Vincent van Gogh och orientalismen – Del 2

Vincent van Gogh var japonist – inte orientalist. I artonhundratalets Japan finner man en konst som skiljer sig väsentligt från den västerländska. Den typ av japansk konst som här är ...

Av: Allan Persson | 31 december, 2012
Essäer om konst

Giuseppe De Nittis (1846-84) – Italienskt Londonmåleri

Sedan konstmuseet Petit Palais i Paris för några år sedan öppnats efter en genomgripande renovering, har en rad intressanta, bortglömda konstnärskap fokaliserats i välgjorda utställningar, ofta i ett internationellt samarbete ...

Av: Eva-Karin Josefson | 10 augusti, 2012
Essäer om konst

Special: Pride

    Foto: Sofie Nikolajsen Bergh.  Special: Pride   Essäer - Religion Queer Jihad Religionshistorikern Simon Sorgenfrei utforskar en problematik som sälla­n diskuterats i våra tidningar: homosexualitet och islam. Sedan tio år tillbaka finns det ...

Av: Agneta Tröjer & Sarah Degerhammar & Mårten Björk & Simon Sorgenfrei | 03 augusti, 2007
Reportage om politik & samhälle

Det litterära utövandet är ultraviola

"Problemet med att vara utmanande som människa, litterärt eller på något annat transgenitalt vis, är att viljan ofta vänder sig utåt i sitt sökande, istället för att, som ett spegelglas ...

Av: Freke Räihä | 06 juli, 2010
Essäer

  • Essäer
  • Publicerad:

Intresset för Ibsen fortfarande högst levande i Frankrike. Hur väcktes det?



André AntoineEn vårdag 1887 släpade den unge amatörskådespelaren André Antoine i kraftigt motlut sin mors matsalsmöblemang på en dragkärra uppför de kullerstensbelagda gatorna i Montmartre för att slutligen sätta ner sin börda utanför ett kafé högst upp på den smala gatan l’Elysée-des-Beaux-Arts. Inför premiären av pjäsen Jacques Damour, baserad på en novell av Emile Zola och skriven i pjäsversion av Léon Hennique, insåg han att han skulle få svårt att förverkliga den naturalistiska teaterns grundtanke - att gestalta ett hörn av verkligheten - utan att fylla ”scenen”, ett utrymme i kaféet, med en rekvisita som skisserade en bild av denna verklighet. Problemet var bara att han inte hade ett öre på fickan - utan moderns välvilja skulle scenen förblivit tom.

 Antoine drevs av en stark vilja att förändra det franska teaterlivet som han ansåg hamnat i en total stagnation genom boulevardteaterns dominans och den franska teatertraditionens stelbenthet. Han lyckades på kort tid förverkliga sina ambitioner. Premiären väckte Zolas stora gillande och den tillbakadragne Antoine var plötsligt ett namn att räkna med i franskt teaterliv. Fram till att den fick stängas 1894 drog hans ”Théâtre libre” till sig Montmartres radikala intellektuella och konstnärer, liksom skådepelare, som också de ville ha en förändring. En av dessa var Aurélien Lugné-Poe, den blivande grundaren av experimentteatern ”Le Théâtre de l’Œuvre”, som genom att under en period spela i Antoines teatertrupp fick sin verkliga skolning som skådespelare och regissör. Séverine, en av Frankrikes första kvinnliga journalister, som lämnat en trygg tillvaro för att rapportera om missförhållanden i det franska samhället, gav Antoine sitt uttalade stöd, medan föreställningarna ofta förlöjligades av den fruktade teaterkritikern Francisque Sarcey, som dock såg till att aldrig missa en enda av dem.

