Operasångare är också människor - Festtage Berlin 2010

Först var det Placido Domingo som ställde in och efter honom följde fyra andra i "Simon Boccanegra" och det var lite av ett B-lag som stod på Staatsopers scen ...

Av: Ulf Stenberg | 15 april, 2010
Reportage om scenkonst

Thomas Bernhard. Om geniet och fallet eller de sammanväxta i en verklighetens fiktion…

"What matters is whether we want to lie or to tell the truth and write the truth, even though it never can be the truth and never is the truth” (T ...

Av: Göran af Gröning | 03 oktober, 2013
Essäer om litteratur & böcker

Loveninjas - nu utan masker

Artist: Loveninjas Titel: Johnny C Loveninjas - nu utan masker Jag kommer ihåg ett stort hjärta och tre killar utklädda till kärleksfulla Turtles. Jag kommer ihåg tokroliga låtar om brutna penisar ...

Av: Sofia Lundgren | 27 oktober, 2006
Musikens porträtt

Bruno Kreisky 1983 foto Wkipedia

Bruno Kreisky och Sverige

Vad har Arne Carlsson med Wien att göra? Den frågan ställde jag mig hösten 1978 när jag var gästlärare i Österrike; uppdraget innefattade skolbesök och deltagande i fortbildningskurser för österrikiska ...

Av: Kurt Bäckström | 26 februari, 2017
Porträtt om politik & samhälle

  • Essäer
  • Publicerad:

Den svarta rosen från Paris. Om Juliette Gréco



Juliette Gréco som ungJuliette Gréco, ”den svarta rosen” från Saint-Germain-des-Prés, är en levandefranskikon. Hon har hyllats i alla tonarter, inte bara i Frankrike. Den 7 februari i år fyllde hon 87 år. Sin födelsedag i fjol firade hon med att framträda på Châtelet-teatern och i TV med några av sina mer kända visor. Förmodligen kommer den legendomspunna sångerskan även i år att fortsätta med sina offentliga framträdanden. Hon bor i kommunen Ramatuelle, nära Saint-Tropez i Provence-Alpes-Côte d’Azur. Stod som affischnamn på programmet inför den trettionde Ramatuelle-festivalen 2014. Svanesången får säkert vänta.

Juliette, född 7 februari 1927 i Montpellier, uppfostrades, liksom sin äldre syster Charlotte, nära Bordeaux av morföräldrarna efter föräldrarnas skilsmässa. Sitt första offentliga framträdande gjorde hon som tioåring på en talangjakt i skolan. Liksom föräldrarna var hon aktiv i motståndsrörelsen under andra världskriget. Tillsammans med sin mor och äldre syster fängslades hon 1943 av Gestapo men släpptes snart på grund av sin unga ålder. Modern och systern Charlotte skulle överleva koncentrationsläger och krig. Men säger Juliette: ”Min mor var aldrig en riktig mamma, hon levde som en soldat. Hon var en stilig kvinna, men inte kärleksfull. Jag har aldrig haft en riktig familj.

1945 besökte hon Saint-Tropez, blev förtjust i Rivieran, klimatet, Medelhavet.

”Vi var ett gäng ungdomar, nyfikna, upproriska och komplexfria”, förklarar hon. Scendebuten gjorde hon arton år gammal med att recitera dikter.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Senare på 1940-talet blev hon en publikdragande varietéartist på kabaréer i Paris. Alltid klädd i svart. Tilldelades 1952 Grand prix du disque. På 1950- och 60-talet medverkade hon i några franska och internationella filmer: Solen har sin gång 1957 (efter nobelpristagaren Hemingways succéroman, 1926); Ett moln på min himmel 1957 (byggd på artonåriga Françoise Sagans skandalomsusade debutroman Bonjour tristesse, 1954). Onkel Toms stuga (byggd på Harriet Beecher Stowes tendensroman (1852) mot negerslaveriet i USA: sydstater.

