Nostalgi över en liberal vägröjare

Nyligen avled George McGovern (1922-2012). Han blev 90 år, men hur många svenskar minns honom annat än möjligen som den man som vid presidentvalet 1972 gick mot en brakförlust medan ...

Av: Bertil Falk | 19 september, 2013
Övriga porträtt

Queerspel

  Scen ur spelet Bully. Queerspel Efter att spelet Bully (recenserat i Kulturen 2006-12-08) kommit ut dröjde det inte länge förrän man på forumet gaygamer.net (en site för "boys who like boys who ...

Av: Calle Hedrén | 16 februari, 2007
Essäer om samhället

Funderingar runt det estetiska

Vad är estetik? Jag tror inte att jag – ens bland mina litterära och filosofiska vänner – är ensam om att någon gång ägnat saken en åtminstone hastig tanke. Varefter ...

Av: Carsten Palmer Schale, | 19 juli, 2012
Agora - filosofiska essäer

Veckan från hyllan, Vecka 14 - 2012

 På fredag fyller Ingvar Kamprad år. Jag visserligen inte för vana att hylla gamla nazister, men visst är Kamprad ett fenomen. Gammal nasse som sagt, skatteflykting, och alkis därtill, men ...

Av: Gregor Flakierski | 31 mars, 2012
Veckans titt i hyllan

  • Essäer
  • Publicerad:

Diktaren, världen, bokindustrin



Kommer land och skogar som ligger öde åter att blomstra?Är det ekonomin som styr den skapande energin? Eller är den konstnärliga och skapande energin den sanna ekonomin?

Staten, det vill säga. regeringar i alla sina former, lägger ofta hämsko på allt fritt skapande. Den fria tanken och den fria anden krymper ihop och riskerar att bli en fossil som ingen känner igen. Underhållningen har inga gränser. Det finns underhåll och underhållning, men endast ett fåtal talar om under.

I naturen finns det gott om under. Men många gånger är det svårt att prisa en natur som människan gjort sitt bästa för att förgifta. Hon försöker reglera sin egen natur och den stora naturen, som hon är en del av. Nu är hon i tjänst hos pengarna. Hon tjänar pengar. Hon får ofta stora summor för en livsfarlig tjänstgöring. Ja, vi vet: atombomber, kärnvapen, kärnkraft, naturförstörande gruvdrift och ett otal kemiska produkter som borde kunna undvikas. Men fabrikerna måste hållas i gång, människor måste ju få arbete. De måste ju fostras, uppfostras, disciplineras … Man kan undra: Är den nutida civiliserade normalmänniskan (normopaten) en skräddarsydd historia som tillhör det förgångna?

Vägrar vi nu, vi som skriver, att gå i raka led, att leverera våra ord till ordfabriker som ibland luskammar och friserar dessa ord innan de paketeras och slängs ut på marknaden? Paketen rullar på löpande band och når lätt de rätta distributörerna, försäljarna och ordbetjänterna.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Men hur stor roll spelar diktaren och poesin i detta sammanhang? Den mexikanske poeten Octavio Paz (nobelpristagare 1990) skriver: ”Poesi är kunskap, räddning, kraft, frigjordhet. Med förmåga att förändra världen. Poetisk verklighet är revolutionär av naturen, en andlig övning, ett medel till inre frigörelse. Poesin uppenbarar denna värld. Den skapar en annan.” (Ur El arco y la lira, Bågen och lyran.)

Joel Petterssons oljemålning Landsväg finns idag att beskåda på Ålands konstmuseum i MariehamnDiktaren och konstnären Joel Pettersson, som verkade på Åland i början av förra seklet, blev känd först på 1970-talet när hans texter hittades och redigerades av Valdemar Nyman. Joel såg sig själv som en utvald. Han skrev: ”Jag är ingen dålig skribent ty jag har gudagåvan, den vackert brinnande gudagnistan i min själ.”

I hans bok Eldtände står det: ”De dära tendensromanerna som behandlar ett visst motiv – man lägger opp själva planen i början, man måttar och skär till och sömmar – är det icke hantverkeri? Men diktarens levande verkliga liv är det inte. Ju mer jag tänker häruppå ju klarare blir det för mig att det är liksom en mission jag har att utföra. Det är frigörandet av diktaren från bokindustrien.”