Att Antoine över huvud taget lyckades med företaget att grunda sin scen framstår som en gåta eftersom han var helt utan ekonomiska resurser och hade skaffat sig kunskaper om modern fransk och utländsk dramatik helt på egen hand. Han avbröt tidigt sin skolgång för förvärvsarbete men tillbringade varje ledig stund på olika bibliotek i Paris för att tillfredsställa sin kunskapstörst. Under hela sin uppväxt hade han tillbringat så mycket tid som möjligt på teatern, som barn insmugglad i sufflösbåset av en grannflicka som spelade biroller. Som lågavlönad tjänsteman på gasverket hade han inte råd att gå på teater men lyckades ändå bevista en föreställning varje kväll, sedan han erbjudit sig att ingå i en teaters hejarklack. Den trupp han inledde sin verksamhet med bestod av amatörer: i ett ögonblick då den montona verksamheten på gasverket helt höll på att beröva honom både initiativförmåga och livslust, hade Antoine själv sökt sig till en de många amatörteatergrupper som höll till i Montmartre. Eftersom han siktade högre än att bara fördriva kvällarna med att spela med i tandlösa pjäser grundade han sin egen teater, ”Le Théâtre libre.”

Le Théâtre de l’ŒuvreMen Antoine var inte bara beredd att ta stora ekonomiska risker med sin privatteater. Utan tillstymmelse till självbevarelsedrift efterlyste han särskilt pjäser som refuserats av de traditionella teaterscenerna, exempelvis Jacques Damour. (Att Hennique deltagit i pariskommunen betraktades av etablerade teaterdirektörer knappast som någon merit). Antoine tvekade inte heller att uppföra samhällskrititiska pjäser av exempelvis Eugène Brieux och Lucien Descaves, den senare även han med ett förflutet som kommunard.  Pjäser av utländska författare fyllde många nationalistiska, franska kritiker med skepsis: Antoine tvekade inte att sätta upp Lev Tolstojs Mörkrets makt från 1886, en pjäs som i Ryssland med sin gestaltning av den otyglade passionen portförbjudits av tsarregimens censur.  Föreställningen på ”Théâtre libre” betraktades som en stor begivenhet i franskt teaterliv. För nordiska teaterintresserade är Antoine ett viktigt namn, eftersom han introducerade Henrik Ibsens pjäser i Frankrike, först av alla den provocerande pjäsen Gengångare från 1880 som genom sin obarmhärtiga demaskering av etablerade samhällsmedborgares hyckleri och dubbelmoral först refuserades på de nordiska ländernas nationalscener. Antoine spelade själv den unge konstnären Oswald, alltifrån födseln dömd till undergång som en följd av faderns sexuella utsvävningar. Publiken, som till en början förefallit uttråkad, blev djupt gripen, då det tragiska livsödet rullades upp på scenen. Antoine beskriver i sina memoarer hur han själv blev så tagen av huvudpersonens öde, att han under föreställningen ofrivilligt helt kom att identifiera sig med den uppdiktade gestalten och formligen tappade kontakten med verkligheten. Även hans uppsättning av Ibsens Vildanden gjorde ett djupt intryck på publiken. Att låta ett barn spela den tragiska huvudrollen hörde till ovanligheterna i dåtida fransk dramatik.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

 Ibsens pjäser uppfattades som så annorlunda och så märkliga i jämförelse med de franska från samma period att varje föreställning krävde en inledning, avsedd att underlätta förståelsen av dem. Sarceys kritik av hans dramer förtydligar orsaken till att de kunde uppfattas som så avvikande för en fransk publik: ”Ibsen gör sig aldrig mödan att presentera gestalterna i sina pjäser, än mindre att klargöra dramats grundtema. Personerna kommer bara in på scenen och börjar prata rakt ut i vädret om sina personliga angelägenheter, utan att vi har en aning om vilka personerna är och vilka angelägenheter det är fråga om. Under de två första akterna är det totalt omöjligt att gissa sig till vad det är fråga om, hur uppmärksamt man än följer föreställningen. Så småningom får handlingen klarare konturer, rollkaraktärerna blir tydligare och några ljusglimtar skymtar fram bland skuggorna. Men man förstår verkligen inte allt, vissa oklarheter består pjäsen igenom”.

 Jämförda med boulevardteaterns underhållningspjäser, där en inledande presentation av de olika personerna och en välgjord intrig spelar en viktig roll, var det i det närmaste obegripligt för vissa kritiker att dessa pjäsförfattare kunde väcka en sådan uppståndelse. En kritiker betecknade de många utländska dramatiker, som plötsligt invaderade vissa scener i Paris som ”stråtrövare” som med dubiösa metoder stal uppmärksamheten från sina franska kollegers pjäser. Boulevardteaterns pjäser hade komponerats enligt vedertagna regler och visade klart att författarna i grunden behärskade sitt hantverk. En annan avvikelse var att Antoine ville förenkla framförandet genom att låta skådespelarna uppträda så naturligt som möjligt och undvika varje form av deklamerande.

