Hafez grav i  Shiraz

Minnen av Usama

"För att kunna älska en människa måste den människan hålla sig gömd - så fort den visar sitt ansikte är det slut med kärleken.” - Ivan Karamazov

Av: Nikanor Teratologen | 12 mars, 2017
Teratologisk sondering

Lux aeterna

Dödens kalla hand berörde mig   Hans finger träffade mitt öga   Att inte längre se den tanken tröstar föga berör den dig?

Av: Oliver Parland | 31 maj, 2010
Utopiska geografier

Hemma hos Brita Johansson - ljungen frodas och trivs! Foto Brita Johansson

Odla ljung - Spännande kulturhistoria och handfasta trädgårdstips!

- Ljung passar bra för dekoration både ute och inne och används ofta av florister utomlands. Vit ljung blandas i England in i brudbuketter, eftersom den anses bringa tur. I ...

Av: Belinda Graham | 10 december, 2017
Kulturreportage

Eternal September och andra memes i konsten

När Cecilia Giménez i bästa välmening gav sig på att försöka restaurera 1800-tals målaren Elías García Martinez fresk av Jesus som höll på att förfalla i den lilla spanska kyrkan ...

Av: Mathias Jansson | 03 september, 2014
Essäer om konst

  • Essäer
  • Publicerad:

Den svarta rosen från Paris. Om Juliette Gréco



Juliette Gréco som ungJuliette Gréco, ”den svarta rosen” från Saint-Germain-des-Prés, är en levandefranskikon. Hon har hyllats i alla tonarter, inte bara i Frankrike. Den 7 februari i år fyllde hon 87 år. Sin födelsedag i fjol firade hon med att framträda på Châtelet-teatern och i TV med några av sina mer kända visor. Förmodligen kommer den legendomspunna sångerskan även i år att fortsätta med sina offentliga framträdanden. Hon bor i kommunen Ramatuelle, nära Saint-Tropez i Provence-Alpes-Côte d’Azur. Stod som affischnamn på programmet inför den trettionde Ramatuelle-festivalen 2014. Svanesången får säkert vänta.

Juliette, född 7 februari 1927 i Montpellier, uppfostrades, liksom sin äldre syster Charlotte, nära Bordeaux av morföräldrarna efter föräldrarnas skilsmässa. Sitt första offentliga framträdande gjorde hon som tioåring på en talangjakt i skolan. Liksom föräldrarna var hon aktiv i motståndsrörelsen under andra världskriget. Tillsammans med sin mor och äldre syster fängslades hon 1943 av Gestapo men släpptes snart på grund av sin unga ålder. Modern och systern Charlotte skulle överleva koncentrationsläger och krig. Men säger Juliette: ”Min mor var aldrig en riktig mamma, hon levde som en soldat. Hon var en stilig kvinna, men inte kärleksfull. Jag har aldrig haft en riktig familj.

1945 besökte hon Saint-Tropez, blev förtjust i Rivieran, klimatet, Medelhavet.

”Vi var ett gäng ungdomar, nyfikna, upproriska och komplexfria”, förklarar hon. Scendebuten gjorde hon arton år gammal med att recitera dikter.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Senare på 1940-talet blev hon en publikdragande varietéartist på kabaréer i Paris. Alltid klädd i svart. Tilldelades 1952 Grand prix du disque. På 1950- och 60-talet medverkade hon i några franska och internationella filmer: Solen har sin gång 1957 (efter nobelpristagaren Hemingways succéroman, 1926); Ett moln på min himmel 1957 (byggd på artonåriga Françoise Sagans skandalomsusade debutroman Bonjour tristesse, 1954). Onkel Toms stuga (byggd på Harriet Beecher Stowes tendensroman (1852) mot negerslaveriet i USA: sydstater.