Ålandsdiktaren Joel Pettersson hade ett levande sätt att uttrycka sig och använde sig av en något avvikande ortografi (exempelvis ordet djur utan d). För honom var lyckokänslan en viktig mänsklig egenskap, en känsla som gör att man kan känna sig entusiastisk och tacksam inför naturens ständiga underverk. På hans tid hade inte medierna fångat själarna så effektivt som de nu har. Elementens och naturens språk var fortfarande dominerande. Förläggarna som tog hand om manuskript kunde vara generösa med sina tillgångar, och poetiska genier kunde få en chans att komma till tals. Men allt ändrades snabbt. Inte bara inom bokindustrin. Konsten eller, om man så vill, den själsliga människans sanna uttryck, glömdes ofta bort i den allmänna ruljangsen.

”Snabbare tid snabbare,” som diktarinnan Nelly Sachs skriver i en dikt i boken Glödande gåtor. Bilar, flyg, nya medier såsom film, TV, datorer, smartphones … Allt snabbade upp sig, och naturen blev en tillflyktsort och för vissa ett semesterparadis. Byarna avfolkades, städerna utökades och människor rusade runt som arbetsmyror. Alla måste dra sitt strå till stacken. Det hela måste ju löna sig. Ekvationerna måste gå ihop. Men hur har det gått? Butiker och varuhus är fulla av mat. Men vilken typ av mat? Nej, det är inte alltid som giftiga tillsatser och onödiga smaksättningar ingår. Den ekologiska medvetenheten växer. Ändå finns det i det som Joel Pettersson skrev före 1920 en stor aktualitet. Till exempel i en saga där en konung återkommer till det land som hans folk har haft ansvar för: ”Han kom till sitt fordom så vackra land och fann det likt en sophög. Söndersplittrat och sönderklöst och sönderkrafsat. Alla fiskar fångade, alla fåglar skjutna, alla jur dödade. Skogen var skövlad, marken sönderhackad, berget söndersprängt, vattnet förorenat och luften full av förruttnelse. Och mitt ibland all denna härligheten kravlade och kröp hanses folk tuggande och slitande uti torvor och mull, vanskapta med hundra lyten och uppfyllda med tusen sjukdomar. Det var ett folk som hade sjunkit lägre ner än jurens ståndpunkt. Ty juren i skogen de leva sitt liv men dessa människor de levde icke, de endast åt och arbetade.”

Självporträtt av Joel PetterssonJa, den österrikiske överdriftsförfattaren Thomas Bernhard har knappast skrivit något mer slående. Vi köpslår, vi förhandlar, handlar, behandlar och lägger på hög. Många gånger är det arvsfonden som övertar förmögenheter som efterlämnats av ensamma människor utan arvingar. Medan tiggarna håller till på gatorna sitter välbesuttna modedockor på restauranger och i stora salar utan att förstå varför de egentligen har kommit till denna planet.

Samuel Becketts förläggare John Calder, som fortfarande (år 2014) är verksam, gav 2001/2008 ut sin bok Beckett and Philosophy, och år 2012 Beckett and Theology. Calder tycks i grunden ha en pessimistisk livshållning. Eller kanhända stoisk? Han uppfattar Beckett som en stoiker, men inte som en agnostiker, och han är medveten om hans intresse för filosoferna Guelinx och Schopenhauer.

En gång sa John Calder till mig, när jag i slutet av 70-talet besökte hans något bohemiska förlag i London: ”Jag tror att den värdefulla litteraturen snart kommer att ses som en sekt eller en munkorden som några få initierade är intresserade av.”

