man prata om Peyote, stadens viktigaste och äldsta klubb. Peyote har fått sitt namn från kaktusen som är välkänd för sina psykedeliska ...

Av: Aylin Ünal | Essäer om musik | 26 november, 2016

Människorna och språken

Två miljoner år sedan: enkla stenverktyg men ingen konst och inget språk, helt enkelt för att struphuvudets anatomi ännu inte medger det. 150 tusen år sedan: homo sapiens sapiens med ...

Av: Tomas Löthman | Essäer om samhället | 03 december, 2010

Tonsättaren Lucio Garau och livets stora gåvor

  Lucio Garau är en tonsättare från Sardinien i Italien som har komponerat många verk som speglar musiken och ljuden från hans hemtrakter. Inte så mycket för folkmusiken i sig, utan ...

Av: Guido Zeccola | Musikens porträtt | 04 maj, 2011

Jag tänker på en liten flicka

Jag tänker på en flicka. En flicka som är bara nio år och som tycker om att hoppsaskutta, leka med Barbie och läsa sagor av Astrid Lindgren och Maria Gripe ...

Av: Jessica Johansson | Jessica Johansson | 17 november, 2011

Ett ständigt misslyckande – dataspelens berättarstruktur inspirerar filmvärlden

Det ständiga misslyckandet är grunden för dataspelets berättarstruktur. Precis som i film och litteratur har ofta dataspel ett linjärt berättande. Huvudpersonen ska ta sig från berättelsen början till slutet genom ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om film | 24 september, 2014

Vem är rädder för vargen här?

Jakob (1785 – 1863) och Wilhelm Grimm (1786 – 1859) hör till 1800-talets stora europeiska kulturpersonligheter. De var språkforskare, sagosamlare, bibliotekarier och upptäckare och påverkade sin samtid genom att bana ...

Av: Lilian O. Montmar | Essäer | 24 februari, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.