Att närma sig närmandet - Jünger, Hofmann och LSD enligt Carl Abrahamsson

"My interest in drugs have caused me various difficulties. But I take drugs too seriously to believe that one should make a habit of them and use them like cigarettes." ...

Av: Carl Abrahamsson | 04 december, 2008
Essäer om litteratur & böcker

Barbro Alving-Bang

Cyniskt eller aningslöst? Om ett reportage från Berlinolympiaden 1936

I Svenska dagbladet den 18 augusti 1936, ett tidningsnummer som jag råkat få i min hand, ägnas sporten en helsida och två halva, men så pågår också Berlinolympiaden. Intressantast ...

Av: Ivo Holmqvist | 31 augusti, 2017
Kulturreportage

Från dag till dag. (Deklaration 2010, tills vidare)

Begreppen, orden, är lampor som kan, när vi är mogna för det, lysa upp mörka punkter i våra föreställningar och få oss klarsynta där. Man måste då vara i en ...

Av: Gunnar Lundin | 23 november, 2010
Kulturreportage

Naturvitenskap versus humaniora

Essayet mitt om naturvitenskap og humaniora er delt inn i seks-6- hovedavsnitt. I det første hovedavsnittet (A) skriver jeg mest om relasjonen mellom naturvitenskap og filosofi, hovedavsnitt  (B) er i ...

Av: Thor Olav Olsen | 12 mars, 2010
Agora - filosofiska essäer

  • Essäer
  • Publicerad:

Vårt mäktigaste verktyg



Man behöver kanske inte vara antropolog för att gissa sig till vilka som är de egenskaper som skiljer människan från primater. Humor och skratt, religiositet, drivkraften att skapa konst är tydligen förbehållna "homo sapiens", eller kanske släktet "homo". Men var ligger skiljelinjen?
Andra förmågor delar människan i princip med primater, eller i vart fall med dem som står högst i den fylogenetiska skalan; dock med stora skillnader beträffande i vilken grad. Det är väl känt att människoapor känner igen sig när de ser sig i en spegel, men människans egeninsikt och abstraktionsförmåga är mycket mer utvecklade.

 


 

Språket är en av de koder som människor använder sig av för att kommunicerta med varandsra, och utgör det komplexa semiotiska systemet. En del av sådana koder är ytterst enkla då de består av enbart två eller tre tecken; t.ex. hissens lampa som har bara två tecken, "hissen här" och "hissen inte här", eller trafikljusen med tre tecken, "grönt", "rött" och "gult". Andra, t.ex. vägskyltningen – som bilister ska kunna förstå – är mer komplexa; men språket är överlägset alla andra, eftersom, som sagt, det förfogar över ett obegränsat antal tecken.
Noam Chomsky

Noam Chomsky

Annons:

Människoapor kan tillverka enkla verktyg för att t.ex. fånga myror eller termiter. Men jag undrar huruvida primatologerna har någon gång iakttagit en schimpans som tillverkar ett verktyg med hjälp av ett annat verktyg; vilket verkar vara förbehållet släktet "homo".

Trots olika teorier därvidlag, menar den berömde amerikanske lingvisten Noam Chomsky – grundare till generativ transformationslingvistik – att man inte vet hur människospråket uppstod; det är ett mysterium som kanske aldrig kan avslöjas. Vi kan bara leka med den kanske romantiska tanken att språket vidareutvecklades när "homo" lärde sig att göra upp eld. Då satt kanske medlemmar i den lilla stammen runt brasan på kvällen. De äldre berättade förmodligen om sina erfarenheter och vidareförde sin muntliga kultur, medan de unga huvudsakligen lyssnade och lärde sig stammens historia och sägner. Språket är i alla fall människans på långa vägar mäktigaste egenskap eller verktyg.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Dess funktion är inte bara att tillåta en direkt kommunikation individer emellan, utan också att hjälpa den enskilde individen att tänka självständigt. Våra tankar är obegränsade och potentiellt oändliga; man kan tänka på det som inte existerar, t.o.m. det som inte kan existera.

Människospråket utgör alltså den främsta skillnaden mellan människan och andra varelser. Det är välkänt att primater har ett komplext och väl utvecklat språk, som gör att de kan uttrycka sina sinnesstämningar och kommunicera med varandra i olika situationer. Men vårt språk är oerhört mer komplext än primaternas. Det är bland mycket annat så att vi kan skapa ett oändligt antal tecken med ett ganska begränsat antal enheter. Ett ord, t.ex. det svensa substantivet "å", är ett tecken, men ett tecken kan också bestå av en mening, en text och t.o.m. en bok. Lägger man ett nytt ord till en bok, då blir det ett nytt tecken.

