Michael D. Main – från språk till Språk

Main är en amerikansk språkpoet vars bokdebut just utkommit som ett samarbete med fotografiskultptören Henry Avignon; boken ges ut på Howling Dog Press och sägs av författaren vara skriven med ...

Av: Freke Räihä | 20 augusti, 2012
Litteraturens porträtt

Den intellektuelle og liberale verdier

Det liberale sinn 'Intellektuell' står ikke for 'terrorist'; verden er stappfull av merkelige myter. 'Myte' stammer fra det greske begrepsordet mythos, som betyr «fortelling» - beretning, fabulering. Ingen myte er realitetsbasert ...

Av: Thor Olav Olsen | 08 november, 2012
Agora - filosofiska essäer

Parisgatans mistlur

Rue de Paris. Parisgatan i Le Havre. Ett stenkast från en av Europas största hamnar. Hotellets interiör påminner en om havets frost. Fotografier av sjömän med allvarliga, djupsinniga anleten täcker ...

Av: Klas Lundström, | 24 november, 2009
Resereportage

Fabrik chic

Fabrik chic – industri som estetik Gnissel från en travers, det rytmiska surrandet från ett ventilationssystem och ljud från cisterner minner om en tid då tjänstesamhället låg i sin linda och ...

Av: Erling Persson & Maria Holm | 10 mars, 2007
Kulturreportage

  • Essäer
  • Publicerad:

Carl von Clausewitz och kriget



Carl von Clausewitz I Sverige publiceras sällan intressanta krigshistoriska och krigsteoretiska studier, men en sådan undantagsbok är Europas krig. Militärt tänkande, strategi och politik från Napoleontiden till andra världskrigets slut av Alf W. Johansson, docent vid Stockholms universitet och tillika medarbetare vid Militärhögskolan.

Carl von Clausewitz (1780 – 1831) krigsteorier så som de formulerades i Vom Kriege är det stabila fundament till Alf W. Johanssons bok. Författaren redogör för den historiska bakgrunden till Clausewitz teser, hur de förvaltats respektive förvanskats av politiker och befälhavare.

I bokens andra hälft redovisar Johansson det militärstrategiska tänkandet vid 1900-talets båda världskrig samt Clausewitz betydelse för generalen Hans von Seeckts uppbyggnad av det tyska Riksvärnet under Weimarrepubliken. Johansson förhåller sig relativt oprofilerad gentemot den traditionella historieskrivningen men ansluter sig i omdiskuterade fall till den historikergrupp som vid bedömningen av de moderna krigens förutsättningar och verkställighet utgår ifrån krigstaktiske, ekonomiska och geopolitiska omständigheter och skjuter de politiskt-ideologiska motiven åt sidan.

De agerande politikerna och militären bedöms inte utifrån motståndarsidan propaganda. Sålunda karakteriseras marskalken Douglas Haigs hårda regemente under första världskriget som ett militärt moraliskt tvivelaktigt sätt att hänsynslöst satsa material och soldater på meningslösa operationer med förluster som uppskattas till 270 000 man på den tyska och 332 000 man på den brittiska sidan. Johansson menar att det inte endast var planeringsmässigt som striderna 1918 liknade förhållandena under andra världskriget, även taktiskt-operativt tog andra världskriget vid där det första slutade. Till detta bör fogas att åren mellan 1918 och 1939 med USA:s och Sovjetunionens artskilda isolationism i mycket påminner om den aktuella [påpekande: 1989] utvecklingen, som kan leda till att under 1990-talet Europa åter förfogar över ett inomeuropeiskt maktsystem där relationerna länderna emellan regleras autonomt.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Efter freden i Versailles har europeisk politik på grund av demokratins genombrott och massmediernas utbredning inneburit betydande inskränkningar i statsmännens handlingsfrihet och kompromissmöjligheter, menar Johansson. Politik som utövas under den allmänna opinionens tryck tenderar att utesluta möjligheten av positiva kompromisser. Mot detta kan hävdas att möjligheten att kompromissa genom hemliga avtal finns kvar och Johansson vidarebefordrar missuppfattningen att Hitler i samband med Münchenöverenskommelsen 1938 förlorade sin gamla kärlek till England. Senare forskning har emellertid visat att det inte var Hitler som var segerorganisatör i München. Den rollen spelades av Tjeckoslovakiens tyskhatande president Edvard Beneš, tillika chef för landets nationalsocialistiska parti Strana narodne sozialisticka, som lät socialministern Jaromir Necas till Chamberlain och Daladier den 17 september överlämna ett kapitulationsdokument – bekräftat av parterna den 19 och 21 september – enligt vilket Tyska Riket enligt punkt 5 skulle erbjudas överta de sudettyska områdena. Beneš gjorde sig därmed kvitt en kraftfull politisk motståndare i parlamentet i Prag. Överenskommelsen med Hitler undertecknades inte förrän den 29 september.

