Veckan från hyllan. Vecka 16-2013

Margret Thatcher har gått bort. Tillräckligt mycket har redan sagts om henne från olika håll, beroende på de egna ideologiska preferenserna, jag har just ingenting att tillägga. Men kan inte ...

Av: Gregor Flakierski | 13 april, 2013
Veckans titt i hyllan

Wagner och det musikaliska dramat

I år är det 200 år sedan Wagner föddes och 130 sedan han dog. Om Richard Wagner har det skrivits en ansenlig del – både ris och ros. Men en ...

Av: Guido Zeccola | 25 februari, 2013
Essäer om musik

Bror Kajsajuntti, staden och världen

Bror Kajsajuntti är en mycket känd kulturaktivist i Luleå. Foto: Gunnar Svedenbäck Bror Kajsajuntti, staden och världen ”Göra det omöjliga möjligt.” Orden är varken Thomas Moores, Robert Owens eller någon annans av världens mer ...

Av: Ingemar Nilsson | 04 december, 2007
Litteraturens porträtt

Den elisabetanska teatern enfantes terrible

London var under drottning Elisabeth I:s tid en ytterst livlig och farlig stad fullt av krogar, prostituerade och äventyrare som kom från Europas alla hörn. Det stora folknöjet, förutom att ...

Av: Sofia Kangur | 05 oktober, 2008
Essäer

  • Essäer
  • Publicerad:

Bed och arbeta. Om religion, diskriminering och mänskliga rättigheter



Angelusringning av Jean François MilletBed och arbeta” av Professor emeritus vid Lunds universitet Reinhold Fahlbeck är en mycket välskriven bok om svåra och brännande frågor (Liber förlag).

Fahlbeck är föredömligt klartänkt och ett helt livs kunskap och erfarenhet av juridiska spörsmål präglar bokens resonemang och gör den till ett stråk av ljus i ett annars dystert skymningslandskap där halvsmälta ”sanningar” om vad som egentligen konstituerar religiös diskriminering och vad religionsfrihet egentligen innebär på arbetsmarknaden florerar med samma intellektuella pregnans och eftertanke som ett twitterdrev.

Om man bara lyssnar till vad media rapporterar om diskrimineringsombudsmannens (DO) förehavanden i dessa frågor samt hur de själva artikulerar sig är det lätt att få intrycket att så fort någon säger att man blivit diskriminerad på grund av sin tro, så rycker myndigheten i fråga ut med hela sin arsenal innefattande allt från hot om offentlig uthängning till att dra den anklagade inför domstol. I förstnämnda fallet leder det inte sällan till att panikslagna organisationer snabbt ingår förlikning varefter man pungar ut med mer eller mindre absurda belopp till den påstått förorättade. Om dessa utpekade personer och organisationer istället först noga hade studerat Fahlbecks bok, hade man inte behövt vara så impulsstyrda utan istället tagit strid för etablerade och helt rimliga sekulära frihets- och jämlikhetsvärden.

Ett av de tydligaste exemplen på nämnda onödigt ängsliga beteendet är det uppmärksammade ”handskakningsfallet” där en muslimsk man vägrade ta en kvinnlig chef vid Trollhättans kommun i handen, vid start av en praktikperiod. Detta, tillsammans med en samlad bedömning av mannen i övrigt, ledde till att anvisningen till den aktuella platsen återkallades. Den hälsningsvägrande kopplade då in DO vilket skrämde upp de ansvariga kommunledarna så starkt att de genast pungade ut med SEK 30 000 till den påstått förfördelade mannen. Kvinnan som vägrats en sedvanlig hälsning från mannen fick dessutom en reprimand från sin arbetsgivare!

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Fahlbeck anser att detta beteende från kommunens sida saknar stöd i gällande rätt och beklagar hanteringen. Hade fallet drivits till domstol är det ytterst osannolikt att den klagande fått rätt. Allt talar för att den här typen av religiösa sedvänjor – hälsningsnormer – inte alls skyddas av högre rätt inom gällande diskrimineringslagstiftning, särskilt inte i högsta instans: Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna.

