Erotiskkrönika 04 Bandagesstation

Mina nerver svek mig goda hårdhudade, fastän försökte intala mig att är ju lyxpoet, den som skall kunna komprimest mera inte minst även den svåraste av opplevda verkligheter i de ...

Av: Stefan Hammarén | 26 augusti, 2010
Stefan Hammarén

Vantablack, Källa: Wikipedia

Konstnären som äger det svartaste svarta i konsten

Till konstvärldens förtret har konstnären Anish Kapoor exklusiv rätt till det svartaste svarta i konsten. Han äger sedan 2014 rätten att använda Vantablack som kan absorberar 99.96% av allt ljus.

Av: Mathias Jansson | 19 mars, 2017
Essäer om konst

Loggbok från seglats i Hammarenska farvatten…

Ute på villande hav, GPS ur funktion, kompass och sextant överbord, sjökortet ivägblåst, bortblåst, omhöljda av dimma och mörka moln i stark kulning stävar vi vidare, framåt i detta hav ...

Av: Oliver Parland | 10 november, 2012
Övriga porträtt

Milosz 100 år

"Utan tvekan vill jag hävda att Czesław Miłosz är en av de största poeterna - kanske den störste - i vår tid."(Joseph Brodsky) Den 30 juni 1911, för 100 år sedan ...

Av: Gregor Flakierski | 30 juni, 2011
Litteraturens porträtt

  • Essäer
  • Publicerad:

Om Röda korsets arbetsförhållanden och språkförbistringen i Första världskrigets Ryssland



vykortKärt barn har många namn. Sankt Petersburg, Petrograd, Leningrad, och nu Sankt Petersburg igen… St. Petersburg är en vacker stad med breda gator, öppna platser. I skymningsljuset mot broarnas blånande valv förväntas man se Gogol och Dostojevskijs fotsteg. I Peter-Pauls-fästningens torn satt Sofia Perovskaja och väntade på sin dödsdom, där satt Vera Figner fängslad i tjugo år. På andra Nevastranden breder Vinterpalatset ut sin barockfasad. Före kriget var fasaden smultronröd, numera är det ljust lindgrönt mellan de vita pelarna. Amiralitetspalatsets tunna spira och Isaakkatedralens bukiga kupol… Sankt Petersburg kom att bli skådeplatsen för en revolution som inte kan mätas med europeiska mått. I Elsa Brändströms födelsestad låg också Röda korsets kommission.

I början av 1900-talet var det ett omtyckt societetsnöje att åka släde ut till öarna och se solen gå ned i Finska viken. Ju tjockare kusken var desto finare var han. Det visade att husbonden hade råd att föda och klä honom. Kuskarna vadderade sig och satte på sig tjocka ytterrockar för att bli ännu förnämare. Djupt nedpackade i slädarnas fårskinnsfällar satt finfolket och pyste i sina tjocka pälsar. Hemma hos adelsmännen bjöds det flott på opera och balettkvällar, man företog utfärder till Eremitaget, arrangerade danstillställningar och tebjudningar, spelade bridge.

Men det existerade även ett annat St. Petersburg, det förtrycktas, förföljdas och det pyrande upprorets stad. Fattiga och rika levde sida vid sida. Till prunkhusen hörde bakgårdar, där de fattiga bodde. De som bodde i gårdshusen hyrde ofta ut rum till fattiga studenter. Somliga hyresvärdinnor hade ibland flera inhysingar i samma rum, där aristokraterna hade hörnplatserna som var omskärmade av två väggar medan proletärerna bodde i rutor utan väggar. I väggspringorna delade kackerlackorna plats med vägglössen. St. Petersburg blev en symbol för Rysslands öde när dess sammanträngda plågade inre bröt sig ut ur den vackra fasaden.

Elsa Brändström Den som inte kunde rycka in i militären ville på något vis hjälpa till. Rika och högt uppsatta personer öppnade sina villor som sjukhus, deras hustrur anmälde sig till sjukvårdskurser. Det blev mode att hjälpa till, till och med tsaritsan och storfurstinnorna satte på sig sjukvårdsuniformer med röda kors på och hjälpte sårade soldater. Efter hand kom det bud om sårade, stupade, saknade och invalidtransporter. St. Petersburg fick byta namn, ”burg” var tyska och det språket förbjöds. Kejsarinnans tyska ursprung låg henne i fatet. Alexandra Fjodorovna beskylldes för att förråda de ryska ställningarna när hon talade med sin ”Vilgelm”.

