Rosa Luxemburgs martyrium

I förordet till antologin Röster om Rosa Luxemburg (1998) berättar Göran Greider om hur det gick till när Rosa Luxemburg mördades den 15 januari 1919. Fyra soldater kommer för att ...

Av: Mohamed Omar | 07 januari, 2014
Essäer om politiken

Yrkestrubadurernas 40-årsjubileum. Intervju med Pierre Ström

  YTF, Yrkestrubadurernas förening, bildades 1971. Initiativtagare var bland andra Fred Åkerström (föreningens förste ordförande), Cornelis Vreeswijk, Finn Zetterholm, Bengt Sändh, Pierre Ström, Lars Göransson och Torgny Björk. På den svenska ...

Av: Johannes Flink | 28 februari, 2011
Musikens porträtt

Stilbild ur The PIcture of Dorian Gray (1945

Den hemsökta målningen

Dorian Gray önskar sig evig ungdom, men hans önskning har ett pris. Hans kropp förblir evigt ung medan hans själ blir allt mer depraverad. I centrum för Oscar Wildes roman ...

Av: Mathias Jansson | 14 december, 2015
Essäer om konst

Bokmässan 2017 med Bildning, Luther, Röster från Irland och den blåvita 100-åringen 

Bildning - detta är årets tema på Bokmässan i Göteborg. Man passar bland annat på att fira 500-års jubileet av reformationen, en process som präglat europeisk historia och som ledde ...

Av: Belinda Graham | 28 september, 2017
Kulturreportage

  • Essäer
  • Publicerad:

Den svarta rosen från Paris. Om Juliette Gréco



Juliette Gréco som ungJuliette Gréco, ”den svarta rosen” från Saint-Germain-des-Prés, är en levandefranskikon. Hon har hyllats i alla tonarter, inte bara i Frankrike. Den 7 februari i år fyllde hon 87 år. Sin födelsedag i fjol firade hon med att framträda på Châtelet-teatern och i TV med några av sina mer kända visor. Förmodligen kommer den legendomspunna sångerskan även i år att fortsätta med sina offentliga framträdanden. Hon bor i kommunen Ramatuelle, nära Saint-Tropez i Provence-Alpes-Côte d’Azur. Stod som affischnamn på programmet inför den trettionde Ramatuelle-festivalen 2014. Svanesången får säkert vänta.

Juliette, född 7 februari 1927 i Montpellier, uppfostrades, liksom sin äldre syster Charlotte, nära Bordeaux av morföräldrarna efter föräldrarnas skilsmässa. Sitt första offentliga framträdande gjorde hon som tioåring på en talangjakt i skolan. Liksom föräldrarna var hon aktiv i motståndsrörelsen under andra världskriget. Tillsammans med sin mor och äldre syster fängslades hon 1943 av Gestapo men släpptes snart på grund av sin unga ålder. Modern och systern Charlotte skulle överleva koncentrationsläger och krig. Men säger Juliette: ”Min mor var aldrig en riktig mamma, hon levde som en soldat. Hon var en stilig kvinna, men inte kärleksfull. Jag har aldrig haft en riktig familj.

1945 besökte hon Saint-Tropez, blev förtjust i Rivieran, klimatet, Medelhavet.

”Vi var ett gäng ungdomar, nyfikna, upproriska och komplexfria”, förklarar hon. Scendebuten gjorde hon arton år gammal med att recitera dikter.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Senare på 1940-talet blev hon en publikdragande varietéartist på kabaréer i Paris. Alltid klädd i svart. Tilldelades 1952 Grand prix du disque. På 1950- och 60-talet medverkade hon i några franska och internationella filmer: Solen har sin gång 1957 (efter nobelpristagaren Hemingways succéroman, 1926); Ett moln på min himmel 1957 (byggd på artonåriga Françoise Sagans skandalomsusade debutroman Bonjour tristesse, 1954). Onkel Toms stuga (byggd på Harriet Beecher Stowes tendensroman (1852) mot negerslaveriet i USA: sydstater.

