Erland Lagerroth - sökandet är vårt största äventyr

Trots sina åttiosju år är Erland Lagerroth en av våra mest entusiastiska sökare efter nya sätt att se på människan och hennes plats i kosmos. Man tänker sig att människor ...

Av: Antoon Geels | 25 mars, 2011
Essäer

Lindellhallen. Lage Lindell. Formspråk.

Inom arkitektur talar man om en stereotom känsla som åsyftar volymen, en distanslöshet, en öppenhet. Den må vara subjektiv, alla tolkar vi rum olika, men den är också bestämmande för det ...

Av: Allan Persson | 01 februari, 2012
Essäer om konst

Med försonande och förlåtande ögon

  Ingmar Bergman. Fotograf: Bengt Wanselius Med försonande och förlåtande ögon Tidningen Kulturen hedrar den beundransvärde filmaren, författaren och dramatikern Ingmar Bergman. Denna vecka porträtterar Crister Enander honom som författare. Nästa vecka presenterar ...

Av: Crister Enander | 07 augusti, 2007
Essäer om film

Det förlorade paradiset Om Marcel Prousts incestuösa madeleinekakor

Insvept i klädbylten sittande i sin mentala krypta i den korkvadderade sängkammaren arbetar den sjuke Marcel Proust nätterna igenom med sitt mästerverk. Sönderhostad av en tuberkulös hosta, drogad av tunga ...

Av: Benny Holmberg | 26 juli, 2010
Essäer om litteratur & böcker

  • Essäer
  • Publicerad:

Chaplin och hans skugga



Charlie ChaplinDet händer inte ofta att en bok håller mig fången timmar i sträck tills jag läst ut den. Men Charles Chaplins My Autobiography gjorde det när den just hade kommit. På ett halvt sekels avstånd minns jag bättre platsen där jag läste den – en villa i en lummig förstad till Plainfield i New Jersey, en av de första dagarna i september 1964 – än vad som stod i boken. Jag kommer i alla fall ihåg att jag tyckte att den första hälften var bäst, den som handlar om hans tidiga svåra år i Londons slum. Fadern försvann tidigt, och han och den några år äldre brodern Sidney fick klara sig själva medan deras mor Hannah i omgångar var intagen på mentalsjukhus.

De senare avsnitten i självbiografin är mera tillrättalagda när de förtiger en hel del pinsamheter. Det framgår av David Robinsons encyklopediskt innehållsrika Chaplin: His life and Art som är den hittills mest omfattande levnadsteckningen – det finns ett par hundra andra. En annan bok som stått sig bra är Lars Forssell Chaplin, ett kort inkännande porträtt av en besläktad själ. Lagom till hundraårsminnet av Chaplins debut som filmregissör har Peter Ackroyd nu skrivit en fascinerande bok om honom, mycket längre än Forssells men mycket kortare än Robinsons: Charlie Chaplin (Chatto & Windus, London 2014).

1914 kom Chaplins första egna film, och sedan gick det raskt. Bara under det året hann han med ytterligare 35 stycken, visserligen korta. Hans berömmelse spred sig blixtsnabbt över världen. Nästa år var han redan världens mest berömda människa, påstår Ackroyd, en 25-åring som var fylld av lika delar hävdelsebehov och självöverskattning: ”Jag är känd i delar av världen där man aldrig hört talas om Kristus.” Lenin hörde till hans beundrare, och Debussy upptäckte redan före filmtiden Chaplins fenomenala känsla för rytm och hans musikalitet – han komponerade alla melodier till sina spelfilmer.