Strax före jul år 1916 mördades Rasputin, den underlige sibiriske bonden och religiöse charlatanen, som nästlat sig in hos kejsarfamiljen, därför att man trodde att han kunde bota den sjuke lille kronprinsen. Jublet spred sig i hela Ryssland. Folk kysste varandra, tog fram vin och skålade. Det berättades att officerarna drack champagne och soldaterna hurrade längs hela fronten.

Det första tecknet på att något håller på att hända i en nation kan vara att dagstidningar inte kommer ut som vanligt och ersätts av uppsatta plakat med förhållningsorder eller extrablad med stora rubriker. Det har berättats för mig att radion tystnade i Österrike år 1934, en tystnad som avbröts av hetsiga paroller. I Wien stängdes affärerna, folk gick ut på gatorna, stod i små grupper och diskuterade, ryktesspridningen var enorm. Så måste det även ha varit i Ryssland när Rasputin hade skjutits och i mars 1917 när tsaren blev arresterad. För folk som kommer utifrån kan berättelsen om revolutioner te sig olika, beroende på i vilket uppdrag man vistas i orosområdet. Efter marsrevolutionen var gatubilden i Petrograd förändrad, inga privata fordon, stora lastbilar fulla av soldater och arbetare, öde gator, plötslig skottlossning, plakat överallt, ständigt nya förordningar. Vanliga invånare försöker anpassa sin vardag efter var någonstans i området det hörs skottlossning. Får man en känsla av att det är i en annan stadsdel, vågar man sig ut för att handla bröd, kanske försöker man gå till sitt arbete och leva som vanligt. Det alla viktigaste blir naturligtvis att skaffa sig mat. När skotten kommer närmare, håller man sig inomhus, låser dörrarna, går kanske ned i källaren när bomberna faller över hustaken.

Med den rådande desorganisationen följde även livsmedelsbrist. Grevinnan Marie Kleinmichel berättar i sin bok ”En värld i spillror” hur husmödrarna brydde sina huvuden med att uppfinna nya maträtter:

Elsa Björkman Goldschmidt”Vi bakade små kakor av kaffesump och potatisskal uppblandande med lite mjöl och sand eller av rivna rovor med några fjolårsnötter. Lycklig den som ägde en smula kakao eller några hårda franska skeppsskorpor, som man blötte i vatten och kokade gröt av.”

En resande reporter som inte har sitt hem på platsen eller personer som tillhör en grupp som åtnjuter skydd, exempelvis ambassadpersonal eller Rödakorsdelegater, kanske får ett annat men ändå vidare perspektiv över händelserna än dem som personligen är utsatta och jagade. Men det är oundvikligt att alla som befinner sig i en krigszon kan träffas av en kula.

I Moskva ven kulorna och folk slängde sig ned på marken, en del sökte skydd i någon port eller i någon affär som öppnade dörren för dem. Där stod folk hopträngda som om det spöregnade ute. Genast när kulregnet upphörde, slog affärsinnehavaren upp dörren och vinkade ut de hukande människorna. På gatorna reste man sig upp på benen igen, om man hade haft tur vill säga. Man vänjer sig visst ganska snart vid ett sådant beteende och till slut är man inte ens rädd längre.

Under marsrevolutionen i Moskva for lastbilar med tillfångatagna män med eller utan hattar, en del i bara skjortärmarna och på gatorna fylkades förtjusta folkhopar. Folk skymfade sina förtryckare, äntligen skulle de få sina välförtjänta straff! Självvalda ledare gav order, ibland motsade orderna varandra beroende på var någonstans man befann sig. Ett var säkert, allt som varit skulle raseras och en ny värld skulle byggas upp. ”Jord, frihet och fred” blev parollen på socialrevolutionärernas plakat. Bönderna väcktes ur sin dvala och vägrade leverera spannmål till de stridande trupperna.

Böndernas förmåga att uthärda svält och umbäranden var ofattbar, ibland var hungersnöden utan ände. Dessutom var de mycket rättrogna, det vill säga ”pravoslavni”, hederligt folk, inte tyskar, som var lutheraner och ärkefienden. Att en svensk också kunde vara lutheran, insåg de inte. Var man romersk-katolsk var man polack och det fanns också judar, det visste man alltför väl. Bönderna saknade känsla för ”nation”, begreppet hade de ersatt med den rysk-ortodoxa trosbekännelsen.

sjukhustågElsa Björkman Goldschmidt som var Rödakorsdelegat och arbetade på sjukhus berättar i sin bok "Jag minns det som igår" att Rödkorsarbetet med krigsfångarna blev kaotiskt. Ryssarna intresserade sig inte längre för de yttre fienderna, nu ville man göra upp inbördes och de sårade soldaterna som inte var sängliggande längre, fick större rörelsefrihet.

