Hon fångar djurens blickar

Hare – bearbetad litografi på frigolit av Riitta Tjörneryd Blicken mellan djur och människa, som kanske har spelat en avgörande roll i det mänskliga samhällets utveckling, och som alla människor i ...

Av: Niels Hebert | 24 mars, 2008
Konstens porträtt

En stor opinionsbildare

Jag befann mig i Indien när jag strax före jul fick budskapet att Björn Fremer gått bort. Det kändes vemodigt, främst för att han var en god vän (som dessutom ...

Av: Bertil Falk | 30 januari, 2014
Övriga porträtt

Utklädd till livet . Intervju med Little Annie

Som sextonåring i New Yorks förort ville hon bli artist – och började klä sig som en. "Du ser ut som om du borde stå på scen", sa någon. Hon ...

Av: Frida Sandström | 23 juli, 2013
Musikens porträtt

Vilken napp är din napp?

Om vi kunde se all den strålning som omgärdar oss, skulle vi märka att det dominerande inslaget i vår miljö stammar från mobiltelefoner. Inte nog med att man måste lyssna ...

Av: Carl Abrahamsson | 20 februari, 2011
Carl Abrahamsson

  • Essäer
  • Publicerad:

Werner Schwab och lidandet



Foto Spieltriebe 32 Abfall Bergland Cäsar - Eine Menschensammlung von Werner Schwab1997 spelades Werner Schwabs pjäs Folkmord eller min lever är meningslös, på Intiman i Malmö. Fick fin kritik. Svarta rosor ströddes. Samtidigt med detta skådespel publicerade Bokförlaget Symposion Schwabs Himlen min kärlek eller mitt döende byte (översättning av Ulf Peter Hallberg), kompletterat med några Schwabreflektioner kring teaterns väsen och språk, med boktiteln En världslig totalsmädelse.

1992 utkom på tyska Schwabs Abfall, Bergland, Cäsar. Eine Menschensammlung (Residenz Verlag, Salzburg), där författarens expressionistiska brutalprosa kommer till sin rätt även i tryckt form.

Likt tyskspråkiga författare som Norbert Gstrein, Josef Winkler och Peter Weber, ägnade sig Schwab (konstnär och författare) åt civilisationskritik. Författarnas texter uppträder som fallna änglar i de tysk/österrikisk/schweiziska kulturlandskapen. Alkoholism, incest, aktiv sexualitet, mord och kannibalism är visserligen företeelser folk i allmänhet inte är obekanta med - det skulle i så fall vara kannibalism, å andra sidan finns det ju även verbal kannibalism - men att tala om detta så som Schwab talade om det gör man definitivt inte på moraliserande kulturredaktioner.

Djupare sett utövade Schwab samhällskritik, materialismkritik, sekulariseringskritik. Samtidigt var Schwab medveten om att teatern "underhåller staten", att teatern lockar fram "ett leende" i statens, i maktens "uttråkade konsistens". Som en sentida medresenär till Artaud insåg Schwab att teatern är en "gigantomanisk anakronism” - men att just däri ligger dess existensberättigande. Utan det anakronistiska utanförskapet gentemot samhällsmaskineriet, är teatern obehövlig, en "långtråkig grisdynga". Schwab var kompromisslös i ordexcesserna. Han konstruerade välkalkylerade katastrofer och provokationer. I hans dramatik skildras avgrunderna bortom normalitetens välpolerade fasader. Schwab klädde av anständigheten och den i sina egna ögon anständige tvingades blotta sin amoraliska moralism. Ett postumt Nobelpris till Schwab hade varit ett gott val i dessa dagar när vi står inför en ny fyraårsperiod med Bush.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Själv var Schwab en moralisk amoralist. Därför är det aningen komiskt när Ulf Peter Hallberg - i några notiser om Schwabs liv och verk - talar om det schwabska språkets massiva "kontrastverkan mellan tal och situation", om den "fullständiga diskrepansen mellan språk och handling". Det förhåller sig nämligen exakt tvärtom. Schwab var en mästare i att skapa den totala, den absoluta, överensstämmelsen mellan talet och den FAKTISKA situationen, den fullständiga överensstämmelsen mellan språket och det FAKTISKA skeendet. Schwabs attacker var (är, i den mån han fortfarande läses) som ett plågsamt fortissimo när han eldar på för fullt under den försoffade mänsklighetens behov av harmoni, av "mänsklighet". I prosaboken Abfall, Bergland, Cäsar skriver han att "en verklig människa, en människa som existerar i verkligheten, som är av kött och blod och hjärna och skit, skulle man verkligen inte angripa, nej, en sådan människa skulle man aldrig angripa". Utifrån sådan storartad insikt formades Schwabs moralism, att kunna se, uppfatta och ta lärdom av det mänskliga i det "omänskliga".