Forum internum och forum externum

För att förstå implikationerna vad gäller religion av denna högre rätt – som slår all svensk rätt i sista instans – måste man skilja på två huvudbegrepp: forum internum och forum externum. Med förstnämnda menas själva åsikten eller tron medan forum externum innefattar trons yttre manifestationer. Domstolens artikel 9, samt den praxis som utvecklats från den, visar återkommande att det som skyddas i första hand är frågor om det enskilda samvetet och privata, personliga övertygelser – inte alls i lika hög grad yttre former som kulturella sedvänjor, särskilda klädesplagg med mera. Den inre kärnan att få tro utan yttre våld eller förnekelse är absolut skyddad av konventionen, mot detta står den – vilket är mycket lite känt och förstått – lika starka rättigheten att slippa bli utsatt för trosformer och dess manifestationer. Det är ett mynt med två sidor; frihet att tro och frihet att kunna få vara utan religion: att slippa att påtvingas yttre manifestationer av olika trosformer. Till detta kommer ett mycket starkt stöd för kvinnors och mäns jämlikhet och jämlika behandling i konventionen och i Europarådets resolution från 2005 ”Women and religion in Europe”.

Fahlbeck beskriver det som att religionsfrihetens skydd har en bred spännvidd men ”ett mycket ringa djup”. För att ett skydd ska föreligga för forum externum krävs ett mycket nära samband mellan tro och manifestation. Varje handling som motiveras eller är influerad av religion skyddas inte.

Som exempel på hur nämnda samband mellan tro och kultur inte kan anses föreligga – även enligt svensk rätt – nämner Fahlbeck bland annat ”äldreaktiveraren”. Detta fall rörde en kvinna som tillhörde Jehovas vittnen som var anställd på ett äldreboende. Arbetstagaren ansåg sig inte kunna delta i sådana aktiviteter som att klä julgranen eller måla påskägg eftersom detta ansågs ha spår av hedniska ritualer. Arbetstagaren ansåg sig vidare inte kunna deltaga i evenemang där körer från svenska kyrkan deltog eftersom hennes tro förbjöd samverkan med Svenska kyrkan. Hon blev uppsagd. Kvinnans skäl för arbetsvägran medger, enligt Fahlbeck, inte skydd enligt konventionen och personen i fråga fick heller inte rätt ens i den svenska domstolsprövningen (Arbetsdomstolen 2005, nr 21). Enligt Fahlbeck skulle handskakningsfallet, med största sannolikhet ha fått samma utgång om man drivit det till domstol – och definitivt om det gått ända till sista instans.

bokenSedan har vi fallet med den kristna resebyråchefen (Kommissionens mål 29107/95). Denne ville av religiösa skäl inte arbeta på söndagar. När hon vägrade blev hon uppsagd. Kommissionen hade inget att invända mot detta. I själva verket har kommissionen i detta och liknande fall satt arbetsgivarens intressen av verksamhetens behöriga bedrivande (lika för alla vd anställning) före de anställdas personliga religiösa idiosynkrasier.

Samma sak kan konstateras vad gäller religiöst motiverade klädesplagg inom t.ex. skolvärden. I fallet ”Köse” (Kom. mål 26625/02) rörde det sig om 94 studenter i Turkiet som avstängdes när de vägrade ta av sig sina muslimska huvuddukar. Klagan från studenterna avslogs med motiveringen att förbudet mot huvudbonad gällde alla elever oavsett religiös tillhörighet eller övertygelse. Samma sak med fallet ”Kurtulmus” (Kommissionens mål 65500/01) även det i Turkiet. Här var det en kvinnlig professor som bar huvudduk på tvärs mot gällande regler. Efter vägran att följa fastslagen klädkod lika för alla slog domstolen fast att kvinnan tagit anställning frivilligt och i full vetskap om att en offentlig anställds anblick ska vara religiöst neutral. Till detta ska läggas den dittills rådande principen att staten ska vara sekulär och det då fullständigt ologiska att den utifrån detta förhållande skulle tillåta en religiös präglad ”uniformering” av något slag.

Jämför här som exempel den svenska polisens – som ju företräder en sekulär stat – fullständigt principlösa svassande för religiösa krav på att får bära religiösa uttryck till polisuniformen. Den svenska polisen har frivilligt tagit fram en särskild klädkod för hijab och kippa att bäras tillsammans med den svenska polisuniformen! Detta är, i sin principlösa inkonsekvens, en enastående märklighet. Man skulle här utifrån angiven kunskap vilja uppmana de inom den svenska polisen (eller dessa uppdragsgivare medborgarna), som inte vill mötas av religiösa signaler och uttryck vid möte med den sekulära statens ordningsmakt, att överklaga detta till Europadomstolen om inte svenska domstolar hanterar detta med given logik. Samma sak gäller för övrigt alla organisationer som tror att de måste backa varje gång ett krav kommer på religiöst motiverade undantag från verksamhetsregler lika för alla eller religiöst motiverade undantag från en verksamhets specifika krav på funktionalitet.