En röd tråd  i Ackroyds summering av liv och verk är kontrasten mellan den älskvärda rollfiguren med spanskrör, vida byxor och plommonstop som räddar barn och fallna kvinnor, och mannen bakom rollen som ofta och kanske oftast var en riktig svinpäls. Skandalerna var många kring hans affärer med mycket unga flickor, helst tonåriga, de faderskapsmål som han drogs in i, och flera stormiga äktenskap. Så träffade han dramatikern Eugene O´Neills vackra dotter Oona som var 36 år yngre. De var gifta till hans död. Han krävde att hon ständigt skulle finnas vid hans sida, med påföljd att hon drack för mycket (hon hade att brås på, hennes far var alkoholist som så många av hans författarkolleger). Och han var inte sällan en skräck för sina många barn.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ackroyd har en hel del att säga om hans relation till flickor och kvinnor. Han skröt med att ha legat med mer än tvåtusen av dem även om Georges Simenon hade gjort det med mångdubbelt fler, om man får tro honom själv – i båda fallen ska det nog tas med en del nypor salt. Den tidlöst vackra stumfilmsstjärnan Louise Brooks var en av dem som utsattes för hans sexuella attacker, Ackroyd återger en burlesk episod om det. Den mångmördande sol-och-vårare Monsieur Verdoux, den cyniske huvudpersonen i en av hans bästa filmer, är driven av sentimentalitet men lika mycket av kvinnoförakt. Det är en av hans riktigt stora roller. Den filmen var för bitter och mångtydig för att gå hem i USA, men i Europa förstod man att uppskatta den.

Chaplin var svår att leva med, kan man läsa sig till. Efter hans död på juldagen 1977 stal gravplundrare kistan och ringde Paulette Goddard, en av hans tidigare fruar och minnesvärd i filmen Moderna tider. De hoppades på en häftig lösensumma: ”Vi har Chaplin!”. Men tji fick de: ”So what?” sa hon, och bröt samtalet. Hon hade då bakom sig ett mycket mera lyckligt giftermål, det med Erich Maria Remarque som på ett helt annat sätt än den maniskt självupptagne Chaplin befann sig på samma våglängd. Chaplin var noga med att ha allt under kontroll när han spelade in sina filmer och kunde vara obehaglig och arrogant mot personal och medspelare, det verkar vara mer regel än undantag. Han kunde som perfektionist låta spela in samma scen trettio-fyrtio gånger innan han var nöjd, bland annat den där den blinda blomsterflickan i Stadens ljus ger luffaren en bukett.

Så blev den också en av hans betydande långfilmer, om än inte riktigt lika bra som Guldfeber där Chaplins tidiga erfarenheter från pantomimer på engelska music halls kom till nytta, och inte riktigt lika intressant som satiren mot Hitler i Diktatorn. Likheterna mellan honom och Chaplin är slående. Båda var födda i april 1889, deras fäder var suputer, deras mödrar hade nervösa besvär (och många skäl till dem). Båda var suveräna estradörer, båda var despoter, båda var korta i rocken. Hitler såg Diktatorn vid ett par tillfällen vid privata visningar. Man kan undra vad han tyckte om den profetiska scenen där Hynkel bollar storhetsvansinnigt med en jordglob tills den spricker.

 Ackroyd kommer också in på hetsen mot Chaplin i Amerika under McCarthy-tiden när han skälldes för kommunist, en pinsam tid i Hollywoods historia. Han var ett geni både som regissör och skådespelare och klarade av övergången från stum- till ljudfilm genom att vara sparsam med replikerna men generös med musiken, men samtidigt var han en dysterkvist som läste Schopenhauer. Han var svår att samarbeta med och monoman i det mesta han företog sig. Barndomens trauman lämnade ärr i själen, han var ständigt rädd för att bli ruinerad och skräckslagen för att han skulle bli vansinnig som modern.

Hans omvittnade sparsamhet som gränsade till snålhet bottnade i hans ständiga skräck för fattigdom och ekonomisk ruin, grundlagd under hundåren i London. Han var förutseende när han skrev över sina tillgångar på Oona i tid innan hetsen mot honom för oamerikansk verksamhet drog i gång. Så kunde de föras över till Schweiz där han tillbragte resten av livet, nära granne med Vladimir Nabokov (fast om de träffades så har det inte satt några spår). Mot slutet åstadkom han allt svagare filmer, och hans sista svaga år var nog inte så roliga.