Miles DavisRedan vid Befrielsen hade Juliette skaffat sig teaterutbildning och träffat intellektuella på vänstra stranden. Som vän till författaren och musikern Boris Vian, sångaren och kompositören Serge Gainsbourg började den unga skådespelerskan sjunga i källarlokaler i Saint-Germain-des Prés på vänstra stranden. Därefter följer en otadlig karriär, stärkt av samarbete med legendarer som poeten Jacques Prévert, vissångarna och kompositörerna Georges Brassens, Charles Aznavour och Georges Moustaki. Hon uppmuntrade Jacques Brel vid dennes debut. Hennes gracila silhuett, becksvarta ögonfransar ochmelankoliskasammetsröst bedårade såväl kvinnor som män. Vem minns inte visorna Les feuilles mortes, Je hais les dimanches (”Jag hatar söndagar”) och den käckt uppfordrande Déshabillez-moi (”Klä av mig”). Passionerat förälskad i den karismatiska sångerskan blev amerikanske jazzmusikern Miles Davis och skådespelaren Michel Piccoli (som hon var gift med 1966-1977).

”Miles är fortfarande kvar i mitt liv (han avled 1991). Det finns personer som aldrig dör”, säger hon.

Françoise SaganI sina memoarer Jujube (1982) berättar hon i tredje person, rättframt och inte utan charm, om sin uppväxt och utveckling som självständig kvinna, om sin karriär som kabaré- och världsartist, samarbetet med Raymond Queneau (Si tu t’imagines), Boris Vian, Roger Vadim, Sartre, Brassens, om sin kärlekslängtan och sina misslyckade äktenskap, om sina turnéer jorden runt och möten med storheter från filmens värld. ”Jujubes” memoarer är förvisso inget litterärt mästerverk men kan ändå vara av intresse som ett levande person- och tidsdokument, särskilt glimtarna från efterkrigstidens parisiska artistliv. 1984 utsågs hon till Riddare av Hederslegionen, 2012 blev hon Kommendör av Hederslegionens nationella orden.

Känd som Grande Dame de la chanson blev Juliette, med sin raljanta humor, snart existentialisternas musa i Saint-Germain-des-Prés. Få är stunderna i hennes karriär som inte frammanar efterkrigstidens glansfulla Paris. Hennes senaste album, Ça se traverse et c’est beau (2012), är en lyrisk hyllning till Paris vackra broar.

– Gréco har miljoner poem i strupen, förklarade Sartre. ”Det var för henne jag skrev ett par visor: för att få se mina ord förvandlas till juveler.”

Efter kriget dröjde hon sig kvar i Paris med nattliga framträdanden på kabaréer och jazzklubbar. Snart blev hon en av huvudstadens mest kända bohemer, en älvalik ikon. 1946 var hon med och öppnade nattklubben ”Tabou”, legendarisk mötesplats för existentialister. Musiker, författare och konstnärer stämde här möten: Boris Vian spelade trumpet. Regelbundna gäster var också Orson Welles, Marlene Dietrich och viskompositören Joseph Kosma. Populärt kafé för vänsterintellektuella var även legendariska Café de Flore i hörnet av boulevard Saint-Germain och rue Saint Benoit. Här Sartre satt och filosoferade med Simone de Beauvoir. Och fyrade av, har det sagts, existentiella tankar direkt från kafébordet. Även Juliette Gréco styrde då och då stegen dit med filosofen Merleau-Ponty, och på kvällar i armkrok med författaren och jazztrumpetaren Boris Vian.

Juliette Greco nuI andra memoarboken Je suis faite comme ça (2012) noterar Juliette Gréco: ”Idén till min nya skiva om broarna i Paris fick jag efter en frukost med min utgivare Allard och Yann Ollivier, vd för varumärket. Jag anlände på uselt humör till vårt möte. Då de föreslog mig göra ett album om Paris, sa jag tvärt nej! Därefter har jag gått och drömt på broarna. En bro är poetisk och dramatisk. Det blir ett möte med döden, med kärleken. Under min karriär har jag bara skrivit fyra visor. Då jag alltid varit omgiven av eminenta författare så tänkte jag alltid, att jag inte kunde prestera något riktigt bra. I detta album har jag bara skrivit en sång, Le Miroir noir, nedtecknad i all hast.”

