Sofi Lerström Foto Sören Vilks

Björn Gustavsson intervjuar Sofi Lerström

Drottningholmsteatern upplevde under Gustav III:s regering sin verkliga storhetstid. När Gustav III år 1777 fått överta slottet efter sin mor såg han till att det spelades massor av teater och ...

Av: Tidningen Kulturen | 03 september, 2016
Musikens porträtt

Från diskurs till vägledande sanning

Bakgrund  Denna text handlar om hur en diskurs kan förvandlas till vägledande sanning. Utgångspunkten för detta arbete är Talal Asads argumentation kring religionsbegreppet vilket lyder: My argument is that there cannot be ...

Av: Kristian Pella | 16 april, 2012
Essäer om religionen

Füssli, Riefenstahl och nubafolket

Schweiz är ett välkänt textil- och exilland som i modern tid hyst sådana storheter som Lenin, Mussolini och Thomas Mann. Utanför kantonernas under århundraden försvarade riksgränser är det mindre känt ...

Av: Bo I. Cavefors | 06 september, 2013
Essäer om konst

Roger Scruton som uppfostrare

Denna text anländer året sent och består i en mer essäistisk anmälan av den svenska översättningen av den konservative filosofen Roger Scrutons Culture Counts från 2007 (sv. Atlantis & Axess ...

Av: Claes-Magnus Bernson | 15 november, 2010
Agora - filosofiska essäer

  • Essäer
  • Publicerad:

Harpan på Drachmanns grav



På skalden Holger Drachmanns grav bland klittren på Skagens Sønderstrand finns det en harpa, eller kanske är det en lyra. En lyra i järn på det minnesmonument som Peder Severin Kröyer skapade till Drachmanns minne. Drachmanns grav ligger bland klittren - med utsikt över havet och Grenen. Men havet är inte till att lita på, så Drachmanns urna och monument har måst flyttas flera gånger undan sandflykten. Nu tronar det inte längre så högt upp som det gjorde den gången, när Holger Drachmanns stämma i världen just hade tystnat.

Lyran på Drachmanns grav är inte bara en musikalisk symbok, den är faktiskt ett musikinstrument. Man kan spela på Drachmanns grav. Fyra strängar - fyra toner. H CISS E H. Ett slags keltiska klanger uppe i Nordjylland, vilket inte är det minsta märkligt. England och Danmark var ju samma land under forna tider. En egendomlig melodi, blandad med det ständiga bruset från havet och vinden. Vilken upptäckt - ingen i Skagen tycktes veta om det, förrän jag och min vän, den danske poeten, kom dit under en pingstvecka.

Vandratur omkring Skagen

Vi hade promenerat ut mot Grenen längs Sønderstranden. Jag ville visa min vän Drachmanns grav. Den gömde sig länge bland sandkullarna, men plötsligt låg den bara där. Med en torr krans, försedd med band ”Till Holger Drachmanns minne”, och med små buketter av vilda blommor och gräs från okända beundrare. Min vän, som också är komponist, försökte genast att slå an de fyra järnsmidda strängarna. En melodi kom fram, den hade funnits gömd där hela tiden. Vi beslöt att gå tillbaka nästa dag, nu försedda med en stämgaffel. Min vän poeten prövade ut melodin och bestämde vilka toner den innehöll. H CISS E H.

Sedan tillbaka i Skagen, där vi ställde frågan överallt - på museet, biblioteket, lokalradion, lokalsamlingarna: ”Vet ni att man kan spela på Drachmanns grav?” Ingen visste något om detta. Monumentet hade inte stått klart i sin nuvarande form - det var tidigare utskuret i trä - förrän flera år efter Drachmann död, när visste man inte på rak arm. Vem hade gömt melodin där? Var det P S Kröyer? eller en okänd smed? Eller var det bara så, att naturen själv skapat den - av vinden och havet och Holgers minne?

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Holger och Soffie Drachmann För Holger Drachmann är älskad i Skagen. Jag har mött människor som betraktar honom som ännu levande, ja, som till och med är uppenbarligen förälskad i den gamle skalden, konstnären och kvinnoförtjusaren. En kvinna berättade med lysande ögon, om alla de unga flickorna som Holger blivit förälskad i, även under sina äktenskap. ”Da mødte han en ung pige - og det kunde han ju ikke stå for!” Detta upprepades som ett ledmotiv. Fiskarbefolkningen hade älskade honom, han brukade bjuda in även dem till sina stora fester. Samma kvinna som berättat om de unge piger, talade också om att hennes mor mindes den sista stora festen som Drachmann höll i sin Villa Pax med sin unga lilla hustru Soffi. Soffi som var besvärlig, tyckte Drachmann, för hon försökte sätta gränser för hans frihet. Nå, i alla fall kom befolkningen i Skagen dit och blev trakterade och fick se alla lyktorna i träden och alla de fantastiskt utklädda gästerna i kronor, långa skägg, ståtliga valkyrior, änglar. Vilken fest det var den gången!

