Blanchot och Levinas med några vänner i Stradsbourg i slutet av 1920talet

Maurice  l'obscur

I sin intressanta artikel om surrealisten André Breton och hans tre romaner "Nadia", "Galen Kärlek" och "Arcane XVII" citerar Guido Zeccola vad Maurice Blanchot hade att säga om den första: ...

Av: Ivo Holmqvist | 03 juni, 2016
Litteraturens porträtt

En tyrann i tiden – Re Orso på Opera Comique

Det finns många sätt att börja en opera på. Det behöver inte vara med ouvertyren, även om det är det vanligaste. Ouvertyren kan man dessutom lägga i slutet av operan ...

Av: Ulf Stenberg | 26 Maj, 2012
Kulturreportage

Om Nijinskys teckningar

Bild och ande är på något sätt oskiljaktiga hos Nijinskys tecknade motiv värld. De linjer han skapar och återger med krita, kol, grafit, pastell eller olika sorters tusch och vattenfärger ...

Av: Jonas Lindman | 29 mars, 2012
Gästkrönikör

Andlighet och psykisk hälsa

Författaren Kerstin Stina Carlsson (1934-2003) berättar i sin självbiografi Transcendens eller psykos? om en sökares öde och beskriver hur hon genom svåra andliga kriser slutligen når fram till hälsa och ...

Av: Lena Månsson | 23 mars, 2009
Essäer om religionen

  • Essäer
  • Publicerad:

Harpan på Drachmanns grav



På skalden Holger Drachmanns grav bland klittren på Skagens Sønderstrand finns det en harpa, eller kanske är det en lyra. En lyra i järn på det minnesmonument som Peder Severin Kröyer skapade till Drachmanns minne. Drachmanns grav ligger bland klittren - med utsikt över havet och Grenen. Men havet är inte till att lita på, så Drachmanns urna och monument har måst flyttas flera gånger undan sandflykten. Nu tronar det inte längre så högt upp som det gjorde den gången, när Holger Drachmanns stämma i världen just hade tystnat.

Lyran på Drachmanns grav är inte bara en musikalisk symbok, den är faktiskt ett musikinstrument. Man kan spela på Drachmanns grav. Fyra strängar - fyra toner. H CISS E H. Ett slags keltiska klanger uppe i Nordjylland, vilket inte är det minsta märkligt. England och Danmark var ju samma land under forna tider. En egendomlig melodi, blandad med det ständiga bruset från havet och vinden. Vilken upptäckt - ingen i Skagen tycktes veta om det, förrän jag och min vän, den danske poeten, kom dit under en pingstvecka.

Vandratur omkring Skagen

Vi hade promenerat ut mot Grenen längs Sønderstranden. Jag ville visa min vän Drachmanns grav. Den gömde sig länge bland sandkullarna, men plötsligt låg den bara där. Med en torr krans, försedd med band ”Till Holger Drachmanns minne”, och med små buketter av vilda blommor och gräs från okända beundrare. Min vän, som också är komponist, försökte genast att slå an de fyra järnsmidda strängarna. En melodi kom fram, den hade funnits gömd där hela tiden. Vi beslöt att gå tillbaka nästa dag, nu försedda med en stämgaffel. Min vän poeten prövade ut melodin och bestämde vilka toner den innehöll. H CISS E H.

Sedan tillbaka i Skagen, där vi ställde frågan överallt - på museet, biblioteket, lokalradion, lokalsamlingarna: ”Vet ni att man kan spela på Drachmanns grav?” Ingen visste något om detta. Monumentet hade inte stått klart i sin nuvarande form - det var tidigare utskuret i trä - förrän flera år efter Drachmann död, när visste man inte på rak arm. Vem hade gömt melodin där? Var det P S Kröyer? eller en okänd smed? Eller var det bara så, att naturen själv skapat den - av vinden och havet och Holgers minne?

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Holger och Soffie Drachmann För Holger Drachmann är älskad i Skagen. Jag har mött människor som betraktar honom som ännu levande, ja, som till och med är uppenbarligen förälskad i den gamle skalden, konstnären och kvinnoförtjusaren. En kvinna berättade med lysande ögon, om alla de unga flickorna som Holger blivit förälskad i, även under sina äktenskap. ”Da mødte han en ung pige - og det kunde han ju ikke stå for!” Detta upprepades som ett ledmotiv. Fiskarbefolkningen hade älskade honom, han brukade bjuda in även dem till sina stora fester. Samma kvinna som berättat om de unge piger, talade också om att hennes mor mindes den sista stora festen som Drachmann höll i sin Villa Pax med sin unga lilla hustru Soffi. Soffi som var besvärlig, tyckte Drachmann, för hon försökte sätta gränser för hans frihet. Nå, i alla fall kom befolkningen i Skagen dit och blev trakterade och fick se alla lyktorna i träden och alla de fantastiskt utklädda gästerna i kronor, långa skägg, ståtliga valkyrior, änglar. Vilken fest det var den gången!