”Åk hem med er”, fick de svältande och klagande krigsfångarna till svar, men hur detta skulle ske, kunde ingen besvara, för det fanns ju inte tillgång till transportmedel. Nu försökte Röda korset skaffa mat utifrån. De nya myndigheterna ville sköta om matutdelningen, men det ville inte hemländernas regeringar, som inte delade revolutionärernas idéer. Det blev svensken Erland Boström, som var utsänd för att inspektera fånglägren, som fick manövrera mellan alla lömska skär. Tillsammans med generalkonsul Claes Asker blev han den som tillsammans med respektive ländernas representanter kom att leda hemtransporterna av krigsfångarna för centralmakternas räkning.

De flesta skadade krigsfångarna var under denna kaotiska tid på militärsjukhuset Dvinskij Gospital, som bestod av flera hus med labyrinter emellan. Sjuksalarna befann sig på olika våningar som nåddes via halvtrappor. Här arbetade två österrikiska krigsfångar, läkarna doktor Blaskovic och doktor Goldschmidt, som senare skulle bli Elsa Björkman Goldschmidts make.

Elsa Björkman Goldschmidt minns ett möte med myndigheterna som resulterade i total språkförbistring:

vykort”På ett sjukhus i Moskva låg en svårt sårad krigsfånge och Elsa Brännström ansåg att han hörde till dem som borde uttagas till invalidutväxling, enligt de principer som Haagkonventionen uppställt och som då ännu erkändes av de krigsförande länderna. Den ryske läkaren var inte lika övertygad om patientens grad av invaliditet, och Elsa beslöt att vända sig till en högre instans på krigsfångedepartementet. Det var ännu under tsartiden, då de mera betydande svenska rödakorsdelegaterna brukade åtföljas av en rysk ”adjutant” – läs övervakare – i likhet med de guider som nutidens turister får till förfogande… Chefen för krigsfångeavdelningen var mycket artig, började tala om principiella svårigheter och så vidare. Han ställde möjlighet till lösning i utsikt – längre fram…"

"När?"

"Ungefär om 14 dagar."

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

På dagen 14 dagar därefter stod vi där. Ministern var tydligt irriterad, hade bara ett dunkelt minne av vad det hela rörde sig om och vi avspisades med hövlighet och kyla. Elsa var djupt upprörd och dolde det ingalunda för sin adjutant.

”Är det inte förfärligt att ha med så otillförlitliga personer att göra” utropade hon. ”Det är just den där opålitligheten som försvårar och fördystrar hela vårt arbete…”

”Vad sade ministern förra gången?” inföll vår ryske ledsagare.

”Att han skulle ta saken i övervägande, det gavs säkert möjligeter … Han hoppades eventuellt kunna hjälpa.”

”Men då fick ni ju ett klart nej!”

”Nej?”

till den ryska fronten”Ja, mademoiselle Brändström förstår, vi ryssar uttrycker oss inte så bryskt rakt på sak, särskilt inte gentemot en dam av värld. Man virar in slaget i mjuka lindor, så att säga. Det känns angenämare så för båda parter. Ni har all rätt att uppröra er över avslaget på er begäran, men ni har inte rätt att av detta dra den slutsatsen att personen i fråga är opålitlig. Enligt sin åsikt gav han er ett klart nekande besked, och hade ni varit ryska hade ni förstått det. Det är till och med möjligt att han förvånades över att ni gav med er så lätt. Ser ni, man måste kunna behärska det språk som talas, inte bara ordens innebörd, utan vad som ligger bakom, nyanserna, ja ni förstår det verkliga språket.”

Elsa Björkman Goldschmidt berättar också hur det kunde gå till vid en fångtransport. För att avlasta sjukhusen i Moskva skulle fångarna transporteras österut. För att undvika att fångarna blev bråkiga, hade man berättat för dem att de skulle bli hemförda. Då hade alla skyndat sig på för att hinna följa med, samtidigt som de lämnade sina persedlar kvar, eftersom de inte längre behövde varmare kläder. Först vid avfärden fick de reda på att de skulle föras till Sibirien. Röda korsdelegaterna skyndade sig att lasta mediciner, filtar, skor och uniformer, medan generalkonsul Asker försökte få myndigheterna att avstyra transporten. Även doktor Goldschmidt blev förflyttad till fånglägret Kasan, men han lyckades fly därifrån. Han tog sig tillbaka till Moskva och försökte få tillbaka sin läkarplats på Dvinskij Gospital, en fråga som Röda korsets delegater var förbjudna att befatta sig med, eftersom han var en förrymd krigsfånge. Men på något sätt fortsatte han ändå att arbeta på Dvinskij Gospital, eftersom han behövdes där.