Miles DavisRedan vid Befrielsen hade Juliette skaffat sig teaterutbildning och träffat intellektuella på vänstra stranden. Som vän till författaren och musikern Boris Vian, sångaren och kompositören Serge Gainsbourg började den unga skådespelerskan sjunga i källarlokaler i Saint-Germain-des Prés på vänstra stranden. Därefter följer en otadlig karriär, stärkt av samarbete med legendarer som poeten Jacques Prévert, vissångarna och kompositörerna Georges Brassens, Charles Aznavour och Georges Moustaki. Hon uppmuntrade Jacques Brel vid dennes debut. Hennes gracila silhuett, becksvarta ögonfransar ochmelankoliskasammetsröst bedårade såväl kvinnor som män. Vem minns inte visorna Les feuilles mortes, Je hais les dimanches (”Jag hatar söndagar”) och den käckt uppfordrande Déshabillez-moi (”Klä av mig”). Passionerat förälskad i den karismatiska sångerskan blev amerikanske jazzmusikern Miles Davis och skådespelaren Michel Piccoli (som hon var gift med 1966-1977).

”Miles är fortfarande kvar i mitt liv (han avled 1991). Det finns personer som aldrig dör”, säger hon.

Françoise SaganI sina memoarer Jujube (1982) berättar hon i tredje person, rättframt och inte utan charm, om sin uppväxt och utveckling som självständig kvinna, om sin karriär som kabaré- och världsartist, samarbetet med Raymond Queneau (Si tu t’imagines), Boris Vian, Roger Vadim, Sartre, Brassens, om sin kärlekslängtan och sina misslyckade äktenskap, om sina turnéer jorden runt och möten med storheter från filmens värld. ”Jujubes” memoarer är förvisso inget litterärt mästerverk men kan ändå vara av intresse som ett levande person- och tidsdokument, särskilt glimtarna från efterkrigstidens parisiska artistliv. 1984 utsågs hon till Riddare av Hederslegionen, 2012 blev hon Kommendör av Hederslegionens nationella orden.

Känd som Grande Dame de la chanson blev Juliette, med sin raljanta humor, snart existentialisternas musa i Saint-Germain-des-Prés. Få är stunderna i hennes karriär som inte frammanar efterkrigstidens glansfulla Paris. Hennes senaste album, Ça se traverse et c’est beau (2012), är en lyrisk hyllning till Paris vackra broar.

– Gréco har miljoner poem i strupen, förklarade Sartre. ”Det var för henne jag skrev ett par visor: för att få se mina ord förvandlas till juveler.”

Efter kriget dröjde hon sig kvar i Paris med nattliga framträdanden på kabaréer och jazzklubbar. Snart blev hon en av huvudstadens mest kända bohemer, en älvalik ikon. 1946 var hon med och öppnade nattklubben ”Tabou”, legendarisk mötesplats för existentialister. Musiker, författare och konstnärer stämde här möten: Boris Vian spelade trumpet. Regelbundna gäster var också Orson Welles, Marlene Dietrich och viskompositören Joseph Kosma. Populärt kafé för vänsterintellektuella var även legendariska Café de Flore i hörnet av boulevard Saint-Germain och rue Saint Benoit. Här Sartre satt och filosoferade med Simone de Beauvoir. Och fyrade av, har det sagts, existentiella tankar direkt från kafébordet. Även Juliette Gréco styrde då och då stegen dit med filosofen Merleau-Ponty, och på kvällar i armkrok med författaren och jazztrumpetaren Boris Vian.

Juliette Greco nuI andra memoarboken Je suis faite comme ça (2012) noterar Juliette Gréco: ”Idén till min nya skiva om broarna i Paris fick jag efter en frukost med min utgivare Allard och Yann Ollivier, vd för varumärket. Jag anlände på uselt humör till vårt möte. Då de föreslog mig göra ett album om Paris, sa jag tvärt nej! Därefter har jag gått och drömt på broarna. En bro är poetisk och dramatisk. Det blir ett möte med döden, med kärleken. Under min karriär har jag bara skrivit fyra visor. Då jag alltid varit omgiven av eminenta författare så tänkte jag alltid, att jag inte kunde prestera något riktigt bra. I detta album har jag bara skrivit en sång, Le Miroir noir, nedtecknad i all hast.”