Hans intresse för skandinavisk dramatik kommer också till uttryck i uppsättningar av Strindbergs Fröken Julie och Bjørnstjerne Bjørnsons En faillite. Flera uppslag till uppsättningar hade han fått i Bryssel, där teatertruppen ”Meininger” under den tyske hertigen Georg den II:s ledning genom täta gästspel inspirerade till nyskapande. Denne hade exempelvis tidigt låtit uppföra Ibsens Gengångare i ett slutet sällskap i Tyskland. Hans metod att göra folkmassan till en intensivt medagerande och uttrycksfull personlighet på scenen kom att bli avgörande för Antoines utveckling som regissör.

Genom att föra traditionen vidare i Frankrike kunde Antoine dessutom inspirera Romain Rolland och Jules Romains, författare som i sina verk ger folkmassan stort utrymme. De båda blivande ryska teaterregissörerna Vsevolod Meyerhold och Constantin Stanislavskij följde uppmärksamt föreställningarna på experimentteaterscenerna i Paris – Meyerhold kunde 1917 sätta upp Les Aubes, den revolutionspjäs av belgaren Emile Verhaeren, som Antoine fick avstå ifrån inför hot om censur. Äntligen har nu André Antoines Mes souvenirs sur le Théâtre libre från 1921, en rik källa till kunskap för alla teaterintresserade, kommit i en nyutgåva, sammanställd av Patrick Besnier (Édition Du Lérot, 2009). Boken ger oss inblickar i hans viktiga insatser som förnyare av fransk teatertradition.

Paris Salle Berlioz 55 rue de Clichy  1907

 I franskt teaterliv utgör ”Théâtre libre” själva grunden för en nyorientering, som intensifierades under 1890-talet och som inbegrep flera konstarter. En rad av periodens konstnärer, exempelvis Vuillard, Steinlen, Signac, Luce, Toulouse-Lautrec, liksom akvarellmålaren Henri Rivière och skulptören Alexandre Charpentier, bidrog till att ge programbladen ett konstnärligt värde. (De två sistnämnda, som länge varit ganska bortglömda, aktualiserades nyligen i utställningar i Paris).

Med sin ständigt skrala ekonomi gav sig Antoine ut på turnéer i Europa för att bättra på den, vilket lyckades över förväntan. I Tyskland, Holland och framför allt Belgien drog Antoine in summor som räddade skådespelarnas löner, men det inte minst viktiga var att han här fick det moraliska stöd, som inte var någon självklarhet. Den överseende attityd, som stundtals punkterade hans självförtroende i Paris, kompenserades i Bryssel av publikens aktning och uppskattning. Det ömsesidiga utbytet mellan Antoines Théâtre libre och intellektuella kretsar i Bryssel har ringats in av Antoine-specialisten James B Sanders i arbetet La Correspondance d’André Antoine. Le théâtre libre (1987).

Även i senare arbeten har Antoines betydelse som inspirationskälla uppmärksammats: I antologin Le Théâtre libre d’Antoine et les théâtres de recherche étrangers (L’Harmattan 2007, 237 s), utgiven av Philippe Baron i samarbete med Philippe Marcerou, presenterar forskare från skilda länder de experimentella teaterscener som grundades runt om i Europa med Antoines scen som föredöme. För svenska läsare är Marthe Ségrestins bidrag om Strindbergs försöksteater av speciellt intresse. Lisbeth Virols artikel om den dynamiska Gabriela Zapolskas betydelse för den polska teaterns utveckling ger oss intressanta inblickar i ett kulturliv som för de flesta av oss är mindre känt. Bidraget om Antoine i Belgien bör läsas med kritisk distans, inte minst med tanke på Sanders arbete. En text om Antoines betydelse för den holländska teatern hade varit på sin plats.

