Three ladies in Cairo. Del II. From northern slopes to oriental deserts

Min mormor, Hilda, växte upp i Sundsvall och berättelsen börjar där i och med Sundsvalls stora brand 1888 med hennes mor, min mormorsmor Ragnhild. Många äventyr senare, träffade Hilda den ...

Av: Anne Edelstam | 10 juli, 2014
Utopiska geografier

Thomas Bernhard som poet

Rubriken är ägnad att förvåna. Nog finns det sådant i Thomas Bernhards (1931-1989) oeuvre som kan kallas poetiskt, men som lyriker i den strängare bemärkelsen har den berömde österrikiska författaren ...

Av: Simon O. Pettersson | 19 februari, 2013
Essäer om litteratur & böcker

och allting blandas med vattenljud

Ett holländskt värdshus, femtonhundratal, tidig januari, och nu låg, blek sol över bäckravinen där hundar skäller, och värdshusvärdens dotter kommer gående från skogsdungen, hon bär ett fång ris, gårdshunden reser ...

Av: Björn Gustavsson | 23 november, 2009
Utopiska geografier

Judgment in Hungary: en rättegång som speglar Europas mörkare sidor

Under Göteborgs internationella filmfestival visades Ezter Hajdús dokumentärfilm Judgment in Hungary. Jag såg dokumentären på Göteborgs Stadsmuseum som tidigare visat utställningen ”Vi är romer”. I museets foajé visades också bilder ...

Av: Linda Johansson | 17 mars, 2014
Essäer om film

  • Essäer
  • Publicerad:

Carl von Clausewitz och kriget



Carl von Clausewitz I Sverige publiceras sällan intressanta krigshistoriska och krigsteoretiska studier, men en sådan undantagsbok är Europas krig. Militärt tänkande, strategi och politik från Napoleontiden till andra världskrigets slut av Alf W. Johansson, docent vid Stockholms universitet och tillika medarbetare vid Militärhögskolan.

Carl von Clausewitz (1780 – 1831) krigsteorier så som de formulerades i Vom Kriege är det stabila fundament till Alf W. Johanssons bok. Författaren redogör för den historiska bakgrunden till Clausewitz teser, hur de förvaltats respektive förvanskats av politiker och befälhavare.

I bokens andra hälft redovisar Johansson det militärstrategiska tänkandet vid 1900-talets båda världskrig samt Clausewitz betydelse för generalen Hans von Seeckts uppbyggnad av det tyska Riksvärnet under Weimarrepubliken. Johansson förhåller sig relativt oprofilerad gentemot den traditionella historieskrivningen men ansluter sig i omdiskuterade fall till den historikergrupp som vid bedömningen av de moderna krigens förutsättningar och verkställighet utgår ifrån krigstaktiske, ekonomiska och geopolitiska omständigheter och skjuter de politiskt-ideologiska motiven åt sidan.

De agerande politikerna och militären bedöms inte utifrån motståndarsidan propaganda. Sålunda karakteriseras marskalken Douglas Haigs hårda regemente under första världskriget som ett militärt moraliskt tvivelaktigt sätt att hänsynslöst satsa material och soldater på meningslösa operationer med förluster som uppskattas till 270 000 man på den tyska och 332 000 man på den brittiska sidan. Johansson menar att det inte endast var planeringsmässigt som striderna 1918 liknade förhållandena under andra världskriget, även taktiskt-operativt tog andra världskriget vid där det första slutade. Till detta bör fogas att åren mellan 1918 och 1939 med USA:s och Sovjetunionens artskilda isolationism i mycket påminner om den aktuella [påpekande: 1989] utvecklingen, som kan leda till att under 1990-talet Europa åter förfogar över ett inomeuropeiskt maktsystem där relationerna länderna emellan regleras autonomt.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Efter freden i Versailles har europeisk politik på grund av demokratins genombrott och massmediernas utbredning inneburit betydande inskränkningar i statsmännens handlingsfrihet och kompromissmöjligheter, menar Johansson. Politik som utövas under den allmänna opinionens tryck tenderar att utesluta möjligheten av positiva kompromisser. Mot detta kan hävdas att möjligheten att kompromissa genom hemliga avtal finns kvar och Johansson vidarebefordrar missuppfattningen att Hitler i samband med Münchenöverenskommelsen 1938 förlorade sin gamla kärlek till England. Senare forskning har emellertid visat att det inte var Hitler som var segerorganisatör i München. Den rollen spelades av Tjeckoslovakiens tyskhatande president Edvard Beneš, tillika chef för landets nationalsocialistiska parti Strana narodne sozialisticka, som lät socialministern Jaromir Necas till Chamberlain och Daladier den 17 september överlämna ett kapitulationsdokument – bekräftat av parterna den 19 och 21 september – enligt vilket Tyska Riket enligt punkt 5 skulle erbjudas överta de sudettyska områdena. Beneš gjorde sig därmed kvitt en kraftfull politisk motståndare i parlamentet i Prag. Överenskommelsen med Hitler undertecknades inte förrän den 29 september.