Myterna om Hitler är många. Den tyske diktatorn behövde emellertid knappast draghjälp från de traditionella eliterna inom militär och byråkrati ”för att komma över maktens tröskel”. Med få undantag var de traditionella eliterna kritiskt inställda till den nationalsocialistiska rörelsen, men bland yngre officerare, som ofta varit skolpojkar under första världskriget, fann Hitler gehör för de soldatsocialistiska inslagen i sin ideologi. Den tyska krigsmakten knöts inte hårdare till Hitlers regim, det var regimen som tvingades att defensivt reglera relationerna till krigsmakten sedan man genom utrensningarna inom SA delvis avhänt sig stödet hos en till de inflytelserika Wehrmachtofficerarna konkurrerande maktelit.

Alf W. Johansson underskattar inte Hitler som krigsstrateg, men han har svårt att acceptera tolkningen av det tyska anfallet mot Sovjetunionen ”som i första hand en produkt av rent strategiska överväganden”. Därmed ansluter sig Johansson till den västtyske historikern Andreas Hillgrubers åsikt att Hitlertysklands ockupation av östeuropeiska länder endast var delar av en större plan, ett sekundärkrig för att kunna verkställa det primära krigsmålet att besegra Sovjetunionen. Det är en teori som bl a vederlägges av att Tysklands rustningskapacitet var ytterst begränsad. Kriget mot Sovjetunionen var, som den västtyska krigshistorikern Hartmut Schustereit skriver i sin bok Va banque (Verlag E.S. Mittler & Sohn, Berlin 1988) ”ett försök att genom seger i öst lägga under sig väst”. Hitlers primära mål var Central- och Västeuropa, inte Sovjetunionen. Operation Barbarossa var det krigsstrategiska medlet att sedan Stalin besegrats och Sovjetunionen neutraliserats tvinga Storbritannien till eftergifter.

Johansson menar att eftersom Hitler efter det misslyckade Moskvaanfallet utövade en viljans strategi under återstoden av kriget och anknyter därmed till sin analys av Carl von Clausewitz krigsteori om defensiven som den effektivaste formen av krigföring.

Clausewitz talar om tre huvudfaktorer: vilja, moral och ideologi. Militärhistoria och militärteori måste komplettera vartannat. Clausewitz menar att när krigen under Napoleontiden börjat få en alltmer total karaktär måste friheten sättas in i ett vidare sammanhang och bli en del av en större helhet, som för den enskilda statsmannen kan vara svår att behärska; det blir mer komplicerat att sluta fred. Clausewitz/Johansson: för att förstå verkligheten måste man förstå de begrepp av vilka verkligheten endast är en ofullständig avspegling. Kriget ”i sig” är enligt Clausewitz en begreppsmössig föreställning om ”på vilket sätt kriget i verkligheten avviker från sin rent abstrakta form” (Johansson). Krigsstrategen får inte tro på teorier utan bevara sin intellektuella vaksamhet. Officeren måste, menar Clausewitz, i första hand lita till sitt eget omdöme, men omdömet måste skolas i kunskapen om teorier och om teoriers natur. Att förstå krigets väsen är att förstå hur det yttersta våldet nyttjas i de mellanstatliga relationerna. Därför måste varje analys om krig börja med en konkretisering av vad man kan uppnå genom att använda våld. Det är utifrån dessa definitioner Clausewitz skapar begreppen ”absolut krig” respektive ”perfekt krig”, för att, enligt Johansson, klargöra att ”det ur TANKEMÄSSIG synvinkel inte finns någonting som sätter en gräns för den våldsutövning som kriget innebär”.

Carl von Clausewitz menar att det finns två slags krig: 1) det begränsade kriget, då det endast gäller att avväpna fienden och ”göra några erövringar vid rikets gränser”; 2) det totala kriget då fienden skall i grunden nedkämpas. Detta innebär att krigskonsten måste utövas utifrån en varsam avvägning mellan mål, medel och analys. I praktiken innebär det att avväpnandet av fienden också kan ske med hjälp av psykologi och propaganda. För Clausewitz är krig en vidareutveckling av politiken och måste därför vara underordnad de politiska målen. Överbefälhavaren bör ingå i ett lands regering för att regeringens övriga ledamöter skall vara direkt informerade om dennes överväganden; och tvärtom. Clausewitz rekommenderar att statschefens och överbefälhavarens funktioner sammanfaller. Denna dubbla ledningsfunktion är avgörande om de moraliska faktorerna på ett positivt sätt skall kunna vägas in i en krigsanalys. Andan bland befäl och trupp är viktig och det moraliska tillståndet är en kombination av befälhavarens skicklighet, truppernas erfarenhet och mod samt av alla parters patriotiska sinnelag. Den ”krigiska dygden” inom en trupp är nödvändig, finns inte den så hjälper det inte att armén leds av en skicklig befälhavare eller att folket låter sig entusiasmeras. Folkets stridsberedskap är inte alltid likvärdigt med krigiska dygder.