En sjuksköterska vid namn Sofja Fedortsjenko stenograferade ned ryska soldaters samtal under åren 1915-1916. Hon var intresserad av deras språkanvändning. Hon arbetade på sjukvårdsavdelningen och inför henne yttrade sig inte soldaterna speciellt mycket, de försökte anpassa språket, trodde inte att hon skulle fårstå deras ”enkla” språk. Efter Första världskriget gav hon ut sina anteckningar i tysk översättning på Drei Masken Verlag i München under titeln ”Der Russe redet”. Hela boken bestod av korta lösryckta småstycken utan rubriker. Hon har tagit med råa skildringar, skrytsamma berättelser, lyriska observationer och gripande människoöden. Ofta infinner sig en sagostämning.

I Wien uppfördes dessa anteckningar på Reinhards teater av skådespelaren Alfred Neugebauer. Han varvade krigsfångehistorier med citat ur ”Der Russe redet”. Infödda ryssar tillfrågades om ”äktheten” av språket, som ibland verkade väl litterärt, men de ansåg att ”Der Russe redet” nästan var oumbärlig för västeuropéer som ville försöka förstå det ryska psyket, i alla fall sådant det varit på den tiden.

Översättaren har i första hand följt ordalydelsen och ibland måst avstå från den egenartiga rytmen som haft folkviseton. En del ryssar menar att de först måste ”tänka på ryska” för att få fram hela den inbyggda innebörden. De menar att det ryska språket bär med sig många uttryck och värderingar som har sitt ursprung i folksagor och ordspråk, så att det sagda ofta har en dubbel- eller undermening som man måste känna till. Vid översättningen till ett annat språk går dessa ofta förlorade. Det är därför viktigt att inte bara känna till ordens nakna innebörd utan också den valör som en person med ryska som modersmål lägger i ord och mening. Det sägs att i Ryssland ingen definition stämmer om man inte strax lägger till dess motsats.

På den ryska frontenÄr det ur den jordmånen som Tolstoj steg upp, den diktare som västerns Rilke sade sig ha att tacka för allt och österns Gandhi kallade sin store mästare? Här följer några avsnitt ur ”Der Russe redet” (Ryssen talar):

”Jag tycker om gräs och träd och insekter, också djur och människor… Jag älskar alltsammans efter Kristi bud men kriget bereder mig nöje… Också i Bibeln fanns det ju krig. Kristus talade ju med krigarna och försmådde dem inte… Det finns nog för många människor på jorden, jorden kan inte använda dem alla. Därför kom kriget… Och vi har haft det bra här hela tiden. Därför är det inte heller illa att döda en människa, det är ingen synd… Och skulle det vara en synd, så har jag ju levt så mycket frommare förut…"

”Jag kunde inte ens döda en höna, långt mindre en människa. Men nu har jag sett nog av sånt. På natten kan man inte sova; Bomberna! Man tänker så att det knakar i huvudet. Är detta syndigt eller inte? … Hur ska jag kunna veta det, kanske har jag redan dödat hundra själar eller mer … Och om det i alla fall är synd? … I himmelen kan man ju inte gömma sig bakom sin överordnade..”

”Arbetet har tröttat ut oss förfärligt. Förr trodde man ännu på budet att på grund av mycken möda skulle många synder varda förlåtna. Men när man begrep att man under arbetet inte fick tid att synda så kände man sig så mäktigt dragen till synden som om det inte funnes något bättre på jorden än den. Jag tror att för mycket arbete aldrig kan vara nyttigt för ens själs hälsa…”

”Jag knäppte upp hans vapenrock och fann vid hans bröst porträttet av en dam… Här är det. Jag bär det på mig, inte bara för att hon är vacker… Men jag tycker det är synd om henne, den övergivna… Han hade värmt henne med sitt hjärta, och nu är det jag som ska tycka synd om henne…"

”En sak tycker jag är mycket besynnerlig; alla soldater som jag känner, varenda en, blir förlägna framför ett piano. Om en karl är aldrig så fräck och i stånd att göra vad som helst mitt på gatan, knappt lägger han händerna på tangenterna så måste han rodna. Säger ingenting, men mumlar oanständiga svordomar. Herrarna känner inte till en sån skamkänsla, det kommer väl av vanan…”

”… Hur mycket en miljon är kan jag inte fatta med mitt förstånd. Men när man bara för en rubel kan köpa korpralens samvete så kan man väl förföra många själar med en miljon… Det är en makt."