Några decennier har gått sedan dess, och i viss utsträckning har han fått rätt. Men dikten (den nyskapande fantasin) låter sig inte helt styras av ekonomiska intressen. Den kompromisslöse diktaren behöver inte alltid ge upp. Han eller hon kan, liksom Samuel Beckett, ha turen att hitta en storsint förläggare. Eller så finns det möjligheter att själv agera genom den nya digitala tekniken. Här uppstår det dock vissa problem: distribution, medieuppmärksamhet och tillgång till de redan uppspårade spår som den vanliga kommersiella litteraturen behärskar. Drakarna kan sin konst. Men tidningarna har, som en svensk poet sagt till mig, blivit sjunkande pappersskepp.

Hur ser bokindustrin ut om hundra år? Skriver författarna då berättelser från Mars och andra planeter eller om nya revolutionära idéer? För att nu inte tala om den oändlighet som våra sinnen har svårt att fatta. Allt fortsätter, allt skapas på nytt. Vi sitter mitt i oändligheten och försöker överleva genom att tjäna den ena eller den andra utsugande makten, som suger ut vår fantasi som hör ihop med den äkta naturen, vårt egentliga liv. Vi väntar på Främlingarna vid Dagens inbrott, de Främlingar som framträder i slutet av min pjäs ”Dagens inbrott”, som ännu inte haft sin urpremiär. Dessa Främlingars ankomst kan man ana genom tecken på himlen. Och när Tiggaren, som har en viktig roll i dramat och som befinner sig utanför den rike mannens dörr, tagits om hand av Mannen med lyktan och försvunnit ur sikte, är tiden nära. Ja, den genomgår en förvandling. En lågmäld och djup ton fyller hela scenen och salongen. Främlingarna gör sin entré, och den direktör som regerat världen får en chans att ändra sig, men måste självklart ta ansvar för sina handlingar.

Människorna kan inte hur länge som helst leva på sitt förintelsebröd, som det talas om i min bok Tema på Tiden. Uppståndelsen måste bli en verklighet för alla.

Man talar i vissa initierade kretsar om uppståndelsen och om andens vind över världen. Men hur många har på djupet berörts av dessa poetiska verkligheter? Apostlarna i ”Apostlagärningarna” fylls av andens vind som gör att de kan bli förstådda av människor som talar andra språk. Gränserna suddas ut. Petrus förklarar att ingen av dem är berusad, eftersom det endast är ”den tredje timmen på dagen”, det vill säga klockan nio på morgonen. Att bli berusad av sött vin är en möjlighet för alla. Men att bli berusad av poesi – är det möjligt?

Läs förresten romanen Tredje timmens orden av Geoffrey Household. I den boken, skriven på 1930-talet, berättas det om individer med olika förutsättningar och bakgrunder. Dessa människor kommer slutligen fram till en vision som går ut på att samla alla ”höviska vildar” som vill förverkliga en mänsklighet där inte krig, maktmissbruk och konkurrens dominerar. Världen kan vara en ormgrop, och våra industrier är inga gudar.

Octavio Paz”Skogar gör sitt bästa”, har ett litet barn sagt till mig. Men hur är det med den mänsklighet som sköter dessa skogar?

Andens vind skapar en ny anda. Människor hör och förstår på ett nytt sätt. Poesin blir levande. Den stiger ner till jorden. Att Andens tid är nära anade den franske poeten Arthur Rimbaud när han var i tonåren i slutet av 1870-talet. Sedan dess har det gått ca. 150 år. Är Andens tid fortfarande nära, eller är den här? Har Rimbauds vision slagit in? Har de onda andarna flytt och det nya arbetets och den nya vishetens tid öppnat en ny väg? Lever vi nu i ett organiskt samhälle, där var och en skapar sin egen värld i harmoni med den stora modern Naturen? Vem skulle kunna svara ja på en sådan fråga?

Hur stor frihet har diktaren i vår tid? Hur stor uppmärksamhet får hon eller han i den värld som styrs av en ännu långt ifrån upplyst politik, kultur eller kommers? Vad säger tevesoffornas värdar? Vad säger kulturrådet, kulturförvaltningarna, de små förläggarna och de modiga kritikerna? Måste man riva ner alla fasader för att nå fram till offentligheten, den offentliga rummet?

Arthur Rimbauds dikter talar fortfarande till människor över hela världen. Tänk bara på rocksångerskan och poeten Patti Smith som hyllar honom i sin bok Just Kids (2010).