Den ständigt skrivande Peter Ackroyd har bakom sig ett stort antal böcker, levnadsteckningar, romaner, stadsmonografier och litterär kritik. Det märks att han skrivit en bred biografi om Dickens och en stor bok om London och floden Thames - liksom i Chaplins egen självbiografi är avsnitten i Ackroyds bok om uppväxten i London de mest läsvärda. De tidiga åren i Hollywood hos Mack Sennets Keystone Corps, före hans regidebut, liksom de senare med turbulensen kring alla trassliga affärer med kvinnor och den offentliga förföljelsen under femtiotalet blir lite summariska, och filmanalyserna kunde varit mera utförliga även om de är bra.

Hursomhelst övertygar hans huvudtes att filmfiguren Charlie Chaplin var en spegling och skuggbild av personen Charles Chaplin: ”As Chaplin became more powerful in life, Charlie became less assertive and more subservient. As Chaplin incurred the wrath of the public for his philandering, Charlie became less libidinous. Chaplin became a millionaire while Charlie was always impoverished. Chaplin was a dedicated and professional film-maker, whereas Charlie could settle down to no employment. Charlie was Chaplin´s shadow self.”

 

Ivo Holmqvist

 

Ur arkivet

view_module reorder

”Jag kommer att förverkliga barnhemmet ”

”Jag kommer att förverkliga barnhemmet ” Varje enkrona i vårt land gör reklam för Nisti Stêrks hyllade revy För Sverige i tiden som åter spelas i Stockholm. På Maxim bjuder hon ...

Av: Agneta Tröjer | Filmens porträtt | 09 oktober, 2007

"Att skriva är att verka..." En palestinsk intellektuell som försökt ta sitt ansvar

Jag visste inte att han nyligen hämtat sig efter hjärninfarkt och lungcancer-operation. Sedan den där julidagen har jag hunnit möta Abdel-Qader Yassine några gånger. Och när jag väl kommit över ...

Av: Pia Brimstedt | Övriga porträtt | 06 oktober, 2013

Slutet i Blå Tornet

I juni 1911 kom August Strindberg fram till att hans dödsår borde vara 1912. Den slutsatsen drog han genom att kombinera årtal ur sitt liv. I ett brev till den ...

Av: Kurt Bäckström | Essäer om litteratur & böcker | 13 Maj, 2012

Ungdomlig revolt i bildningsromanen

Om Wilhelm Meisters läroår av Goethe Goethe på landet i Italien. Johann Heinrich Wilhelm Tischbein, 1786 Det är sent 1700-tal och den tyske köpmanssonen Wilhelm Meister vill bryta sig loss från sin ...

Av: Elin Schaffer | Essäer om litteratur & böcker | 07 april, 2008

Frances Hodgson Burnett

Du kan aldrig finna samma trädgård två gånger

Trädgården. Drömmen om den egna täppan. Paradiset på jorden. Edens lustgård eller Candides lustfyllda odlande i Voltaires upplysningsroman. Har du en boksamling och en trädgård så har du allt!

Av: Belinda Graham | Essäer om litteratur & böcker | 16 juli, 2017

Hämta andan och anden i Wien

Wienarna hämtar andan på söndagarna. Efter en veckas hård stress är det en utmärkt idé. På Heldenplatz möts lokalbefolkningen och turisterna som med kameror på magen eller mobiltelefoner i händerna ...

Av: Lilian O. Montmar | Resereportage | 29 oktober, 2013

Jag drömde om Cornell…igen

Egentligen är det en ganska osannolik historia. En tjugosjuårig försäljare av designade textilier råkar av en slump få syn på en collageroman av Max Ernst, La Femme 100 têtes, blir ...

Av: Gilda Melodia | Gilda Melodia | 16 januari, 2017

Ben Jonson Senaste statsmannaropet

Britten Ben Jonson (1572-1637) skrev satirer och komedier, som länge gjorde honom minst lika uppskattad som Shakespeare. En av dem uppfördes av Shakespeares trupp. Jonson formulerade sig någon gång ganska snålt ...

Av: Ben Jonson | Utopiska geografier | 29 juli, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.