Bild Guido Zeccola

Din Kropp är mitt Land

En dikt av Guido Zeccola

Av: Guido Zeccola | 19 november, 2016
Utopiska geografier

Shushan Purim i Jerusalem

Purim är en judisk högtid som firas till minne av judarnas räddning från en utrotnings komplott ledd av Haman i det Persiska riket på 400-talet före Kristus. Historien berättas i ...

Av: Loulou d'Aki | 22 Maj, 2010
Bildreportage

Om Marie Ndiaye

1990 publicerades på Editions de Minuit  En famille av den då 23-åriga Marie Ndiaye, en roman som höjdes till skyarna av snart sagt hela den franska kritikerkåren. I fokus en ...

Av: Eva-Karin Josefson | 18 juli, 2014
Litteraturens porträtt

Ett subjektivt försök till ett ifrågasättande av det kända

Föreställningen Farfar var Samuraj (och dödade massa amerikaner) hade sin urpremiär på Pusterviksteatern i Göteborg den 4 april. Skådespelaren David Fukamachi Regnfors kör i föreställningen en enmansshow, på utsidan till ...

Av: Linda Johansson | 19 april, 2011
Kulturreportage

  • Essäer
  • Publicerad:

Diktaren, världen, bokindustrin



Kommer land och skogar som ligger öde åter att blomstra?Är det ekonomin som styr den skapande energin? Eller är den konstnärliga och skapande energin den sanna ekonomin?

Staten, det vill säga. regeringar i alla sina former, lägger ofta hämsko på allt fritt skapande. Den fria tanken och den fria anden krymper ihop och riskerar att bli en fossil som ingen känner igen. Underhållningen har inga gränser. Det finns underhåll och underhållning, men endast ett fåtal talar om under.

I naturen finns det gott om under. Men många gånger är det svårt att prisa en natur som människan gjort sitt bästa för att förgifta. Hon försöker reglera sin egen natur och den stora naturen, som hon är en del av. Nu är hon i tjänst hos pengarna. Hon tjänar pengar. Hon får ofta stora summor för en livsfarlig tjänstgöring. Ja, vi vet: atombomber, kärnvapen, kärnkraft, naturförstörande gruvdrift och ett otal kemiska produkter som borde kunna undvikas. Men fabrikerna måste hållas i gång, människor måste ju få arbete. De måste ju fostras, uppfostras, disciplineras … Man kan undra: Är den nutida civiliserade normalmänniskan (normopaten) en skräddarsydd historia som tillhör det förgångna?

Vägrar vi nu, vi som skriver, att gå i raka led, att leverera våra ord till ordfabriker som ibland luskammar och friserar dessa ord innan de paketeras och slängs ut på marknaden? Paketen rullar på löpande band och når lätt de rätta distributörerna, försäljarna och ordbetjänterna.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Men hur stor roll spelar diktaren och poesin i detta sammanhang? Den mexikanske poeten Octavio Paz (nobelpristagare 1990) skriver: ”Poesi är kunskap, räddning, kraft, frigjordhet. Med förmåga att förändra världen. Poetisk verklighet är revolutionär av naturen, en andlig övning, ett medel till inre frigörelse. Poesin uppenbarar denna värld. Den skapar en annan.” (Ur El arco y la lira, Bågen och lyran.)

Joel Petterssons oljemålning Landsväg finns idag att beskåda på Ålands konstmuseum i MariehamnDiktaren och konstnären Joel Pettersson, som verkade på Åland i början av förra seklet, blev känd först på 1970-talet när hans texter hittades och redigerades av Valdemar Nyman. Joel såg sig själv som en utvald. Han skrev: ”Jag är ingen dålig skribent ty jag har gudagåvan, den vackert brinnande gudagnistan i min själ.”

I hans bok Eldtände står det: ”De dära tendensromanerna som behandlar ett visst motiv – man lägger opp själva planen i början, man måttar och skär till och sömmar – är det icke hantverkeri? Men diktarens levande verkliga liv är det inte. Ju mer jag tänker häruppå ju klarare blir det för mig att det är liksom en mission jag har att utföra. Det är frigörandet av diktaren från bokindustrien.”