Holger Drachmann popularitet bland den allmänna befolkningen i Skagen har sina rötter längre tillbaka i tiden. Det fanns på runt 1800-talets mitt en räddningsman som hette Lars Kruse. Han var en av de allra dristigast, han hade egenhändigt räddat flera hundra människor ur strandade skepp. En man med svart skägg och skarpa bruna ögon. Han omkom till sist, då hans fiskarbåt gick under, så som var sådana mäns öde. Men hans gärning var oförglömlig. Kungen utdelade en gång, då Kruse julen 1862 undsatt ett svenskt fartyg, briggen DAPHNE från Göteborg, en Dannebrogsorden åt honom. Men då hände något märkvärdigt - eller kanske inte alls märkvärdigt egentligen. Skagens stad vill inte ge honom hans medalj, man returernerade den helt enkelt. Ursprunget låg i en händelse, som inträffat när Lars var 15 år. Han hade, som så många andra av Skagborna, tagit ett stycke gott virke som sköljts i land med vågorna, och sedan hade han sålt det vidare tillsammans med två kamrater till en bonde. Lars Kruse blev stämplade som oärlig, han var en tjuv. Han fick därför aldrig avge sin röst i valen i Skagen. Han blev inåtvänd och undvikande - utom till havs under räddningsaktionerna. Då var han den orädde, heroiske räddningsmannen, som anförde båtarna.

Holger Drachmann är älskad i SkagenSå Lars fick inte sin orden. Människorna i staden var upprörda under en lång tid. Även målaren Michael Ancher, som använt Lars som modell, var upprörd. Han bad Lars beskriva sina räddningar, och han fick små lappar med några nedklottrade rader på. Men Michael var lika litet som Lars Kruse själv en författare. Det var emellertid Holger Drachmann, och när han fick tag på de fullskrivna pappersbitarna och fick höra historien om Lars medalj, så skrev han boken om Lars Kruse, räddningsmannen. Denna väckte allmänt uppseende och gav till resultat att Lars Kruse äntligen fick sin medalj och sin upprättelse, efter 18 år. Detta glömde aldrig Skagborna, och Holger Drachmann blev för alltid älskad. Holger med alla sina vackra visor och dikter och sina fina målningar, med Grenen i vinterväder som höjdpunkt. Holger, kvinnokarlen, som gick klädd i slängkappa och stor vid hatt. Gammal till sitt utseende redan i förtid, men en gudagestalt för Skagborna. Hans begravning blev en storartad tillställning med ett långt begravningståg ut till stranden.

Och nu står Holger Drachmanns monument kvar i klittren, sedan hans aska för länge sedan gungat bort på vågorna. Det står där på sin kulle ovanför havet - och där står också den där märkliga harpan som man kan spela på. En liten egendomlig melodi, som får olika stämningslägen, allteftersom man slår an strängarna, med ett föremål, med fingertopparna eller en nagel. Jag skulle vilja pröva nästa gång med en liten klubba, som på en xylofon. Min vän, den danske poeten upptäckte melodin i Skagen en vårdag, då vinden blåst himlen klar och blå. Nu vilar den igen, dold i sina strängar. Ett hyllningsackord för den kanske mest älskade av Skagens stora män.

 

Kerstin Dahlén

 

Ur arkivet

view_module reorder

Per aspera ad astra

Författaren Cordwainer Smith (1913-1966) sa en gång att det inte finns någon litterär genre som har skapat så många forskare som science fiction-genren. Och det stämmer. Många astronauter, ingenjörer och ...

Av: Bertil Falk | Essäer | 12 juni, 2014

Napoleon den III, skaparen av det moderna Frankrike?

Napoleon den tredjeNapoleon den III, den kanske mest missförstådde kejsaren, föddes för tvåhundra år sedan, den 20 april 1808.  I sina memoarer skriver Hortens, Hollands drottning om sin nyfödde son ...

Av: Anne Edelstam | Essäer om samhället | 15 oktober, 2008

Psykotexten. Del 1. Man blir inte älskad när man är extrem

"Krigskonst är att förgås med blommorna, litteratur är att odla odödliga blommor. Och odödliga blommor är konstgjorda blommor" Yukio Mishima Sidorna som följer upphittades vid ett rivningsarbete i ett för länge sedan ...

Av: Johann von Fritz | Essäer | 25 juli, 2013

Les Murray

Rabulisten och sanningssägaren Les Murray

Australiens enfant terrible, Les Murray, har nyligen åter hamnat i hetluften efter en litteraturpolitisk dispyt med landets premiärminister, Tony Abbott. Vem är denne poet, ofta nämnd som en möjlig nobelpristagare ...

Av: Michael Economou | Litteraturens porträtt | 23 januari, 2015

Tänk om du vore ditt första steg - och ut i rymden?!

Om Hanna Hallgrens diktande Fredag ger mig en bukett blommor som jag inte vet namnet på, ingen vet vad de heter. Jag har frågat på torget där de står men ...

Av: Eleonora Bru | Litteraturens porträtt | 05 juli, 2008

Musik skapad av låtsasspråk

Sångaren i [ingenting], Christopher Sander, är aktuell med soloskivan "Hej hå!" och en spelning på festivalen Where The Action Is. Över en tallrik indiskt bakfyllekäk berättar han om Astrid Lindgren ...

Av: Rasmus Thedin | Musikens porträtt | 25 juni, 2009

Someone for me – Whitney Houston tribute

För några år sen berättade jag för en tjejkompis i Stockholm att jag hade vaknat upp med en dröm om att Whitney Houston var död. Hade drömt om att alla ...

Av: Annelie Babitz | Gästkrönikör | 15 februari, 2012

Väntan som finns

Det som finns finns i väntan rör oss och blir till. Väntan på vad? På vem? Du är ett ensamt korn som faller och faller. .. Träden i oktober flammar och fäller sina ...

Av: Bo Gustavsson | Utopiska geografier | 27 juni, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.