Ja, Schwab "eldar på för fullt under den försoffade mänsklighetens behov av harmoni", han skrev om smärta, lidande och extas. Så gjorde även Anders Piltz i en artikel i tidskriften Signum (1997:1). Piltz skrev om den lidande människan och om utilitaristisk "normalitet", i sak samma ämne som Schwabs huvudtema, men utan dennes insikt om att såväl utilitaristisk normalitet som kristen/dvs. katolsk normalitet i hög grad även är icke-normalitet. Med andra ord: icke-normalitet är ofta det sant normala. Vilket Schwab insåg och åskådliggjorde effektivt i sin prosa och i sina skådespel, i sin gränsöverskridande konst. Piltz, däremot, blandar samman nyttonormalitet med teologisk och filosofisk normalitet/icke-normalitet. Piltz sammanfattar: "Guds kärlek är det enda som kan göra lidandet uthärdligt".

Werner SchwabÄr Guds kärlek det enda som kan göra lidandet uthärdligt? Av vad består Guds kärlek? Är det inte istället precis tvärtom, att det är ifrågasättandet av Guds kärlek, misstanken om och rädslan för frånvaron av Guds kärlek och som en följd av detta VILJAN TILL, STRÄVAN EFTER OCH LÄNGTAN MOT Guds kärlek som gör lidandet uthärdligt?

Agenten, författaren till det självbiografiska mästerverket Vishetens sju pelare(1926) och den sexuellt aktive outsidern T.E. Lawrence, Prinsen av Mecca, avlider omedelbart sedan han den 19 maj 1935 slirat med mc:n, en 1932 års Brough Superior SS-100 på den regnhala raksträckan från flygvapnets kaserner hem till eremitaget Cloud Hill.

Lawrence var ett utomäktenskapligt barn. Sann man blir Lawrence först när han fostrats i den medeltida Oxfordmiljön: där lär han sig fysiskt och moraliskt mod - Lawrence härdar kroppen och, likt Schwab, praktiserar sin homosexualitet.

I Vishetens sju pelare beskriver Lawrence sina upplevelser som brittisk agent i Arabien åren före och under första världskriget. Han är ytterst kritiskt mot Churchills falskspeleri gentemot Syrien.

Jag märker att resonemanget flyter ut över ökensanden. Därför: åter till Piltz artikel i Signum, men först mer om Lawrence som i sin självbiografiska bok beskriver mystiken kring smärtupplevelser när han talar om smärtan som sexuell lust och som absolution då människans metafysiska vilja kolliderar med den sekulariserade och politiska världens krav. Att smärta, lidanden och umbäranden öppnar portarna mot frihet visste också självutlämnande äventyrare som Hemingway, Malraux och Jünger. Likt de Saint-Exupérys Lille Prins fann Lawrence smärtan/lidandet i Arabiens öknar. Endast smärta/lidande, törst, längtan efter vatten och törsten efter Gud, gav dem övertygande bevis om att de verkligen levde, att blod flyter genom ådrorna, att livet existerar. I lidandet upptäcker de Guds kärlek, att livet existerar som ett svar på törsten efter livets skapare. De vet att det är först genom att döda fienden de bär inom sig själva som de kan nå den totala utlevelse som påskyndar och provokativt positivt påverkar Jagets förlossning. Behovet av smärta, lidande och sexuell extas är vägen, en av vägarna, till att bli mottaglig för Guds kärlek, Guds nåd.

