Universum

Då Oden mötte Mefistofeles

Jag upplever i den norröna mytologin en enorm melankoli. Den norröna mytologin är ett drama, en pågående kris, en gudomlig tragedi. För gudarna är otillräckliga, men det är inte bara ...

Av: Eirik Storesund | 07 oktober, 2015
Agora - filosofiska essäer

I am still on a stage playing with ideas - A conversation with…

Kaia Hugin is a Norwegian visual artist – here is her website: www.kaiahugin.com – whose “Motholic Mobble” (2008-2013), a series of eight surreal, magical and utterly surprising short videos, has undoubtedly revealed ...

Av: Gianluca Pulsoni | 02 september, 2014
Övriga porträtt

Migrän utan tradition

  David Sperling, Jonny Wartel, Karin Johansson, Henrik Wartel. Foto: Kajsa Sperling Migrän utan tradition Migrän är en grupp från Göteborg. De finns sedan 2003 men samtliga musiker har en lång karriär ...

Av: Guido Zeccola | 09 november, 2006
Musikens porträtt

Ove Allansson. Foto: Tre böcker

En sjöman har gått i land

Ove Allansson har lämnat skeppet. Han blev 83 år. Han hade provat flera yrken men sjömanslivet blev det som lämnade djupast intryck i honom och i hans författarskap. Han skrev ...

Av: Benny Holmberg | 24 januari, 2016
Litteraturens porträtt

  • Essäer
  • Publicerad:

Per aspera ad astra



Bernard Le Bovier de Fontenelle av Jacques Francois Joseph SwebachFörfattaren Cordwainer Smith (1913-1966) sa en gång att det inte finns någon litterär genre som har skapat så många forskare som science fiction-genren. Och det stämmer. Många astronauter, ingenjörer och forskare har vittnat om att de valt sina yrken utifrån sin barndoms läsning av framtidsberättelser. Men om vi ser till den med science fiction besläktade genren fantasy, så har den på sin höjd skapat litteraturvetare som intresserat sig för Pippi Långstrump, Tolkiens värld och Harry Potter. Deckare har gett läsare spänning. Kärleksnoveller har gett må bra vibrationer. Inget fel i det, men ingen av dessa genrer har inspirerat mängder av folk till att bli kemister eller astronomer.

Science fiction, eller faktasin (fakta+fantasi), som Sture Lönnerstrand sa på 1950-talet, är alltså en mycket speciell genre som betytt väldigt mycket för många människors yrkesval och som i förlängningen bidragit stort till den tekniska utvecklingen som tillfört även folk som inte gillar science fiction en hel del av den teknik som i dag präglar deras vardag.

Genren har djupare rötter än man skulle kunna tro, inte minst hos oss i Sverige. Det främsta exemplet på det finner vi i några korta rader som Anders Celsius (1701-1744) cirka 1735 skrev i form av ett synopsis till vad han kallade en ”artig roman”. Det finns bevarat på Carolina Rediviva i Uppsala. I denna text tänker han sig att Jorden, Venus och Merkurius ingår allians och krigar mot Mars, Jupiter och Saturnus. Han spekulerar ”om konsten skulle stiga så högt, at man kunde få commerce med de andra systemata planetis”, exempelvis Sirius och fastslår att då ”man knapt kan fara emellan systemata på några hundra år, så bör medicine exceleras (förbättras), at folket kunna blifwa nu så gamla som i Patriarchernas tid. Hwem trodde i förstone man skulle kunna segla i hafwet, der man ej såg något land? Hwem trodde man skulle begynna på at slås i watnet? Så litet tro wi nu at folket kunna och med tiden segla och slåss i luften. Det kunde wara möjligit at alt kiött och hud wore genomskinelig. Skulle man ponera någonsteds i planeterne sådane människior och diur, så skulle det gie tilfälle til en artig Roman – Medici kunde då göra folket långlefwade.”

Anders CelsiusAnders Celsius lyckas här föregripa luftstrider (segla och slåss i luften), stjärnornas krig och resor till andra solsystem samt spekulera om handelsförbindelser mellan planeter och andra solsystem. Ren och oförfalskad faktasi. Mer än 150 år innan H.G. Wells roman Den osynlige mannen publicerades 1897 talar Celsius om att göra människor genomskinliga (menade han kanske röntgen?) och han är inne på att man ska kunna förlänga människans livslängd så att hon kan leva tillräckligt länge för att kunna resa till Sirius.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Anders Celsius var inte den ende i 1700-talets Sverige som hade högtflygande idéer av science fiction-karaktär. När Emanuel Swedenborg (1688-1772) talade om för Christopher Polhem, att han skissat på ”Utkast til en Machine at flyga i wädret”, som 1716 publicerades i nummer fyra av Sveriges första tekniska tidskrift, Daedalus Hyperboreus, så ställde sig Polhem mycket skeptisk till tanken att människan skulle kunna skapa en sådan maskin, varvid Swedenborg citerade Bernard le Bovier de Fontenelle (1657-1757), som redan 1686 sagt följande: “Konsten att flyga har knappt blivit född ännu. Den konsten ska bli allt mer perfekt och en dag kommer folk att flyga upp till månen. Försöker vi låtsas att vi har gjort alla upptäckter eller påstår vi att vi kommit så långt i kunskap att ingenting återstår att tillägga? O, låt oss för Guds skull, komma överens om att det fortfarande finns något för kommande tidsåldrar!”

