Inför den Internationella kvinnodagen

I den bästa av världar skulle inte den här dagen behöva finnas i almanackan.I den bästa av världar skulle inte den här dagen behöva finnas överhuvudtaget.I den bästa av världar ...

Av: Solveig Olsson-Hultgren | 06 mars, 2013
Gästkrönikör

Shushan Purim i Jerusalem

Purim är en judisk högtid som firas till minne av judarnas räddning från en utrotnings komplott ledd av Haman i det Persiska riket på 400-talet före Kristus. Historien berättas i ...

Av: Loulou d'Aki | 22 Maj, 2010
Bildreportage

Vad är musikkritik?

Musikkritiken som vi känner den idag är omöjlig att tänka sig utan framväxten av dels den borgerliga offentligheten, dels de moderna teknologierna för reproduktion, distribution eller konservering. Likväl är det ...

Av: Thomas Sjösvärd | 25 Maj, 2009
Essäer om musik

Gör Bologna-processen yrkesskolor av Europas universitet?

Bildning är i motsats till utbildning inte direkt kopplad till ekonomiska syften - så uttryckte sig Wilhelm von Humboldt, men ett visst perspektiv på arbetsmarknaden vill de flesta studenter ändå ...

Av: Lilian O. Montmar | 28 mars, 2010
Allmänna reportage

  • Essäer
  • Publicerad:

Den svarta rosen från Paris. Om Juliette Gréco



Juliette Gréco som ungJuliette Gréco, ”den svarta rosen” från Saint-Germain-des-Prés, är en levandefranskikon. Hon har hyllats i alla tonarter, inte bara i Frankrike. Den 7 februari i år fyllde hon 87 år. Sin födelsedag i fjol firade hon med att framträda på Châtelet-teatern och i TV med några av sina mer kända visor. Förmodligen kommer den legendomspunna sångerskan även i år att fortsätta med sina offentliga framträdanden. Hon bor i kommunen Ramatuelle, nära Saint-Tropez i Provence-Alpes-Côte d’Azur. Stod som affischnamn på programmet inför den trettionde Ramatuelle-festivalen 2014. Svanesången får säkert vänta.

Juliette, född 7 februari 1927 i Montpellier, uppfostrades, liksom sin äldre syster Charlotte, nära Bordeaux av morföräldrarna efter föräldrarnas skilsmässa. Sitt första offentliga framträdande gjorde hon som tioåring på en talangjakt i skolan. Liksom föräldrarna var hon aktiv i motståndsrörelsen under andra världskriget. Tillsammans med sin mor och äldre syster fängslades hon 1943 av Gestapo men släpptes snart på grund av sin unga ålder. Modern och systern Charlotte skulle överleva koncentrationsläger och krig. Men säger Juliette: ”Min mor var aldrig en riktig mamma, hon levde som en soldat. Hon var en stilig kvinna, men inte kärleksfull. Jag har aldrig haft en riktig familj.

1945 besökte hon Saint-Tropez, blev förtjust i Rivieran, klimatet, Medelhavet.

”Vi var ett gäng ungdomar, nyfikna, upproriska och komplexfria”, förklarar hon. Scendebuten gjorde hon arton år gammal med att recitera dikter.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Senare på 1940-talet blev hon en publikdragande varietéartist på kabaréer i Paris. Alltid klädd i svart. Tilldelades 1952 Grand prix du disque. På 1950- och 60-talet medverkade hon i några franska och internationella filmer: Solen har sin gång 1957 (efter nobelpristagaren Hemingways succéroman, 1926); Ett moln på min himmel 1957 (byggd på artonåriga Françoise Sagans skandalomsusade debutroman Bonjour tristesse, 1954). Onkel Toms stuga (byggd på Harriet Beecher Stowes tendensroman (1852) mot negerslaveriet i USA: sydstater.