I memoarerna blickar Juliette Gréco tillbaka på sitt märkliga liv: hon berättar om sin barndom, sina vänner, romanser, resor och kampen mot sin sjukdom 2007. ”Det kostade på att skriva boken eftersom jag skildrar mycket personliga ting. Jag berättar om min svåra barndom. Jag fick en chock då min morfar dog, jag var bara sju år. Jag har ännu inte återhämtat mig. Som man var han den bästa tänkbara: närvarande, ömsint, beskyddande. Resultat: med denna förebild gick jag inte så få killar på nerverna. Jag förälskade mig i Darryl Zanuck, som liknade morfar. Men det fungerade inte, jag var så tankspridd, han var jämt svartsjuk. I boken berättar jag om Françoise Sagan. Att hon först dyker upp i slutet av berättelsen beror på att jag inte var frimodig nog. Så länge hon levde hade jag svårt att berätta om henne. Jag tycker inte om att utlämna personer jag verkligen håller av. Jag kan berätta allt om det yttre, det tuffa och fräcka, men föga om mina djupa privata känslor.”

”Min uppgift är alltjämt att tolka visor och stå i poesins tjänst”, framhöll 86-åringen nyligen i en intervju i Nice Matin. Ordet pensionär tycks inte ingå i hennes vokabulär.

Intervjuer i Le Nouvel Observateur 5/1 2012, Nice Matin 20/1 2013.

 

Åke Erlandsson

 

Ur arkivet

view_module reorder

Om hälsodrycken rödvin och om monopoljätten Systembolagets pågående moralkampanj riktad mot sina egna…

Jag har väldigt svårt för Systembolagets reklamsnuttar i kommers-kanalerna. Falsk och präktig och sprängfylld med dubbelmoral och ett av staten och kapitalet godkänt förhärligande av monopolet som lösningen på våra ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 31 december, 2013

Författaren och vänstertwitterpöbeln

Författaren satt i aftonsolskenet och läppjade på ett glas portvin. Han hade vant till sig med det på sista tiden, då cognacen bet för mycket på honom – alltför mycket ...

Av: Simon O. Pettersson | Utopiska geografier | 18 augusti, 2014

Konventionalitet är inte moral. Om Charlotte Brontës Jane Eyre

De senaste 100 åren har berättelsen om Jane Eyre, denna brittiska Askunge med Pippi Långstrump-tendenser, filmatiserats över tjugo gånger. Nu senast som amerikansk storsatsning med Mia Wasikovska, ett stjärnskott som ...

Av: Matilda Amundsen Bergström | Essäer om litteratur & böcker | 12 oktober, 2011

Från Friskatorpet: Invånare och gäster. En bildkrönika

Som komplement till det skrivna språket tar jag hjälp av bildspråket. De flyger, springer, rullar sig, smyger, flaxar, hoppar och kryper. Jag följer efter med kameran och förevigar deras rörelser ...

Av: Emma Ehrlekrona | Gästkrönikör | 02 september, 2010

Avtäckandet

Det tillstånd av förhöjd verklighetskänsla som kan uppnås genom att man, i ensamhet och företrädesvis under en längre tid, tillåter sig att till fullo ge sig hän åt tillvaron i ...

Av: Mattias Lundmark | Agora - filosofiska essäer | 02 oktober, 2013

Idumea Vedamsson

Tidens flod

I The river of time berättar Igor Novikov om vad man trott och tror om tiden. Novikov är verksam som astrofysiker vid Köpenhamns universitet och har ägnat sig åt ...

Av: Idumea Vedamsson | Gästkrönikör | 06 juni, 2017

Franz Kafka. Foto: Wikipedia

Tre dikter av Franz Kafka

Erik Carlquist föreslår tre dikter av Franz Kafka tagna från brev han skrev.

Av: Erik Carlquist | Gästkrönikör | 11 augusti, 2015

En kulturgärning att minnas

På 1980-talet bor jag i Olseröd, en by norr om Österlen. Min granne Gunnar, f d lantbrukare, är en lång man i 70-årsåldern med engagemang och många synpunkter. En ...

Av: Brigitte Strand | Gästkrönikör | 13 juli, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.