Myterna om Hitler är många. Den tyske diktatorn behövde emellertid knappast draghjälp från de traditionella eliterna inom militär och byråkrati ”för att komma över maktens tröskel”. Med få undantag var de traditionella eliterna kritiskt inställda till den nationalsocialistiska rörelsen, men bland yngre officerare, som ofta varit skolpojkar under första världskriget, fann Hitler gehör för de soldatsocialistiska inslagen i sin ideologi. Den tyska krigsmakten knöts inte hårdare till Hitlers regim, det var regimen som tvingades att defensivt reglera relationerna till krigsmakten sedan man genom utrensningarna inom SA delvis avhänt sig stödet hos en till de inflytelserika Wehrmachtofficerarna konkurrerande maktelit.

Alf W. Johansson underskattar inte Hitler som krigsstrateg, men han har svårt att acceptera tolkningen av det tyska anfallet mot Sovjetunionen ”som i första hand en produkt av rent strategiska överväganden”. Därmed ansluter sig Johansson till den västtyske historikern Andreas Hillgrubers åsikt att Hitlertysklands ockupation av östeuropeiska länder endast var delar av en större plan, ett sekundärkrig för att kunna verkställa det primära krigsmålet att besegra Sovjetunionen. Det är en teori som bl a vederlägges av att Tysklands rustningskapacitet var ytterst begränsad. Kriget mot Sovjetunionen var, som den västtyska krigshistorikern Hartmut Schustereit skriver i sin bok Va banque (Verlag E.S. Mittler & Sohn, Berlin 1988) ”ett försök att genom seger i öst lägga under sig väst”. Hitlers primära mål var Central- och Västeuropa, inte Sovjetunionen. Operation Barbarossa var det krigsstrategiska medlet att sedan Stalin besegrats och Sovjetunionen neutraliserats tvinga Storbritannien till eftergifter.

Johansson menar att eftersom Hitler efter det misslyckade Moskvaanfallet utövade en viljans strategi under återstoden av kriget och anknyter därmed till sin analys av Carl von Clausewitz krigsteori om defensiven som den effektivaste formen av krigföring.

Clausewitz talar om tre huvudfaktorer: vilja, moral och ideologi. Militärhistoria och militärteori måste komplettera vartannat. Clausewitz menar att när krigen under Napoleontiden börjat få en alltmer total karaktär måste friheten sättas in i ett vidare sammanhang och bli en del av en större helhet, som för den enskilda statsmannen kan vara svår att behärska; det blir mer komplicerat att sluta fred. Clausewitz/Johansson: för att förstå verkligheten måste man förstå de begrepp av vilka verkligheten endast är en ofullständig avspegling. Kriget ”i sig” är enligt Clausewitz en begreppsmössig föreställning om ”på vilket sätt kriget i verkligheten avviker från sin rent abstrakta form” (Johansson). Krigsstrategen får inte tro på teorier utan bevara sin intellektuella vaksamhet. Officeren måste, menar Clausewitz, i första hand lita till sitt eget omdöme, men omdömet måste skolas i kunskapen om teorier och om teoriers natur. Att förstå krigets väsen är att förstå hur det yttersta våldet nyttjas i de mellanstatliga relationerna. Därför måste varje analys om krig börja med en konkretisering av vad man kan uppnå genom att använda våld. Det är utifrån dessa definitioner Clausewitz skapar begreppen ”absolut krig” respektive ”perfekt krig”, för att, enligt Johansson, klargöra att ”det ur TANKEMÄSSIG synvinkel inte finns någonting som sätter en gräns för den våldsutövning som kriget innebär”.

Carl von Clausewitz menar att det finns två slags krig: 1) det begränsade kriget, då det endast gäller att avväpna fienden och ”göra några erövringar vid rikets gränser”; 2) det totala kriget då fienden skall i grunden nedkämpas. Detta innebär att krigskonsten måste utövas utifrån en varsam avvägning mellan mål, medel och analys. I praktiken innebär det att avväpnandet av fienden också kan ske med hjälp av psykologi och propaganda. För Clausewitz är krig en vidareutveckling av politiken och måste därför vara underordnad de politiska målen. Överbefälhavaren bör ingå i ett lands regering för att regeringens övriga ledamöter skall vara direkt informerade om dennes överväganden; och tvärtom. Clausewitz rekommenderar att statschefens och överbefälhavarens funktioner sammanfaller. Denna dubbla ledningsfunktion är avgörande om de moraliska faktorerna på ett positivt sätt skall kunna vägas in i en krigsanalys. Andan bland befäl och trupp är viktig och det moraliska tillståndet är en kombination av befälhavarens skicklighet, truppernas erfarenhet och mod samt av alla parters patriotiska sinnelag. Den ”krigiska dygden” inom en trupp är nödvändig, finns inte den så hjälper det inte att armén leds av en skicklig befälhavare eller att folket låter sig entusiasmeras. Folkets stridsberedskap är inte alltid likvärdigt med krigiska dygder.