Miles DavisRedan vid Befrielsen hade Juliette skaffat sig teaterutbildning och träffat intellektuella på vänstra stranden. Som vän till författaren och musikern Boris Vian, sångaren och kompositören Serge Gainsbourg började den unga skådespelerskan sjunga i källarlokaler i Saint-Germain-des Prés på vänstra stranden. Därefter följer en otadlig karriär, stärkt av samarbete med legendarer som poeten Jacques Prévert, vissångarna och kompositörerna Georges Brassens, Charles Aznavour och Georges Moustaki. Hon uppmuntrade Jacques Brel vid dennes debut. Hennes gracila silhuett, becksvarta ögonfransar ochmelankoliskasammetsröst bedårade såväl kvinnor som män. Vem minns inte visorna Les feuilles mortes, Je hais les dimanches (”Jag hatar söndagar”) och den käckt uppfordrande Déshabillez-moi (”Klä av mig”). Passionerat förälskad i den karismatiska sångerskan blev amerikanske jazzmusikern Miles Davis och skådespelaren Michel Piccoli (som hon var gift med 1966-1977).

”Miles är fortfarande kvar i mitt liv (han avled 1991). Det finns personer som aldrig dör”, säger hon.

Françoise SaganI sina memoarer Jujube (1982) berättar hon i tredje person, rättframt och inte utan charm, om sin uppväxt och utveckling som självständig kvinna, om sin karriär som kabaré- och världsartist, samarbetet med Raymond Queneau (Si tu t’imagines), Boris Vian, Roger Vadim, Sartre, Brassens, om sin kärlekslängtan och sina misslyckade äktenskap, om sina turnéer jorden runt och möten med storheter från filmens värld. ”Jujubes” memoarer är förvisso inget litterärt mästerverk men kan ändå vara av intresse som ett levande person- och tidsdokument, särskilt glimtarna från efterkrigstidens parisiska artistliv. 1984 utsågs hon till Riddare av Hederslegionen, 2012 blev hon Kommendör av Hederslegionens nationella orden.

Känd som Grande Dame de la chanson blev Juliette, med sin raljanta humor, snart existentialisternas musa i Saint-Germain-des-Prés. Få är stunderna i hennes karriär som inte frammanar efterkrigstidens glansfulla Paris. Hennes senaste album, Ça se traverse et c’est beau (2012), är en lyrisk hyllning till Paris vackra broar.

– Gréco har miljoner poem i strupen, förklarade Sartre. ”Det var för henne jag skrev ett par visor: för att få se mina ord förvandlas till juveler.”

Efter kriget dröjde hon sig kvar i Paris med nattliga framträdanden på kabaréer och jazzklubbar. Snart blev hon en av huvudstadens mest kända bohemer, en älvalik ikon. 1946 var hon med och öppnade nattklubben ”Tabou”, legendarisk mötesplats för existentialister. Musiker, författare och konstnärer stämde här möten: Boris Vian spelade trumpet. Regelbundna gäster var också Orson Welles, Marlene Dietrich och viskompositören Joseph Kosma. Populärt kafé för vänsterintellektuella var även legendariska Café de Flore i hörnet av boulevard Saint-Germain och rue Saint Benoit. Här Sartre satt och filosoferade med Simone de Beauvoir. Och fyrade av, har det sagts, existentiella tankar direkt från kafébordet. Även Juliette Gréco styrde då och då stegen dit med filosofen Merleau-Ponty, och på kvällar i armkrok med författaren och jazztrumpetaren Boris Vian.

Juliette Greco nuI andra memoarboken Je suis faite comme ça (2012) noterar Juliette Gréco: ”Idén till min nya skiva om broarna i Paris fick jag efter en frukost med min utgivare Allard och Yann Ollivier, vd för varumärket. Jag anlände på uselt humör till vårt möte. Då de föreslog mig göra ett album om Paris, sa jag tvärt nej! Därefter har jag gått och drömt på broarna. En bro är poetisk och dramatisk. Det blir ett möte med döden, med kärleken. Under min karriär har jag bara skrivit fyra visor. Då jag alltid varit omgiven av eminenta författare så tänkte jag alltid, att jag inte kunde prestera något riktigt bra. I detta album har jag bara skrivit en sång, Le Miroir noir, nedtecknad i all hast.”