Miles DavisRedan vid Befrielsen hade Juliette skaffat sig teaterutbildning och träffat intellektuella på vänstra stranden. Som vän till författaren och musikern Boris Vian, sångaren och kompositören Serge Gainsbourg började den unga skådespelerskan sjunga i källarlokaler i Saint-Germain-des Prés på vänstra stranden. Därefter följer en otadlig karriär, stärkt av samarbete med legendarer som poeten Jacques Prévert, vissångarna och kompositörerna Georges Brassens, Charles Aznavour och Georges Moustaki. Hon uppmuntrade Jacques Brel vid dennes debut. Hennes gracila silhuett, becksvarta ögonfransar ochmelankoliskasammetsröst bedårade såväl kvinnor som män. Vem minns inte visorna Les feuilles mortes, Je hais les dimanches (”Jag hatar söndagar”) och den käckt uppfordrande Déshabillez-moi (”Klä av mig”). Passionerat förälskad i den karismatiska sångerskan blev amerikanske jazzmusikern Miles Davis och skådespelaren Michel Piccoli (som hon var gift med 1966-1977).

”Miles är fortfarande kvar i mitt liv (han avled 1991). Det finns personer som aldrig dör”, säger hon.

Françoise SaganI sina memoarer Jujube (1982) berättar hon i tredje person, rättframt och inte utan charm, om sin uppväxt och utveckling som självständig kvinna, om sin karriär som kabaré- och världsartist, samarbetet med Raymond Queneau (Si tu t’imagines), Boris Vian, Roger Vadim, Sartre, Brassens, om sin kärlekslängtan och sina misslyckade äktenskap, om sina turnéer jorden runt och möten med storheter från filmens värld. ”Jujubes” memoarer är förvisso inget litterärt mästerverk men kan ändå vara av intresse som ett levande person- och tidsdokument, särskilt glimtarna från efterkrigstidens parisiska artistliv. 1984 utsågs hon till Riddare av Hederslegionen, 2012 blev hon Kommendör av Hederslegionens nationella orden.

Känd som Grande Dame de la chanson blev Juliette, med sin raljanta humor, snart existentialisternas musa i Saint-Germain-des-Prés. Få är stunderna i hennes karriär som inte frammanar efterkrigstidens glansfulla Paris. Hennes senaste album, Ça se traverse et c’est beau (2012), är en lyrisk hyllning till Paris vackra broar.

– Gréco har miljoner poem i strupen, förklarade Sartre. ”Det var för henne jag skrev ett par visor: för att få se mina ord förvandlas till juveler.”

Efter kriget dröjde hon sig kvar i Paris med nattliga framträdanden på kabaréer och jazzklubbar. Snart blev hon en av huvudstadens mest kända bohemer, en älvalik ikon. 1946 var hon med och öppnade nattklubben ”Tabou”, legendarisk mötesplats för existentialister. Musiker, författare och konstnärer stämde här möten: Boris Vian spelade trumpet. Regelbundna gäster var också Orson Welles, Marlene Dietrich och viskompositören Joseph Kosma. Populärt kafé för vänsterintellektuella var även legendariska Café de Flore i hörnet av boulevard Saint-Germain och rue Saint Benoit. Här Sartre satt och filosoferade med Simone de Beauvoir. Och fyrade av, har det sagts, existentiella tankar direkt från kafébordet. Även Juliette Gréco styrde då och då stegen dit med filosofen Merleau-Ponty, och på kvällar i armkrok med författaren och jazztrumpetaren Boris Vian.

Juliette Greco nuI andra memoarboken Je suis faite comme ça (2012) noterar Juliette Gréco: ”Idén till min nya skiva om broarna i Paris fick jag efter en frukost med min utgivare Allard och Yann Ollivier, vd för varumärket. Jag anlände på uselt humör till vårt möte. Då de föreslog mig göra ett album om Paris, sa jag tvärt nej! Därefter har jag gått och drömt på broarna. En bro är poetisk och dramatisk. Det blir ett möte med döden, med kärleken. Under min karriär har jag bara skrivit fyra visor. Då jag alltid varit omgiven av eminenta författare så tänkte jag alltid, att jag inte kunde prestera något riktigt bra. I detta album har jag bara skrivit en sång, Le Miroir noir, nedtecknad i all hast.”