Ålandsdiktaren Joel Pettersson hade ett levande sätt att uttrycka sig och använde sig av en något avvikande ortografi (exempelvis ordet djur utan d). För honom var lyckokänslan en viktig mänsklig egenskap, en känsla som gör att man kan känna sig entusiastisk och tacksam inför naturens ständiga underverk. På hans tid hade inte medierna fångat själarna så effektivt som de nu har. Elementens och naturens språk var fortfarande dominerande. Förläggarna som tog hand om manuskript kunde vara generösa med sina tillgångar, och poetiska genier kunde få en chans att komma till tals. Men allt ändrades snabbt. Inte bara inom bokindustrin. Konsten eller, om man så vill, den själsliga människans sanna uttryck, glömdes ofta bort i den allmänna ruljangsen.

”Snabbare tid snabbare,” som diktarinnan Nelly Sachs skriver i en dikt i boken Glödande gåtor. Bilar, flyg, nya medier såsom film, TV, datorer, smartphones … Allt snabbade upp sig, och naturen blev en tillflyktsort och för vissa ett semesterparadis. Byarna avfolkades, städerna utökades och människor rusade runt som arbetsmyror. Alla måste dra sitt strå till stacken. Det hela måste ju löna sig. Ekvationerna måste gå ihop. Men hur har det gått? Butiker och varuhus är fulla av mat. Men vilken typ av mat? Nej, det är inte alltid som giftiga tillsatser och onödiga smaksättningar ingår. Den ekologiska medvetenheten växer. Ändå finns det i det som Joel Pettersson skrev före 1920 en stor aktualitet. Till exempel i en saga där en konung återkommer till det land som hans folk har haft ansvar för: ”Han kom till sitt fordom så vackra land och fann det likt en sophög. Söndersplittrat och sönderklöst och sönderkrafsat. Alla fiskar fångade, alla fåglar skjutna, alla jur dödade. Skogen var skövlad, marken sönderhackad, berget söndersprängt, vattnet förorenat och luften full av förruttnelse. Och mitt ibland all denna härligheten kravlade och kröp hanses folk tuggande och slitande uti torvor och mull, vanskapta med hundra lyten och uppfyllda med tusen sjukdomar. Det var ett folk som hade sjunkit lägre ner än jurens ståndpunkt. Ty juren i skogen de leva sitt liv men dessa människor de levde icke, de endast åt och arbetade.”

Självporträtt av Joel PetterssonJa, den österrikiske överdriftsförfattaren Thomas Bernhard har knappast skrivit något mer slående. Vi köpslår, vi förhandlar, handlar, behandlar och lägger på hög. Många gånger är det arvsfonden som övertar förmögenheter som efterlämnats av ensamma människor utan arvingar. Medan tiggarna håller till på gatorna sitter välbesuttna modedockor på restauranger och i stora salar utan att förstå varför de egentligen har kommit till denna planet.

Samuel Becketts förläggare John Calder, som fortfarande (år 2014) är verksam, gav 2001/2008 ut sin bok Beckett and Philosophy, och år 2012 Beckett and Theology. Calder tycks i grunden ha en pessimistisk livshållning. Eller kanhända stoisk? Han uppfattar Beckett som en stoiker, men inte som en agnostiker, och han är medveten om hans intresse för filosoferna Guelinx och Schopenhauer.

En gång sa John Calder till mig, när jag i slutet av 70-talet besökte hans något bohemiska förlag i London: ”Jag tror att den värdefulla litteraturen snart kommer att ses som en sekt eller en munkorden som några få initierade är intresserade av.”

Några decennier har gått sedan dess, och i viss utsträckning har han fått rätt. Men dikten (den nyskapande fantasin) låter sig inte helt styras av ekonomiska intressen. Den kompromisslöse diktaren behöver inte alltid ge upp. Han eller hon kan, liksom Samuel Beckett, ha turen att hitta en storsint förläggare. Eller så finns det möjligheter att själv agera genom den nya digitala tekniken. Här uppstår det dock vissa problem: distribution, medieuppmärksamhet och tillgång till de redan uppspårade spår som den vanliga kommersiella litteraturen behärskar. Drakarna kan sin konst. Men tidningarna har, som en svensk poet sagt till mig, blivit sjunkande pappersskepp.

