Funderingar kring teodicéproblemet

Teodicéproblemet, det vill säga frågan om hur förekomsten av en allsmäktig och god Gud kan vara förenlig med ondskan i världen har i alla tider plågat troende, som har svårt ...

Av: Bertil Falk | 27 november, 2012
Essäer om religionen

Veckan från hyllan, vecka 51-2012

Veckans stora begivenhet var Luciafirandet, utan tvekan en av de viktigaste svenska traditionerna. Förvisso inte svensk, men inte utan inhemska inslag: att supa skallen av sig och misshandla en närstående ...

Av: Gregor Flakierski | 15 december, 2012
Veckans titt i hyllan

Tänk att få dö på mars!

Jag frågade min dotterson om han skulle kunna tänka sig att resa till Mars och stanna kvar där för resten av sitt liv. Nej, det kunde han inte tänka sig ...

Av: Bertil Falk | 20 juli, 2012
Kulturreportage

Kulturkrönika September 2016

Fem kulturhöjdpunkter denna sensommar: 1) Sara Broos nya film Speglingar; 2) indie-pop kontra barock på Drottningholmsteatern ; 3) Tjajkovskijs balettklassiker Nötknäpparen i technoversion på Dansens hus; 4) renässans för ...

Av: Björn Gustavsson | 23 september, 2016
Björn Gustavsson

  • Essäer
  • Publicerad:

Den svarta rosen från Paris. Om Juliette Gréco



Juliette Gréco som ungJuliette Gréco, ”den svarta rosen” från Saint-Germain-des-Prés, är en levandefranskikon. Hon har hyllats i alla tonarter, inte bara i Frankrike. Den 7 februari i år fyllde hon 87 år. Sin födelsedag i fjol firade hon med att framträda på Châtelet-teatern och i TV med några av sina mer kända visor. Förmodligen kommer den legendomspunna sångerskan även i år att fortsätta med sina offentliga framträdanden. Hon bor i kommunen Ramatuelle, nära Saint-Tropez i Provence-Alpes-Côte d’Azur. Stod som affischnamn på programmet inför den trettionde Ramatuelle-festivalen 2014. Svanesången får säkert vänta.

Juliette, född 7 februari 1927 i Montpellier, uppfostrades, liksom sin äldre syster Charlotte, nära Bordeaux av morföräldrarna efter föräldrarnas skilsmässa. Sitt första offentliga framträdande gjorde hon som tioåring på en talangjakt i skolan. Liksom föräldrarna var hon aktiv i motståndsrörelsen under andra världskriget. Tillsammans med sin mor och äldre syster fängslades hon 1943 av Gestapo men släpptes snart på grund av sin unga ålder. Modern och systern Charlotte skulle överleva koncentrationsläger och krig. Men säger Juliette: ”Min mor var aldrig en riktig mamma, hon levde som en soldat. Hon var en stilig kvinna, men inte kärleksfull. Jag har aldrig haft en riktig familj.

1945 besökte hon Saint-Tropez, blev förtjust i Rivieran, klimatet, Medelhavet.

”Vi var ett gäng ungdomar, nyfikna, upproriska och komplexfria”, förklarar hon. Scendebuten gjorde hon arton år gammal med att recitera dikter.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Senare på 1940-talet blev hon en publikdragande varietéartist på kabaréer i Paris. Alltid klädd i svart. Tilldelades 1952 Grand prix du disque. På 1950- och 60-talet medverkade hon i några franska och internationella filmer: Solen har sin gång 1957 (efter nobelpristagaren Hemingways succéroman, 1926); Ett moln på min himmel 1957 (byggd på artonåriga Françoise Sagans skandalomsusade debutroman Bonjour tristesse, 1954). Onkel Toms stuga (byggd på Harriet Beecher Stowes tendensroman (1852) mot negerslaveriet i USA: sydstater.