Emanuel Swedenborgs flygmaskinSenare i livet, då Swedenborg övergått från att ha varit uppfinnare till att bli visionär beskrev han besök som han själv ansåg sig ha gjort på andra planeter.

Peter Nilsson har kommenterat dessa visioner med att de inte är någon ”oskyldig rymdlitteratur; Swedenborg betvivlade inte att han skrev ned vad som var bokstavlig sanning. Han umgicks ju själv med andarna, han berättade vad han hade sett och vad de hade berättat för honom. Ändå skymtar vi – bortom de måttlösa fantasierna – något av den nya världsbild i vilken 1700-talsmänniskan började känna sig hemmastadd. Rymden öppnar sig kring jorden, världsalltet kunde rymma oerhörda ting. Bara en fritt flödande fantasi kunde ge aningar om de underverk som vetenskapen hade kvar att upptäcka.”

1752 framförde Carl von Linné (1707-1778) disputationen Cui Bono? på latin. Redan året därpå, 1753, översattes den efter hög befallning till modersmålet av Christopher El. Gedner under titeln Hwartil duger det? Det finns ingen anledning att påstå att Linné avsåg att skriva science fiction, men att han kände till föreställningen om månresor framgår helt klart i Hwartil duger det? Insprängd i hans disputation finns nämligen ett novellartat avsnitt om de sju Greklands vise som anhöll om tillstånd av Jupiter att under tre dagar få vistas på månen för att studera denna himlakropp på nära håll, men när de väl kommer dit så förslösar de tiden på onyttigheter och käbbel och återvänder hem utan att ha lärt sig lärt sig någonting om denna Jordens drabant. Linnés avsikt var att fördöma usla forskare, som inte tog vara på de möjligheter som tillvaron har att bjuda. Det var helt enkelt en liknelse.

Intresset för att resa till månen förekom på 1700-talet även i mindre vetenskapliga sammanhang. Carl Michael Bellman (1740-1795) skrev i 19-20-årsåldern en satir om 67 verser som han kallade Månan och som publicerades 1760. På Bellmans måne är allting tvärtom mot på jorden. Så här kan det låta:

En gräslig hop med lärogossar

Had’ redan högst i luften gott

Att utan grundval bygga slott:

Här såddes guld i gamla mossar,

Som skull’ med liar skäras opp,

Av dvärgsnät gjordes skåp och vagnar,

Och diken fylldes upp med agnar,

Att hindra oceanens lopp.

Daedalus hyperboreusRedan två år efter Bellmans månfärd publicerades 1762 i Skara en skröna som med fog och utan reservationer kan betecknas som en faktasi, nämligen Then Engelske Flygarens Rese-Beskrifning under hvilken Dikt, Grundlagar uti then Naturliga lagen och Folke-Rätten Then Swenska Yngdomen til tjenst. Författare: Martin Pletz (1721?-1762), vice borgmästare.

Jonathan Swift lanserade i Gullivers resor den flygande staden som kunde höjas och sänkas med hjälp av magneter. Pletz har uppenbarligen läst Swift för han låter sin engelske flygare bygga en flygande maskin som landar på en ö med små människor som talar svenska. Han blir kung över dessa svensktalande lilleputtar och försöker att flyga till månen, men hans flygande maskin orkar inte, så han får återvända till sina svenskar.

Detta svenska intresse för månen har i vår tid tagit sig konkreta uttryck i Niklas Järvstråts projekt att simulera en undermånisk månstad i en övergiven gruva.

”Du kanske tror att framtiden står skriven bland alla kreativa tankar på internet? Så är det inte”, konstaterade Jörgen Städje härom året och han fortsatte: ”Framtiden finns bland de dammiga böckerna på bibliotekens hyllor. De verkligt kreativa hjärnorna fanns för hundrafemtio år sedan. Då fanns knappt någon teknologi som vi ser den idag, utan man var tvungen att besitta verkligt futuristiska tankar om man skulle kunna bygga upp en idé, en uppfinning, eller en värld som höll 150 år senare.”