Hur ser bokindustrin ut om hundra år? Skriver författarna då berättelser från Mars och andra planeter eller om nya revolutionära idéer? För att nu inte tala om den oändlighet som våra sinnen har svårt att fatta. Allt fortsätter, allt skapas på nytt. Vi sitter mitt i oändligheten och försöker överleva genom att tjäna den ena eller den andra utsugande makten, som suger ut vår fantasi som hör ihop med den äkta naturen, vårt egentliga liv. Vi väntar på Främlingarna vid Dagens inbrott, de Främlingar som framträder i slutet av min pjäs ”Dagens inbrott”, som ännu inte haft sin urpremiär. Dessa Främlingars ankomst kan man ana genom tecken på himlen. Och när Tiggaren, som har en viktig roll i dramat och som befinner sig utanför den rike mannens dörr, tagits om hand av Mannen med lyktan och försvunnit ur sikte, är tiden nära. Ja, den genomgår en förvandling. En lågmäld och djup ton fyller hela scenen och salongen. Främlingarna gör sin entré, och den direktör som regerat världen får en chans att ändra sig, men måste självklart ta ansvar för sina handlingar.

Människorna kan inte hur länge som helst leva på sitt förintelsebröd, som det talas om i min bok Tema på Tiden. Uppståndelsen måste bli en verklighet för alla.

Man talar i vissa initierade kretsar om uppståndelsen och om andens vind över världen. Men hur många har på djupet berörts av dessa poetiska verkligheter? Apostlarna i ”Apostlagärningarna” fylls av andens vind som gör att de kan bli förstådda av människor som talar andra språk. Gränserna suddas ut. Petrus förklarar att ingen av dem är berusad, eftersom det endast är ”den tredje timmen på dagen”, det vill säga klockan nio på morgonen. Att bli berusad av sött vin är en möjlighet för alla. Men att bli berusad av poesi – är det möjligt?

Läs förresten romanen Tredje timmens orden av Geoffrey Household. I den boken, skriven på 1930-talet, berättas det om individer med olika förutsättningar och bakgrunder. Dessa människor kommer slutligen fram till en vision som går ut på att samla alla ”höviska vildar” som vill förverkliga en mänsklighet där inte krig, maktmissbruk och konkurrens dominerar. Världen kan vara en ormgrop, och våra industrier är inga gudar.

Octavio Paz”Skogar gör sitt bästa”, har ett litet barn sagt till mig. Men hur är det med den mänsklighet som sköter dessa skogar?

Andens vind skapar en ny anda. Människor hör och förstår på ett nytt sätt. Poesin blir levande. Den stiger ner till jorden. Att Andens tid är nära anade den franske poeten Arthur Rimbaud när han var i tonåren i slutet av 1870-talet. Sedan dess har det gått ca. 150 år. Är Andens tid fortfarande nära, eller är den här? Har Rimbauds vision slagit in? Har de onda andarna flytt och det nya arbetets och den nya vishetens tid öppnat en ny väg? Lever vi nu i ett organiskt samhälle, där var och en skapar sin egen värld i harmoni med den stora modern Naturen? Vem skulle kunna svara ja på en sådan fråga?

Hur stor frihet har diktaren i vår tid? Hur stor uppmärksamhet får hon eller han i den värld som styrs av en ännu långt ifrån upplyst politik, kultur eller kommers? Vad säger tevesoffornas värdar? Vad säger kulturrådet, kulturförvaltningarna, de små förläggarna och de modiga kritikerna? Måste man riva ner alla fasader för att nå fram till offentligheten, den offentliga rummet?

Arthur Rimbauds dikter talar fortfarande till människor över hela världen. Tänk bara på rocksångerskan och poeten Patti Smith som hyllar honom i sin bok Just Kids (2010).