Den största smärtan upplever Lawrence vid avskedet från den fjortonårige arabpojken Dahoum. Med honom kunde agenten "förödmjuka sin kropp och känna sig fri i själarnas gemenskap". Själarnas gemenskap, vad är det om inte ett fint bevis på Guds kärlek. Guds kärlek är inte det enda som kan göra lidandet uthärdligt. Det är inte vissheten om Guds kärlek som gör lidandet möjligt: det är istället smärtan/lidandet, den absoluta utlevelsen, den totala upplevelsen, som låter människan smaka, kanske få visshet om, Guds kärlek; genom smärtan/lidandet/extasen förenas människan med Gud i kärlek.


Bo I Cavefors

Vi tackar Eva Nylander, bibliotekarie och kulturarvschef på Universitetsbiblioteket, Lunds universitet, där Bo I Cavefors arkiv och rättigheter finns.

Ur arkivet

view_module reorder

Vilket språk talar Gud? — om bibelns väg till Sverige

Fader war i himiriki hælecht hauis thit namn. til kom os thit rike. warde thin wili hær i iordhriki swa sum han warder i himiriki. wart daglict brød gif os ...

Av: Thomas Notini | Essäer om religionen | 11 mars, 2013

En skånsk europé. Om Göran Lundstedt

Göran Lundstedt är en gedigen litteraturvetare som valt att ställa sig utanför universitetet och bli kritiker och essäist. Han riktar sig inte mot den akademiska sfären utan mot ett marknadsanpassat ...

Av: Gunnar Lundin | Essäer om litteratur & böcker | 20 december, 2010

En mademoidame som går sin egen väg

Den franska traditionen och allmänna regeln säger att man av hövlighet skall titulera personer och ge dem epitet som monsieur, madame och mademoiselle. Den franska författarinnan Isabelle Sojfer ifrågasätter denna ...

Av: Anna Nyman | Litteraturens porträtt | 05 oktober, 2011

Mastodon - på jakt efter herravälde

Heavy metal med dess otaliga subgenrer är en av de konstformer som nått bred publik och samtidigt delvis kunnat vara relativt svårtillgänglig. Inom kommersiell pop, r´n´b, hip hop och rock ...

Av: Mattias Segerlund | Musikens porträtt | 24 januari, 2012

Ellen Thesleff foto Public Domain Wikipedia

Kulturkrönika, tidig vår 2016

Björn Gustavsson fortsätter att tycka. Nu om Ellen Thesleff med flera

Av: Björn Gustavsson | Björn Gustavsson | 28 mars, 2016

I nationalskaldens kristallkula

Förr höll de sig i skymundanskrev anonyma brevkom med anonyma tillropanonyma uppringningarföretog anonyma överfallnu törs de kasta maskernanu har de namn och ansiktengoda danska namnfrostiga danska ansiktennu har de upptäckt ...

Av: Nancy Westman | Övriga porträtt | 07 november, 2010

Målarprinsen i arbete (omkring 1905).  Foto: Emil Eiks

Prins Eugen och folkbildningsfrågorna i början av 1900-talet

Övertygad antinazist, liberal demokratianhängare och folkbildare - Mats Myrstener ger oss en inblick i målarprinsen Eugens liv och verk.

Av: Mats Myrstener | Essäer om konst | 09 december, 2017

De döda författarnas skog

Jag slår av motorn, stiger ur bilen och lyssnar till den stora stillheten i de döda författarnas skog, hör vinden prassla i cedrar och kastanjer, ser den svepa vidare i ...

Av: Johan Werkmäster | Essäer om litteratur & böcker | 21 april, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.