Hos Clausewitz finns även en metafysisk medvetenhet som Alf W. Johansson tyvärr förbisett. När Clausewitz i Vom Kriege skriver att ”Vi har för avsikt att betrakta de enskilda ELEMENTEN av vårt föremål (dvs kriget), sedan de enskilda DELARNA av detsamma och slutligen DET HELA i sitt inre sammanhang”, så finns i denna reflektion en märklig samstämmighet med Ignatius av Loyolas (1491 – 1556) teologisk-filosofiska karakterisering ”Begrundan över två banér” i Ejercicios Espirituales, då han skriver att den första förberedande övningen ”är historien”, den andra ”sammanställningen, i det man ser platsen” och den tredje ”att be om det jag åstundar”. För Ignatius av Loyola är Gud ”vår högste befälhavare” och Lucifer ”den mänskliga naturens dödsfiende”. Filosofen och moralisten Clausewitz förvärldsligar denna krigsstrategi mot fienden.

Alf W. Johansson gör en tillförlitlig genomgång av den krigsteoretiska debatten efter Carl von Clausewitz död och om hur Antoine Henri Jomini och Wilhelm von Willisen kom att på Clausewitz bekostnad dominera det militärteoretiska tänkandet från 1850-talet fram till första världskriget. De segrande befälhavarna under denna tid var emellertid ofta Clausewitz-lärjungar. Den främste av dem, generalen och humanisten Helmuth von Moltke d ä, nyttjade med framgång Clausewitz teorier i det tysk-danska kriget 1864, i det preussisk-österrikiska kriget 1866 och i det fransk-tyska kriget 1870-1871. Till skillnad från Jomini, som menade att det för befälhavaren räcker att veta om han skall marschera rakt fram, åt höger eller vänster, så spelade psykologi och moral, klassisk bildning och historiskt medvetande, stor roll för Clausewitz. Det är dessa egenskaper som utmärker den traditionella bilden av en preussisk officer.

 

Bo I. Cavefors

 

Vi tackar Eva Nylander, bibliotekarie och kulturarvschef på Universitetsbiblioteket, Lunds universitet, där Bo I Cavefors arkiv och rättigheter finns

Ur arkivet

view_module reorder

Idioten på muséet

Hörde en gång om en idiot som gjorde ett museum på precis allt som flöt iland hos honom vid ett klippors ytterskär, bl.a. åror, lådor med smuggelsprit, talrika naziuniformer, EFFOA:s ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 26 oktober, 2011

Teori versus praksis

Forord I dag er det allment og utbredt å tro og mene at for mennesket finnes det ikke lenger et sikkert grunnlag for erkjenningen, det vil si at mennesket svever over ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 27 januari, 2014

Art Games – varken dataspel eller konst

Det finns konstnärer som gör dataspel och det finns dataspel som betraktas som konst. Man brukar benämna de här spelen för Art Games, konstnärliga dataspel om man skulle översätta det ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 13 januari, 2014

“Guds ord bär inte bojor.” Tankar vid ett bortglömt 80-årsjubileum

I Berlin-Marienhof finns en kyrka med namnet ”Martin-Luther-Gedächtniskirche”. Inget särskilt anmärkningsvärt, skulle man kunna tycka – alltså detta, att en kyrka i Tysklands huvudstad ägnas minnet av den man som ...

Av: Thomas Notini | Essäer om religionen | 14 september, 2014

Det är som om öarna åter stiger upp för min syn

Det är som om öarna åter stiger upp för min syn   Klipporna på Färöarna är otaligt många och fantastiskt vackra. Har rest på många sätt, och i många länder, men särskilt starkt ...

Av: Björn Gustavsson | Resereportage | 09 februari, 2007

Tro og metaetisistisk kritisisme. Del III. Naturvitenskap og metafysisistisk livsfenomenologisme.

Innledning. Livsfenomenologismen er en filosofisk retning og som går ut på at livet har forrang framfor verden eller ego. Metafysisistisk livsfenomenologisme er en metafysisk skoleretning; den metafysisistiske livsfenomenologisme går ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 07 juni, 2011

Samhället som inte räcker till för alla

  En uteliggare underhåller sig med musiken. Foto: Hebriana Alainentalo Samhället som inte räcker till för alla "Hemlösheten har inte ökat sedan 1993, att den syns mer är kanske för att det ...

Av: Martina Kopra | Reportage om politik & samhälle | 05 oktober, 2006

Claude Simon - ordorgiernas mästare

Intrigen är inget och berättandet allt i Claude Simons vindlande textmassor. Det är textsjok som befinner sig bortom de gängse intrigvestibulerna och det vanliga a till ö harvandet i den ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 19 april, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.