I memoarerna blickar Juliette Gréco tillbaka på sitt märkliga liv: hon berättar om sin barndom, sina vänner, romanser, resor och kampen mot sin sjukdom 2007. ”Det kostade på att skriva boken eftersom jag skildrar mycket personliga ting. Jag berättar om min svåra barndom. Jag fick en chock då min morfar dog, jag var bara sju år. Jag har ännu inte återhämtat mig. Som man var han den bästa tänkbara: närvarande, ömsint, beskyddande. Resultat: med denna förebild gick jag inte så få killar på nerverna. Jag förälskade mig i Darryl Zanuck, som liknade morfar. Men det fungerade inte, jag var så tankspridd, han var jämt svartsjuk. I boken berättar jag om Françoise Sagan. Att hon först dyker upp i slutet av berättelsen beror på att jag inte var frimodig nog. Så länge hon levde hade jag svårt att berätta om henne. Jag tycker inte om att utlämna personer jag verkligen håller av. Jag kan berätta allt om det yttre, det tuffa och fräcka, men föga om mina djupa privata känslor.”

”Min uppgift är alltjämt att tolka visor och stå i poesins tjänst”, framhöll 86-åringen nyligen i en intervju i Nice Matin. Ordet pensionär tycks inte ingå i hennes vokabulär.

Intervjuer i Le Nouvel Observateur 5/1 2012, Nice Matin 20/1 2013.

 

Åke Erlandsson

 

Ur arkivet

view_module reorder

Edgar Varèse – en ljudets mästare och befriare

Vi upplever nu en tid när det ekonomiska tänkandet ramar in våra liv som ofta saknar meningsfullt innehåll. Konstens kraftkälla, som Varèse såg som en huvudrollsinnehavare, behövs mer än någonsin. Vem ...

Av: Percival | Musikens porträtt | 04 augusti, 2012

Ulf Stenberg ur Den gamle stinsen DEL 5

Korta berättelser av Ulf Stenberg från boken Den gamle stinsen.

Av: Ulf Stenberg | Utopiska geografier | 10 Maj, 2017

Vilhelm Moberg- En väldig grep i sin samtids kompost

Det finns en andaktsfull helighet i omnämnandet av författaren Vilhelm Moberg, en sakral vördnad för den väldige smålänningen där epiteten och metaforerna kring författaren tycks har rötter fotade rakt ned ...

Av: Benny Holmberg | Litteraturens porträtt | 23 augusti, 2010

Simon O Pettersson. Den tübingska estetdöden

Friedrich Schlegel skriver i ett fragment: ”Nur derjenige kann ein Künstler sein, welcher eine eigne Religion, eine originelle Ansicht des Unendlichen hat.“ Jag tror detta är en korrekt uppfattning. Poesi ...

Av: Simon O Pettersson | Utopiska geografier | 03 mars, 2014

Skolan i Aten av Rafael

Jag läser som jag vill och funderar som jag tänker

De lärda må tvista med de olärda om vad som kan vara god litteratur. Kan det möjligtvis vara så, att läsandet av vissa böcker höjer såväl känsla som intellekt ...

Av: Annakarin Svedberg | Essäer om litteratur & böcker | 10 september, 2015

Veckan från Hyllan. Vecka 39, 2012

Sverige regeras av ”Det nya arbetarpartiet”. Deras huvudkonkurrent är det gamla arbetarpartiet. Lite märkligt att de två största partierna vill kalla sig för arbetarpartier, nya eller gamla, när de samtidigt ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 22 september, 2012

Mauro Luppichini. Arktis

Mauro Luppichini är en italiensk författare. Han har dock bott i Sverige i fem decennier och arbetat bland annat som bibliotekarie i Uppsala. Men han har alltid skrivit och publicerat ...

Av: Mauro Luppicchini | Utopiska geografier | 02 december, 2013

Landet som är vårt land är sig inte längre likt

Landet som är vårt land har förändrats, och förändrats i grunden. Jag tror det började med Kjell-Olof Feldt, en gång finansminister vid Ingvar Carlssons sida. Minns ni hur han allvarligt ...

Av: Crister Enander | Essäer om samhället | 17 oktober, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.