Miles DavisRedan vid Befrielsen hade Juliette skaffat sig teaterutbildning och träffat intellektuella på vänstra stranden. Som vän till författaren och musikern Boris Vian, sångaren och kompositören Serge Gainsbourg började den unga skådespelerskan sjunga i källarlokaler i Saint-Germain-des Prés på vänstra stranden. Därefter följer en otadlig karriär, stärkt av samarbete med legendarer som poeten Jacques Prévert, vissångarna och kompositörerna Georges Brassens, Charles Aznavour och Georges Moustaki. Hon uppmuntrade Jacques Brel vid dennes debut. Hennes gracila silhuett, becksvarta ögonfransar ochmelankoliskasammetsröst bedårade såväl kvinnor som män. Vem minns inte visorna Les feuilles mortes, Je hais les dimanches (”Jag hatar söndagar”) och den käckt uppfordrande Déshabillez-moi (”Klä av mig”). Passionerat förälskad i den karismatiska sångerskan blev amerikanske jazzmusikern Miles Davis och skådespelaren Michel Piccoli (som hon var gift med 1966-1977).

”Miles är fortfarande kvar i mitt liv (han avled 1991). Det finns personer som aldrig dör”, säger hon.

Françoise SaganI sina memoarer Jujube (1982) berättar hon i tredje person, rättframt och inte utan charm, om sin uppväxt och utveckling som självständig kvinna, om sin karriär som kabaré- och världsartist, samarbetet med Raymond Queneau (Si tu t’imagines), Boris Vian, Roger Vadim, Sartre, Brassens, om sin kärlekslängtan och sina misslyckade äktenskap, om sina turnéer jorden runt och möten med storheter från filmens värld. ”Jujubes” memoarer är förvisso inget litterärt mästerverk men kan ändå vara av intresse som ett levande person- och tidsdokument, särskilt glimtarna från efterkrigstidens parisiska artistliv. 1984 utsågs hon till Riddare av Hederslegionen, 2012 blev hon Kommendör av Hederslegionens nationella orden.

Känd som Grande Dame de la chanson blev Juliette, med sin raljanta humor, snart existentialisternas musa i Saint-Germain-des-Prés. Få är stunderna i hennes karriär som inte frammanar efterkrigstidens glansfulla Paris. Hennes senaste album, Ça se traverse et c’est beau (2012), är en lyrisk hyllning till Paris vackra broar.

– Gréco har miljoner poem i strupen, förklarade Sartre. ”Det var för henne jag skrev ett par visor: för att få se mina ord förvandlas till juveler.”

Efter kriget dröjde hon sig kvar i Paris med nattliga framträdanden på kabaréer och jazzklubbar. Snart blev hon en av huvudstadens mest kända bohemer, en älvalik ikon. 1946 var hon med och öppnade nattklubben ”Tabou”, legendarisk mötesplats för existentialister. Musiker, författare och konstnärer stämde här möten: Boris Vian spelade trumpet. Regelbundna gäster var också Orson Welles, Marlene Dietrich och viskompositören Joseph Kosma. Populärt kafé för vänsterintellektuella var även legendariska Café de Flore i hörnet av boulevard Saint-Germain och rue Saint Benoit. Här Sartre satt och filosoferade med Simone de Beauvoir. Och fyrade av, har det sagts, existentiella tankar direkt från kafébordet. Även Juliette Gréco styrde då och då stegen dit med filosofen Merleau-Ponty, och på kvällar i armkrok med författaren och jazztrumpetaren Boris Vian.

Juliette Greco nuI andra memoarboken Je suis faite comme ça (2012) noterar Juliette Gréco: ”Idén till min nya skiva om broarna i Paris fick jag efter en frukost med min utgivare Allard och Yann Ollivier, vd för varumärket. Jag anlände på uselt humör till vårt möte. Då de föreslog mig göra ett album om Paris, sa jag tvärt nej! Därefter har jag gått och drömt på broarna. En bro är poetisk och dramatisk. Det blir ett möte med döden, med kärleken. Under min karriär har jag bara skrivit fyra visor. Då jag alltid varit omgiven av eminenta författare så tänkte jag alltid, att jag inte kunde prestera något riktigt bra. I detta album har jag bara skrivit en sång, Le Miroir noir, nedtecknad i all hast.”