Primaternas språk kan verka vara artikulerat, och det är det i viss mån, men människans språk fungerar med två artikulationer, den första bestående av de minst betydelsebärande enheter, och den andra av de minska enheterna på det fonematiska planet – fonemer, som i princip representeras av bokstäver . Ett exempel för de förra är det engelska prefixet "be" i verbet "restart".

Språket är en av de koder som människor använder sig av för att kommunicerta med varandsra, och utgör det komplexa semiotiska systemet. En del av sådana koder är ytterst enkla då de består av enbart två eller tre tecken; t.ex. hissens lampa som har bara två tecken, "hissen här" och "hissen inte här", eller trafikljusen med tre tecken, "grönt", "rött" och "gult". Andra, t.ex. vägskyltningen – som bilister ska kunna förstå – är mer komplexa; men språket är överlägset alla andra, eftersom, som sagt, det förfogar över ett obegränsat antal tecken.

Man brukar påstå att en bild säger mer ett tusen ord. Det kan så vara, men språket är ändå överlägset, ty det skulle kunna beskriva varje detalj i en bild, och framför allt kan en bild inte säga, exempelvis: "vi träffas utanför stationen i morgon klockan 15.45.

Skulle det regna då går jag in därför att jag brukar inte ha paraply med mig. Jag brukar vara punktlig, men skulle mitt tåg komma för sent, då är det möjligt att jag kommer några få minuter senare. Vi kan i alla fall skicka ett SMS till varandra". Människospråket besitter många specifica egenskaper som inte återfinns i primaternas språk, och vars lista är ganska lång, t. ex. tänjbarhet, obestämthet, föränderlighet. Vissa ord eller uttryck är väldigt specifica så till vida att de beskriver något mycket speciellt, t.ex. substantivet "korint" (en sorts russin), medan andra, som "sak" på svenska, eller "thing" på engelska eller "cosa" på spanska, betecknar allt möjligt som finns i universum.

Vårt språk fungerar bland mycket annat enligt en kategori semantiska distinktioner som kallas aspekter. Genom att förenkla en komplex verklighet till det yttersta, kan man påstå att de två viktigaste aspekterna kan symboliseras den ena av en punk och den andra av en linje, respektive punktuell och pågående aspekt. Exempel på den första är adjektivet "rädd" och verbet "vakna" (sluta sova); dessas motsvarigheter i den senare aspekten är "räddhågad" och "sova". När det gäller verbsystem har olka språkfamiljer olika sätt att markera skillnaden mellan punktuella och pågående handlingar.

Ryskan och andra slaviska språk har perfektiva och imperfektiva former av samma verb. Romanska språk har huvudsakligen två tempus i förfluten tid, t.ex. på franska "passé" – med två varianter – som innebär punktuell aspekt, och "imparfait", som innebär pågående aspekt. Svenskan kan uttrycka samma skillnad mellan båda aspekterna ibland med hjälp av verbet "sitta" – som kan också fungera som något slags hjälpverb – i t.ex. meningen: "när jag satt och läste en bok fick jag telefon från min vän".

Vårt modersmål utgör en del av vår personlighet och identitet; och det är så intimt förknippat med vårt inre att vi inte är helt medvetna om det. Låt oss fundera över följande liknelse. Mitt hjärta fungerar perfekt – åtminstone hoppas jag det – men jag har endast diffusa begrepp om hur, då jag kan varken anatomi eller fysiologi. Begreppet förtydligas bäst genom att använda feudiansk terminologi. Modersmålet upptar varken vårt "Bewusstsein" heller "Unterbewusstsein", utan något mitt emellan, nämligen vårt "Vorbewusstsein". Vi vet hel ekelt inte exakt hur vi talar. Sociolingvistiska experiment har visat att en talare har ibland uttalat ett avståndstagande från ett ord eller ett uttryck medan hen använde det.