I memoarerna blickar Juliette Gréco tillbaka på sitt märkliga liv: hon berättar om sin barndom, sina vänner, romanser, resor och kampen mot sin sjukdom 2007. ”Det kostade på att skriva boken eftersom jag skildrar mycket personliga ting. Jag berättar om min svåra barndom. Jag fick en chock då min morfar dog, jag var bara sju år. Jag har ännu inte återhämtat mig. Som man var han den bästa tänkbara: närvarande, ömsint, beskyddande. Resultat: med denna förebild gick jag inte så få killar på nerverna. Jag förälskade mig i Darryl Zanuck, som liknade morfar. Men det fungerade inte, jag var så tankspridd, han var jämt svartsjuk. I boken berättar jag om Françoise Sagan. Att hon först dyker upp i slutet av berättelsen beror på att jag inte var frimodig nog. Så länge hon levde hade jag svårt att berätta om henne. Jag tycker inte om att utlämna personer jag verkligen håller av. Jag kan berätta allt om det yttre, det tuffa och fräcka, men föga om mina djupa privata känslor.”

”Min uppgift är alltjämt att tolka visor och stå i poesins tjänst”, framhöll 86-åringen nyligen i en intervju i Nice Matin. Ordet pensionär tycks inte ingå i hennes vokabulär.

Intervjuer i Le Nouvel Observateur 5/1 2012, Nice Matin 20/1 2013.

 

Åke Erlandsson

 

Ur arkivet

view_module reorder

Räkans fenomenologi

Vad är poesi? Är det att med björnkoll på versmått och rim svaja sig fram genom grekiska myter? Är det att tala med stora bokstäver om livet och döden och ...

Av: Jesper Nordström | Övriga porträtt | 28 januari, 2016

Skallmätningen som ideologi

År 1900 hade var femte svensk utvandrat. Oroliga prognosmakare tolkade samhällsutvecklingen i Sverige och utvandringen utifrån rena rashygieniska aspekter. "Det är bättre, att en svensk familj under primitiva förhållanden tar sin ...

Av: Lilian O. Montmar | Reportage om politik & samhälle | 31 juli, 2009

The roles of computer in doing and studying the art

Bernardo Nicoletti, redan bekant till våra läsare med artikeln A Hidden Part of the Culture: the Business Culture, tar en utgångspunkt från boken Futures past, för att visa de möjliga ...

Av: Bernardo Nicoletti | Essäer | 10 juni, 2013

Samuel Beckett och livets absurda teater

Nobelpristagaren i litteratur, Samuel Beckett, är den okrönte mästaren i att skriva om meningslöshetens och den tåliga väntans utdragna absurditeter och i förlängningen om den sorglustiga väntan på döden. Nerven ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 20 Maj, 2010

Att slå näven i bordet när det behövs

Man ska vara bestämd. Man ska veta vad man tycker och följa upp det i handling. Man ska slå näven i bordet om det behövs. Man ska visa i kroppsspråk ...

Av: Jessica Johansson | Jessica Johansson | 15 april, 2011

Batik -Buddha från Sri Lanka. Nu på min balkong

Buddhist i Miljonprogrammet

Min sons lekkamrat såg sig omkring med förundran. Vi var på historiska muséet i Stockholm och befann oss i en sal där det hängde krucifix från olika epoker och med ...

Av: Annakarin Svedberg | Kulturreportage | 07 augusti, 2017

Niclas Mossberg. Trädet

Niclas Mossberg har bland annat jobbat som ställningsbyggare på Leab och Sparta – Entreprenad och bemanning. Han har också skrivit ungdomsdikter som publicerats i antologin Eremonaout IV (2014).       Trädet Jag ska döda ...

Av: Niclas Mossberg | Utopiska geografier | 26 Maj, 2014

Poul Bjerre av Carl Milles

Om skapandets läkande kraft

Eva-Karin Josefson om allkonstnären Viking Dahl och samhället omkring honom.

Av: Eva-Karin Josefson | Övriga porträtt | 18 november, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.