Hos Clausewitz finns även en metafysisk medvetenhet som Alf W. Johansson tyvärr förbisett. När Clausewitz i Vom Kriege skriver att ”Vi har för avsikt att betrakta de enskilda ELEMENTEN av vårt föremål (dvs kriget), sedan de enskilda DELARNA av detsamma och slutligen DET HELA i sitt inre sammanhang”, så finns i denna reflektion en märklig samstämmighet med Ignatius av Loyolas (1491 – 1556) teologisk-filosofiska karakterisering ”Begrundan över två banér” i Ejercicios Espirituales, då han skriver att den första förberedande övningen ”är historien”, den andra ”sammanställningen, i det man ser platsen” och den tredje ”att be om det jag åstundar”. För Ignatius av Loyola är Gud ”vår högste befälhavare” och Lucifer ”den mänskliga naturens dödsfiende”. Filosofen och moralisten Clausewitz förvärldsligar denna krigsstrategi mot fienden.

Alf W. Johansson gör en tillförlitlig genomgång av den krigsteoretiska debatten efter Carl von Clausewitz död och om hur Antoine Henri Jomini och Wilhelm von Willisen kom att på Clausewitz bekostnad dominera det militärteoretiska tänkandet från 1850-talet fram till första världskriget. De segrande befälhavarna under denna tid var emellertid ofta Clausewitz-lärjungar. Den främste av dem, generalen och humanisten Helmuth von Moltke d ä, nyttjade med framgång Clausewitz teorier i det tysk-danska kriget 1864, i det preussisk-österrikiska kriget 1866 och i det fransk-tyska kriget 1870-1871. Till skillnad från Jomini, som menade att det för befälhavaren räcker att veta om han skall marschera rakt fram, åt höger eller vänster, så spelade psykologi och moral, klassisk bildning och historiskt medvetande, stor roll för Clausewitz. Det är dessa egenskaper som utmärker den traditionella bilden av en preussisk officer.

 

Bo I. Cavefors

 

Vi tackar Eva Nylander, bibliotekarie och kulturarvschef på Universitetsbiblioteket, Lunds universitet, där Bo I Cavefors arkiv och rättigheter finns

Ur arkivet

view_module reorder

Elizabeth I Vid Monsieurs avresa

Elizabeth I Vid Monsieurs avresa       Jag sörjer; visar ej min svaghet här – jag älskar; hatet tycks min enda lag – jag handlar, utan att nämna den avsikt jag bär. Jag tyckes stum; i ...

Av: Elizabeth I | Utopiska geografier | 28 januari, 2014

Frida Kahlo och den kvinnliga stilen

Vad händer när man klassificerar konst skapad av kvinnliga konstnärer som just ”kvinnlig”? Pekar man på samhälleliga strukturer som har legat till grund för att kvinnliga konstnärer genom historieskrivningen har ...

Av: Simone Frankel | Konstens porträtt | 08 mars, 2013

Gaston Bachelard 1965

Bachelard och den poetiska föreställningens fenomenologi

”Det finns ingen poesi som föregår det poetiska verbets gärning. Det finns ingen verklighet som föregår den litterära bilden.” – Rummets poetik (1957)

Av: Mattias Lundmark | Agora - filosofiska essäer | 21 juli, 2017

Det omedvetna och Freud

Det är en morgon i Wien. Sigmund Freud går genom sin våning klädd i badrock och tofflor. I en plötslig ingivelse greppar han sin ena toffel och kastar den med ...

Av: Johan Lundin Kleberg | Essäer | 26 oktober, 2010

När det var bättre förr

När det var bättre förr Nyligen är det femtio år sedan sista numret av Sveriges utan konkurrens bästa novelltidskrift kom ut. Någon riktig efterföljare har den aldrig fått och det är ...

Av: Bertil Falk | Essäer om litteratur & böcker | 01 mars, 2007

Turiststaden Wien för 100 år sedan

Den förste ”turisten” som omnämns i skrift på Österrikes breddgrader kom år 1012 och råkade verkligen illa ut. Man ansåg honom vara spion och han fångades in och torterades i ...

Av: Lilian O. Montmar, Mats Olofsson | Resereportage | 23 november, 2011

Bild: Anikó Bodoni Lind

Himlen – Det är tid för debatt

Efter att jag skrivit några teaterpjäser tillsammans med den numera guldbaggeprisade Mikael Segerström, var det dags att skriva en pjäs helt på egen hand. Det skulle vara en pjäs som ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 08 september, 2016

Pipor, cigaretter och fimpar i konsten

”Rökning skadar allvarligt dig själv och personer in din omgivning.”  En essä om rökning i konsten borde lämpligen inledas med en varningstext eftersom rökningen ligger bakom 90% av alla fall av ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 05 september, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.