Den negativa religionsfriheten

Slutligen har vi den i svensk debatt så ofta förbigångna och av DO i princip helt förtigna negativa religionsfriheten. Den innebär då frihet från religion är ett minst lika berättigat medborgerligt och samhälleligt krav som frihet till religion. Detta blev mycket tydligt manifesterat i fallet ”Kokkinakis” (Kom. mål 14307/88). Det gällde återigen ett Jehovas vittne som bedrivit värvning ”proselytism” i ett privat hem under sin anställning, som inte innefattade religiös förkunnelse. En kränkning av de som blivit utsatta för värvningsförsöket ansågs föreligga. Här kommer några citat från domstolens principiellt viktiga skrivning i ärendet:

”..tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet är en av grunderna i ett ’demokratisk samhälle’ i konventionens mening. I sin religiösa dimension är den en av de mest väsentliga beståndsdelarna i det som bygger upp troendes identitet och deras uppfattning om livet,[positiv religionsfrihet] men det är också en värdefull tillgång för ateister, agnostiker, skeptiker och de oberörda [negativ religionsfrihet]. Denna pluralism kan inte skiljas från ett demokratiskt samhälle. Det demokratiska [och framgent sekulära] samhället, som har vunnits över ett tidsspann av sekler, är avhängigt av denna frihet.”

I fallet Leyla (kom. mål nr 44774/98) uttryckte sig domstolen ännu mer explicit. Den religiösa friheten omfattar ”friheten att hysa eller inte hysa religiösa övertygelser och att utöva eller inte utöva en religion”. Eftersom artikel 9, enligt nu fast och etablerad praxis, skyddar både positiv och negativ religionsfrihet måste en avvägning ske om en konflikt skulle uppstå. Att inte tillåta en slöja eller armdöljande klädsel inom sjukvården på rund av medicinska eller hygieniska skäl är således inte de enda rimliga argumenten emot. Fullt ut minst lika rimligt är att hänvisa till uniformering lika för alla vid anställning samt att övrig personal inte ska behöva utsättas för religösa uttryck i sin yrkesutövning. Här kan uttrycket ”En persons religion är en annan persons irrlära”, ses i sin fulla konfliktskapande dimension.

Man kan således inte bara förutsätta att den positiva religionsfriheten alltid har ett försteg vid en konflikt. Det tycks vara en typisk svensk myndighetsståndpunkt, som helt saknar förankring i både sunt förnuft och högre rätt.

Kort om Europarådets resolution om jämlikhet och religion
”Women and religion in Europe”

Nämnda resolution (1464) är ett mycket starkt verktyg för kvinnors lika rättigheter oavsett religiösa tvång och hinder. Fahlbeck säger att denna resolution innebär ”…ett synnerligen starkt angrepp på religion som täckmantel för särbehandling av kvinnor och för kränkningar av kvinnors rättigheter”. I resolutionen heter det bland anat att det inflytande som religionen har på kvinnor ” sällan är gynnsamt (’benign’): kvinnors rättigheter blir ofta inskränkta eller kränkta i religionens namn. Religiöst motiverade genderstereotyper har förlänat män en känsla av överlägsenhet som har lett till diskriminerande behandling av kvinnor från mäns sida och rent av våld från dem.” (Resolution 1464, punkt 2.) I resolutionen uppmanas vidare medlemsstaterna att tillse att (positiv) ”religionsfrihet och respekt för kultur och tradition inte godtas som förevändningar för att kränka kvinnors rättigheter, inklusive att underåriga flickor tvingas underkasta sig religiösa regler inklusive klädregler (dress codes). Medlemsländerna uppmanas vidare att ”vägra erkänna utländska familjeregler (family codes) och lagar rörande personlig status vilka grundar sig på religiösa principer och som kränker kvinnors rättigheter och sluta upp att tillämpa dem inom sina respektive länder.” [!] Och om det blir nödvändigt ska man till och med ”omförhandla bilaterala fördrag” i detta syfte (punkterna 5,6,7.1.2 och 7.4.) Som Fahlbeck säger: ”Genderjämställdhet ställs framför religiöst motiverad klädsel på ett synnerligen bestämt och kategoriskt sätt”.