Antoines teaterkarriär gick inte i graven när Théâtre libre upplöstes. 1897 grundade han ”Théâtre Antoine” för att 1906 kröna sin karriär som teaterchef för den prestigefyllda ”Théâtre de l’Odéon”. Denna scen krävde en viss anpassning, men Antoine övergav aldrig Ibsens dramatik och drog sig inte för att uppföra provocerande, samhällskritiska pjäser, som den kvinnliga författaren Dick Mays pjäs Mor, där Napoleon Bonapartes misogyna lagstiftning skjuts i sank. Vid bortåt sextio års ålder inledde han en karriär som filmregissör, belyst i tidskriften 1895. Association française de recherche sur l’histoire du cinéma (8-9 2008).

 Vissa egenskaper förefaller ha följt Antoine livet ut: att ständigt sträva efter förnyelse, att skala bort allt oväsentligt i teateruppsättningar, att engagera sig djupt i mänskliga frågor och att våga ta risker, inte minst ekonomiska. När han stod på toppen av sin karriär huserade han i ett privatpalats från Ludvig den XIIIs tid vid Place Dauphine i Paris.  Han slutade sina dagar i djup misär i ett dragigt kyffe i Bretagne. En tidningsfotograf som strax före hans död lyckats med bedriften att locka ut honom ur hans tillhåll har fångat en människospillra. Skenet bedrog. Även om höljet präglades av skavanker, var intellektet helt intakt. Strax innan han dog avslutade han en skrift som med en påfallande skärpa beskriver hur patienter som tillfrisknat från tuberkulos behandlas av franska samhället när de kommer ut från sanatoriet. Efter hans död överträffade kulturpersonligheter varandra i lovord över hans lysande begåvning och en bankett hölls till hans ära. Och gatan l’Elysée-des-Beaux-Arts benämns nu Rue André Antoine.

Eva-Karin Josefson

Ur arkivet

view_module reorder

Livsmotet

Forord Å ha et liv å føre forlanger mye mot – livsmot. Om vi knytter an til den melankolske dikterfilosofen Martin Heidegger, så kjenner ingen av oss til hvordan livet var ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 24 november, 2014

Det sceniska rummet. Ett sommarminne

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi förstå förutstättningarna för deras existens ...

Av: Anna Nyman | Reportage om scenkonst | 27 augusti, 2012

Stjärnhängningen

”Lite till höger Eva”, Erika höll varsamt i stjärnan och kände dess värme fortplanta sig i sin tunna, men ändamålsenligt formade kropp. ”Annars blir pappa arg.” Orden var inte särskilt allvarligt ...

Av: Robert Halvarsson | Utopiska geografier | 25 december, 2013

Å ha et filosofisk liv å føre

Innledning For meg innebærer livet mitt ikke bare at livet er mitt eget, og ingen annens, eller at jeg har et liv å føre. ‘Å ha et liv å føre’ betyr ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 28 oktober, 2013

Janne Karlssons satyr

Jag heter Janne Karlsson, född 1973 och bosatt i Linköping med mina två söner. Jag är förmodligen Sveriges mest refuserade serietecknare. Möjligen beror detta lite på att jag förmodligen även är sveriges ...

Av: Janne Karlsson | Utopiska geografier | 06 december, 2010

Internationell Filmfestival i Amsterdam

Amsterdam är en levande stad full av kreativitet och mångfald. Detta blir extra tydligt en vecka om året då International Documentary Film Festival Amsterdam (IDFA) hålls och staden fylls av ...

Av: Natalija Sako | Kulturreportage | 29 november, 2012

Uppsala reggaefestival 2011

På Uppsala reggaefestival samlas mångkultur från alla olika åldrar för att förenas i baktakt. Reggaen inger en atmosfär som lägger sig över hela festivalområdet och publiken tycks glömma både tid ...

Av: Moa Hjärtström och Liv Nordgren | Allmänna reportage | 11 augusti, 2011

Bild Hebriana Alainentalo

Den plågade postmoderna kroppen

Kroppen är smickrad, tränad, ibland plågad (av oss) i tron på dennes onödighet och på den totala övertygelsen om sin icke återuppståndelse. Vi konstruerar vår kropp för att den ska likna ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om samhället | 01 november, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.