I memoarerna blickar Juliette Gréco tillbaka på sitt märkliga liv: hon berättar om sin barndom, sina vänner, romanser, resor och kampen mot sin sjukdom 2007. ”Det kostade på att skriva boken eftersom jag skildrar mycket personliga ting. Jag berättar om min svåra barndom. Jag fick en chock då min morfar dog, jag var bara sju år. Jag har ännu inte återhämtat mig. Som man var han den bästa tänkbara: närvarande, ömsint, beskyddande. Resultat: med denna förebild gick jag inte så få killar på nerverna. Jag förälskade mig i Darryl Zanuck, som liknade morfar. Men det fungerade inte, jag var så tankspridd, han var jämt svartsjuk. I boken berättar jag om Françoise Sagan. Att hon först dyker upp i slutet av berättelsen beror på att jag inte var frimodig nog. Så länge hon levde hade jag svårt att berätta om henne. Jag tycker inte om att utlämna personer jag verkligen håller av. Jag kan berätta allt om det yttre, det tuffa och fräcka, men föga om mina djupa privata känslor.”

”Min uppgift är alltjämt att tolka visor och stå i poesins tjänst”, framhöll 86-åringen nyligen i en intervju i Nice Matin. Ordet pensionär tycks inte ingå i hennes vokabulär.

Intervjuer i Le Nouvel Observateur 5/1 2012, Nice Matin 20/1 2013.

 

Åke Erlandsson

 

Ur arkivet

view_module reorder

Alla hjärtans dag

De första solstrålarna letade sig in i Wards kök och Doug tittade ut på den krispiga, blåa februarimorgonen och rörde sig så tyst han kunde medan han gjorde i ordning ...

Av: Henrik Johansson | Utopiska geografier | 06 juni, 2011

Vegetarianism – Om vördnad för livet

En nations storhet och dess moraliska utveckling kan bedömas utifrån hur deras djur behandlas. (Ghandi) Mänskligheten tycks idag stå vid ett vägskäl. Den stora välfärdsökningen i västvärlden har tveklöst andra mindre goda ...

Av: Lena Månsson | Essäer | 15 september, 2013

Bland tomtar, troll och mylingar: Har nordiska oknytt en chans mot amerikanska vampyrer?

Amanda Hellberg blev uppmanad av självaste Philip Pullman, den brittiske Astrid Lindgren pristagaren 2005 (ALMA priset), att skriva ”Jag väntar under mossan”, en ungdomsbok som handlar om Matilda som kommer ...

Av: Belinda Graham | Essäer | 21 december, 2012

Tonsättaren Lucio Garau och livets stora gåvor

  Lucio Garau är en tonsättare från Sardinien i Italien som har komponerat många verk som speglar musiken och ljuden från hans hemtrakter. Inte så mycket för folkmusiken i sig, utan ...

Av: Guido Zeccola | Musikens porträtt | 04 Maj, 2011

Sten Barnekow

Zazen och den omöjliga boken

Det är svårt för mig försöka formulera frågor om Sten Barnekows minst sagt mastodontiska bok, 2 144 sidor, Än zen då: En japansk zenmästares första besök i Sverige (Bokförlaget Nya ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om litteratur & böcker | 07 januari, 2017

Detalj från omslaget av Tiphaine Samoyault: Roland Barthes

Den polymorfe Roland Barthes

Poeten och essäisten Bo Gustavsson bjuder oss på ett poetiskt minne av den franska författaren Roland Barthes som skulle ha blivit 100 år i år.

Av: Bo Gustavsson | Litteraturens porträtt | 09 augusti, 2015

Le Chat Noir Gaudeamus

Bortglömd radikal från konstnärernas Montmartre

En ny bild av det tidiga nittonhundratalets Montmartre framträder när den politiskt medvetne målaren Théophile-Alexandre Steinlen får ta plats på Musée de Montmartre i Paris. Tidens strömningar och politiska dramatik ...

Av: Eva-Karin Josefson | Konstens porträtt | 27 februari, 2015

Stefan Whilde

Konsten att resa inkognito

Jag hade ätit Paila marina, en skaldjursgryta med för mycket mussla i, och avnjutit ett högst mediokert bordsvatten i samma trista lokal som två svettiga tanter och en krokryggad ...

Av: Tidningen Kulturen | Stefan Whilde | 02 april, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.