En dom i Europadomstolen som belyser visar detta synsätts genomslag är fallet Dahlab (Kom. mål nr 42393/98). Lucia Dahlab var en förskolelärare vid en offentlig skola i Geneve i Schweiz. Eleverna var i åldern 4–8 år. Hon konverterade till Islam och började använda muslimsk sjal även i själva klassrummet. Kantonen Geneve är sekulär i sin administrativa roll. Slöjbärandet förbjöds med hänvisning till detta samt att sjalen utgjorde en ”uppenbar identifikationsmarkering som påverkar eleverna av deras lärare”. Vid överklagande till den schweiziska författningsdomstolen avfärdades klagan bland annat med motiveringen att ” det är svårt att förena bärandet av huvuds med principen om jämställdhet, vilken är en grundläggande värdering i vårt samhälle”. Man anförde vidare att religionsfriheten i detta fall måste vägas mot harmoni i arbetsmiljön (neutralitet). När Europadomstolen senare tog upp fallet godtog man i stort författningsdomstolens argument samt lade till den inverkan en tydlig religiös symbol kan ha på barn i en ålder då barn ”undrar över mycket och också är mer påverkbara än äldre elever”. Påföljande dom innebar att kantonen Geneves beslut stod fast.

Slutkommentar

Jag skulle önska att alla chefer i svenska företag, myndigheter och organisationer noga studerade ”Bed och arbeta” och om nödvändigt – vid problem – konsulterar juridisk expertis som är genuint inlästa på denna materia. Då skulle vi slippa alldeles uppenbart orimliga ”pudlar” från de som anklagas till höger och vänster för att ”diskriminera” och vi skulle säkerställa att den sekulära staten förblir sekulär och att yrkeslivet håller en sådan neutral religiös ton att den viktiga negativa religionsfriheten inte träds för när.

Det är svårt att för samhällslivets minimering av onödiga konflikter – och oönskade intrång i varje människas rätt att slippa religiöst påträngande symbolik och agerande – inte inse sanningen och betydelsen i sentensen: religion är en privatsak, med tillägget – och så bör den i huvudsak förbli.

Leif V Erixell
Fil.kand, författare och fristående samhällsdebattör



Ur arkivet

view_module reorder

Zanzibar, Zanzibar!

Jag har, såsom många andra, länge hänförts och förundrats av den franske poeten och handelsmannen Arthur Rimbaud (1854-1891). Så mycket att jag bestämde mig, återigen såsom många andra, för att ...

Av: Jonas Wessel | Övriga porträtt | 25 juli, 2012

Terrence Malick & tystnadens hemligheter

Då och då ― oftast på obskyra filmbloggar ― publiceras suddiga bilder som sägs fånga Terrence Malicks ansikte. Den skygge filmregissören och författaren har gjort isoleringen och blygheten inför offentlighetens ...

Av: Klas Lundström | Essäer om film | 19 april, 2013

Berwaldhallen – Den samstämda radiostudion

Det är en torsdag i slutet av mars. Sveriges Radios Symfoniorkester har konsert. Dirigenten Simone Young tar plats på podiet och höjer taktpinnen för att påkalla uppmärksamhet. Det råder ett ...

Av: Mi Karlsson Bergkvist | Musikens porträtt | 16 april, 2014

"Jag går min egen väg"

"Jag går min egen väg"   Foto: Tony Landberg Ett samtal med Ewa Rudling. Text av Carl Abrahamsson. Den svenska fotografins "first lady" Ewa Rudling fyllde nyligen 70 år. Någon risk för pensionering föreligger ...

Av: Carl Abrahamsson | Konstens porträtt | 17 november, 2006

Sceniska rum. Gustavo Mosqueras ”Moebius” och psykoanalysens topologi

Artikelserien Sceniskarum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och ...

Av: Axel Andersson | Essäer om film | 25 mars, 2013

Animula, Vagula. Blandula

I går när jag kittat lidertaket, och ösregnet börjat efter naturligtvis, la mig sur för att senare orka med kvällssysslor, vaknade efter några timmar plötsligt på förnatten, hade drömt om ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 24 juli, 2013

Bild Hebriana Alainentalo

Den plågade postmoderna kroppen

Kroppen är smickrad, tränad, ibland plågad (av oss) i tron på dennes onödighet och på den totala övertygelsen om sin icke återuppståndelse. Vi konstruerar vår kropp för att den ska likna ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om samhället | 01 november, 2016

Förnyelse höjer seriestatus

Bland kännare är Alan Moores album klassiska och ingår självklart i serieläsarnas kanon. Böckerna kommer i ständigt nya upplagor och mästerverket Watchmen, som kom första gången på 1980-talet, har för ...

Av: Elin Schaffer | Essäer om litteratur & böcker | 19 maj, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.