Världen är full av fotbollshysteri, bankers makt, regeringars oförmåga och kulturmänniskor som hoppas på en plats i solen men har svårt att göra sig hörda och att se en mening i allt detta kaos.

Kommer diktaren någonsin att kunna förändra andan i bokindustrin? Kommer de fria pengarna, som inte styrs av räntesystem och banker, att kunna forma en ny skapande energi? Kommer land och skogar som ligger öde åter att blomstra?

Rimbaud skrev att hans ord var orakel och att vi är på väg mot Anden. Jag citerar: ”Nous allons à l’Esprit. C’est très-certain, c’est oracle, ce que je dis.”

Den franske teatermannen och poeten Antonin Artaud (1896–1948) kunde ha sagt: ”Människorna är ännu inte födda. De har ännu inte stigit ner till jorden. De är uppfyllda av läror och lärdom men har inte lärt sig att leva. Döden är för dem den enda vissheten och livet är den stora gåtan.” Dessa ord har visserligen inte Artaud sagt, men det är lätt att känna att hans anda finns bakom orden. Vi har ännu en lång väg att gå. Diktaren, som är en fånge i dagsaktualiteternas skenvärldar, måste göra sig fri och upptäcka världen på nytt. Ja, kanske till och med skriva en ny världs och en ny tids historia.

 

Percival

 

Författaren Percivals senaste bok är en poetisk brevroman på engelska: Letters to Shanti. Den kan beställas i bokhandeln och på nätet. Se för övrigt www.percival.nu

 



 

 

 

Landskapsmålning av Joel Pettersson.

 Octavio Paz

Ur arkivet

view_module reorder

Vad sysslar du med?

Jag är argJag är arg på världenMen mest är jag förbannad på digFör jag trodde att du var annorlundaTrodde att du var rättvisans ansikteFaktiskt så trodde jag blint på den ...

Av: Sofia Ahmad | Utopiska geografier | 10 januari, 2011

Eyvind Johnson och det röda Norrland

Allmänt sett skulle man kunna säga att en gemensam strävan hos norrländska författare finns i förhållandet att de önskar bryta sig loss och frigöra sig från det provinsiella arvet. Åtminstone ...

Av: Lars-Göran Söderberg | Litteraturens porträtt | 07 april, 2009

Paul de Man och litteraturen som självbiografi

Paul de Man föddes 1919 i Antwerpen, flyttade 1948 till USA där han dog 1983 i New Haven. Hans tid i Belgien präglades förstås av kriget och ockupationen; hans amerikanska ...

Av: Arne Melberg | Essäer om litteratur & böcker | 26 Maj, 2014

Barnet Felicia

Efter att ha läst åtskilliga recensioner, krönikor och intervjuer angående boken Felicia försvann vill jag nu genom egen läsning skapa mig en förståelse av texten och det tänker jag göra ...

Av: Else-Britt Kjellqvist | Essäer om litteratur & böcker | 17 januari, 2012

Veckan från hyllan, Vecka 26 - 2012

Det har varit val i Grekland. Huvudfrågan gick inte av för hackor – det gällde att rädda landet ut ur krisen. Valet vanns av det konservativa Ny demokrati. Vad som ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 22 juni, 2012

Vill du spotta i någons soppa?

TEMA KONST Att spotta i någons soppa Människor har mardrömmar om att göra konstiga och udda saker. Ibland känner man sig inställsam, som om man kysser chefen, fast man egentligen vill ...

Av: Niels Hebert | Kulturreportage | 03 mars, 2008

Ålderdom

Tre småkakor låg på assietten. Kaffet hängde i luften, timmen var slagen till mitt på dagen, det var halvtid. Hennes hand var knölig, hon satt och tittade ut genom fönstret ...

Av: Jenny Berggren | Gästkrönikör | 30 juli, 2013

Postludium

Och nu har många människor omkring mig dött. Denna höst har i mörkret tagit med sig släktingar och vänner, liksom vore det ett krigsfält. Hösten tog med sig också de sena illusionerna ...

Av: Guido Zeccola | Gästkrönikör | 24 oktober, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.