Holger Drachmann popularitet bland den allmänna befolkningen i Skagen har sina rötter längre tillbaka i tiden. Det fanns på runt 1800-talets mitt en räddningsman som hette Lars Kruse. Han var en av de allra dristigast, han hade egenhändigt räddat flera hundra människor ur strandade skepp. En man med svart skägg och skarpa bruna ögon. Han omkom till sist, då hans fiskarbåt gick under, så som var sådana mäns öde. Men hans gärning var oförglömlig. Kungen utdelade en gång, då Kruse julen 1862 undsatt ett svenskt fartyg, briggen DAPHNE från Göteborg, en Dannebrogsorden åt honom. Men då hände något märkvärdigt - eller kanske inte alls märkvärdigt egentligen. Skagens stad vill inte ge honom hans medalj, man returernerade den helt enkelt. Ursprunget låg i en händelse, som inträffat när Lars var 15 år. Han hade, som så många andra av Skagborna, tagit ett stycke gott virke som sköljts i land med vågorna, och sedan hade han sålt det vidare tillsammans med två kamrater till en bonde. Lars Kruse blev stämplade som oärlig, han var en tjuv. Han fick därför aldrig avge sin röst i valen i Skagen. Han blev inåtvänd och undvikande - utom till havs under räddningsaktionerna. Då var han den orädde, heroiske räddningsmannen, som anförde båtarna.

Holger Drachmann är älskad i SkagenSå Lars fick inte sin orden. Människorna i staden var upprörda under en lång tid. Även målaren Michael Ancher, som använt Lars som modell, var upprörd. Han bad Lars beskriva sina räddningar, och han fick små lappar med några nedklottrade rader på. Men Michael var lika litet som Lars Kruse själv en författare. Det var emellertid Holger Drachmann, och när han fick tag på de fullskrivna pappersbitarna och fick höra historien om Lars medalj, så skrev han boken om Lars Kruse, räddningsmannen. Denna väckte allmänt uppseende och gav till resultat att Lars Kruse äntligen fick sin medalj och sin upprättelse, efter 18 år. Detta glömde aldrig Skagborna, och Holger Drachmann blev för alltid älskad. Holger med alla sina vackra visor och dikter och sina fina målningar, med Grenen i vinterväder som höjdpunkt. Holger, kvinnokarlen, som gick klädd i slängkappa och stor vid hatt. Gammal till sitt utseende redan i förtid, men en gudagestalt för Skagborna. Hans begravning blev en storartad tillställning med ett långt begravningståg ut till stranden.

Och nu står Holger Drachmanns monument kvar i klittren, sedan hans aska för länge sedan gungat bort på vågorna. Det står där på sin kulle ovanför havet - och där står också den där märkliga harpan som man kan spela på. En liten egendomlig melodi, som får olika stämningslägen, allteftersom man slår an strängarna, med ett föremål, med fingertopparna eller en nagel. Jag skulle vilja pröva nästa gång med en liten klubba, som på en xylofon. Min vän, den danske poeten upptäckte melodin i Skagen en vårdag, då vinden blåst himlen klar och blå. Nu vilar den igen, dold i sina strängar. Ett hyllningsackord för den kanske mest älskade av Skagens stora män.

 

Kerstin Dahlén

 

Ur arkivet

view_module reorder

Höll tyst för att fånga rösten

En intervju med José James Innan José James släppte kontrollen och debuten The Dreamer höll han tyst i tre år, spelade in i två år och skrev spaltmetrar som slängdes ...

Av: Gustav Broms | Musikens porträtt | 27 juni, 2008

Analys av Kvasirmyten

1. Sammanfattning av innehållet i Kvasirmyten Enligt Snorres tolkning i Skaldskaparmál var mjöden en produkt av freden mellan asar och vaner. För att befästa freden spottade bägge parter i ett kar ...

Av: Kristian Pella | Essäer om religionen | 25 mars, 2012

En Londonresa

Jag inleder min sommarvecka i London med att åka dubbeldäckare… Inte den klassiska Routemastermodellen – EU-regler stoppade de där charmiga gamla modellerna där man via en öppen bakre perrong kunde ...

Av: Björn Gustavsson | Resereportage | 15 oktober, 2013

I den grymmaste av månader… Passionstid

Vi som lever i denna avförtrollade tid, nära nog utan någon levande anknytning till myter och den visdom de bar på, rester av den tradering vårt förhistoriska arv bevarat, har ...

Av: Oliver Parland | Essäer om musik | 14 april, 2017

Vi måste utvecklas tillsammans för att mänskligheten skall leva vidare. Intervju med Anders…

2009 började han med stand up comedy efter att ha stått på kabaré-scen redan under förskoletiden och därefter spelat teater, spelat i band, spelat mer teater och spelat i fler ...

Av: Anna Nyman | Reportage om scenkonst | 31 juli, 2013

Jubileum och gemenskap på Öland Roots

Tidigt på torsdag morgon är redan festivalen igång. Inne på festivalområdet är det full rulle med att soundchecka, dekorera och bygga scener. Ingen tycks störas av den höga musiken trots ...

Av: Liv Meijer Nordgren | Kulturreportage | 22 juli, 2013

Theo Jansen,

Vindljud och vindkraftodjur

Vindkraftverk uppfattas av en del som ett störande inslag i miljön. De är stora, fula och låter, men om man istället överlåter åt konstnärer och arkitekter, snarare än ingenjörer att ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 03 oktober, 2015

Himlens suveränitet

Himlen är alldeles klar. Bestulen på alla de moln som den var fylld av i gryningen. Och den tidiga timmens rödrosa färg, som låg likt nyvaken på den avlägsna, tunna ...

Av: Melker Garay | Melker Garay : Reflektioner | 30 juni, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.