Världen är full av fotbollshysteri, bankers makt, regeringars oförmåga och kulturmänniskor som hoppas på en plats i solen men har svårt att göra sig hörda och att se en mening i allt detta kaos.

Kommer diktaren någonsin att kunna förändra andan i bokindustrin? Kommer de fria pengarna, som inte styrs av räntesystem och banker, att kunna forma en ny skapande energi? Kommer land och skogar som ligger öde åter att blomstra?

Rimbaud skrev att hans ord var orakel och att vi är på väg mot Anden. Jag citerar: ”Nous allons à l’Esprit. C’est très-certain, c’est oracle, ce que je dis.”

Den franske teatermannen och poeten Antonin Artaud (1896–1948) kunde ha sagt: ”Människorna är ännu inte födda. De har ännu inte stigit ner till jorden. De är uppfyllda av läror och lärdom men har inte lärt sig att leva. Döden är för dem den enda vissheten och livet är den stora gåtan.” Dessa ord har visserligen inte Artaud sagt, men det är lätt att känna att hans anda finns bakom orden. Vi har ännu en lång väg att gå. Diktaren, som är en fånge i dagsaktualiteternas skenvärldar, måste göra sig fri och upptäcka världen på nytt. Ja, kanske till och med skriva en ny världs och en ny tids historia.

 

Percival

 

Författaren Percivals senaste bok är en poetisk brevroman på engelska: Letters to Shanti. Den kan beställas i bokhandeln och på nätet. Se för övrigt www.percival.nu

 



 

 

 

Landskapsmålning av Joel Pettersson.

 Octavio Paz

Ur arkivet

view_module reorder
Stefan Whilde

Fler skandaler, tack!

På 1800-talet var det liv i den filosofiska och litterära världen. Författare utmanade kritiker på duell i gryningen, bokstavligen, pistol eller värja! Eller så tog de livet av någon, som ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 03 december, 2015

Per-Inge Planefors

Fem imperativ för kristna i vår tid

Året 2016 går till historien som en milstolpe för den kristna dialogen katoliker – protestanter. Det rör sig om en femhundra år gammal konflikt. Kanske inte allra högst på prioriteringslistorna ...

Av: Per-Inge Planefors | Gästkrönikör | 27 november, 2016

Romantiska återstoder: tre dikter

"It seemed that the first thoughts he had ever known were given to him as at first from her eyes, and he knew her hair to be the golden veil ...

Av: Sven André | Utopiska geografier | 02 augusti, 2010

Heiner Müller och livslögnen

Av någon oförklarlig anledning ansåg redan de gamla romarna att klimatet i Tyskland mer lämpade sig för grodor än för människor. Trots det invaderade och ockuperade romarna germanernas riken norr ...

Av: Bo I Cavefors | Kulturreportage | 06 januari, 2014

Utklädd till livet . Intervju med Little Annie

Som sextonåring i New Yorks förort ville hon bli artist – och började klä sig som en. "Du ser ut som om du borde stå på scen", sa någon. Hon ...

Av: Frida Sandström | Musikens porträtt | 23 juli, 2013

Veckan från Gregorius Magnus

Mer än hälften av riksdagsledamöterna som slutade efter valet i höstas försörjs fortfarande av riksdagen. En granskning som Svt har gjort visar att 77 av 122 tidigare riksdagsledamöter fortfarande nu ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 12 juni, 2011

Operahuset blickar mot en ny vår

TEMA VÄSTERBOTTEN Ett samtal med Norrlandsoperans teaterchef och vd Magnus Aspegren om Norrlandsoperan och operahusens framtid. Det är en torsdagsmorgon i januari, Norrlandsoperan vaknar upp i takt med att morgonen skrider fram. Personalkafeterian är tom ...

Av: Kirsti Jönson | Reportage om scenkonst | 04 februari, 2008

Isabella Lundgren

Nya generationers samtal centralt för yttrandefriheten

Vår civilisations överlevnad hänger på vår förmåga att kommunicera, för klarar vi inte det så kommer vi att slåss, kriga och förgöra varandra istället.

Av: Isabella Lundgren | Essäer om samhället | 22 Maj, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.