Bovier de Fontenelle, Emanuel Swedenborg, Carl von Linné och Anders Celsius är alla exempel på sådana tänkare och kan jämföras med de som än i dag tror att NASAs månfärder var en bluff. Och man kan fråga sig: Vad är det för målsättning som i dag upplevs som omöjlig? Kanske skapandet av ett enormt generationsrymdskepp som kan hysa tiotusentals människor och som med ett eget ekosystem färdas årtusende efter årtusende, generation efter generation, genom världsalltet, kanske för att kolonisera en lämplig planet eller kanske för att för alltid fungera som en nomad i världsalltet.

Bernard le Bovier de Fontenelle visar de olika planeterna för sin käraIdén till ett sådant superskepp fördes fram 1929 av John Desmond Bernal i den långa essän The World, the Flesh, and the Devil An Enquiry into the Future of the Three Enemies of the Rational Soul som av någon anledning aldrig tycks ha översatts till svenska, men som finns att läsa ute på internet. Bernal tänkte sig en sfär cirka femton kilometer i diameter. Bland annat föreställde han sig att man kunde fånga in en asteroid och urholka den samt förse den med skyddande lager. Denna värld för sig måste vara självförsörjande med egen atmosfär, vattenförsörjning och odlingar.

Faktum är att den första afro-amerikanska kvinnan i rymden, före detta astronauten, Mae Jemison, leder ett projekt med sikte på just en sådan resa. Vi står inför något så pass ovanligt som rejäl framförhållning, en tydlig långsiktig planering långt utöver vad vi i vardagsslag är vana vid. Det handlar om ”The 100-Year Starship Project”.

”Vi behöver själva inte vara de som sänder ut detta stjärnskepp”, fastslår Mae Jemison. ”Vår uppgift, vårt uppdrag är att se till så att all den kompetens som krävs för att genomföra interstellära missioner finns på plats.”

Liksom för att understryka vikten av detta projekt har Stephen Hawking från sin rullstol hävdat att människan för att överleva helt enkelt måste kolonisera rymden. Varför? Enligt Hawking därför att om människan stannar kvar på jorden så riskerar vi att på ett eller annat sätt utrota oss själva inom tusen år.

 

Bertil Falk
 

Ur arkivet

view_module reorder
Jan Stenis

Jan Stenis. Skönheten charmar

En diktsamling av Jan Stenis

Av: Jan Stenis | Utopiska geografier | 04 februari, 2017

Konungens ring

Fransmännen slår vakt om sina äventyrsförfattare. Victor Hugo räknas som en klassiker. Hans Samhällets olycksbarn läses också hos oss. Och den har blivit en jättesuccé som musikal. Men vem omhuldar ...

Av: Bertil Falk | Essäer om litteratur & böcker | 22 oktober, 2010

En Londonresa

Jag inleder min sommarvecka i London med att åka dubbeldäckare… Inte den klassiska Routemastermodellen – EU-regler stoppade de där charmiga gamla modellerna där man via en öppen bakre perrong kunde ...

Av: Björn Gustavsson | Resereportage | 15 oktober, 2013

Skryt lagom - varför Dylan Thomas aldrig blev hundra år gammal

Jag råkar lyssna på BBC just innan solen går upp och känner igen den mäktiga stämman som läser upp en dikt som jag också kan placera långt innan jag får ...

Av: Ivo Holmqvist | Litteraturens porträtt | 01 juni, 2014

Död och sorg i dagens samhälle

Den längsta resan är resan i det inre(Dag Hammarskjöld) I vårt västerländska samhälle är döden för de flesta människor ett tabu och den kommer oftast som en överraskning. Mötet med döden ...

Av: Nina Michael | Essäer om religionen | 05 december, 2012

Aruba-minnena

Ett reportage av Björn Gustavsson om Aruba och det Karibiska havet

Av: Björn Gustavsson | Resereportage | 07 juli, 2017

 Hunter Jonakin “Jeff Koons Must Die!!!“ (2011)

Jeff Koons måste dö!!! och andra arkadspels baserade konstverk

En gång i tiden fanns de överallt. De fyllde spelhallar, köpcentrum och gatukök med sina blinkande lampor och lockande, pockande ljud. Arkadspelen var under 1980-talet spelintresserade ungdomars enarmade banditer, där ...

Av: Mathias Jansson | Konstens porträtt | 13 oktober, 2017

Nu står chefen på scenen

Roger Westberg. Foto: Erika HesselgrenSom sextonåring avslutade han sin första karriär, då som filmare. I dagarna står han på Boulevardteaterns scen och river av 40 roller på en dryg timme ...

Av: Erika Hesselgren | Scenkonstens porträtt | 22 oktober, 2008

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.