Det finns dessutom en tendens hos somliga att betrakta vissa talspråkliga fenomen som felaktiga, bara därför att de accepterades inte när de som ungdomar skrev uppsatser i skolan. Frågan avser olika stilnivåer, som beror på de olika samhällssituationer vi befinner oss i när vi producerar, dvs. skriver eller talar. Talar vi med våra anhöriga eller nära vänner brukar vi inte vara så noga med ordval. Tvärtom skriver vi en artikel eller talar i ett offentligt sammanhang, då väljer vi noga hur vi ska uttrycka oss, eftersom stilnivån kan verka som vårt visitkort.

Detta tillstånd av "Vorbewusstsein" gör att lekmän – dvs. icke lingvister – vilseleds ibland om sitt modersmål eller andra språk. Ett skolexempel är folketymologin, dvs. ett överförenklat försök att förklara ett ords ursprung. Förleden "homo" i adjektivet "homosexuell" kan utgöra en sådan fälla. Man skulle kunna tro att den kommer från latinet eftersom "homo" betyder "människa" på detta språk, men "homo" härleds från grekiskan i det här fallet och betyder "samma". Jag har många gånger hört etniska svenskar – en gång självaste Tomas Tranströmer i Sveriges Radio – säga att svenskan är ett ordfattigt språk. Det kan så vara om jämförelsen med andra språk är implicit. Men man skulle kunna påstå motsatsen, ty svenskan har ofta en dubbeluppsättning ord, en germansk och en latisk synonym, t.ex. "växlighet" och "vegetation", "peka på" och "indikera", "följd" och "konsekvens", "genast" och "promt". Vilken är sannigen?

På en höft kan man påstå att t.ex. engelskan förfogar över fler ord än svenskan, bara därför att förstnämnda språk talas som modersmål av väldigt många miljoner personer i flera länder. Påståendet saknar dock vetenskapligt bevis, helt enkelt därför att det inte går att räkna hur många ord finns i ett språk. Detta är inte något lingvister brukar syssla med.

Det är nämligen oöverstigliga definitionssvårigheter som förhindrar en sådan kalkyl. Man vet naturligtvis hur många ord som finns in en ordbok, men ord i ett språk är inte bara de som registreras i ordböcker, och framför allt går det inte att jämföra antalet ord i olika språks ordböcker. Ska de ord som är döda, t.ex. Strindbergs "gråskäl" i stället för "gråsäl", räknas in? Och de ord som numera används väldigt sällan men ännu inte har försvunnit? Var går gränsen? Ska man räkna in dialektala ord, som ändå någon gång dyker upp när man talar eller skriver riksspråket?

Vilka är sådana? Ska de efemära ord i ungdomsspråket – oftast obegripliga för äldre generationer – ingå i beräkningen? De brukar försvinna snabbt, men en och en annan kan småningom införlivas i allmänspråket. Men vilka och när? Ska en nybildning som "zlatanera" vara med? Inte ens gränsen mellan egennamn och vanliga substantiv är skarp. Man vet inte t.ex. när efternamnet "Pullman" blev ett vanligt italienskt substantiv – som betyder "turistbuss".

Ska man räkna in också de tiotusentals facktermer som används inom de väldigt talrika discipliner och yrkesjargonger i det moderna samhället, ord som är okända för utomstående? Där är gränserna inte heller tydliga. Facktermer, t.ex. matematiska, juridiska, biologiska, är i princip exakta. Därmot ord i allmänspråket har ett mer tänjbart semantiskt användningsområde. Saken blir inte lättare av att språken förändar sig hela tiden i det moderna samhället som är i ständig förändring.

Dessutom finns det inte några tydliga gränser mellan fackspråken och allmänspråket. För inte så länge sedan brukade substantivet "sockersjuka" användas inom allmänspråket, och synonymen "diabetes" tillhörde läkarspråket. När kom "diabetes" in i det svenska allmänspråket? Man kan inte ange någon exakt tidpunkt. Sist men inte minst, ska utlänska – särskilt engelska – ord som är nykomlingar i svenskan, t.ex. "public" i sekvensen "public service" vara med i beräkningen?

På 1800-talet menade en del lingvister att människospråket ingick i en biologisk vetenskap. Numera är det inte många som tror på detta. Lingvistiken ska egentligen betraktas som en humanistisk vetenskap som är självständig från alla andra. Men språkvetenskapen använder sig av flera andra vetenskaper för att beskriva språket; t.ex. anatomi därför att munhålan äs skapt för att producera vissa ljud; fysiologi därför att talorganen fungerar på ett visst sätt; fysik, närmare bestämt akustik, som gör att de ljud som vi producerar kan analyseras och beskrivas.