Skådepelaren Alfred Neugebauer beskriver i en scen en sjuktransport som han hade varit vittne till. Två ryska sjukvårdare bär en bår med en svårt sårad soldat. De diskuterar livligt över den sjukes huvud, vaggar, pratar allt livligare, till pang! – den sårade faller till marken. De skyndar sig att lägga tillbaka honom igen, medan de medlidsamt ropar ”stackars dig, ajaj vad du måste ha ont!” Slutligen får de upp honom på båren igen, lyfter upp den och fortsätter att gå. Efter ett par steg, börjar de sin diskussion igen, gestikulerar och pang! – där ligger den svårt sårade åter på marken till deras uppenbara och djupt kända sorg…

Han berättar också om en vårkväll 1918. På stationen i Orscha står ett tåg med hemvändande invalida krigsfångar. Bland dem råder den fredligaste förväntan, en del av ledningen är medlemmar av en evakueringskommission och bär civila kläder. Men runtomkring pågår fortfarande strider och jakt på människor, man är fortfarande mitt i den ryska revolutionen och soldaterna gör upp räkningen med sina officerare.

En rysk soldat rycker en civil österrikare i ärmen:

"Gospadin, en civil rock, mycket brådskande. Följ mig! Civila kläder viktigt! Mycket god kapitan. Kom med …”

I en kolkoja djupt inne i skogen finner österrikarna en rysk officer med vildvuxet skägg, i trasiga och barriga paltor. Med rinnande ögon kryper han ut i ljuset. Han blir djupt rörd. I de civila kläderna kommer han att klara sig obemärkt hem. Med stor tacksamhet kramar han om sina räddare. Men just när de vänder sig om att gå ropar han: ”Och vad säger ni om våra ryssar? Göra revolution, det kan de! Tyskarna skulle inte ens kunna storma en järnvägsstation utan att först lösa perrongbiljetter. Men se på de våra!” Och han viftar till avsked med resterna av sin avlagda krigsmundering.

Lilian O. Montmar

http://www.bokforlaget-alerta.se

Ur arkivet

view_module reorder

Benjamin

Av: Håkan Eklund | Kulturen strippar | 16 augusti, 2011

Basale element i Hegels filosofi

Innledning Det gis mange slags typer av filosofi, og én av disse er Hegels filosofi. Tankegangen i den filosofiske konsepsjonen til Hegel slik. Mennesket er av ånd, der ånden er tredelt ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 27 december, 2014

The God of Carnage med SEST

SEST - The Stockholm English Speaking Theatre är en teatergrupp som spelar bara på engelska. Regissören Samuele Caldognetto och skådespelarna Cheryl Murphy, Kristina Leon och Ingela Lundh driver gruppen sedan flera ...

Av: Guido Zeccola | Reportage om scenkonst | 23 februari, 2013

Amerikansk samtidsestetik för tre stämmor

Mirror in New York av Hebriana Alainentalo Autentiska textstrimlor, diskret nedtecknade, översatta och härmed saluförda av Alan Asaid.   I $ 18 Att utan ord och mening Rusta för en vår Utan ...

Av: Alan Asaid | Utopiska geografier | 05 januari, 2009

Whilde Stefan. Foto: Samuel Dante

Anteckningar om shoppingbordeller, bortgjordhet, D-vitamin och Einsteins mirakel

En ny månadskrönika av Stefan Whilde som berättar i 4 punkter om mycket och om inget.

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 01 mars, 2015

Sofie Livebrant, ”Lighthouse Stories”. Brus och Knaster/Playground.

Lighthouse Stories - Sofie Livebrant

Sofie Livebrant säger att hon läser för att bli inspirerad. Det är lätt att tro henne. Hon har tidigare bland annat tolkat Dan Andersson, Karin Boye och Emily Dickinson och ...

Av: Belinda Graham | Musikens porträtt | 03 februari, 2016

Att skapa tillsammans med andra – om Click festivalen i Helsingör

För fyra år sedan startade Mikael Fock och Casper Øbro New Media Art festivalen Click i Helsingör i Danmark. Under åren har festivalen växt sig allt större med konstutställningar, musikframträdande ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 27 Maj, 2014

När folkbildningsrörelsen kom till Hälsingland

Den 14 september hade jag glädjen att få vara med när biblioteket i Hudiksvall fyllde 100 år. Det väckte en rad minnen, varav det första handlar om min farmor Therese. Hon ...

Av: Mats Myrstener | Kulturreportage | 11 november, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.