I memoarerna blickar Juliette Gréco tillbaka på sitt märkliga liv: hon berättar om sin barndom, sina vänner, romanser, resor och kampen mot sin sjukdom 2007. ”Det kostade på att skriva boken eftersom jag skildrar mycket personliga ting. Jag berättar om min svåra barndom. Jag fick en chock då min morfar dog, jag var bara sju år. Jag har ännu inte återhämtat mig. Som man var han den bästa tänkbara: närvarande, ömsint, beskyddande. Resultat: med denna förebild gick jag inte så få killar på nerverna. Jag förälskade mig i Darryl Zanuck, som liknade morfar. Men det fungerade inte, jag var så tankspridd, han var jämt svartsjuk. I boken berättar jag om Françoise Sagan. Att hon först dyker upp i slutet av berättelsen beror på att jag inte var frimodig nog. Så länge hon levde hade jag svårt att berätta om henne. Jag tycker inte om att utlämna personer jag verkligen håller av. Jag kan berätta allt om det yttre, det tuffa och fräcka, men föga om mina djupa privata känslor.”

”Min uppgift är alltjämt att tolka visor och stå i poesins tjänst”, framhöll 86-åringen nyligen i en intervju i Nice Matin. Ordet pensionär tycks inte ingå i hennes vokabulär.

Intervjuer i Le Nouvel Observateur 5/1 2012, Nice Matin 20/1 2013.

 

Åke Erlandsson

 

Ur arkivet

view_module reorder

William Butler Yeats Hur visdomen kommer med tiden

Till Jonathan Swifts excentriska drag hörde hans försök att bestämma sitt eget eftermäle. Den långa dikten Verser vid dr. Swifts död, som skrevs c. 1731, och publicerades 1739, handlar om vad ...

Av: William Butler Yeats | Utopiska geografier | 18 juli, 2013

Hur påverkades Ingmar Bergman av August Strindberg?

År 1986 fick Ingmar Bergman stora problem med en uppsättning av August Strindbergs Ett Drömspel. Sjuka skådespelare och annat elände försvårade repetitionerna. Makterna tog över, tyckte han. Den där djävla ...

Av: Kurt Bäckström | Essäer om film | 28 mars, 2012

"Jag vill definitivt inte tillbaka till någon normal verklighet."

   "Jag vill definitivt inte tillbaka till någon normal verklighet." Ett samtal med Missy Suicide. Text & foto av Carl Abrahamsson Sajten suicidegirls.com har under sina fem års existens vuxit från att vara ...

Av: Carl Abrahamsson | Allmänna reportage | 30 december, 2009

Tanz der Gerippe von Michael Wolgemut

Nelly Sachs poetiska öde hand i hand med Paul Celan

(eller det Tyska som både död och hopp) ”Jag är icke mera jag; gudens meningslöshet är i mig. Tiden står stilla, rummet finns inte längre. Min tankes tanke svävar bort genom färglösa rymder, speglande ...

Av: Göran af Gröning | Essäer om litteratur & böcker | 25 december, 2014

”For the times they are a-changin'. Dylan, Savannah och musikminnet

Hettan dallrade ovanför det skräpiga hamnbassängsvattnet. På kajen studsade truckar fram på brännheta däck, järnvägsvagnar skramlade över rostiga spår, solen stekte så det bildades luftspeglingar ovanför de gröna presenningar som ...

Av: Benny Holmberg | Kulturreportage | 17 Maj, 2013

Simon O. Pettersson 

Deklassering

En ny lång novell av Simon O. Pettersson 

Av: Simon O. Pettersson | Utopiska geografier | 18 augusti, 2017

Naturvitenskap versus humaniora

Essayet mitt om naturvitenskap og humaniora er delt inn i seks-6- hovedavsnitt. I det første hovedavsnittet (A) skriver jeg mest om relasjonen mellom naturvitenskap og filosofi, hovedavsnitt  (B) er i ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 12 mars, 2010

Foto Märta Thisner

Scenkonstbiennalen i Norrköping 23-28 maj 2017

Det som  överskrider en genre växer sig allt starkare inom teatern. Varför? Antagligen därför att vi har ett sort behov av det som är nytt. Men framförallt  därför att vi ...

Av: Magnus Dahlerus | Essäer om scenkonst | 30 Maj, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.