Man kan fråga sig varför är språket så komplext? Därför att det aspeglar människans natur och människans strävande att förhålla sig till den ytterst komplexa värld vi lever i. Dess komplexitet avspeglas i sin tur i lingvistiken, som inte är en enhetlig vetenskap. Varje lingvistisk skola och var och en av de stora lingvister har egna definitioner av många lingvistiska termer. Språkets enorma komplexitet förtydligas bäst av att man inte har kunnat åstadkomma tillförlitliga automatiska översättningar, trots ihärdig forskning i artificiell intelligens. Jag har hört talas om en automatisk översättning från kinesiskan till engelskan inom ämnet biokemi. Den tilltänkte läsaren, en specialist på området, kunde inte förstå någonting av den engelska texten.

Avslutningsvis kan man ställa sig en viktig fråga. Kan ett så oerhört mäktigt verktyg som människospråket uttrycka allt? I princip kan ett kulturspråk uttrycka allt, beskriva allt, känslor, fenomen, händelser; dock med ett viktigt undantag. Språket kan inte uttrycka det som konsten uttrycker. Man kan naturligt försöka beskriva innehållet eller andemeningen i t.ex. en tavla, men de sinnesintryck eller känslor, de upplevelser som ett sådant konstverk förmedlar det kan man uppleva på riktigt bara genom att beskåda själva tavlan. Detta är också naturligt, därför att skulle man kunna uttrycka med ord vad konst uttrycker, då skulle man inte behöva skapa konst.

Fulvio Leone

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Intoleransens spelregler

I dagarna publicerades Forum för levande historias rapport Antisemitism och islamofobi – utbredning, orsaker och preventivt arbete. Det är ett viktigt arbete, och den komparativa ansatsen kan ytterligare hjälpa oss ...

Av: Simon Sorgenfrei | Essäer om religionen | 26 augusti, 2011

Nakhl en träkonstruktion som symboliserar imam Husseins kista. Foto Tarja Salmi-Jacobson

Hela Iran sörjer

Min iranska reseledare Yas stannar mitt i folkvimlet som rör sig framåt och vänder sig mot mig bakom. ”Jag vet inte vart vi ska men jag bara följer med”, utbrast ...

Av: Tarja Salmi-Jacobson | Resereportage | 30 november, 2016

Hiphop, rap och opera och stort hjärta

Kvartetten är Dustin Hoffmans regidebut. Känd skådespelare, Oscars vinnare, Hollywood-dragplåster … men hitintills alltså inte regissör. Hoffman satsar på skyhög mysfaktor, brittiska karaktärsskådespelare, kända från opera och teater, och anlägger ...

Av: Belinda Graham | Gästkrönikör | 13 augusti, 2013

Kreativiteten och patriarkatet

“Ingen vettig människa kan undgå att lägga märke till professorns makt. Till honom hör makten och pengarna och inflytandet. Han är ägaren av tidningen, dess redaktör och under-redaktör. Han är ...

Av: Oliver Bowers | Essäer om musik | 24 Maj, 2014

Närkontakt av tredje graden 

Av förekommen anledning bjuder vi på Vladimir Oravskys och Olle Ekstrands mästerliga filmanalys av Steven Spielbergs UFO-klassiker:   Konstnärens vilja att solidarisera sig med den tekniska vetenskapliga förändringsprocess som äger rum i ...

Av: Vladimir Oravsky | Utopiska geografier | 11 april, 2017

Att bygga broar mellan då och nu

När vi vandrar i spåret av det förgångna är vi samtidigt som fångar i nuets oerfarna steg, men det finns alltid möjligheten att bygga en bro mellan då och nu ...

Av: Eleonora Bru | Essäer om litteratur & böcker | 28 juli, 2010

C. J. E. En novell

Vid själslivets marginaler Höststormarna sänkte sina moln över lärdomsstaden och de ogenomträngliga bolstren av spindelvävsgrå dimma gav gatorna ett sken av den psykotiska outsäglighetsmystik som färgade de Maupassants sena, av syfilistöcknet ...

Av: C. J. E. | Utopiska geografier | 03 november, 2014

Veckan från Hyllan. Vecka 39, 2012

Sverige regeras av ”Det nya arbetarpartiet”. Deras huvudkonkurrent är det gamla arbetarpartiet. Lite märkligt att de två största partierna vill kalla sig för arbetarpartier, nya eller gamla, när de samtidigt ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 22 september, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.